ERLING JOHANSSON

HEM  CV  OM  GALLERI  KONTAKT





































































Erling Johansson och själens färgskala

Erling Johansson är från en liten by i närheten av Nattavaara i Lappland. Första gången jag träffade honom berättade han med sin låga, nästan viskande röst om en syn han hade som pojke. Han stod i kylan utanför husets fönster och såg sin döda farmor sitta därinne i en gungstol. En annan gång såg han några rymdfarkoster sänka sig mot marken. Han berättade om den femtiogradiga kylan under vintern och hur snövallarna på båda sidorna om vägen avskärmade honom från alla synintryck. Det var en vit värld, fattig på bilder, där människorna i generationer tillbaka har drabbats av visioner.

Erlings pappa var laestadiansk lekmannapredikant. Jag vet inget om hans tidigare förfäder, men jag är säker på att där måste ha funnits "tie-täjät" eller shamaner, som kunde skåda in i det som var fördolt för vanligt folk och vilkas själar under trancen kunde frigöra sig från kroppen och färdas vida omkring.

Själar är något som intresserar Erling Johansson.

Hur får man syn på någons själ? En norsk poet, Jan Erik Vold, har skrivit en dikt om själen som något blint inne i ansiktet, inne i ögonen, som blir synligt i leendet. 10 cm utanför ansiktet.

Erling Johansson målar själar som finns i modellernas ansikten, men oframkallad. Hans porträtt är i stort format, och huvudena fyller ofta nästan hela duken. Han vill rikta åskådarnas uppmärksamhet på det som finns i ansiktet, inte det som omger det. Han aktar sig för att själv styra de porträtterade, gör inga försök att arrangera bilderna utan underordnar sig modellerna. Genom att belysa dem med starka lampor, får han ansiktenas strukturer och färgskiftningar att framträda. När han funnit dem, vrider han upp färgsklalan till klara, lysande färgackod.

Många blir provocerade av Erling Johanssons konst. Det beror inte bara på att våra konventioner om hur porträttkonst skall se ut får sig en törn. Det sammanhänger också med att Erling johansson bejakar det som benhårda rationalister inte vill ta på allvar: drömmar, synskhet. Från födseln har han ett arv, som många andra har fått läsa sig till hos Jung och Steiner och den parapsykologiska litteraturen. I likhet med parapsykologerna intresserar han sig för hur dolda skikt i vårt psyke kan uppenbaras med hjälp av modern teknologi. Hans porträtt har blivit kallade "värmebilder av själen", och de har onekligen en släktskap med de värmefotografier man sett avbildade.

Häromåret var han i Los Angeles. Ett av de porträtt han målade där föreställer en ung neger. Som vanligt blev det en "själens värmebild", men en fläck på ena hakspetsen bröt sig ur mönstret. Erling upplevde det som om färgen smärtade. Han berättade om sin reaktion för modellen, som förvånad talade om att han faktiskt hade ont just där.

När jag hör Erling berätta om denna upplevelse, kommer jag att tänka på historier jag hört om ännu verksamma traditionella botare, folk med "elektriska händer" som kan lokalisera smärtor. Det mystiska är hela tiden närvarande i Erling Johanssons privata värld, och därför upplever han också ständigt fantastiska ting. En munk i USA blev så fascinerad av ett av hans porträtt att han lovade att visa det för påven. Jag är övertygad om att påven kommer att förstå vad porträttet handlar om, när han får se det: att människan har en själ, som kan glöda av färger.

Själv tycker jag att det finns något festligt och befriande i hans stora porträtt. Vi lever i ett land där självutlevelsen är satt på sparlåga och aggressionshämningar är större problem än motsatsen. Vilken upprättelse av det unika och färgsprakande i varje människa är inte Erlings tavlor! Dessutom är jag osofistikerad nog att hänföras över att det är så fenomenalt "likt". Erling Johansson har ända från barndomen ritat av människor, under långa perioder i hemlighet eftersom allt avbildande av Guds skapade verk var förbjudet bland laestadianerna, och han har till mästerskap utvecklat sin förmåga att återge det karakteristiska i ett utseende i några enkla och djärva linjer. Se på hans teckningar, de visar hur suveränt han kan fånga ett ansiktsuttryck, en rörelse i flykten. Som tecknare har Erling Johansson i sina bästa stunder en sinnlig, lätt linjeföring som påminner om Picassos.
En mindre del av Erling Johanssons produktion består av landskapsmålningar från Lappland. I grunden är det samma metod som kommer till användning här som i porträtten: att underordna sig motivet, leva sig in i det, att lyfta fram och förstärka ett mönster. Oftast är det fråga om snölandskap, där formarna får karaktären av magiska tecken mot det vita. Men har man vistats uppe i norr, så slås man också av att bilderna stämmer med ens egna svårgripbara upplevelser av landskapet, det är "likt" här också. Erling Johansson målar landskapets själ.

Bengt af Klintberg
<< Sida 2 av 3 >>