Kan ordning uppstå spontant? Låt oss betrakta ett protein, ett av byggnadsmaterialen i allt levande. Proteiner är sammansatta av 20 olika byggnadsstenar som kallas aminosyror. De enklast tänkbara levande självreplikerande organismerna består bland annat av hundratals proteiner av vardera hundratals aminosyror i specifika sekvenser. För att organismen skall kunna fungera krävs bland annat att nya proteiner bildas. Man har uppskattat att det krävs minst ett 75-tal hjälpmolekyler av komplexa proteiner och minst lika komplexa RNA-molekyler för att med hjälp av den information som finns i organismens "datorminne", DNA:t, tillverka ett specifikt protein. Det tar ca 5 min. för cellen att framställa ett protein bestående av 500 aminosyror. Enligt evolutionsläran måste inte bara varje specifikt protein utan också DNA- och RNA-molekylerna ursprungligen ha sammansatts slumpmässigt. Alla dessa högst komplexa enheter måste också ha råkat träffa på varandra i en sådan miljö att de kunnat börja samverka för att bilda kopior av sig själva. För att pröva om något sådant är rimligt så ska vi börja med att överväga bildandet av ett "enkelt" protein sammansatt av endast 100 aminosyror. Låt oss anta att vi inte har några problem med att få aminosyrorna att reagera med varandra på önskvärt sätt för att bilda proteiner med just 100 aminosyror. Under dessa idealiserade förhållanden skall vi beräkna antalet olika proteiner som kan bildas. Antalet möjliga proteiner är lika med antalet möjliga sekvenser aminosyror dvs 20x20x20... tom 100:de faktorn 20^{^100} = 10^{^130}. Vårt specifika protein är en sådan kombination. Om vi alltså hade en "soppa" bestående av alla dessa proteiner så skulle en av dem vara vårt specvifika protein. Vi frågar oss nu om det är realistiskt med en sådan här "soppa". Finns det någon behållare som är stor nog att rymma den? Talet 10^{^130}, en etta följd av 130 stycken nollor, är uppenbarligen ett mycket stort tal. För att få en uppfattning om hur stort så kan vi nämna att man har uppskattat antalet elementarpartiklar, dvs totala antalet elektroner, protoner och neutroner i det observerbara universum till 10^{^80} stycken. Vår tänkta "ursoppa" är således helt orealiserbar. Men vi prövar om inte den fjärde dimensionen nämligen tiden kan lösa det hela. Låt oss vara generösa och utgå från en "soppa" på 10^{^80} olika proteiner som varje sekund omvandlar sig till 10^{^80} nya ej förut realiserade proteiner. Hur lång tid måste den här soppan stå innan alla tänkbara aminosyra-sekvenser manifesterat sig? Svaret blir 10^{^130}/10^{^80} sekunder = 3x10^{^42} år. En tid som är långt över alla uppskattningar som gjorts av universums ålder. Universums ålder har av evolutionister uppskattats till mellan 10 och 30 miljarder år. Om vi är generösa och antar den längre tiden och tänker oss att vår "soppa" stått och puttrat (inte för varmt eller kallt) hela tiden vad är då sannolikheten för att vår specifika molekyl skulle ha bildats? Svar: 30x10^{^9}/3x10^{^42} = 1/10^{^32}. Det är alltså en chans på 10^{^32} att vår protein skulle uppstå någon gång under 30 miljarder år och då med en varaktighet av en sekund. Under denna sekund måste den också bringas att reagera på ett gynnsamt sätt med 100-tals andra komponenter, de flesta ännu mer osannolika, och detta skall ske i en "soppa" av ofantligt mycket större volym än vårt nu observerade universum. Nu kanske du ändå menar att även om sannolikheten verkar oerhört liten så kan det ändå ha skett. Universum och därmed vår "soppa" kanske har oändlig utsträckning eller varaktighet och om du tror på big-bang-teorin, den stora smällen dvs att universum började med en urexplosion för sådär 15 miljarder år sedan, så kanske du menar att den har upprepat sig i oändlighet eller att vårt big-bang universum bara är ett utav oändligt många, där den här oerhört osannolika tilldragelsen inträffat. Då vill jag ändå mena att den här syntesen av en levande organism är omöjlig, därför att en levande organism är sammansatt av byggstenar som inte har en inneboende tendens att reagera med varandra på ett sådant sätt att en levande organism uppstår, utan i stället skulle sådana kemiska föreningar bildas att vår tänkta ursoppa varken skulle kunna uppkomma eller bestå. För att citera professor Gary Parker: "Kemin är inte vår förfader, den är vårt problem. När celler förlorar sin biologiska ordning och dess molekyler börjar att reagera kemiskt så dör vi. En död kropp innehåller alla för livet nödvändiga molekyler i ungefär den rätta mängden av varje. Vad som går förlorat vid döden är balansen och den biologiska ordningen som annars använder föda för att hålla oss samman snabbare än kemin bryter ner oss!

Tiden och slumpen är inte heller till någon hjälp för evolutionisten, eftersom tiden och slumpen bara kan verka på befintliga kemiska egenskaper. Att försöka att slå "liv" med ett antal molekylära tärningar är som att försöka slå "13" med ett par speltärningar. Det är helt enkelt omöjligt. Möjligheten finns helt enkelt inte, så sannolikheten är noll."

Professor Parker är en kristen vetenskapsman som menar att just de vetenskapliga argumenten för skapelsetron har betytt mycket för hans förståelse av bibelns lära om skapelsen. Den kända kosmologen Fred Hoyle är en vetenskapsman med en helt annan utgångspunkt men som har tvingats tänka om på grund av vetenskapliga fakta. Han var ursprungligen en agnostiker dvs han menade att man inte kunde veta huruvida Gud existerar eller ej. På grund av sannolikhetsbetraktelser gällande livets uppkomst menar han nu att: "Det måste finnas en Gud" (Aug. 14, 1981 i Daily Express). I en intevju i det naturvetenskapliga magasinet "Nature" gör Sir Fred Hoyle följande betraktelse över sannolikheten att livet skulle kunna ha uppkommit av en slump, lång tid och i materien inneboende egenskaper som jämförbar med att "..... en tornado som blåser genom ett skrotupplag skulle ha sammanställt en Boeing 747 från där befintligt material." (Hoyle on Evolution", Nov. 12, 1981, Nature).

För att visa att argumenten mot evolutionen inte endast har gjort intryck på några få kanske udda vetenskapsmän så kan vi gå tillbaks till 1967 och Wistar Institute-symposiet. Här hade ett antal internationellt kända och inflytelserika biologer och matematiker kommit samman för att behandla "Den matematiska utmaningen mot den neodarwinska uttydningen av evolutionen". "Alla närvarande var evolutionister och de hade uttryckligen kommit överens om att ingen fick ifrågasätta själva evolutionen. Den enda tillåtna frågeställningen var om mutationer tillsammans med ett naturligt urval var en tillräcklig mekanism att förklara de evolutionära förändringarna med. Matematikernas svar var ett entydigt nej, ett klart nej. Känslorna gick höga. Ordförande för samlinen C. H. Waddington sade, "Ert argument är liktydigt med att liv måste ha kommit till genom en skapelseakt!" Stenografisten antecknar: "Schutzenberger: Nej! Röster: Nej!"F Allting var tydligen bättre än skapelse." (Ur boken: "What is Creation Science", Morris och Parker 1982).

/Fred Örtegren