Huvudmeny

Main Menu

PFRS Philosophy
and Methodology

PFRS Methodology vs:

Den Romerskt Katolska Kyrkan undervisade att traditionen har samma värde som Skriften. Det här tänkandet är baserat på begreppet om en "Apostolisk Succession" som förlänger "Apostlakretsen" bortom de ursprungliga 12 till en lång kedja av efterföljare. Var och en av dessa förmodade efterföljare tros tala för Gud genom Andens kraft precis som de första Apostlarna gjorde. Reformatorerna förkastade den här föreställningen, och i dess ställe lämnades vi med läran "sola Scriptura". Problemet med det här är att vare sig "Apostolisk succession" eller "sola scriptura" kan beläggas utifrån Skriften eller ens utifrån tidig kristen tradition!

Protestanternas försvar för Sola Sciptura
Frågan som borde ställas till alla protestanter och evangelikala kristna är den här: Hur VET ni att alla böckerna i Bibeln är inspirerade, och är de kristnas enda avgörande auktoritet? Svaret härpå synes till att börja med enkelt. Men är det faktiskt inte. De flesta välinformerade kristna skulle genast citera 2 Tim. 3:16-17 som utgörande deras avgörande skriftbevis. "All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en Gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk". Det här argumentet är emellertid BARA giltigt om vi förstår uttrycket "All Skrift" som att det skulle referera till den Protestantiska Bibelns 66 böcker. "All Skrift" refererar emellertid INTE i det här sammanhanget till hela "Bibeln" som vi känner den idag. I det här sammanhanget skriver Paulus att Timoteus ända sedan barndomen hade lärt känna Skrifterna, långt innan NÅGRA av Nya Testamentets böcker hade blivit skrivna (v. 15). Paulus refererade uteslutande till det Gamla Testamentets Skrifter (den Judiska Bibeln). Han KUNDE helt enkelt INTE ha avsett de 66 böckerna som kom att ingå i den Protestantiska kanon men som ännu inte existerade under Timoteus ungdomstid.

Det finns inget som tyder på att de tidiga kristna, under Paulus livstid, förväntade sig tillkomsten av en Ny Testamentlig kanoniserad Skriftsamling. Men även OM den tidiga Församlingen förstod att alla av det Nya Testamentets böcker som dittills hade blivit skrivna var "inspirerade", och även OM Paulus avsåg att inkludera sina egna Brev och andra redan skrivna Nytestamentliga böcker, så hade inga av Johannes fem böcker ännu blivit skrivna när Paulus skrev det här till Timoteus! Om vi hävdar att Paulus menade att "All Skrift" så långt den då var skriven var tillräcklig för att göra en Gudsmänniska fullt färdig, vad skall vi då säga om Johannes böcker? De kan ju inte ha varit inkluderade i Paulus uttalande oavsett hur inklusiva vi än vill vara avseende ordet "skrift" i det här textsammanhanget! Om kanon inte ännu var avslutad, och inte skulle komma att slutas förrän tiotals år senare än när Paulus skrev det här till Timoteus? Hur kunde då en ofullständig kanon ha varit fullt tillräcklig för att göra en Gudsmänniska fullt färdig? Om Paulus undervisade "sola scriptura" här, så borde han samtidigt ha avslutat kanon före sin död, och Johannes böcker skulle INTE ha antagits som kanoniska av de kristna. Givetvis så avgörs saken slutgiltigt av sammanhanget. Paulus refererade i det här textstället enbara till GT:s judiska kanon. Den här versen har helt enkelt blivit missbrukad till att gälla som stöd för "sola scriptura", eftersom Paulus avsikt med den var inte enligt sammanhanget, att visa på "sola scriptura". Inte heller avsåg han att begränsa vad den troende behövde för att bli "fullt färdig" till "all Skrift". Hade då inte den Heliga Ande någon del däri? Paulus nämner Honom inte i den här texten som nödvändig för att göra Gudsmänniskan fullt färdig! Vad skall vi sedan säga om Paulus egen undervisning till Timoteus (muntlig tradition)? Paulus nämnde om den undervisningen i samma brev (2:1-2). Bidrog inte Paulus muntliga undervisning positivt till att Timoteus kunde bli "fullt färdig"?. Eller var Timoteus tidigare läsning av GT i sin ungdom fullt tillräcklig?      

Vad menade Paulus när han skrev "All Skrift" ("Hela Skriften") som är ingiven av Gud, så att en Gudsmänniska kan bli fullt färdig? Uttrycket "all Skrift" avser INTE att BEGRÄNSA "Skriften" till en specifik kanon. Det avser bara att ALLT av Lagen, Profeterna och de övriga Gammaltestamentliga Skrifterna var inspirerade (hela GT) och givna av Gud till att förmå en Gudsmänniska att leva såsom Gud förordnat. Paulus utsaga exkluderade givetvis inte de av det Nya Testamentets böcker som då ännu inte var skrivna från att vara vare sig inspirerade eller nyttiga till att göra en Gudsmänniska "fullt färdig". Inte heller gjordes därmed Apostlarnas muntliga tradition överflödig! Paulus avsåg INTE här att AVGRÄNSA omfattningen av de inspirerade Skrifterna. Han avsåg endast att bekräfta KARAKTÄREN och SYFTET med det Gamla Testamentets Skrifter som Timoteus hade lärt sig känna, sedan sin barndom.

Låt oss reflektera över några frågor speciellt riktade till Protestantiska och Evangelikala kristna:

1. På vilken grund eller med vilken auktoritet kan vi hävda att Bibelns 66 böcker som vi nu erkänner som utgörande auktoritetan "sola scriptura"? Det tidigare svaret baserat på 2 Tim. 3:16-17 ger inte ett tillfredsställande svar eftersom det inte tar upp frågan om de kriterier som avgör vad som är "inspirerat" och vad som inte är "inspirerat". 

2. Hur vet vi om vi hanterar Skrifterna på ett korrekt sätt? Finns det en tolkningsprincip som är helt och hållet objektiv? I så fall, hur ser den ut?

3. Vad menade Judas med följande uttalande: "... fortsätt(a) kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga." (Judas 1:3 FB) Speciellt, MED VILKEN BETONING VAR DET SOM APOSTELN UTTALADE "den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga"? Märk väl den förflutna tidsformen. Refererade Judas här till det Nya Testamentets böcker? Hur kunde i så fall tron redan ha blivit "en gång för alla överlämnad till de heliga" om åtminstone några av Johannes böcker ännu inte var skrivna? Sade Judas här att de skulle beskydda deras kompletta Bibelutgåva? Eller sade han att de skulle försvara hela den Apostoliskt förmedlade undervisningen oavsett om den var given muntligt genom ord eller som skrift?

4. Vad menade Paulus när han i Apg. 20:27 vänder sig till de Äldste i Efesus med orden, "Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan". Refererade han här ENBART till det brev han skrivit till församlingen i Efesus? Eller menade han också att inkludera hela den muntliga undervisning som han förmedlade när han tillbringade 2 år och 3 månader i Efesus (Apg. 19:8-10)? Om "hela Guds vilja och plan" inkluderade Paulus muntliga undervisning till Efesierna likväl som hans Brev till dem, på vilken grund kan vi då avvisa all annan Apostolisk muntlig tradition som bevarades i skrift av de tidiga Kyrkofäderna?

Det protestantiska "beviset" för sola scriptura är inte giltigt av två skäl: 
Det förutsätter att man vrider en vers ut ur sitt sammanhang och ger den en mening som Paulus uppenbarligen aldrig avsåg. Men än viktigare, Jesus själv avfärdade den protestantiska metodologin när han sade. "Om jag själv vittnar om mig så är mitt vittnesbörd inte giltigt. Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant" (Joh. 5:31-32 FB). Att hävda att Bibeln enbart är HELA vittnesbördet till absolut sanning, och att Bibeln bär vittnesbörd om sig själv som det enda vittnet, är precis vad Jesus sade inte var giltigt! Bibeln kan inte vittna om sig själv utan yttre bekräftelse. Annars är dess vittnesbörd inte sant enligt Jesus!

Det finns enligt den "Apostoliska läran" två vittnen - de nedtecknade Skrifterna och den muntliga tradition som Apostlarna efterlämnat. Paulus gjorde det här fullständigt klart. "Alltså, bröder, stå nu fasta och håll er vid de lärdomar, som ni har tagit emot, om det än har skett genom vårt tal eller brev." (2 Thess. 2:15)

Somliga hävdar att den Heliga Ande som är i var troende utgör vårt andra sanningsvittne. Men det argumentet är inte giltigt eftersom vi inte kan presentera objektiva ord som den heliga Ande meddelar oss eller någon annan, (om du inte är Benny Hinn förstås). Bekräftelsen måste vara objektiv, inte subjektiv.

Genom att visa på att det typiska protestantiska stödet för sola scriptura inte är försvarbart, går vi INTE emot Bibeln som den slutliga och ofelbara auktoriteten. Vi går emot  det protestantiska argumentet att Bibeln själv fastställer detta faktum. Det gör den INTE. Sola scriptura måste fastställas utifrån historiska metoder utanför Skriften själv, från den tidiga Församlingen.

PFRS förhållningssätt till Sola Scripture. 
Vid PFRS, erkänner vi det Nya Testamentets kanon som vilande på Kristi egen auktoritet, och den kedja av förvaltarskap som Han etablerat för den uppenbarade sanningen. Jesus var utsänd av Fadern till att proklamera Faderns budskap. Jesus utvalde 12 män (de 11 + Paulus) och sände dem till att proklamera Sitt budskap till nationerna. Uttrycket "Apostel" betyder en som är utsänd på en mission med auktoritet från sändaren. De få Nytestamentliga böcker som skrevs av icke-Apostlar var skrivna under ledning av och välsignelse från en Jesu Kristi Apostel (Markus var Peters nära medarbetare, och Lukas var Paulus nära medarbetare). Det här vet vi utifrån det sätt med vilket det första århundradets skriftställare betraktade dessa böcker, som inspirerade Skrifter, och de tillskrev deras respektive författarskap till en av Apostlarnas medarbetare. 

Vid PFRS betraktar vi ALL undervisning från ALLA Apostlarna, vare sig skriven eller muntlig som lika auktoritativ. Det var ju i alla fall Jesus själv som hade BEMYNDIGAT dem som "Apostlar" och givit dem uppdraget att göra lärjungar och att UNDERVISA dem. (Matt. 28:19-20). De gavs aldrig befallningen att skriva Nya Testamentet. Inte heller var den Heliga Ande utlovad till dem för att "inspirera" deras pennor. I löftet om den Heliga Ande till dem ingick att Han skulle fullborda den undervisning till dem som Jesus inte kunde göra under den korta tid som Han var med dem (Joh. 16:12-13). Anden skulle också BEKRÄFTA ORDEN av deras muntliga vittnesbörd med "åtföljande tecken" som bevis för deras Apostoliska auktoritet, när de talade på Kristi vägnar. "Men de [Apostlarna] gick ut och predikade överallt. Och Herren verkade med dem och stadfäste ordet med efterföljande tecken. Amen." (Mark. 16:20}. "hur skall då vi kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en sådan frälsning? Vilken först blev predikad av Herren och sedan bekräftad för oss av dem som hade hört honom, och som Gud också gett sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar, och genom att dela ut den Helige Ande enligt hans vilja." (Hebr. 2:3-4). Lägg märke till Andens aktivitet att bekräfta "Ordet" var genom mirakulösa händelser syftande till att legitimera Apostlarnas undervisning. Inte enbart för att legitimera de sanningar som de proklamerade, utan för att legitimera DEM som trovärdiga lärare av Guds Ord till mänskligheten. Därför var helheten av den UNDERVISNING som utgick från Apostlarnas munnar eller pennor inspirerad av Gud och blev bekräftat för den tidiga Församlingen genom övernaturliga tecken som åtföljde deras förkunnelse. 

Det ankommer på de kristna idag att med alla till buds stående medel upptäcka vad den undervisningen bestod av. Det här innefattar "textkritikiska studier" (jämförelser av dokumentära belägg för att finna Skriftens sanna läsningar), och "patristisk kritiska studier" (jämförelser av vittnesmålen från de tidigaste vittnena angående den muntliga Apostoliska traditionen). De Nytestamentliga Skrifternas inspiration och auktoritet kan inte visas utifrån direkta uttalanden därom som härleder från Skriften själv. En sådan teori är oacceptabel. Det kan emellertid visas att det Nya Testamentets inspiration och auktoritet är påfodrad genom slutledning från det faktum att alla de Apostoliska lärarna bar kvalitetsstämpeln på sig som visade att de ägde Guds bemyndigande genom det bekräftande vittnesbördet av övernaturliga tecken som åtföljde deras predikan (precis som att övernaturliga tecken åtföljde Jesu undervisning). För oss måste bekräftelsen ges genom historiska efterforskningar.       

Det är omöjligt att åtskilja det skrivna Gudsordet från det talade Gudsordet.1 Vi har visat att den Bibliska läran är att den Apostoliska vittnesbörden var bekräftad av Gud inför den tidiga församlingen. Den övernaturliga bekräftelsen åtföljde Apostlarnas muntliga undervisning, och legitimerade just de här tolv männen som inspirerade lärare av Guds Ord - de enda auktoriserade kanalerna för uppenbarelse. Det här inkluderade givetvis också deras skrivna vittnesbörd eftersom det är otänkbart att deras skrivna vittnesbörd skulle gå emot deras muntliga undervisning. Därför är Skriftens absoluta auktoritet en nödvändig slutledning gjord utifrån den bibliska läran om den Apostoliska auktoriteten. Romerskt Katolska och Östligt Ortodoxa lägger auktoriteten på "Kyrkan", eftersom de menar att Apostlarnas auktoritet överfördes till efterträdare. PFRS baserar Nya Testamentet på de tolv Apostlarna som Jesus själv utvalde, tränade och sände. Församlingen är INTE kanalen till fortsatt uppenbarelse. Församlingen har däremot fått i uppgift att proklamera och försvara den oföränderliga Apostoliska tron, och att vederlägga alla de heresier som den utmanas av. 

Apostolisk Muntlig Tradition visavi Skriften
Det måste avslutningsvis framhållas att PFRS hållning INTE garanterar ofelbarhet till den tidiga Församlingens skriverier. Dess författare var inte Apostlar och i allmänhet inte heller nära medarbetare till någon Apostel. Därför kan inte deras skriverier sättas på samma nivå som Skrifterna. De var emellertid bland de första mottagarna av "den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga". Därför är deras vittnesbörd om vad som hade blivit överlämnat till dem som "Apostoliskt" värdefullt, och detta i synnerhet när det föreligger en samstämmighet därom. 

Den verkliga skillnaden mellan Skrifterna och de tidiga kristnas skrivna verk är bara skillnaden mellan ett förstahandsreferat, och en redogörelse i andra eller tredje hand. Om vi kunde fråga ut Johannes eller Paulus, skulle vi få ett förstahandsreferat som är fullständigt tillförlitligt. Om vi kunde fråga ut Polykarpus som varit Johannes lärjunge, eller Klement som varit Paulus lärjunge, så skulle vi få deras uppfattningar grundade på förstahandsintryck om vad dessa Apostlar undervisade. Deras vittnesbörd är inte fullständigt tillförlitligt, men ändå mycket värdefullt, i synnerhet då det föreligger en samstämmig uppfattning bland de tidiga vittnena till den Apostoliska traditionen. Vi sätter full tilltro till vart ord som talats eller skrivits av en Apostel. Vi fäster avsevärd vikt till de tidiga vittnena till den Apostoliska undervisningen, när dessa är inbördes samstämmiga. Detta är exakt hur sanningen fastställes vid en juridisk rättsvetenskaplig process i en domstol.

Notes:
1. Uttrycket, "Guds Ord" förekommer 52 ggr i Skriften (KJV). Närapå varje gång så refereras det därvid till det talade ordet, inte det skrivna ordet. Det här uttrycket är ofta felaktigt använt av kristna som en benämning för Bibeln. Detta faktum ger en annorlunda mening till Paulus uttalande, "Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom till dess det åtskiljer själ och ande, märg och led och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar". (Hebr. 4:12). Och likaså, "Så kommer tron av predikan [hearing; KJV] , men predikan [hearing; KJV] genom Guds ord." (Rom. 10:17). Se också, 1 Tess. 2:12, Hebr. 13:7.

Gå till original

EasyCounter

Gå till Freds hemsida