Introduktion

Dispensationalister betonar med emfas att fokus för den här profetian är Israel - "ditt folk" (Daniels folk, judarna). De tror att alla de 70 veckorna är bestämda till att vara en angelägenhet rörande Israel och Jerusalem. Dispensationalister menar därför att gapet mellan den 69:e och 70:e veckan inte berör Israel, och de mål som den här profetian visar fram emot. De tror att den här profetian kan tas som intäkt för att Guds handlande med Israel upphörde i och med den 69:e veckans fullbordan (omedelbart efter korsfästelsen), och kommer att återupptas först i och med att den 70:e veckan inleds. Enligt deras schema fyller församlingen detta gap. Eftersom enligt deras tänkande Gud nu i vår tid handlar med församlingen och inte med Israel, så förutsätts en växling av dispensation ske vid ingången till den 70:e veckan. Om detta vore sant skulle detta tala för en pretrib-uppryckelse.

Medan vi är ense om att profetians fokus är det judiska folket och Jerusalem, håller vi inte med om att detta på något som helst sätt skulle tyda på att Gud slutat att handla med Israel under gapet mellan den 69:e och 70:e veckan, eller att något skifte i dispensationsprogram inträffat. Tecken på att Gud fortsätter att handla med Israel under den närvarande tidsåldern (inom gapet) kan vi faktiskt finna i två bibelsammanhang.
1. Korsfästelsen av Jesus som skedde 5 dagar efter den 69:e veckans slut.
2. Jerusalems förstörelse som skedde 37 år efter det att den 69:e veckan avslutats.

Dispensationalister kan knappast förneka att Jerusalems förstörelse var en uppfyllelse av det profetiska ordet som gällde Israel. Låt oss påminnas om att Daniel blev sagd att profetian gällde "hans folk" och staden Jerusalem. Förvisso berörde förstörelsen av Jerusalem och templet AD 70 Jerusalem och Daniels folk! Det här var inte endast profeterat i den här texten, utan Jesus sade uttryckligen att dess uppfyllelse var Guds straffdom över Israel för att de inte tog emot honom som sin Messias (Luk. 19:41-44). De flesta dispensationalister skulle också hålla med om att judarnas återvändande till Israel, och nationens återfödelse 1948, utgör en del i profetians uppfyllelse. Likaså talar Paulus om Guds handlande med Israel i den här tiden, om hur nationen skall uppväckas till avund när nu evangeliet når ut bland hedningarna. (Rom. 11:11). Hur kan det då sägas att Gud inte skulle handla med Israel under detta tidsgap? För övrigt, Gud började väl inte handla med Israel år 445 BC, när den första veckan inleddes med befallningen till Artaxerxes att återuppbygga Jerusalem.

Profetian i Daniel 9:25 är inte avsedd att tillkännage att Guds handlande med Israel är begränsat till de 70 årsveckorna. Nyckelordet här är 'bestämda'.

Dan 9:24
24 Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhävd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord.

Hebreiskan för 'bestämda' är 'chathak' (Strong's #2852). Enligt Brown-Driver-Briggs hebreiska lexikon, betyder det: "to divide, to determine; to be determined, to be decreed, to be settled, to be marked out," Tanken är en avgränsad förutbestämd tidsperiod, som utmärks av att tjäna ett ändamål. Ändamålet är tydligt angivet i profetian. Det handlar om att förbereda för Kristi både första och andra tillkommelse.

Om nu dessa 'årsveckor' är fixerade tidsperioder, så skulle detta indikera att de är oföränderliga. Så snart startskottet för de första 69 veckorna gått MÅSTE den profetiskt angivna perioden nedräknas ock kan inte ändras, stoppas eller manipuleras på något sätt. Gud har bestämt tidsperioder som inte kan ändras, och de profetiskt angivna händelserna är låsta av dessa. Detta innebär att för tiden utanför de profeterade "veckorna" inte nödvändigtvis är förutbestämd eller fixerad av Gud. D. v. s. det finns en viss flexibilitet (eller åtminstone obestämbarhet) både före den första veckans början och inom gapet mellan den 69:e och 70:e veckan. Vikten av detta faktum blir uppenbart när vi går till NT och i synnerhet i samband med Jesu eskatologiska undervisning från Oljeberget.

Det som utlöste Jesu förkunnelse från Oljeberget var Jesu kommentar på tempelplatsen om templets kommande förstörelse, som härvid profetiskt förutsades.

Matt 24:1-2
1 Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar trädde då fram och bad honom ge akt på helgedomens byggnader.
2 Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.»

Dan 9:26
26 Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara; förödelse är oryggligt besluten.

Lukas 21 återger Jesu förkunnelse från templet, där han i detalj förutsade händelser som inträffade AD 70 (Lukas 21:12-24). Efter att samma kväll ha gått upp på Oljeberget, frågade lärjungarna Jesus efter tecknen för hans tillkommelse, dessa som han kortfattat berört vid sin förkunnelse från templet. I sitt svar hänvisar Jesus lärjungarna till Daniels bok åtminstone 3 ggr, och då speciellt en gång till profetian om de 70 årsveckorna.

Matt 24:15 När I nu fån se ‘förödelsens styggelse’, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats - den som läser detta, han give akt därpå -

Dan 9:27
27 Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»

När Jesus sade, "- den som läser detta, han give akt därpå - ", så refererade han till läsare av Daniels profetia om de 70 veckorna. Den profetian kan bara rätt förstås utifrån Jesu undervisning från Oljeberget. Troende som befinner sig i vedermödan, och som bevittnar 'förödelsens styggelse', kan sedan fastställa när den andra tillkommelsen kommer att inträffa genom att 'ge akt' på Daniels profetia i ljuset av den undervisning Jesus gav från Oljeberget. Detta är möjligt därför att de 70 veckorna är 'bestämda' dvs fixerade. När de väl börjar så kommer de profeterade händelserna att inträffa exakt så som det är förutsagt i Daniel, till och med till det exakta antalet av de förutsagda dagarna. Känner man den exakta dagen för när den 70:e årsveckan börjar så kan man förutsäga dagen för Kristi andra tillkommelse.

Tiden mellan den 69:e och 70:e veckan är däremot inte fixerad eller bestämd av Gud. Varför? Jesus gav svaret i den föregående versen.

Matt 24:14
14 Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.

I Matt. 28:18-20, sände Jesus sina lärjungar till att förkunna Evangeliet till alla folk, och till att undervisa de nyomvända till att "lära dem att hålla allt vad jag har befallt eder". I den ovanstående versen sade Jesus att 'änden' inte skulle komma förrän den uppgiften fullbordats. Ofullbordad världsevangelisation är därför ett hinder för Kristi tillkommelse. Gud har inte fastställt tiden för 'änden' eftersom dröjsmålet i Kristi tillkommelse är orsakat av oss och inte av Gud. Detta är nog skälet till att det inte finns någon profetia i Skriften angående längden av den nuvarande tidsåldern. Det är också skälet till att NT skrivits på ett sådant sätt att varje generation av kristna KUNDE vara den generation som fick bevittna Jesu återkomst till jorden. Detta, därför att varje generation kristna har tillgång till kraften och möjligheten att fullborda missionsbefallningen. Ja, till och med det första århundradets kristna hade den möjligheten. En man, Paulus, evangeliserade folken från Israel till Spanien på mindre än 40 år! Och den tidiga församlingen hade fördelen av tungotalet och Andens andra övernaturliga manifestationer, till hjälp i uppgiften. Möjligheten fanns att Missionsbefallningen hade KUNNAT bli fullbordad under det första århundradet. Möjligheten har funnits för varje generation av kristna att bli den sista OM de bara satsat allt inför världens evangelisering, och att församlingen överlåtit sig till det uppdraget.

Alldeles före himmelsfärden frågade lärjungarna Jesus om han då ämnade upprätta riket för Israel, dvs träda fram som Konungen på Davids tron. Jesu svarade genom att påminna dem om någonting som först måste hända.

Apg. 1:6-8
6 Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade: »Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?»
7 Han svarade dem: »Det tillkommer icke eder att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.
8 Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända.»

Naturligtvis kräver Guds förutvetande att han vet den exakta tiden. Han har emellertid gömt denna kunskap under sin egen jurisdiktion, och har INTE uppenbarat den kunskapen ens för Jesus, medan han var här på jorden (Mark 13:32). Detta är anledningen till att NT talar om Jesu tillkommelse som "snar", och skälet till att den tidiga församlingen väntade Jesus åter inom sin livstid. 'Preterister' inser inte denna enkla sanning, och föreställer sig därför, pga liknande påståenden, att Jesus måste ha kommit åter redan under det första århundradet. Det som både preterister och dispensationalister härvid inte förmår att se är att varje generation har potentialen till att bli den sista. Baserat på hur snabbt Evangeliet spreds under den kristna församlingens första decennier, så var möjligheten för att missionsbefallningen verkligen skulle ha kunnat blivit fullbordad redan under det första århundradet inte så avlägsen. NT skrevs utifrån detta faktum. Detta förklarar de tidiga kristnas ivriga väntan.

Flera decennier efter Jesu himmelsfärd så tar Petrus i sitt andra brev upp det till synes långa dröjsmålet i Jesu återkomst.   

2 Petr 3:1-9
1 Detta är nu redan det andra brevet som jag skriver till eder, mina älskade; och i båda har jag genom mina påminnelser velat uppväcka edert rena sinne,
2 så att I kommen ihåg vad som har blivit förutsagt av de heliga profeterna, så ock det bud som av edra apostlar har blivit eder givet från Herren och Frälsaren.

Petrus avsåg att påminna dem om GT:s profetior angående 'Herrens dag' (refererad i vers 10) och om budet från Jesu apostlar. Lägg märke till att 'budet' är i singular. Petrus refererade till missionsbefallningen. Denna var budet från Jesus till apostlarna.

3 Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser.
4 De skola säga: »Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.»
5 Ty när de vilja påstå detta, förgäta de att i kraft av Guds ord himlar funnos till från uråldrig tid, så ock en jord som hade kommit till av vatten och genom vatten;
6 och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den värld som då fanns.
7 Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.

Lägg märke till att Petrus användning av termen 'yttersta dagarna' verkar tyda på en förlängd väntan innan Jesu skulle komma åter.

8 Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag».

Enligt Petrus betraktelsesätt hade endast en helt kort tid förflutit sedan Jesus gav sina apostlar uppdraget (budet) att förkunna evangeliet till alla folk. Även idag tvåtusen år senare har endast 2 dagar förflutit enligt Petrus sätt att se.

9 Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.

Enligt Petrus står orsaken till Jesu fördröjda återkomst att finna i Guds långmodighet. Detta innebär inte nödvändigtvis hans långmodighet till de förlorade. Det är i alla fall inte det som Petrus här säger. Gud är långmodig MOT OSS, eftersom han inte vill att någon skall förgås utan att alla skall göra bättring. Det var vi som gavs uppdraget att evangelisera världen. Det är VÅR uppgift att fullborda uppdraget. Det kommer att gå så långsamt eller så snabbt som församlingen motiverar sig själv till att slutföra det! Efter snart 2000 år, så är det uppenbart att Guds långmodighet mot oss är tämligen varaktig.

Gapet i profetian om de 70 årsveckorna är fyllt av uppdraget att evangelisera världen. Majoriteten av det Israeliska folket blev förblindat för att vi skulle kunna utföra uppdraget. En kvarleva av Israel blev tränad och sänd till folken, för att omvända och träna dem till att fortsätta och avsluta uppdraget. Den 70:e veckan och Jesu andra tillkommelse har senarelagts så att vi fått tid till att utföra det uppdrag Jesus anvisat sitt folk att fullborda. Det ligger inom våra möjligheter att påskynda Kristi dags ankomst. Den tidsperiod inom vilken vi lever har inte blivit 'bestämd' eller fixerad av Gud (även om den är känd av Fadern). Det är vi som eventuellt är de som kommer att 'bestämma' längden av gapet i Daniels profetia om de 70 veckorna. Så snart som vi har slutfört vårt jobb kommer den 70:e veckan att starta, och ingenting förmår att hindra Jesu tillkommelse 7 år senare. Till dess, fortsätter hans tillkommelse att fördröjas.

Att vi som kristna har möjligheten att påskynda Kristi tillkommelse framgår tydligt längre fram i det här kapitlet. Efter att ha beskrivit Herrens dag, fortsätter Petrus med att säga att vi som kristna "förbidar och påskyndar Guds dags tillkommelse" (v. 12).

Somliga må invända att profetian om de 70 veckorna gavs med avseende på Daniels folk judarna, och staden Jerusalem. Ja, det är riktigt, men det är emellertid så att veckornas varaktigheter i sig själva berör Israel. Det är emellertid som så att dessa förutbestämda tidsblock måste passera INNAN de uppräknade avgörande händelserna rörande Israel skulle fullbordas. Vi påminner oss om de 6 förutsagda händelser som därvid skulle fullbordas. 

Dan 9:24 Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, 
innan en gräns sättes för överträdelsen 
och synderna få en ände 
och missgärningen varder försonad 
och en evig rättfärdighet framhavd, 
och innan syn och profetia beseglas 
och en höghelig helgedom bliver smord.

De första tre händelserna inträffade i samband med Jesu korsfästelse, som hände EFTER den 69:e veckan enligt vers 26. Det kan därför inte sägas att denna profetiskt förutsagda händelse inträffade INOM de 70 veckorna. På liknande sätt är det med de återstående tre händelserna som kommer att inträffa i Kristi Messianska rike, under tusenårsriket, EFTER den 70:e veckan (inte under den 70:e veckan). Därför inträffar de profeterade händelserna efter de tidsblock som representerar dessa veckor, och inte inom själva veckorna. Veckorna utgör helt enkelt block av förutbestämda tidslängder som berör Jerusalem och Davids folk. Alla sex av dessa händelser berör Jerusalem och det judiska folket. Jesus blev korsfäst av judarna alldeles utanför Jerusalem och Jesus kommer också att återvända till Jerusalem för att upprätta sitt rike. Före var och en av dessa avgörande händelser måste en bestämd tidsperiod passera, 69 veckor föregick Jesu första tillkommelse, och en vecka föregår hans andra tillkommelse. 

Traditionella dispensationalister begår ett misstag då de antar att Guds handlande med Israel är begränsat till att ske under de 70 veckorna. De tar också miste när de hävdar att Gud inte handlar med församlingen samtidigt som han tar sig an Israel som en nationell enhet. Dessutom tar de ett gigantiskt logiskt hopp då hävdar att församlingen måste bli avlägsnad innan Gud återupptar sitt handlande med Israel som en nationell enhet. Vi har redan bevisat att profetian i GT beträffande Israel har fullbordats inom gapet mellan den 69:e och 70:e veckan. Därför är det uppenbart att Gud kan ta itu med både en nation och församlingen samtidigt, eftersom detta ju är vad han hela tiden har gjort.  

Profetian angående de 70 veckorna stämmer i själva verket bäst ihop med progressiv dispensationalism, och då tillsammans med en posttrib uppryckelse.