Introduktion

Justinus Martyren var en ortodox kristen författare som levde under det tidiga andra århundradet. Han vände sig starkt emot de 'heretiker' som förde fram föreställningen om församlingens himmelska destination. För de tidiga ortodoxa kristna var kroppens fysiska uppståndelse för att regera i Kristi fysiskt jordiska rike, den ortodoxa av apostlarna förmedlade tron. 

"För övrigt så framhöll jag för dig att några som kallas kristna, men som är gudlösa, ogudaktiga heretiker, undervisar läror som är fullständigt hädiska, ateistiska, och dåraktiga. Men för att du skall veta att jag inte bara säger så till dig, så skall jag återge ett uttalande så grundligt som jag förmår av alla de argument som har växlats oss emellan; i vilka jag skall återge mig själv och tillstå exakt detsamma som jag tillstått dig. För jag väljer att följa inte människor eller människors läror, utan Gud och Hans [förmedlade] läror. För om du har följt någon som kallas för kristen, men som inte tillstår detta [som sant], och riskerar att häda Abrahams Gud, och Isaks Gud, och Jakobs Gud; som påstår att det inte finns någon uppståndelse från de döda, och att deras själar, när de dör tages till himlen; .... Men jag och andra, som är rättsinnade kristna i alla stycken, är övertygade om att det kommer att bli en uppståndelse från de döda, och ett tusen år i Jerusalem, som då kommer att vara byggt, smyckat, och utvidgat, [som] profeterna Hesekiel och Jesaja och andra deklarerat." (Justin, Dialogue with Trypho, LXXX)

Det första århundradets kristna fortsatte definitivt att vänta på det judiska hoppet om det Messianska Riket, och kroppens uppståndelse till regerandet i Kristi fysiska Rike, alla frälstas destination [1].

Irenaeus var föreståndare för en församling i Lyons i Gaul, han var elev till Polycarpus som i sin tur var Johannes lärjunge, och han blev en martyr. Hans livsverk bestod i att vederlägga de gnostiska sekterna med deras föreställningar om en 'himmelsk destination', och deras förnekelse av kroppens uppståndelse. Irenaeus skrev ett verk på fem volymer med titeln 'Emot villfarelser'. I den femte volymen vederlade Irenaeus de gnostiska idéerna om en himmelsk destination i klara ordalag, genom att bevisa att de frälstas hopp är Guds rike på jorden och kroppens uppståndelse för att regera med Kristus.

"Än en gång säger han, "Låt honom bli bortförd så han inte får skåda Guds härlighet." Och när dessa ting har skett, säger han, "Gud kommer att flytta undan människor fjärran ifrån, och de som lämnas kvar kommer att förökas på jorden." "Och de kommer att bygga hus, och de kommer själva att bebo dem: och plantera vingårdar, och själva äta av dem." Därför att allt detta och andra ord utan tvivel var sagda för att referera till de rättfärdigas uppståndelse, som äger rum efter Antikrist tillkommelse och förgörelsen av alla nationer under hans styrelse; under [tiden] som [uppståndelsen] den rättfärdige skall regera på jorden, växer starkare genom att skåda Herren: och genom Honom skall de komma att vänjas vid att ta del i Guds Faderns ära, och de skall njuta av Rikets gemenskap och av gemenskapen med de heliga änglarna, och föreningen med andliga varelser; och [med avseende på] de som Herren kommer att finna i köttet, väntande Honom från himlen, och som har lidit vedermöda, samt undgått den Onde. ... När nu allt detta är som det är, så kan det inte förstås som syftande på super-celestiala ting; "för Gud" är det sagt, "kommer att visa för hela jorden under himlen sin ära". Men under Rikets tider, har jorden ännu en gång blivit kallad av Kristus [till sitt pristina tillstånd], och Jerusalem återbyggt efter mönserbilden av det Jerusalem som är där ovan, om vilket profeten Jesaja säger "Se, jag har tecknat dina murar på mina händer, och du är alltid i min åsyn,"" (Irenaeus, Emot Villfarelserna, bok V, kapitel XXXV).  

De enda slags 'himmelska' föreställningar de hade var relaterade till belöningsnivåer under det tusenåriga riket. Irenaeus hävdade att det Nya Jerusalem skall komma att sänkas ner från himlen, och de mest förtjänta heliga kommer då att bebo staden (uppenbarligen svävande i skyn {himlen}). Andra kommer att bebo den jordiska staden Jerusalem, och den då paradisiska jorden [2]. Han såg på det tusenåriga riket som en förberedelse inför den slutliga boningen, då det Nya Jerusalem skulle sättas ner på jorden, efter dess fullständiga restaurering vid tusenårsrikets slut.

"Eftersom det i sanning är Gud som reser upp människan, så är det i sanning också så att människan uppstår från de döda, och inte allegoriskt, vilket jag har visat vid upprepade tillfällen. Och eftersom han verkligen uppstår så kommer han verkligen först att fostras till oförvitlighet för att framträda med framgång under rikets tid för att hans skall kunna ta emot Faderns härlighet. Sedan, när alla ting har gjorts nya, skall han i sanning bo i Guds stad. För det är sagt, "Han som satt på tronen sade, Se, jag gör allting nytt. Och Herren sade, Skriv allt detta; för dessa ord är trofasta och sanna. Och Han sa till mig, De är fullbordade". Och detta är sanningen därom." (Irenaeus, Emot villfarelserna, bok V kapitel XXXV)

Fastän den egentliga gnosticismen till stor del blev utrensad från församlingen av de tidiga kristna apologeterna som Justin, Irenaeus, och Hippolytus, kvarstod en del subtila element av gnostiskt tänkande på sina håll, särskilt då i Alexandria i Egypten. Gnosticismens centrala hermeneutik, den allegoriska tolkningen, överlevde och fann en tillflyktsort bland de Alexandrinska författarna, Clement och Origen. På grund av inflytandet från den Alexandrinska skolan försvann hoppet om tusenårsriket gradvis helt och hållet när grekisk filosofi i en mycket subtil form invaderade kristendomen. Läran om himlen som det slutliga målet började att få ingång inom kristenhetens huvudfåra, i det sena andra och det tredje århundradet. Detta skedde huvudsakligen till följd av inflytandet från Origens skriverier. Han använde sig fritt av den allegoriska metoden vid tolkningen av profetiorna. Origen såg den fysiska existensen på den här planeten enbart som ett tillfälligt stickspår i en mystisk andlig existens [3]. Den fysiska skapelsen var, om än inte 'ond', som den rena gnostikern föreställde sig, ansedd som ett tillfälligt klassrum för mänskligheten, med vars hjälp hon skulle mogna till dess hon inte längre var i behov av den fysiska världen som sin läromästare. Vår jordiska tillvaro i den fysiska världen utgör en slags växelverkan med fysiska ting som tjänar till att illustrera andliga realiteter [4]. Sammanfattningsvis så lever vi i ett ständigt flöde av liknelser. Idén är, lär läxan från den fysiska liknelsen, sedan är du beredda att skippa det fysiska för att leva i det andliga, i himlen. Därför såg inte Origen något behov av en kroppens uppståndelse, och han opponerade sig emot den ortodoxa synen på ett fysiskt tusenårsrike. Origen's synsätt uppnådde en viss popularitet inom den tidiga kristenheten, men förvisso gavs det inget fullständigt bifall. Många av biskoparna ansåg honom som en heretiker. Nedan kommer ett citat från Origen, där han utlägger sitt 'himmelska' schema.

"...då, medan allting blivit underlagt Kristus, och genom Kristus, Gud (med vilken de också utgör en ande, med avseende på andar som varande rationella naturer), sedan blir den kroppsliga substansen själv förenad till de renaste och högst fulländade andarna, och förvandlade till ett eteriskt tillstånd i proportion till de kvalitativa meriterna hos dem som så låter sig förvandlas (i enlighet med apostelns ord, "så skall också vi förvandlas"), kommer att lysa fram i glans; eller kommer åtminstone att så göra när de ting som nu ses, i den nu rådande ordningen, förgåtts, och allt fördärv skakats bort och städats rent, och när hela det rum som upptar den här världen, i vilken planetsfärerna säges ingå, har lämnats bortom och nedanför, då har de fasta boningarna ovan sfärerna nåtts av de fromma och de goda, som har kallats för eviga, liksom i ett gott land, i ett, de levandes land, som kommer att ärvas av de ödmjuka och fromsinta; det landet tillhör den himmel (som med sin större magnifika utsträckning, omger och innesluter själva landet) som med rätta först och främst har blivit kallad för himlen. i vilken himmel och jord, änden och alla tings fulländning med säkerhet och högsta tillförsikt kan placeras, - d.v.s. efter deras infångande och bestraffning för de överträdelser som de har begått genom rening, må de efter att ha fullföljt och befriats från varje skyldighet, förtjäna en boplats i det landet; medan dessa som har varit lydiga Guds ord, och därför genom sin lydnad har visat sig skickade till vishet, sägs förtjäna det rike som är himlarnas himmel; och därmed är denna förutsägelsen rikligen fullföljd, "Välsignade är de ödmjuka, för de skall ärva jorden;" och, "Välsignade är de fattiga i anden, för de skall ärva himmelriket:" och vad som sägs i Psalmen, "Han skall upphöja dig, och du skall ärva landet." För det kallas för ett nedstigande till denna jord, men ett upphöjande till det som är högt. Av det följer, därför, att en slags väg tycks öppnas vid de heligas avfärd från denna jord till dessa himlar; så att de inte så mycket synes tagas emot i det landet, utan för att vistas där med ett syfte, d.v.s. för att gå vidare till arvet av himmelriket, sedan de också nått den fulländningen." (Origen, De Principic, Bk. II, ch. 4)

Den skarpsinnige läsaren kommer utan tvekan att lägga märke till Origen's nämnande av en 'reningsplats' (purgatory = själseld) som förberedelse inför denna himmelska boning. Man kan tydligt i Origen's idéer upptäcka vad som senare kom att bli officiell Romerskt katolsk lära.  

"Och så även för de som kommer att förtjäna att få en arvedel i himmelriket, som grodden till kroppens återställelse, som vi tidigare har nämnt, genom Guds befallning återställes utifrån den jordiska och animaliska kroppen en andlig, lämpad att bebo himlarna; medan det för var och en av dem som har otillräckliga meriter, eller som är av undermålig kvalitet, eller rentav befinner sig längst ner på skalan, och som helt och hållet faller bort, ges det ändå, i förhållande till hans liv och själs värdighet, en ära och värdighet för kroppen, - på så sätt att även kroppen av den som är destinerad till den eviga elden, kommer att uppstå till svåra straff, den är enbart på grund av uppståndelsens möjlighet så oförgänglig att den inte kan skadas och upplösas ens av svåra bestraffningar." (Origen, De Principis, Bk. II, ch. 10)

Som ni kan se så medger Origen kroppens uppståndelse för de ofrälsta, så att de kan lida fördömelsens plågor. För de 'frälsta' däremot ger han en föreställning om en andlig existens (lik gnostikernas), och en himmelsk destination (vilket gnostikerna också gjorde). I det följande citatet, framgår det med ytterligare tydlighet varifrån den moderna dispensationalismens föreställning av en 'himmelsk destination' kommer.

"Av den orsaken, må vi nu också förstå den sanningen att alla judarnas läror, under den nuvarande tiden, endast består av trivialiteter och fabler, eftersom de inte har det ljus som utgår från kunskapen i Skrifterna; medan det som kommer från de kristna är sanningen, som har kraften att resa och upphöja själen och förståndet hos människan, och till att övertala honom till att söka ett medborgarskap, inte likt judarnas här nere, utan i himlen." (Origen, Against Celsus, Bk. II, ch. V) 

Origen's tankar var tvärtemot de tidiga ortodoxa författarna, Justin och Irenaeus. Medan Justin kallade de kristna för heretiker, som lämnade de judiska föreställningarna om ett jordiskt fysiskt Guds Rike, så kallade Origen föreställningen om detta jordiska Rike för 'fabler'. Han ansåg att hoppet om detta fysiska Rike var absurt, och förnekade också kroppens uppståndelse för de frälsta, liksom också gnostikerna gjorde. 

Under det fjärde århundradet var Augustinus mer framgångsrik när det gällde att popularisera iden om en himmelsk destination, för att få den etablerad som allmän kristen (katolsk) lära. Han använde sig av Origen´s allegoriska tolkning, men tonade ner systemet för att göra det lite mindre stötande för ortodoxa kristna [5]. Till skillnad från Origen, så tog Augustinus med kroppens uppståndelse. Det himmelska destinations konceptet var en häftklämma för det amillenianistiska synsättet som växte fram ur Origen's och Augustinus allegoriska metoder att behandla Skriften.

"Augustinus arbete framställer en speciell utväljelse av ett Guds folk ut från den korrupta och fördömda massan; han följer deras historia som två antagonistiska linjer och destinationer som slutar i den dualistiska kontrasten av en evig himmel för de utvalda och ett evigt helvete för de förkastade..." 
(Philip Schaff, Preface to The City of God)  

Den traditionella dispensationalismens partiella återvändande till en tidigare tro.
Traditionell dispensationalism växte till att börja med fram ur ett återvändande till den futuristiska pre-millennianismen. Därvid kastade man av sig några av Augustinus lärokoncept som hållits både av den Romerska Katolicismen och av Reformatörerna, speciellt beträffande Israel. Den huvudsakliga invändningen från den tidiga dispensationalismen hade varit den allegoriska tolkningen av GT:s profetior relaterade till Israel. Men det verkar inte som att man verkligen ifrågasatte det a-millennianistiska tänkandet när det gällde församlingens himmelska destination. Denna partiella stympning av Augustinus synsätt innebar att man hamnade i en paradox - Hur skulle man kunna förena ett fysiskt till Israel utlovat Messianskt Rike med föreställningen om en himmelsk destination för de frälsta.

Den lösning som konstruerades av de tidiga dispensationalisterna var en slags 'dikotomi' (absolut tvådelning) mellan Gamla Testamentets program, som sågs som judiskt och jordiskt, och ett Nytestamentligt program för församlingen, som sågs som himmelskt.

Att tillgripa 'dikotomi'-vägen för att lösa den förmenta oförenligheten mellan Gamla och Nya Testamentet var egentligen inget nytt. Konfronterade med en Gud i det Gamla Testamentet med ett program, och en Gud i det Nya Testamentet som menades ha ett helt annat program, så föreställde sig de tidiga gnostiska sekterna att Israels Gud inte var densamme Gud Fadern som den Jesus bekände sig till, utan en lägre gud [6]. De framställde en fullständig 'dikotomi' mellan Israels Gud och dennes som de menade 'köttsliga' (fysiska - som de benämnde 'djuriska') program, och den Fader som Jesus vittnade om, som hade ett så mycket mer himmelskt sinnat (andligt) program för dem som ägde kunskap (gnosis) i mysteriet [7]. De som följde Marcion (en av de mer välkända gnostiska sekterna) gick därvid så långt att de  hävdade att endast Paulus hade tagit emot uppenbarelsen av "mysteriet" som inte tidigare varit känt från det Gamla Testamentet, eller blivit uppenbarat för de andra apostlarna [8].

En av Irenaeus metoder att tillbakavisa gnostikerna var att illustrera kontinuiteten mellan GT:s och NT:s program. Han gjorde detta genom att citera hur GT:s profetia uppfylldes i och med församlingen (det vill säga specifika profetiska utsagor om den nuvarande dispensationen), och han citerade texter ur NT som sammanlänkade den nuvarande dispensationen med den förgångna [9]. Han hänvisade också till överensstämmelsen mellan GT:s och NT:s profetia med avseende på eskatologin [10]. Han bevisade utifrån många citat ur Skriften, att de Apostoliska texterna beträffande församlingen, var i perfekt överensstämmelse, och till och med beroende av de mål som GT profeterat angående Israel. Målet i bägge Testamenten var det samma, och destinationen av de återlösta i bägge Testamenten var ett horisontellt hopp, det Messianska Riket på jorden, inte ett vertikalt hopp, något uppstigande till himlen [11]. 'Mysteriet' sågs inte som att det skulle utgöra en parentesisk, 'församlingens tidsålder', utan som hela den av Gud fördolda återlösningsplanen för mänskligheten, Kristi försoningsoffer och Evangeliets förkunnelse till hedningarna. Detta hade varit fördolt inom GT:s Skrifter, men uppenbarats av Jesus och Apostlarna [12]. Därför, enligt Irenaeus föreställning, var det en Gud som handlade med människan utifrån ett enda program, och församlingen bestod av alla de återlösta. Enligt Irenaeus [13] blev Guds framträdande plan för mänsklighetens frälsning manifesterad genom en serie av progressiva dispensationer. Det här var den ortodoxa tron hos alla de lokala församlingarna under det andra århundradet, från Tyskland till Libyen, från Gaulien till Egypten. Och det här var denna tradition som hade förmedlats genom successionen av "trofasta män", de äldste i de församlingar som grundats av Apostlarna [14].

'Chiliaismen' (milleanismem=läran om tusenårsriket) hos den tidiga ortodoxa församlingen kände inte till någon 'himmelsk destination' för församlingen skild från Guds program för Israel. Det tidiga Kristna hoppet var identiskt med Patriarkernas, Profeternas, och alla de heligas hopp enligt Hebr. 11, en arvedel i det framtida fysiska Gudsriket på jorden. Församlingen sågs som att de var alla de återlösta från varje dispensation. Fastän många kanske inte är medvetna om det så utgör faktiskt den progressiva dispensationalismen huvudsakligen en återgång till den tidiga ortodoxa församlingen. Darby gjorde sig av med somligt Augustiniskt tänkande som dominerat inom Protestantismen, speciellt då det som gällde den Israeliska nationen. Men min personliga övertygelse är den att han inte gick tillräckligt långt, utan fortsatte att nära ett 'mystiskt' tänkande när det gällde församlingen, ett tänkande påbörjat av gnostikerna, nedtonat av Origen, för att sedan lanseras som kyrkans lära av Augustinus. Darby skulle ha gått hela vägen tillbaka till den Apostoliska teologi som återfinns hos dem som personligen var länkade tillbaks till Apostlarnas muntliga tradition, som Justin, Irenaeus och Hippolytus. Han skulle ha gjort sig av med idégodset om en 'himmelsk destination', hämtat från gnostikerna, Origen, och Augustinus, och tagit till sig den 'chiliaism' som förts vidare till den andra generationens kristna av apostlarna. I stället föll han i samma fälla som gnostikerna 1500 år tidigare hade gjort, och föreställde sig en dikotomi mellan det Gamla Testamentets program för Israel och det Nya Testamentets program för 'församlingen'.

Notes:
[1] Chadwick, Henry. The Early Church. Penguin Books, pp.77,78,83
[2] Irenaeus, Against Heresies, Bk. V, ch. XXXV,XXXVI
[3] Chadwick, p.104
[4] Origen, De Principis, Bk. II, ch. XI
[5] Schaff, Phillip. The Post Nicene Fathers, Vol. 2. Preface to Augustin's The City of God. p.5
[6] Irenaeus, Against Heresies, Bk. I, ch. XXIV, 2,4
[7] ibid, Bk. I, ch. VI, 1-2
[8] ibid, Bk. III, ch. XIII, 1
[9] ibid, Bk. I, ch. X, 3, Bk III, ch. XII, Bk. IV, ch. VIII, IX-XII, XXI-XXV
[10] ibid, Bk. V, ch. XXV-XXVI
[11] ibid, Bk. V, ch. XXXII - XXXV
[12] ibid, Bk. III, ch. XII, 9, Bk. IV, ch. IX, 3, Frag. XXXVI
[13] ibid, Bk. IV, ch. IX, 3, ch. XXVI
[14] ibid, Bk. I, X

Gå till: Israels roll i Guds återlösningsplan

Gå till original

Freds hemsida