Huvudmeny

Main Menu

Calvinism

"Augustinus ... hävdar att den gudomliga nåden inte är beroende av mänskliga meriter, och han driver läran om absolut predestination, dvs, att utifrån mänskligheten, som på grund av Adams ( i vilken hela mänskligheten var potentiellt närvarande) olydnad, har sjunkit ned i synd och fördärv, så har några utvalts genom Guds fria utkorelse till att bli minnesmärken av hans nådesverk, och blir förda till tro och frälsning, medan flertalet blir utlämnade som minnesmärken över hans rättvisa till evig fördömelse." 

St. Augustinus synsätt blev vidarearbetat och systematiserat av John Calvin, en reformator under det 16:e århundradet. Kalvinismens kärna rör sig runt Guds suveränitet. Gud är ytterst den som suveränt styr över universum. Allt som händer gör det på hans kommando. När den här filosofin tillämpas på frågan om frälsningen, så blir det uppenbart att människans till synes fria vilja endast blir något av en illusion. Människan skulle således endast skenbart ha en fri vilja. Gud beslutar ju då ytterst om vem som skall bli frälst och vem som skall gå förlorad, och detta fullständigt oberoende av något som helst beslut från den enskilde individen. Redan före skapelsen så beslöt Gud suveränt vilka Han skulle frälsa och vilka Han inte skulle frälsa. Människan har inget som helst oberoende val däröver. Redan innan en människa har blivit född så har Gud förutbestämt hennes öde. Om hon är en av dessa stackars olyckliga själar om vilka Gud har beslutat att de inte skall bli frälsa, för vilka Kristi försoning inte utfördes eller var avsedd, så finns det absolut ingen som helst möjlighet för henne att någonsin bli frälst. Å andra sidan, dessa som Gud före skapelsen förutbestämde till att bli frälsta förmår inte att stå emot Guds överväldigande vilja. Eftersom Gud helt suveränt kontrollerar allting, så blir de ingen  match för Honom. De kommer att bli frälsta oavsett vad som händer.

James Arminius, professor of Divinity i Leydon, var skolad i Geneve, in i den Reformerta (Kalvinska) traditionen. År 1591 eller däromkring började han att ifrågasätta en del av den Kalvinska undervisningen, och kom snart att lära och skriva i opposition till Calvin. Arminius skriverier och undervisning fick många efterföljare, men det kom ändå inte för honom att innebära att han fick några verkliga problem med den Kalvinska majoriteten. Däremot så lanserade den Reformerade Kyrkan en kort tid efter Arminius död ett korståg mot alla framträdande personer som ansågs var "arminianer" i sin teologi. Kyrkomötet i Dort sammankallades under föregivande av att ge de av Armenius influerade teologerna tillfälle att presentera sina argument i en rättvis hearing. Arminianerna var omedvetna om att det här i realiteten var deras "protestantiska inkvisition" eller "kättarerättegång". Försvararna av Arminius teologi presenterade en protestskrivelse som var indelad i fem artiklar (The Five Articles of Remonstrance, five grievances) som uttryckte deras syn visavi Kyrkans officiella Kalvinska läror. De fem artiklarna sammanfattade de huvudsakliga punkter där arminianerna hade invändningar mot Calvins teologi. Det mest väsentliga däri var att de framhöll att människan har en fri vilja och en av Gud given möjlighet att välja att acceptera eller att förkasta Guds erbjudande om frälsning. och att Kristus dog för alla människor, inte bara för en utvald grupp.

          De fem arminianska protestartiklarna

I.That God, by an eternal and unchangeable purpose in Jesus Christ His Son, before the foundations of the world were laid, determined to save, out of the human race which had fallen into sin, in Christ, for Christ's sake and through Christ, those who through the grace of the Holy Spirit shall believe on the same His Son and shall through the same grace persevere in this same faith and obedience of faith even to the end; and on the other hand to leave under sin and wrath the contumacious and unbelieving and to condemn them as aliens from Christ, according to the word of the Gospel in John 3:36, and other passages of Scripture. 

II.That, accordingly, Jesus Christ, the Saviour of the world, died for all men and for every man, so that He has obtained for all, by His death on the cross, reconciliation and remission of sins; yet so that no one is partaker of this remission except the believers [John 3:16; 1 John 2:2]. 

III.That man has not saving grace of himself, nor of the working of his own free-will, inasmuch as in his state of apostasy and sin he can for himself and by himself think nothing that is good — nothing, that is, truly good, such as saving faith is, above all else. But that it is necessary that by God, in Christ and through His Holy Spirit he be born again and renewed in understanding, affections and will and in all his faculties, that he may be able to understand, think, will, and perform what is truly good, according to the Word of God [John 15:5]. 

IV.That this grace of God is the beginning, the progress and the end of all good; so that even the regenerate man can neither think, will nor effect any good, nor withstand any temptation to evil, without grace precedent (or prevenient), awakening, following and co-operating. So that all good deeds and all movements towards good that can be conceived in through must be ascribed to the grace of God in Christ. But with respect to the mode of operation, grace is not irresistible; for it is written of many that they resisted the Holy Spirit [Acts 7 and elsewhere passim]. 

V.That those who are grafted into Christ by a true faith, and have thereby been made partakers of His life-giving Spirit, are abundantly endowed with power to strive against Satan, sin, the world and their own flesh, and to win the victory; always, be it understood, with the help of the grace of the Holy Spirit, with Jesus Christ assisting them in all temptations, through His Spirit; stretching out His hand to them and (providing only that they are themselves prepared for the fight, that they entreat His aid and do not fail to help themselves) propping and upbuilding them so that by no guile or violence of Satan can they be led astray or plucked from Christ's hands [John 10:28]. But for the question whether they are not able through sloth or negligence to forsake the beginning of their life in Christ, to embrace again this present world, to depart from the holy doctrine once delivered to them, to lose their good conscience and to neglect grace--this must be the subject of more exact inquiry in the Holy Scriptures, before we can teach it with full confidence of our mind. 

Som svar på arminismens fem protestartiklar (The Five Articles of Remonstrance), så svarade kyrkomötet i Dort med vad som har blivit känt som kalvinismens fem punkter. De första bokstäverna från varje artikel bildar ordet "TULIP".

I.  Människans totala fördärv. II. Ovillkorlig utkorelse. III. Begränsad försoning. IV. Oemotståndlig nåd. V.  De heligas bevarande.

I.   Total depravity of man.     II.  Unconditional election. III. Limited atonement.  IV. Irresistible grace.  V.  Perseverance of the saints.

I de artiklar som följer, kommer vi att kortfattat pröva var och en av dessa Kalvinismens fem punkter utifrån Skriftens ljus, Guds karaktär som den är uppenbarad i Skriften, och i Jesu Kristi sanna evangelie. Det är PFRS uppfattning att den armimianska ställningen är långt mer biblisk. Den sista artikeln i vår serie visar på att de tidigaste kristna författarnas tro överensstämde med Armenius, och inte med Calvins.  

Notes:
1 Wesley, John. What is an Arminian. The Works of John Wesley, 1872 edition.

Gå till original

EasyCounter

Gå till Freds hemsida