PD översiktligt:
Progressiv disp, 101
Progressiv disp, 102

PD fördjupning:
Hoppet om Guds rike i GT
Riket i Evangelierna
Riket i Jesu liknelser
Den Profeten
Förbundet med Abraham
Ursprunget till läran om himmelsk destination
Israels roll
mysteriet uppenbarat
Paulus och mysteriet
Församlingen i GT - del I.
Församlingen i GT - del II
Församlingen i GT - del III
Hoppet i Hebreerbrevet
Daniels 70 veckor
Davids tron
Överdriven dispensatonalism
Dispensationalismens framtid

Main Menu

PFRS Home > Doctrinal Studies > Progressive Dispensationalism >

Förbundet med Abraham
i NT och i GT

Copyright © Tim Warner
Översatt av Fred Örtegren

Efter floden, då människorna på nytt vände sig bort från Gud till att dyrka avgudar, utvalde Gud en man genom vilken han ämnade införa hela sin plan av försoning och återställelse. Den mannen var Abraham. Gud talade vid ett flertal tillfällen till Abraham. Det började med ett löfte om att få ärva ett "förlovat land" om Abraham bara var villig att lämna sitt hem, och gå dit som Gud skulle leda honom. Abraham lydde, och drog iväg med familj och ägodelar mot det utlovade landet.

Gen. 5:

6 Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till rättfärdighet.

7 Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till besittning.»

8 Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall besitta det?»

Lägg märke till att Gud gav löftet om att få ärva landet till Abraham själv, inte enbart till hans säd. Gud ingick sedan ett förbund med Abraham, och lovade därvid att fullfölja sitt förbund baserat på en ed. I den ovanstående versen, frågade Abraham Gud efter bevis på att han skulle komma att fullfölja sitt löfte.

Gen 15:8-12,17-18

8 Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall besitta det?»

9 Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung duva.»

10 Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke fåglarna.

11 Och rovfåglarna slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.

12 När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort mörker....

17 Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan styckena.

18 På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat:

I kapitel 17, utvidgas förbundet med Abraham ytterligare.

Gen 17:1-8

1 När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var ostrafflig.

2 Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig övermåttan.»

3 Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:

4 »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du skall bliva en fader till många folk.

5 Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk.

6 Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag komma av dig, och konungar skola utgå från dig.

7 Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;

8 och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning [till egendom för evigt; FB], och jag skall vara deras Gud.

Hebreerbrevets kapitel 6 refererar speciellt till det här bibelstället, och förklarar att samma "hopp" som ges i förbundet med Abraham också är varje troendes HOPP. (den blå texten är NT:s citat från GT).

Heb. 6:12-20 

12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv - eftersom han icke hade någon högre att svärja vid -

14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.» [från Gen. 22:17]

15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor [orubbliga ting; RB, immutable things; KJV], i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

20 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

Det som är så intressant med det här Bibelstället är att Hebreérbrevets författare här klart identifierar fullbordandet av förbundet med Abraham som varande identiskt med de troendes framtida hopp. Gud gav två "oryggliga utsagor" [orubbliga ting; RB] för att bekräfta sitt löfte -- förbundstecknet, som bestod av den "rykande ugnen" med den "flammande lågan som for fram mellan styckena", av de djur som Abraham slaktat, och Guds egen ed. Dessa två ting, utgör också enligt ovanstående Bibeltext "ett säkert och fast själens ankare",  för Nya Testamentets troende. Det finns inget sätt att lösgöra dessa två "orubbliga ting" från vare sig Guds förbund med Abraham eller från dessa judiska heliga utan att göra våld mot sammanhanget.

De som inte är dispensationalister argumenterar vanligen för att varje aspekt av Guds löften till fäderna (inklusive Abraham) blev uppfyllda redan under Joshuas tid. Men detta är att missförstå Joshua. Det är lätt att göra det här misstaget, och det misstaget undervisades också av några judiska rabbiner under Jesus tid. Hebreérbrevet går noggrant till rätta med det här, genom att förklara att Joshua INTE ännu hade fört in Israel till FULL besittning av alla löftena, men att en FRAMTIDA fullbordan återstod, och är viss, speciellt när det gäller den eviga besittningen av landet. (Sabbatsvilan). 

I Hebr. 3, skriver författaren om Israel vid Kades Barnea, hur de vid det tillfället vägrade att gå in i landet på grund av otro. Han varnar sedan judiska troende att inte följa deras exempel på otro. Efter det här, säger han tydligt att Joshua INTE förde Israel helt och hållet in i förverkligandet av de löften som givitss åt patriarkerna. I den nedan citerade texten från Hebr. 3-4, citerar författaren Psalm 95 flera ggr för att riktigt bekräfta sin sak. Han citerar inte från den hebreiska texten, utan från Septuaginta (LXX- GT på grekiska). Vi vet att så var fallet eftersom ordet "Idag" inte finns med i den Hebreiska texten, men finns i den Grekiska. Så här lyder stället ifråga från LXX.

[Övers: jag väljer att först ge den till engelska översatta LXX texten som finns i originalartikeln, följd av den svenska 1917 KB översättningen av samma text.]

Psalm 95:8-11

8 To-day, if ye will hear his voice, harden not your hearts, as in the provocation, according to the day of irritation in the wilderness:
9 where your fathers tempted me, proved me, and saw my works.
10 Forty years was I grieved with this generation, and said, They do always err in their heart, and they have not known my ways.
11 So I sware in my wrath, They shall not enter into my rest.

Now, here is how the writer of Hebrews applies this to the question of whether the entirety of the Abrahamic Covenant had been fulfilled in Joshua's day, or whether it concerns a future hope for Jewish believers.

Heb 3:15-4:11

15 while it is said: "Today, if you will hear His voice, do not harden your hearts as in the rebellion."
16 For who, having heard, rebelled? Indeed, was it not all who came out of Egypt, led by Moses?
17 Now with whom was He angry forty years? Was it not with those who sinned, whose corpses fell in the wilderness?
18 And to whom did He swear that they would not enter His rest, but to those who did not obey?
19 So we see that they could not enter in because of unbelief.
4:1 Therefore, since a promise remains of entering His rest, let us fear lest any of you seem to have come short of it.
2 For indeed the gospel was preached to us as well as to them; but the word which they heard did not profit them, not being mixed with faith in those who heard it.
3 For we who have believed do enter that rest, as He has said: "So I swore in My wrath, they shall not enter My rest," [from Psalm 95:11 LXX above] although the works were finished from the foundation of the world.
4 For He has spoken in a certain place of the seventh day in this way: "And God rested on the seventh day from all His works"; [from Genesis 2:2-3]
5 and again in this place: "They shall not enter My rest." [from Psalm 95:11]
6 Since therefore it remains that some must enter it, and those to whom it was first preached did not enter because of disobedience,
7 again He designates a certain day, saying in David, "Today," after such a long time, as it has been said: "Today, if you will hear His voice, do not harden your hearts." [Psalm 95:8]
8 For if Joshua had given them rest, then He would not afterward have spoken of another day.
9 There remains therefore a rest for the people of God.
10 For he who has entered His rest has himself also ceased from his works as God did from His.
11 Let us therefore be diligent to enter that rest, lest anyone fall according to the same example of disobedience.
(NKJ)

Psalm 95:8-11

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»

11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»

Här kan vi se hur Hebreérbrevets författare tillämpar detta på frågan om huruvida det Abrahamitiska förbundet i sin helhet hade uppfyllts redan under Joshuas tid, eller om det berörde ett framtida hopp för judiska troende.

Heb 3:15-4:11

15 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,

16 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?

17 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?

18 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?

19 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.

1 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.

2 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.

3 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad.

4 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»;

5 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»

6 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin,

7 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»

8 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag.

9 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.

10 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina.

11 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet.

Argumentet här är mycket trydligt. Han argumenterar utifrån Psalm 95:8-11, eftersom Gud genom David sade, »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig», (dvs, som de gjorde vid Kadesh Barnea), så följer att det under Davids tid ännu för Israel "står kvar" en FRAMTIDA fullbordan att förverkligas, som ännu inte uppfyllts genom Joshua! Med andra ord så förutsatte befallningen som gavs under Davids tid, att INTE upprepa Kadesh Bernea upproret, att mottagandet av arvedelen ännu inte skett. Den fullständiga uppfyllelsen "står kvar" och låg ännu i framtiden. Under Davids tid så befann sig Israel i landet och hade till och med en kung! Trotts detta så hade löftets fullständiga uppfyllelse ännu inte skett utan ligger ännu i FRAMTIDEN. Hebreerbrevets författare fortsätter och uttalar sig i klara ordalag för att han själv tillsammans med sina läsare måste sträva efter att ingå i exakt det som judarna utestängdes från vid Kadesh Barnea! Vilket var besittningen av landet! Detta är samma "hopp som är satt framför oss" i kapitel 6.

Amillennialister förnekar vanligen att någon framtida uppfyllelse angående löftena om land skall ske utifrån följande text i Joshua.

Josh 21:43-45

43 Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och bosatte sig där.

44 Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand.

45 Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus; det gick allt i fullbordan.

När Joshua skrev att allt hade blivit fullbordat som Gud lovat Israel, så menade han att de verkligen hade besegrat fienderna och för närvarande var i besittning av landet. Men, det fanns mer i Guds förbund med Abraham än ett temporärt intagande av landet. Förbundet refererar till ett EVIGT BESITTANDE  av landet . Och det här var ett löfte till Abraham och hans säd (Gen. 17:8). Abraham har ännu aldrig ens för ett ögonblick haft så mycket som en tumsbredd av landet i sin ägo! 

Paulus uttryckte sig i klartext i Gal. 3 angående löftet till Abraham att "i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig" (Gen.22:18, 26:4), att det endast hade BÖRJAT att uppfyllas i och med Kristi tillkommelse. Var den aspekten av Guds förbund med Abraham fullt uppfyllt under Joshuas tid? Knappast! Detta bevisar att Joshua INTE menade att varje aspekt av det förbund som Gud slutit med Abraham blivit uppfyllda fullt ut. Det bevisar ENDAST att de hade erövrat landet och att de vid den tiden var i besittning av det. De fortsatte emellertid INTE med att besitta det, utan blev utdrivna därifrån två ggr. Gud hade emellertid själv lovat Abraham att han och hans säd skulle besitta just det här landet som en evig arvedel.

Paulus säger i Rom. 4, nästan samma sak.

Rom 4:13-16

13 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro.

14 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.

15 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.

16 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,

Att Abraham, och hans säd, skulle komma att få "världen till arvedel" är det samma som David säger i den 37:e Psalmen.

Psalm 37

9 Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

10 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta.

11 Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid....

18 HERREN känner de frommas dagar, och deras arvedel skall bestå evinnerligen.

19 De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade.

20 Ty de ogudaktiga skola förgås; HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt: de försvinna såsom rök, ja, de försvinna....

22 Ty HERRENS välsignade skola besitta landet, men de som han förbannar skola varda utrotade....

29 De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen....

34 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet; du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.

Det är uppenbart att den här Psalmen faktiskt lovade Israel en FRAMTIDA arvedel i landet, och detta fastän Israel redan var i besittning av landet under Davids tid! Detta är orsaken till varför Hebreérbrevets författare appellerar till David för stöd angående ett FRAMTIDA uppfyllande av löftet om landet. Det FRAMTIDA mottagandet av arvedelen kommer att ske när "de onda blir utrotade" ["when the wicked are cut off"; KJV]. Detta är helt i överensstämmelse med en stor mängd andra Skriftställen, från närapå alla de profeter som profeterade om en kommande Herrens dag, när hela världens arméer kommer att församlas mot Jerusalem. Dessa arméer kommer att bli besegrade av HERREN, och därefter kommer Israel att bli återupprättat. Jesaja. Hesekiel, och Daniel förlade också uppståndelsen till just den här tiden (jmf. Jes. 26:19, Hes. 37:12, Dan. 12:1-2).

Jesus citerade själv Psalm 37:11, när han i Matt. 5, sade, "Saliga äro de ödmjuka, ty de skola besitta jorden".

Hebr. 11 uppehåller sig vid löftet i klara ordalag.

Hebr 11 

8 Genom tron var Abraham lydig, när han blev kallad, och han drog så ut till det land som han skulle få till arvedel; han drog ut, fastän han icke visste vart han skulle komma.

9 Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte.

10 Ty han väntade på »staden med de fasta grundvalarna», vars byggmästare och skapare är Gud.

11 Genom tron fick jämväl Sara, fastän överårig, kraft att bliva stammoder för en avkomma, i det hon höll den för trovärdig, som hade givit löftet.

Det allra viktigaste att observera här är att den till Abraham utlovade arvedelen bestod av just det land som han gästade, och levde i som en främling i tält med sin son Isak, och barnbarn Jakob. Observera också att löftet bestod av att han, Abraham, skulle få landet till arvedel. Löftet gällde inte enbart hans avlägsna släkt.

När det gäller "staden" som Abraham väntade på, så kom ihåg att den stad som nu går under namnet "Jerusalem" ligger på den plats som då under Abrahams tid benämndes för "Salem". Den inkluderar berget Moriah, där Abraham var på väg att offra Isak. Melkisedek var "konung i Salem" under Abrahams tid. Abraham mötte Melkisedek (Gen. 14:18), som bjöd Abraham bröd och vin. Abraham bodde som en "gäst och främling" i det land som Gud lovat honom. Han väntade på den av Gud byggda staden. Jesaja 65 beskriver återuppbyggandet av det nuvarande Jerusalem genom Guds försorg.

Isa 65:18-25

18 Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd.

19 Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall icke mer höras gråt eller klagorop.

20 Där skola icke mer finnas barn som leva allenast några dagar, ej heller gamla män, som icke fylla sina dagars mått; nej, den som dör ung skall dö först vid hundra års ålder, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas av förbannelsen.

21 När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt.

22 När de bygga hus, skall det ej bliva andra, som få bo i dem; när de plantera något, skall det ej bliva andra, som få äta därav. Ty samma ålder, som ett träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk.

23 De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem.

24 Och det skall ske, att förrän de ropa, skall jag svara, och medan de ännu tala, skall jag höra.

25 Då skola vargar gå i bet tillsammans med lamm, och lejon skola äta halm likasom oxar, och stoft skall vara ormens föda. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, säger HERREN.

Abraham såg fram emot den här staden, som, enligt sammanhanget, skall komma att stå på den plats där under Abrahams tid Salem stod. Hebr. 11 fortsätter:

13 I tron dogo alla dessa [Abraham, Isak, och Jakob] innan de ännu hade fått vad utlovat var; de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden.

Hebreérbrevets författare säger tydligt att Abraham, Isak, och Jakob INTE under sina livstider fick erfara förverkligandet av löftet. Härav följde uppenbarligen att deras mottagande av arvedelen ännu låg i framtiden. 

Översättningen, "jorden" är mindre lyckad. Problemet är att vår moderna förståelse av "jorden" är att det handlar om den tredje planeten från solen. Så förstod man inte saken när Hebreérbrevet skrevs. Det här är inte den bibliska innebörden av "jorden". Det grekiska (och hebreiska) ordet som översatts till "jorden" betyder i Skriften "landet". Det säger absolut INGENTING om planeten. Det KAN användas om ALLT land, i betydelsen av hela det landområde som täcker planeten. Det kan också användas om ett specifikt landområde, som en nations landområde. Det används åtskilliga gånger om det "land" som Gud lovade Abraham. Det bästa sättet att åskådliggöra det här på är att referera till det allra först tillfället som Skriften använder och därmed definierar ordet "land".

Gen 1:10

10 Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.

Som du kan se så är "jord" åtskilt från "hav". Att "landet" är den bästa återgivningen i Hebr. 11:13 framgår vidare tydligt av sammanhanget, som handlar om Abrahams tillvaro på den plats där han levde som gäst och främling -- det LAND som han senare skulle motta som sin arvedel. Slutsatsen som verkar komma från vår moderna svenska eller engelska översättning, att Abraham var en "gäst och främling" på den här planeten, i väntan på att bli tagen upp till himlen, är fullständigt främmande både vad gäller det nära sammanhanget som utifrån resten av Skriften säger att Abraham var en gäst och främling på just den här jordplätten, det här landet som Gud lovat att senare ge till honom.

14 De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett fädernesland [hemland; RB].

"De som så tala" refererar till Abraham som sade sig vara en gäst och främling i det land som han senare skulle mottaga som sin arvedel. Ordet "hemland" betyder en permanent boning. Vi kan med andra ord se att det som Abraham sökte medan han ännu levde som en gäst och främling i det land som Gud hade lovat att senare ge honom, var ett hemland, en permanent boning. Dvs, uppfyllelsen av löftet att få ta emot och besitta just det här landet som sin eviga arvedel.

15 Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit.

16 Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad.

Frasen "nu stod deras håg till ett bättre (land)", refererar INTE till himlen ,som de som inte tror på tusenårsriket vill få det till. Ordet "bättre" förutsätter en kontrast till något annat. Vi måste ställa frågan, "bättre än vad?" Sammanhanget ger svaret -- det land som Abraham lämnade, Ur i Kaldéen. Abraham LÄMNADE Ur när Gud manade honom. Han sökte efter ett bättre land, ett "himmelskt" land, ett land som Gud skulle visa honom, Det "himmelska landet" är INTE himlen, det är det "utlovade landet" (från Nilen till Eufrat). Ordet "himmelskt" är INTE ett substantiv, det är ett adjektiv. Det omtalar en KVALITÉ INTE en ort. Det är "himmelskt" därför att Gud kommer att nyskapa och återställa landet, till att uppvisa de kvalitéer som vi kan läsa om i Jesaja 65-66. 

Heb. 11:39-40

39 Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke vad utlovat var;

40 ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade.

Observera att Hebreérbrevets författare i klartext säger att dessa dog i tron, utan att ännu ha fått ta emot uppfyllelsen av löftet. Han förklarar varför -- att Gud först ville göra "oss" (de judiska troende till vilka Hebreérbrevet var skrivet) tillsammans med Abraham och patriarkerna, perfekta eller kompletta.. Abrahams mottagande av löftets uppfyllelse ligger fortfarande i framtiden!

Hebreérbrevets hela tema handlar om trons bevarande för att uppmuntra och mana brevets läsare till efterföljelse så att de skall kunna få del av arvet som ingår i löftet till Abraham, att besitta landet för evigt! Även om språket är färgstarkt, med uttryck som "himmelskt land", så refererar det tydligt till vad som blivit profeterat av profeterna. Det landet kan inte vara "himlen" eftersom det "bättre land" som Abraham gick ut för att söka, INTE var himlen. Det kan inte vara "himlen" eftersom Hebreérbrevet i klartext sade om Abraham att han levde i det landet som en gäst och främling.

Tillbaks till början

Freds hemsida