PD översiktligt:
Progressiv disp, 101
Progressiv disp, 102

PD fördjupning:
Hoppet om Guds rike i GT
Riket i Evangelierna
Riket i Jesu liknelser
Israels delning
Abrahamsförbundet
Ursprunget till läran om himmelsk destination
Israels roll
mysteriet uppenbarat
Paulus och mysteriet
Församlingen i GT - del I.
Församlingen i GT - del II
Församlingen i GT - del III
Hoppet i Hebreerbrevet
Daniels 70 veckor
Davids tron
Överdriven dispensatonalism
Dispensationalismens framtid

Main Menu

Natur och mening med Jesu liknelser
Evangelierna innehåller flera liknelser angående Gudsriket. Men innan vi tar upp frågan om dessa liknelsers betydelse, så skall vi först se på hur och varför Jesus använder sig av liknelser i största allmänhet. 

Mark. 13:34-35

34 Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.

35 likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen;

Matteus tar med två viktiga fakta i ovanstående verser. För det första att Jesus när han talade till folkskarorna uteslutande uttryckte sig i form av liknelser. Dvs, han talade inte till dem i vanligt entydigt tal. Han undervisade dem genom kryptiska berättelser som behövde uttydas innan de kunde förstås. Jesus förklarade inte heller meningen med sina liknelser för folkskarorna. Han lämnade dem brydda över deras mening, väl medveten om att de med "öron till att höra"  verkligen skulle höra och tids nog också förstå.

För det andra, så var det här avsett att fullfölja en specifik Gammaltestamentlig profetia. Psalm 78:2. Jesus var här den som profetiskt omtalades, den som skulle avslöja vad som hittills varit fördolt, "uppenbara vad som har varit dolt sedan världens skapelse" (Matt. 13:35). Hans liknelser var ett av de sätt med vilket Jesus började att avslöja det mysterie som hållits hemligt från begynnelsen.

Efter att ha berättat om liknelsen med såningsmannen till folkskaran. så avslutade Jesus med sin vanliga kommentar: »Den som har öron till att höra, han höre.» (Mark. 4:9). Markus har med en intressant ordväxling som utspelar sig alldeles efter att Jesus berättat sin liknelse. 

Mark. 4:10-12

10 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

11 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

12 för att de ‘med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse’.»

Jesus förklarade inte meningen av sina liknelser för folkskarorna eller för de religiösa ledarna. Bara först senare när han var ensam med sina efterföljare förklarade han meningen av dessa kryptiska berättelser i klarspråk. Lärjungarna frågade honom om varför han inte undervisade folket i klarspråk. Jesus svar kan synas märkligt för moderna kristna. Hade Han ändå inte kommit för att erbjuda hela världen frälsning? Ändå sa Jesus att skälet till att han inte undervisade folket i klartext var att det inte var meningen att de skulle förstå mysteriet, utan detta var endast förunnat lärjungarna. Jesus använde sig av ett dunkelt tal inför lyssnarskarorna och de religiösa ledarna "så att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'." (Jesus citerade Jes. 6:9-10). Men, Jesus lämnade dem i deras självförvållade blindhet av ett skäl. Hans liknelser var avsedda att såväl dölja som att avslöja, beroende på åhörarna. Jesus kom inte den första gången för att omvända hela nationen Israel till sitt budskap. Inte heller kom Han enbart som en reformator till Israel, eller som en radikal rabbi. Inte heller kom Han för att erbjuda dem ett omedelbart politiskt rike om de bara ville tro på honom. Han kom för att bli "föraktad ... och övergiven av människor" (Jes. 53:3). och att "giva sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45). Att hålla Israel i okunnighet angående det verkliga skälet till hans första tillkommelse ingick som en nödvändig del av Guds återlösningsplan. Jesus måste först ledas bort "lik ett lamm, som föres bort att slaktas" (Jes. 53:7). I Petrus första predikan på pingstdagen, sade han till de församlade judarna att Jesus "blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt". Ändå var de skyldiga. "Honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda." (Apg. 2:23). judarnas fria och öppna förkastande av Jesus ingick som en väsentlig del i Guds plan. Att de därför hölls i mörker angående det verkliga syftet med Jesu första tillkommelse var helt väsentlig för att hans förkastelse och korsfästelse skulle inträffa i enlighet med Guds plan. 

När vi läser Evangeliernas berättelser av Jesu konfrontationer med de religiösa ledarna så är det uppenbart att Jesus avsiktligt provocerade dem. Desto närmare vi kommer korsfästelsen, desto öppnare och skarpare blev Jesu offentliga tillrättavisningar av de skriftlärda, prästerna, och fariséerna. Matt.23 beskriver kulmen av denna antagonism, med Jesu öppna utpekande av de religiösa ledarna som "hycklare" inför folkskarorna som samlats vid templet inför firandet av påskveckans högtidligheter. Det är som om Jesus sporrade dem till att förkasta och korsfästa honom (till hans lärjungars stora förskräckelse).

Till dem som ändå valde att följa honom, sade Jesus att det för dem var givet att förstå himmelrikets hemligheter. Jesus undervisade sina sanna efterföljare genom liknelser som han sedan uttydde, och genom en oförställd undervisning i klartext i bokstavliga ordalag. Det var dessa som blev Jesu församling. Det var dessa män som han senare sände ut för att omvända och göra lärjungar från alla folk, och till att "lära dem att hålla allt vad jag har befallt eder." (Matt. 28:20).

Jesus förklarade mycket i klartext för sina lärjungar, inklusive händelserna kring sin andra tillkommelse. Men ändå så klargjorde han inte det huvudsakliga skälet till sin första tillkommelse förrän på uppståndelsedagen. Visserligen sade han till dem vid några tillfällen att han måste bli dödad, och att han skulle uppstå igen på den tredje dagen. Men han förklarade inte varför det var nödvändigt för den judiska Messias att lida och bli förkastad av den Israeliska nationen. Inte förrän på uppståndelsedagen, uppenbarade Jesus hela mysteriet för sina lärjungar, inklusive skälet varför det var nödvändigt för Israel att förkasta honom. Lukas, som var Paulus reseföljeslagare, är den ende av de fyra evangelieskrivarna som i klartext berättade om hur Jesus avslöjande mysteriet för sina lärjungar alldeles innan han sände ut dem till folken med Evangeliet.

Lukas berättar om hur Jesus mötte två av lärjungarna på vägen till Damaskus en kort tid efter sin uppståndelse. För den allra första gången förklarar han då i klarspråk syftet med korsfästelsen. De var fortfarande fyllda av sorg, och kände inte igen honom, inte heller förstod de rapporterna om den tomma graven. Då Jesus slog följe med dem, så frågade han dem om varför de var så bedrövade (RB, KJV). De återgav berättelsen om korsfästelsen, och sa att de hade trott att Jesus var Israels Messias. Då sa han till dem: 

Luk. 24:25-27

25 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

26 Måste icke Messias lida detta, för att så ingå i sin härlighet?»

27 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

Skulle du inte ha velat vara med där och lyssnat till det där bibelstudiet? Kan du föreställa dig att vandra med Jesus under det att han uttyder varje Gammaltestamentligt ställe i Skriften som handlar om honom själv, och skälet till varför han hade måst lida som han gjort? De två lärjungarna var säkerligen djupt berörda av det talet. När de senare påminde sig därom, sade de till varandra, "»Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»" (Lukas 24:32). Samma eftermiddag visade sig Jesus för resten av lärjungarna som var samlade i Jerusalem. Efter den första chocken av att åter få se honom levande, och efter att de med handfasta bevis blivit förvissade om att han inte var en ande, började Jesus att undervisa dem, 

Luk. 24:44-49

44 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.»

45 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.

46 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,

47 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.

48 I kunnen vittna härom.

49 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

Nu började allt falla på plats och bli begripligt för lärjungarna. Jesu märkliga ord och handlingar under kvällen och natten då han blivit förrådd, och när han tillsade dem att dricka vinet som en symbol för det Nya Förbundet i hans blod, och att äta av brödet som en symbol för hans kropp, nu utgiven för dem, stod plötsligt förklarade för dem. Denna uppståndelsesöndag, tog Jesus dem med rakt genom hela det Gamla Testamentet och förklarade var och en av varje profetiskt Skriftställe som refererade till honom själv och det försoningsverk som Messias måste utföra före sitt inträde i sin härlighet. Du kan vara förvissad om att lärjungarna tidigare hade tillbringat en hel del tid med att söka meningen med Jes. 53, Psalm 22, och många andra mycket mer svårtydda bibelställen. Men nu stod de helt plötsligt alla fram som förklarade för lärjungarna. Messias vara den som måste bära fram försoningsoffret. Det Nya Förbundet måste invigas med det offer som var Messias eget blod, innan han kunde träda fram i sin härlighet, och regera sitt kommande Gudsrike. Alla dessa djuroffer som de hade offrat år efter år var endast profetior pekande på Kristus och hans försonande gärning. 

Mysteriet hade blivit uppenbarat av Jesus utifrån de profetiska Skrifterna. Det fanns där hela tiden. Men, det hade tidigare inte blivit förstått, vare sig av de religiösa ledarna, folkskarorna, eller ens av Jesu egna lärjungar. Det måste hållas hemligt av en enda mycket väsentlig anledning. Om det här hade blivit känt före korsfästelsen så hade Guds eviga plan kunnat spåra ur. Paulus talar om varför, 

1 Kor. 2:7-8

7 Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall bliva oss till härlighet,

8 och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.

Korsfästelsen var nödvändig. Därför var det nödvändigt att hemlighålla det här både för judarna och de demoniska makterna fram tills efter det att Jesus blivit korsfäst. Det här är anledningen till varför Jesus talade till folkskarorna och de religiösa ledarna i liknelser och skälet till varför han när han undervisade sina lärjungar talade till dem i klartext om sin andra tillkommelse, men inte förklarade skälet till sin första tillkommelse.

TVÅ KATEGORIER AV GUDSRIKES LIKNELSER
Många kristna är inte medvetna om att det finns två typer av liknelser om Guds rike. Det första slaget refererar till Guds rike som något som startar mycket smått, men som eventuellt växer upp till något ofantligt stort. 

Matt 13:31-33

31 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker.

32 Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»

33 En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

I bägge dessa liknelser, börjar Riket mycket smått. Ett senapskorn är extremt litet. Trotts den ringa begynnelsen så växer det upp ett stort träd, från ett enda frö. På liknande sätt består surdeg av en liten nypa pulver, som blandas in i degen. Ändå förväntas det att syra hela degen under bakprocessen. Bägge dessa liknelser visar på att Guds rike skulle börja i mycket obetydlig yttre form, men med tiden växa till sig och bli något mycket stort. 

Det är förståss som så att den tanken tycks vara i konflikt med premillennialismen, där Guds rike förväntas komma först vid Kristi andra tillkommelse i strålande härlighet, och omedelbart då skall komma att stå fram som det universella Gudsriket. Hur skall då vi som är premillennialister förhålla oss till det här? Å den andra sidan så kan inte amillennialister på ett tillfredsställande sätt göra reda för andra liknelser som placerar Guds rike på jorden, efter domen och den andra tillkommelsen.

Skälet för denna till synes varande konflikt beror inte på att premillennialismen är felaktig. Den beror på att både premillennialister och amillennialister misslyckats med att förstå den progressiva naturen av Guds rike, och att dess tillkommelse till jorden sker i stadier.

Liknelsen med senapskornet och liknelsen med surdegen refererade båda till Jesu grundande av sin församling. Han startade upp med bara ett liten band av lärjungar. Ändå så har hans församling vuxit till att nu omfatta en världsvid kropp bestående av milliontals troende. Den förväntas komma att omfatta en kvarleva från varje folkstam, nation, och språkgrupp (Upp. 5:9). Ändå kallade Jesus detta för "Himmelriket" i de ovanstående liknelserna, under dess gradvisa tillväxt i den nuvarande tidsåldern.

Ska vi då anta att Himmelriket redan är här, och att det inte kommer att bli något framtida Kristi regerande på jorden, såsom amillennialisterna lär? Absolut inte! Jesus gav flera liknelser som fullt ut stöder den premillenniala förståelsen av Guds rike. Det som många premillennialister har missat att se är att Guds rike kommer i två steg. Först kom det som ett frö. Jesus kallade ut ur Israel ett litet band av efterföljare. Han sände ut dem i hela världen för att predika Evangeliet om Riket (Matt. 24:14). De utgjorde hans "senapskorn", destinerade till att frambringa ett stort träd. De var "surdegen" utsända för att syra hela "degen" av mänskligheten. Jesu rike kom först som en liten till synes obetydlig rörelse. De som trodde på honom, accepterade honom som Kristus, Guds Son, och överlämnade sig villigt till att låta honom råda över sina liv. Troende har frivilligt underordnat sig Jesus som sin Konung, och sökt att lyda honom trotts det faktum att världen i stort omkring oss fullständigt förkastar hans överhöghet. Under den nuvarande tidsåldern fortsätter Hans rike att växa, då allt fler människor underordnar sig honom som sin Kung. Målet för detta stadigt expanderande Rike är nu att omvända och göra en skara lärjungar från varje nation och etnisk folkgrupp. När vi beder, "tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden;", ber vi, och ser fram emot fullbordandet av denna process, när till slut hela världen kommer att böja sig inför honom och underordna sig hans auktoritet som konungarnas Konung och herrarnas Herre.

Det här kommer emellertid inte att inträffa frivilligt för alla. Den framtida utvidgningen av Riket kommer enligt vad Jesus visade, i de här liknelserna att bli avsevärd. Men det kommer ändå bara att inkludera en kvarleva från varje nation. Så snart det målet uppnås så kommer Jesus personligen att återvända och med makt ta styret över alla länder, besegra deras arméer, och etablera sitt världsvitt omfattande Kungarike från Jerusalem, där han intar sin plats på Davids Tron. De som redan under den nuvarande tiden frivilligt ställt sig under Hans styre, och som har varit en trofast tjänare, kommer att få regera med honom över folken den nästkommande tiden. D v s, att vi som kristna nu blir tränade och prövade för de ledande positionerna i hans kommande politiska Kungarike. Den här andra fasen av Hans rikes tillkommelse blir ämnet för den andra slaget av Jesu liknelser om Guds rike.

Det är inte nödvändigt att i det här sammanhanget behandla alla dessa liknelser, eftersom de alla lär ett och detsamma om Kristi andra tillkommelse. I stället så kommer vi att se närmare på den mest informationsrika liknelsen, den om vetet och ogräset.

VETET OCH OGRÄSET

Matt 13:24-30

24 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;

25 men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.

26 När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset.

27 Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: ‘Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?

28 Han svarade dem: ‘En ovän har gjort detta.’ Tjänarna sade till honom: ‘Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?’

29 Men han svarade: ‘Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa.

30 Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: ‘Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.’»

Den här liknelsen är högaktuell här, inte bara för dess tydliga inslag av händelser som berör ändens tid, men eftersom den behandlar hela den tid i vilken också vi lever. Det är inte rimligt att splittra upp den här liknelsen, och placera dess tillämpning utanför "församlingens tidsålder", såsom pretribulationisterna gärna vill göra när det gäller Jesu undervisning. Anledningen därtill är att vetet och ogräset växt sida vid sida alltsedan Jesu tid, till närvarande tid, och fram till skördetiden — Kristi tillkommelse. Eftersom liknelsen uppenbarligen inkluderar den tid under vilken vi nu lever, så berör skördandet med nödvändighet kristna.

Längre fram i kapitlet förklarar Jesus liknelsen för sina lärjungar, så här: 

Matt 13:36-43

36 Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.»

37 Han svarade och sade: »Den som sår den goda säden är Människosonen.

38 Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.

39 Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar.

40 Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände.

41 Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är,

42 och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.

43 Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.

Det finns flera viktiga punkter som vi vill markera från den här liknelsen. För det första, den som sår den goda säden är Kristus själv (v. 37). Jesus (inte Paulus) var den förste som proklamerade Evangeliet, och annonserade början av Gudsrikets ankomst. Hebreerbrevet som förmodligen skrevs av Paulus, instämmer därmed. 

"Hur skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning? - en frälsning som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom," (Hebr. 2:3)

Vi kan därför förstå att "vetet" i den här liknelsen är kristna, ända från Apostlarnas tid och fram till den andra tillkommelsen.

För det andra, lägg märke till att "vetet" som lever tillsammans med "ogräset" är "rikets barn". Fältet är "världen" — det nuvarande världssystemet i vilket vi lever våra liv. De av oss som har tagit emot Evangeliet och underordnat oss Kristus vår Konung, är nu "rikets barn".

För det tredje. Vetet och ogräset förblir blandat på fältet fram till skördetiden. Det inträffar ingen pretrib uppryckelse som avlägsnar vetet sju år före ogräsets upprensande och förbrännande. Båda växer tillsammans fram till skördetiden, och skördas då samtidigt ₁. Ingen förs till himlen ₂.

För det fjärde. När skördetiden kommer vid "tidens ände" [ "tidsålderns slut"; FB] kommer änglarna att "samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är". Dessa ord "bort ur hans rike", förutsätter att riket fanns där närvarande under det tidigare stadiet när vetet och ogräset växte tillsammans. Ändå så är det också närvarande efter skörden. Jesus fortsätter med att säga, "Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike." Här har vi en klar indikation på att Guds rike kommer att vara fortsatt närvarande på jorden både före och efter Kristi återkomst, och skördetiden vid tidsålderns slut. Syftet med skörden är att eliminera "ondskans barn", d v s, Djävulens sådd. Det innebär också ett upptagande av vetet till en ställning av auktoritet, "de rättfärdiga skall då lysa som solen, i sin Faders rike". 

SLUTSATS
Det är tydligt att Jesus i sina liknelser om Himmelriket lär att Guds rike kommer till jorden i två skeden. Det första skedet började med Kristi jordiska tjänst, från det att han utvalde en kvarleva av Israel till att vara början av Kristi församling. (ordet "församling" betyder bara en utkallad skara, separerad och distinkt från mänskligheten i stort). Hans rike växer nu fram genom Evangeliets framgång. Alla som är villiga kan nu bli ett "rikets barn". Kristus styr i sin församling idag, genom att vi villigt underordnar oss honom som vår Kung. Men han regerar inte hela världen. Att han inte så gör framgår tydligt av faktumet att större delen av mänskigheten är i öppet uppror mot Kristus. Så snart som det finns en kvarleva av "rikets barn" från alla nationer, stammar och etniska folkgrupper passande till att regera jorden med Kristus, så kommer han att återkomma för att skörda både vetet och ogräset. Ogräset (dessa som har sitt ursprung ur Satans sådd för att sabotera Guds plan) kommer att destrueras, och förpassas till de eviga straffen.₃ Men vetet kommer att bli upphöjt till hedersplatser i Guds rike. Slutligen skall det påpekas att det är änglarna som kommer att utföra skördearbetet både när det gäller vetet som skall belönas, och ogräset som skall destrueras. 

1.
Båda är skördade vid "tidsålderns slut" (v.39). I liknelsen sade emellertid Jesus att skördemännen först skulle samla ihop ogräset, och binda dem samman i knippor för att sedan brännas upp (v.30), och att därefter samla in vetet i ladan. Ingenting antyder att ogräset blev uppbränt innan dess vetet blivit insamlad i ladan, bara att de blev bundna till knippor. Jesus använde sig av bilder familjära för lärjungarna som levde i ett jordbrukssamhälle. De var otvivelaktigt familjära vid det normala förfarandet att separera vetet och ogräset i samband med skörden. Den typiska proceduren bestod i att först samla ihop ogräset och binda samman dem i knippor, och lämna dem på åkern.  Efter att sedan vetet skördats, brändes fälten för att rensas upp från bråte inklusive de knippor av ogräs som lämnats där i travar. Det här scenariot passar perfekt ihop med en uppryckelse efter vedermödan (posttrib). Joel 3:2, Zech. 14:2, & Rev. 16:12-16 indikerar att de onda opponenterna mot Kristus kommer att samlas och föras mot Jerusalem till drabbningen på Herrens Dag. Detta motsvarar ihopsamlandet av ogräset först — Satans hängivna följeslagare bundna till knippor för att strida mot Kristus vid hans tillkommelse (se Upp. 19:19-21). Ihopsamlandet av vetet skulle sedan följa bindandet av ogräset. Slutligen så skulle de onda förgöras. 
[tillbaka]

2. 
Konceptet där de rättfärdiga blir upptagna till himlen när Kristus återkommer undervisas inte i någon av Jesu liknelser eller i den förklarande undervisningen som han ger till sina lärjungar. Det här är ett koncept som är fullständigt främmande för Evangelierna. Alla Jesu liknelser om Guds rike visar antingen på hur det förhåller sig med Gudsriket under den nuvarande tidsåldern på jorden, eller vid upprättandet av Kristi politiska Kungadöme vid hans tillkommelse. De rättfärdigas arvedel är alltid relaterad till Gudsriket (jmf. Matt. 8:11). En del har missförstått Matteus uttryck "himmelriket" som att det skulle referera till himlen själv. Men parallellställena i de andra Evangelierna använder sig här av det uppenbarligen synonyma uttrycket "Guds rike". Bägge uttrycken är synonyma och betyder Guds rike. Båda beteckningarna härleder sig från Daniels profetia om Guds rike i Daniel 2:44. "Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras ...". Här omtalas, himmelens Guds rike, som förkortat kan benämnas för "Guds rike" eller "himmelriket". Många bibelställen i Matteus framställer klart att det är "himmelriket" som var Israels löftesland (jmf. Matt. 3:2, 4:17, etc.). Också i bergspredikan likställs arvet av "himmelriket" med att ärva jorden. (jmf. Matt. 5:3,5 & Psalm 37:9,11,22). Framställningen är att himmelens Guds rike kommer till jorden från himlen.
[tillbaka]

3. 
Att änglarna samlar de rättfärdiga vid Jesu tillkommelse, bekräftas ytterligare av Jesus i Matt. 24:31. "Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra." Det här passar fullständigt ihop med Paulus beskrivning av uppryckelsen i 1 Tess. 4. Paulus skrev där att de levande skulle bli "upptagna". Det grekiska ordet som används betyder "att greppas, att bäras bort med kraft" [ “to seize, to carry off by force”] (Thayer).
[tillbaka]

Gå till original

Gå till Freds hemsida