PROGRESSIV DISPENSATIONALISM
"Den Profeten" & Israels Delning
Tim Warner - 06/2002 - Copyright © 1998 - 2003
Översatt av Fred Örtegren december 2003



Klicka på linjen för att gå till Introduktion och Start

Dispensationalister tror helt felaktigt att Guds plan för Israel suspenderades på pingstdagen och att 'församlingen' då kom till. Många som inte är dispensationalister tror att Guds program för Israel blev helt och hållet annullerat, i och med att Israel förkastande Jesus som Messias. Dom har emellertid båda fel. När Jesus kom inträffade en tidigare profeterad händelse inom nationen Israel. Detta var en direkt uppfyllelse av en en profetia framburen av Mose. När lagen gavs profeterade Mose om att en annan 'profet' lik honom (Mose) skulle komma med en ny lag (Torah). Mose var Guds profet, som förmedlade Guds Ord till Israel. Men, en annan profet, lik Mose, skulle komma och förmedla en ny Lag. Israel skulle för alltid bli delat mellan de som skulle vara villiga att lyssna till "den profeten" och de som inte ville lyssna. De som inte lyssnade till "den profeten" skulle skäras bort från Israel.

5 Mos. 18:15-19
15 En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna till.
16 Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud, vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.»
17 Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
18 En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.
19 Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, så skall jag själv utkräva det av honom.

Judarna som Jesus mötte var väl medvetna om den här profetian eftersom de högaktade Mose. När Johannes döparen framträdde med sin förkunnelse, undrade judarna om inte han kanske var "den Profeten" om vilken Mose hade talat.

Jesus identifierar sig själv som "den Profeten" när han tillrättavisar de skriftlärde och fariséerna i Joh. 5:46,47, "Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»

I sin andra predikan identifierar Petrus också Jesus med "den profeten", och påminner Jerusalems invånare om att de som vägrar att hörsamma "den profeten" kommer att drabbas av Guds vredesdom.

Apg. 3:20-24
20 på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus,
21 vilken dock himmelen måste behålla intill de tider när allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.
22 Moses har ju sagt: ‘En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder.
23 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket.’
24 Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.

Domen som förutsagts över de av Israel som inte skulle komma att hörsamma "den Profeten" var tvåfaldig. Den inkluderade dels deras avskärande från Guds folk såsom Paulus illustrerar i liknelsen med olivträdet i Rom. 11, och dels av Jerusalems förstöring som var förutsagd av Daniel och Jesus. (Dan. 9:26 & Lukas 19:41-44).

Delningen av Israel börjar
Johannes döparen kom för att bereda vägen för "den Profeten". Lägg märke till hans förutsägelse om domen över den ohörsamma delen av Israel, på grund av att de förkastat "den Profeten".

Matt 3:7-12
7 Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
8 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
9 Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: ‘Vi hava ju Abraham till fader’; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
10 Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden.
11 Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.
12 Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»

Johannes refererar här till hur Israel delades upp i två läger. I vers 10 talar Johannes om den 'yxa' som fäller de av Israels träd som inte bar god frukt. Märk att han i vers 8 liknar dem som på ett sant sätt kom till honom för att bli döpta som fruktbärande, till skillnad från de fariséer och sadducéer som inte bar sådan god frukt och som han därför vägrade att döpa.

Han använde en annan analogi i vers 12. 'Kastskoveln' som han talade om användes av dem som arbetade på trösklogen. Vetet blev slaget eller bultat för att skilja agnarna från vetet. Sedan kastades det upp i luften och kvällsvinden förde bort agnarna, medan de mycket tyngre vetekornen föll tillbaks till golvet. Johannes använde den här analogin för att åskådliggöra vad Jesus skulle komma att göra med Israel, skilja vetet från agnarna.

Från och med Johannes predikande ställdes Israel inför valet att antingen hörsamma "den Profeten" som kommer med den nya Toran, eller att insistera på att endast följa Mose och att därmed förkasta "den Profeten". Som vi vet så förkastade FLERTALET av Israel Jesus, men Jesu lärjungar och ett antal andra hörsammade "den Profeten". Genom att några tog emot och andra förkastade "den Profeten", blev Israel för alltid splittrat i två läger. Det troende lägret som följde Jesus och därmed tog emot det Nya förbundet, som utlovats i Jer. 31:31-34, och det icke troende lägret som blev "avhugget", som Petrus förkunnar i sin predikan här ovan. I Petrus andra stora predikan i Apg. 2, tilltalande han dem "Ni män av Israel!" (v.22), och vädjar till dem "»Låt frälsa er från detta vrånga släkte.» (Apg. 2:40). Han vet utifrån både GT:s profetior och Jesu förutsägelser i Lukas 19:40-44 & Lukas 21:12-24, att Jerusalem och det judiska folket skulle gå mot sin katastrof, eftersom de vägrat att hörsamma "den Profeten", honom som de i stället lät korsfästa. Den förutsägelsen fullbordades år 70 AC, när Romarna förstörde Templet och Jerusalem.

För att fullfölja sin plan förblindade Gud majoriteten av judarna andligen. Det var NÖDVÄNDIGT att Jesus skulle bli förkastad av ledarskapet för att korsfästelsen skulle komma att äga rum. Jesu förkastelse var också en del i Guds plan för att föra ut evangeliet till hedningarna. Denna andliga förblindelse av majoriteten av Israel pågick aktivt under hela Jesu tjänst. Faktum är att Jesus talade till massorna ENBART genom liknelser för att de inte skulle förstå.

Mark. 4:9-12
9 Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»
10 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
11 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
12 för att de ‘med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse’.»

Mark 4:33-34
33 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;
34 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

Jesus använder här liknelserna som ett tveeggat svärd. De utgjorde illustrationer för lärjungarna som Jesus senare använde när han enskilt i klartext förklarade dem. Men de användes också för att KONFUNDERA massorna, och särskilt då de som kunde räknas till Israels ledarskap. Jesus talade till dem i "gåtor", exakt såsom Jesaja profeterat. Varför? "så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat.» (Jes, 6:10)

Som ni kan se, så ingick splittringen av Israel och förstockelsen av ledarskapet som en del i Guds plan för att frambringa korsfästelsen. Det kom inte som någon överraskning för Gud när judarna förkastade hans Son. Han hade planerat det.

Petrus tillkännagav i sin predikan på pingstdagen, både Guds suveränitet och Israels halsstarrighet vid korsfästelsen av Kristus. Vi skall inte utgå ifrån att Gud förblindade den Israeliska nationen, bara för att senare fördöma dem till evigt straff, utan att ge dem tillfälle att omvända sig. Gud förblindade dem verkligen, men efter korsfästelsen öppnade han evangeliet för ALLA judar, INKLUSIVE dem som tidigare blivit förblindade under Jesu förkunnargärning. Petrus första predikan på pingstdagen riktades till den Israeliska nationen, och vid pass 3000 judar blev frälsta den dagen i Jerusalem.

Apg 2:22-24,36-39
22 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten,
23 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
24 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden.
36 Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.»
37 När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi göra?»
38 Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.
39 Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»

I den fetskrivna texten ovan förklarar Paulus att endast en del av Israel tog emot löftet. Till skillnad från vad många menar så refererar han inte här till att troende hedningar blir "Israel". Troende hedningar är INTE "Israel". När han skrev, "»Israel», det är icke detsamma som alla de som härstammar från Israel", sade han inte att alla de som härstammade från Jakob (som Gud gavs sitt nya namnet Israel) utgör det sanna "Israel". Endast en kvarleva av de som härstammar från Jakob var det sanna "Israel". Med andra ord så avgränsade Paulus "Israel" till att ENDAST bestå av de judar som lyssnade till "den Profeten", och tog emot det Nya förbundet. Därefter skrev han, »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.» Det här refererar till Guds löfte till Abraham. Kom ihåg att Abraham hade två söner, Ismael och Isak, som emellertid inte båda var arvingar till löftet. Löftet följde endast Isak, inte Ismael trotts det att bägge var Abrahams fysiska avkomma. Paulus använde detta som ett exempel för att åskådliggöra den rådande situationen. Israel var delat i två läger, de troende och de icke troende. Paulus liknade de icke troende i Israel vid "Ismael" och den troende kvarlevan vid "Isak". Hela Abrahams fysiska avkomma fick INTE ärva löftet. Löftet följde endast Isak, inte Ismael, trotts att de bägge var Abrahams fysiska säd.  

Paulus fortsätter i resten av kapitlet att tala om Guds utväljande av den troende kvarlevan av Israel, och hans förblindande av den större delen av Jakobs fysiska säd. Paulus argumenterar för det rättfärdiga i att Guds handlar så. 

Vid vissa tillfällen när Paulus talar till de kristna av hednisk börd så gör han det inte enbart utifrån  perspektivet att han är kristen utan utifrån perspektivet av att han är en del av denna speciella kvarleva av Israel. Han framhåller vidare att det medför vissa fördelar att vara en Messianskt troende.

Rom 3:1-3
1 Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av omskärelsen?
2 Jo, ett stort företräde, på allt sätt; först och främst det, att de hava blivit betrodda med Guds löftesord.
3 Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet?

Paulus poäng var här att det var en alldeles speciell förmån att vara en troende jude. Att SOMLIGA judar inte tog emot det Nya förbundet GÖR INTE löftet om intet, det medför endast att de som förkastar löftet utesluts från det sanna "Israel". Han pekar endast på att liksom löftet till Abraham fortsatte via Isak, passerande förbi Ismael, och därefter fortsatte från Isak till Jakob, förbi Esau, så fortsatte löftet via den troende KVARLEVAN i Israel - de Messiastroende under det första århundradet - och gick förbi det icke troende flertalet av judarna. Paulus framhåller samma sak i Rom 11. 

Rom 11:1-5
1 Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins stam.
2 Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord:
3 »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?
4 Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»
5 Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd.

Paulus såg sig inte endast som en kristen, utan också som en Messiastroende jude. Den första versen här går tvärs mot vad antidispensationalisterna hävdar då de menar att Gud slutat att räkna med Israel. Den går emellertid också tvärs emot vad dispensationalisterna lär då de hävdar att Gud skulle ha ställt Israel åt sidan. Lägg märke till att Paulus avvisar åsikten att Gud skulle ha förskjutit sitt folk Israel, genom att framhålla det faktumet att han (Paulus) var en jude av Benjamins stam. Han fortsätter därefter med att förklara att en kvarleva av Israel INTE var förskjuten, utan fortsatte i sin förbundsrelation med Gud. Paulus gav ett gammaltestamentligt exempel från Elia tid för att visa att det här var som det alltid hade varit med Israel. Flertalet av folket hade alltid varit icke troende. På samma sätt förhöll det sig i öknen, då Israel vägrade att inta löfteslandet.

Paulus fortsatte med att ge liknelsen om Olivträdet, en text som kan ses som en milstolpe genom att den bättre än något annat textsammanhang förklarar kontinuiteten av Israel och församlingen.  

Rom 11:13-29
13 Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt -
14 om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
15 Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda?
16 Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
17 Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
18 så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig.
19 Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.»
20 Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan.
21 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig.
22 Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
23 Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
24 Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!
25 Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
26 och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: »Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
27 Och när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»
28 Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull.
29 Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.

Det föreligger en tydlig kontinuitet mellan de naturliga grenarna före och efter Kristus. 'Olivträdet' existerade långt innan Kristus kom. Paulus lånade i själva verket liknelsen från Jeremia 11, 12, där det goda olivträdet var Israel och de vilda träden var hedningarna.

Jer. 11:16-17, 12:1,2
16 »Ett grönskande olivträd, prytt med sköna frukter», så kallade HERREN dig; men nu har han med stort och väldigt dån tänt upp en eld omkring det trädet, så att dess grenar fördärvas (are broken; KJV).
17 Ja, HERREN Sebaot, han som planterade dig, har beslutit olycka över dig, för den ondskas skull som Israels och Juda hus hava bedrivit till att förtörna mig, i det att de hava tänt offereld åt Baal.
1 HERRE, om jag vill gå till rätta med dig, så behåller du dock rätten. Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är. Varför går det de ogudaktiga så väl? Varför hava alla trolösa så god lycka?
2 Du planterar dem, och de slå rot; de växa och bära frukt. Nära är du i deras mun, men fjärran är du från deras innersta.

Jeremia tvistar här med Herren eftersom han tycker att Gud dömer Israel väl hårt. Från det goda Olivträd som Gud själv planterat bryter han nu av dess grenar och bränner trädet. Det här skrevs med tanke på Guds dom över Israel under den babyloniska fångenskapen. Jeremia menar att Guds dom är för hård. När allt kommer omkring så har han ju planterat också de andra träden (hednafolken), och ändå tycks han ge dem framgång och dömer dem inte på långt när lika hårt som han går till rätta med Israel.

Det här är den liknelse som Paulus för in i Rom. 11, men med en ny tillämpning. Återigen är det grenar som bryts av från Israel. Dessa grenar bestod av de judar som inte lyssnade till "den Profeten", men det framgår att NÅGRA av de naturliga grenarna förblev i Olivträdet. Dessa består av de judar som lyssnade till "den Profeten", som lärjungarna och alla de judar som blev frälsta enligt Apg. 2, och även Paulus själv. Därefter talar Paulus om grenarna från de vilda träden som inympas BLAND de naturliga grenarna. Dessa utgörs av de hedningar som tror på evangeliet efter det att större delen av Israel förkastat Jesus. Lägg märke till den tydliga kontinuiteten mellan GT:s och NT:s heliga som texten förutsätter. Olivträdet existerade redan innan Jesus kom. Det bar många grenar. Trädet står sedan kvar även efter det att NÅGRA av dess grenar brutits bort, och andra ympats in.

När Paulus skrev till Efesierna, så var det utifrån detta perspektiv. De troende i Efesos instruerades emellertid till att visa de troende av hednisk börd (de vilda grenarna) att dessa i Kristus hade blivit LIKA de Messianska troende (de naturliga grenarna). Det innebär emellertid inte att det inte finns några SKILLNADER, utan bara det att där finns ingen UPPDELNING eller ÅTSKILLNAD mellan de judiska grenarna och de hedniska grenarna i trädet.

Ef. 1:11-13 
11 I honom har VI också fått vårt arv, förutbestämda efter hans avsikt, som verkar allt efter sin viljas råd,
12 för att VI skall vara hans härlighet till pris, vi som förut har hoppats på Kristus.
13 I honom har också NI, sedan NI har hört sanningens ord som är ERT frälsnings evangelium, och sedan NI också har kommit till tro, blivit beseglade med löftets helige Ande.
(Reformationsbibeln)

Eph. 1:11-13
11 In whom also WE have obtained an inheritance, being predestinated according to the purpose of him who worketh all things after the counsel of his own will:
12 That WE should be to the praise of his glory, who first trusted in Christ.
13 In whom ye also trusted, after that YE heard the word of truth, the gospel of YOUR salvation: in whom also after that YE believed, YE were sealed with that holy Spirit of promise,
(KJV)

Lägg märke till skillnaden i vers 12 & 13 mellan "vi" som står för dem som "förut (först;KJV) hoppats på Kristus" , och de "ni också" som senare "kommit till tro" och som senare "blivit beseglade". I de verser där Paulus skriver i första person plural, inkluderar han sig själv bland de som "först hoppades på Kristus", (den judiska kvarlevan). När han senare växlar till andra person plural i vers 13, talar han till de troende i Efesos som är av hednisk börd. Det finns här en tydlig distinktion mellan den judiska kvarlevan (den kvarleva som Jesus avgränsar {som i Joh. 6}, och som tror evangeliet) och de troende av hednisk börd i församlingen i Efesos, som inneslöts i Kristus först efter det att större delen av Israel hade blivit förblindade efter att ha förkastat honom.

Hur får vi då ihop det faktumet att Paulus talade om Israel som förblindat "intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in" (Rom 11:25), fastän tusentals judar blev frälsta enligt Apg? Svaret är att Gud, för att genomföra sin plan, orsakade den TIDIGA förblindelsen. När emellertid ledarskapet i Israel väl hade gjort sig skyldiga till att korsfästa Jesus och att förfölja den tidiga församlingen, hade de påbörjat en väg utför som var väldigt svår för dem att bryta och vända om ifrån. Stoltheten tog över. Paulus skrev att evangeliet som hedningarna tog emot uppväckte avund (Rom. 11:11), men den judiska nationen kunde inte vända om till Kristus, nu på grund av en självförverkad 'förblindelse'. I stället började det otroende Israel att förfölja den troende kvarlevan.

Gal 4:21-5:1
21 Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad lagen säger?
22 Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin tjänstekvinna, och en med sin fria hustru.
23 Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den fria hustruns son är född i kraft av löftet.
24 Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar.
25 Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom.
26 Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår moder.
27 Så är ju skrivet: »Jubla, du ofruktsamma, du som icke föder barn; brist ut och ropa, du som icke bliver moder, Ty den ensamma skall hava många barn, flera än den som har man.»
28 Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.
29 Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.
30 Dock, vad säger skriften? »Driv ut tjänstekvinnan och hennes son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den fria hustruns son.»
31 Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan av den fria hustrun.
1 För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på eder.

Gå till:  Riket enligt Jesus

Klicka på linjen för att gå till Introduktion och Start

Gå till original

EasyCounter