När den universella Kyrkan (som utgör den mystiska Kristus) talar, så är det Kristus själv som talar.
"Trosbekännelsen är enbart ett gudomligt inspirerat mänskligt uttalande för att hjälpa oss i vår förståelse av Gud."₃ " Den Östliga Kyrkans högsta auktoritet är det Ekumeniska Konciliet, innefattande hela Kyrkan. När Kyrkans biskopar definierar en trosfråga i ett Ekumeniskt Koncilium, är villkoret för dess erkännande,  accepterandet och samtycket från hela Kyrkan. Först därefter kan det anses ofelbart eller inspirerat av den Heliga Ande, som är inneboende i hela Kyrkan, bestående av präster och lekfolk, för att leda oss till hela sanningen."₄

Att inte enbart kontinuiteten och successionen kan vara det sanna testet beträffande den "sanna Kyrkan" kan förstås utifrån Jesu sju sändebrev till församlingarna i Mindre Asien. Han varnade dem att om de inte omvände sig, så skulle Han flytta deras ljusstake, och han skulle utspy dem ur Sin mun, (Upp. 2:5 & 3:16). Historisk kontinuitet betyder ingenting efter att så skett. 

Det fanns tydligen en utveckling av teologin under den tidigaste perioden av Församlingens historia före konciliet i Nice (AD325). Det startade med att två linjer av heretisk undervisning förenades i Augustinus Den första bestod av introduktionen av mysticism till kristendomen via författarskapet av män som Origenes. Den andra var ankomsten av en slags universell kyrkomentalitet som tydligt präglar de skrifter som hade Cyprianus till upphovsman. Ursprungligen hade Irenaeus, Tertullianus och andra tidiga apologeter eftertyckligt betonat enheten i lära inom alla de oberoende lokala församlingarna grundade av Apostlar som utgjorde belägg för att deras undervisning var apostolisk. Det vill säga, överensstämmelsen av många oberoende vittnen beträffande vad Apostlarna själva hade undervisat bevisar existensen av en gemensam icke korrumperad källa. Men den inställningen råkade ut för en mutativ förändringsprocess mellan det andra och det fjärde århundradet då man blev "En Helig och Katolsk Kyrka," som det formulerades i den Nicenska trosbekännelsen. Irenaeus och Tertullianus åberopade de många parallella oberoende vittnena (lokala apostoliska församlingar) till den gemensamma Apostoliska Tron. Det var deras oberoende som bevisade autenticiteten av det gemensamma budskapet. Vid Konciliet i Nicea, utlyst av den Romerska Kejsaren Konstantin, utövade den framträdande "universella Kyrkan" för första gången en ny slags kraft. Den agerade som om den utövade Apostlarnas Auktoritet. Den kraften utvecklades till att bli en kraft och auktoritet, som både de Östligt Ortodoxa och Romerskt Katolska Kyrkorna kom att hävda att den var - Kristi egen! Den verkliga kraften och auktoriteten bakom denna universella Kyrka kom inte från någon äkta Apostolisk succession, utan från den Romerska Kejsaren. Universaliseringen av de lokala församlingarna var influerad från skrifter av män som Cyprianus. Omständigheterna under vilka Konciliet i Nicea blev sammankallat, under den Romerska Kejsarens direkta kontroll, fixerade den här trenden. Båda dessa tankeströmmar (mysticism och univesalism) förenades i Augustinus, som utvecklade en slags pseudo-kristendom som blev grunden för både den Romerska Katolicismen  och den Östliga Ortodoxa Kyrkan.