Huvudmeny

Main Menu

PFRS Philosophy
and Methodology

PFRS Philosophy vs:

The Pristine Faith Restoration Society (Sällskapet för återupprättandet av den oförvanskade Tron) är en sammanslutning av kristna som önskar att återvända till den Pristina tro som de tidiga kristna ägde, "den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga".. Webster's lexikon definierar "pristin" som det "oförvanskade, ofördärvade eller oförorenade tillståndet, tillhörande den tidigaste perioden." Vi tror att de grundläggande filosofierna för att upptäcka Guds sanning som de Katolska, Ortodoxa och Protestantiska kyrkorna tillämpar alla är allvarligt defekta. Vi inser att varje kristen organisation eller samfund hävdar att de står för den ursprungliga kristna tron. Men genom de avsevärda variationerna i trosuppfattningar och praxis som förekommer bland utbuden av trossamfund så har den verkliga "Pristina tron" blivit fördunklad bland mångfalden av åsikter, teser och gensägelser. Den som på allvar verkligen söker Guds sanning måste ha en objektiv metod för att finna sanningen. 

PFRS förkastar anspråken från de Romerskt Katolska och Östliga Ortodoxa kyrkorna som hävdar att deras traditioner och trosbekännelser skulle äga auktoritet eller vara bindande för kristna. Den universella "Kyrkan" har ingen auktoritet eller mandat att påbjuda någonting. Det är vår övertygelse att enbart de Apostlar som Jesus personligen kallade och sände hade auktoritet till att fastställa kristen lära. Dessa tolv män, och inte församlingen i någon allmän mening var det som, ledda av Kristi ord och inspirerade av den Heliga Ande, i sin fullhet, förmedlade och uttryckte den kristna tron under det första århundradet.

De Apostlar som Jesus personligen sände "underlät inte att förkunna något som kunde vara .. till gagn" (Apg. 20:20), och underlät därför inte heller att meddela det första århundradets troende "hela Gud rådslut" (Apg. 20:27). Den fullständiga kristna tron blev förmedlad av Apostlarna till många oberoende lokala Apostoliska församlingar (plural). Pluraliteten av oberoende lokala församlingar, som var och en blev betrodd med den "en gång för alla till de heliga överlämnade tron" (Judas 1:3) och de nedtecknade Skrifterna, borgade för att den Pristina kristna tron skulle komma att överleva i sin oförvanskade form också någon tid efter Apostlarnas bortgång. Ingen lokal församling hade någon auktoritet över någon annan församling. Den "universella församlingen", som de tidiga kristna kallade för "den heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan", består endast av den totala summan av alla lokala kristna församlingar, inklusive alla sant troende både på jorden och i himlen (jmf. Ef. 1:10 & 3:14-15). Den är i sig själv ingen organisation. Den utgör ingen ämbetskyrka. Kyrkliga ämbeten utöver de som utövas på den lokala församlingens nivå är av mänskligt ursprung. Man har därvid tagit sig positioner som aldrig har auktoriserats av Kristus, den Heliga Ande, eller av Apostlarna. Det finns absolut ingen auktoritet hos några dylika institutioner vare sig enligt Skriften eller den Apostoliska traditionen. Varje lokal församling, grundad och fostrad av Apostlarna, utgjorde en oberoende förvaltare av den Pristina tron - "Apostlarnas lära" (Apg. 2:42). De hade ingen rätt att ändra den, modifiera den, omforma den, eller, komplettera den. Deras uppgift var att försvara "den gemensamma tron" (Titus 1:4) emot alla villfarelser vare sig de kom inifrån eller utifrån de troendes krets. Paulus instruerade Timoteus och Titus att tillsätta trofasta män i varje lokal stadsvid församling. "Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra." (2 Tim. 2:2).

Den Protestantiska (Reformerade) filosofin med "sola scriptura" är bra så långt som den sträcker sig, men den är inte tillräcklig. PFRS är överens om att Skrifterna är idag den enda fullständigt tillförlitliga källan till absolut sanning. Det föreligger emellertid två problem med ett enkelt "sola scriptura" koncept. För det första så uttalar Skrifterna sig  själva klart om att både den muntliga traditionen från Apostlarna såväl som den skrivna texten skulle bevaras och försvaras av församlingarna. "Sola scriptura" ignorerar den muntliga tradition från Apostlarna, som har bevarats genom omfattande historiska belägg från skrivet material av de tidigaste kristna (Apostoliska fäder). Denna muntliga tradition som är nedtecknad av de tidigaste kristna talar om för oss hur de som blev undervisade av Apostlarna hanterade Skrifterna och hur de förstod "Apostlarnas lära". Även om denna inte utgör en ofelbar källa, så är den en värdefull källa. För det andra, "sola scriptura" tar inte upp metoden för Skriftens tolkning. Det är gott och väl att säga att Bibeln är den slutgiltiga och enda auktoriteten. Men hur man tolkar Bibeln är precis lika viktigt. Att följa felaktiga tolkningsmetoder eller ologiska argumenteringar leder lika säkert vilse som det gör att acceptera kyrkotraditioner som ofelbara.

Vid PFRS är sanningssökandet det absolut viktigaste. Personliga ambitioner, agendor, eller profitintressen, tolereras inte av administratorn eller av PFRS medlemmar. Vi menar oss inte sitta inne med alla svar, men vi forskar, lär, och växer till i vår förståelse. Inte heller presenterar vi en fix samling med läror som vi hävdar skulle utgöra "hela sanningen". Förr än att försvara ett särskilt system så försöker vi att konsekvent tillämpa fyra grundläggande principer: Skrifternas absoluta auktoritet, den grammatiskt historiska (bokstavligt - normala) metoden att tolka, sund logik, och historiska precedenser. Vi är övertygade om att den konsekventa tillämpningen av dessa fyra principer kommer att leda fram till sanningen inom varje teologisk område. PFRS medlemmar är öppna inför andra som håller sig till dessa principer, och som därvid ifrågasätter våra trosuppfattningar och pekar ut funna inkonsekvenser. 

I.   Skriftens absoluta auktoritet.

"Sola Scriptura" var en reaktion emot den Romerskt Katolska Kyrkans anspråk på att hävda auktoritet över kristen troslära och praxis. Denna auktoritet försvaras utifrån en föregiven obruten kedja av Apostolisk succession. Den Romerska Katolicismen föreger sig ha auktoriteten att få göra tillägg till den kristna tron. I Konsekvens därmed har en stor mängd skrivna traditioner från den tidiga kyrkan ända fram till den nuvarande påven upptagits som auktoritativt gällande. Mycket av det här är självmotsägande, och förutsätter därför existensen av ett ledarskap som antas utgöra den absoluta sanningens skiljedomare. Den Romerskt Katolska "kristendomen" utvecklar sig ständigt.  

Inom PFRS hävdar vi med reformatorerna att Bibeln och endast den, utgör den enda ofelbara sanningskällan. Vi avfärdar läran om den Apostoliska successionen, och alla anspråk på auktoritet som den Romerskt Katolska och de Grekiskt Ortodoxa kyrkorna gör under hävdande av Apostolisk succession. Vi förkastar fullständigt konceptet av en organiserad "Universell Kyrka" med officiella ämbeten. Därför accepterar vi inte, vare sig den Katolska eller de Ortodoxa Kyrkorna (eller något annat samfunds) anspråk på att utgöra den sanna "heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan". Vi accepterar inte heller att någon auktoritativ vikt fästs vid utombibliska kyrkliga skrivelser vare sig de är Romerskt Katolska, Ortodoxa, eller Protestantiska. Bibeln enbart är Guds ord. Alla andra kristna skrivelser är människors åsikter. En del uttrycker goda åsikter, annat innehåller felaktigheter. Allt måste bedömas utifrån den enda fullständigt tillförlitliga källan för tron och praxisen - Bibeln.  Apostlarna enbart, uppbar en av Jesus till dem given auktoritet, uppburen i dem av profetians ande. De förmedlade den Pristina, (oförvanskade) tron till den kommande generationen både genom muntliga instruktioner och genom det Nya Testamentets kanon. Det Nya Testamentets kanon är fixt och oföränderligt, och därför tillförlitligt. Den Apostoliska muntliga traditionen blev gradvis och inom loppet av två eller tre generationer förvrängd. 

II.  Grammatisk historisk tolkning

Det enda sättet med vilket Bibeln kan utgöra den absoluta auktoriteten är när den tolkas objektivt. Gud har valt att uppenbara sig själv och sina sanningar genom ord och meningar. Om inte dessa ord och meningar menar vad de säger och säger vad de menar, så kan vi aldrig ha en fast grund för vår tro. Om vi använder subjektiva metoder för att tolka Skrifterna så har vi upphöjt oss själva till "auktoriteter" över Skrifterna. Bibeln blir en mystisk bok, helt och hållet beroende av en annan sanningskälla för att uppenbara sina meningar eller fördolda hemligheter.

Fullständig objektivitet fodrar hänsynstagande till grammatiken (dvs språkets regler och uttrycksformer). Det innebär att vi ibland när det svenska språket inte är tillräckligt uttrycksfullt måste sätta oss in i den grekiska eller hebreiska texten. Vi måste uppmärksamma verbens tidsform, genus, numerus, och alla övriga normala grammatiska angelägenheterna. Vår tolkning måste stämma överens med de grammatiska reglerna och skrivarens normala sätt att formulera sig. Därför ser vi ofta efter liknande uttrycksformer, hur speciella ord eller fraser används, och dylikt, när vi analyserar ett givet textsammanhang.

Vi tar också speciell hänsyn till sammanhanget. Vi får inte ta ut verser ur deras sammanhang. Alla verser ingår och är skrivna som en del av en större tanke eller av en hel tankekedja. I varje bok föreligger ett flöde av tankar som är relaterade till varandra och som ingår i en sammanhängande sekvens. Det är viktigast att beakta det omedelbara nära sammanhanget. Men, det större sammanhanget, tillsammans med bokens syfte och överväganden som har att göra med vilket det primärt adresserade auditoriet var, är också viktigt.  

Varje Bibeltext var antingen talad eller skriven till ett primärt auditorium. Det var först avsett att förstås av dem som  var de först adresserade mottagarna. Vi måste därför tolka all Skrift i dess historiska sammanhang, och förstå den så som de ursprungligt adresserade läsarna borde ha förstått texten under sina omständigheter, rådande kunskap, och kulturella tryck. Först efter det att vi har förstått hur innebörden var tillämplig på de ursprungliga läsarna kan vi tillämpa samma principer på oss själva.

Många kristna tolkar Bibeln utifrån frågan, "Vilken mening har den här Bibeltexten för mig?" Det här är ett felaktigt perspektiv, eftersom ingen Bibeltext skrevs direkt till oss. Den var endast bevarad för oss. All Skrift riktades till påtänkta mottagare som vanligen är identifierade i respektive Bibelbok. Den riktiga frågan måste i stället vara, "Vilken mening hade Skriften för de mottagare den var adresserad till?".

Genom att hålla oss till en helt och hållet objektiv metod, så nedtonar vi inte på något sätt den Heliga Andes verk i att upplysa våra sinnen och hjärtan. Vi är införstådda med att det andligt oupplysta sinnet inte kan förstå vad som är av Gud eftersom det måste bedömas andligt (1 Kor. 2:14). Men detta innebär inte att Bibeln skulle vara en mystisk bok som inte kan förstås genom tillämpning av normala grammatiska regler, sammanhang, och historiska inramningar. Det betyder snarare att den oomvända (andligt oupplysta) människan har sitt sinne så förvrängt av synden, och sitt självrättfärdigande av sitt nuvarande tillstånd, att hon inte förmår att inse djupet och vidden av de sanningar som undervisas i Skriften. Den enbart naturligt sinnade läsaren har en fullständigt felaktig världsbild och begrepp om helighet, dom, kärlek, nåd, och barmhärtighet, eftersom hon inte har upplevt Gud personligen. En personlig erfarenhet av Guds förlåtelse som flödar ut från hans kärlek och barmhärtighet, och förnyelsen av våra sinnen genom den Heliga Ande, är en förutsättning för att förstå vad som är av Gud, så som det är framställt i Skriften. Och det är naturligtvis nödvändigt att sökandet efter sanning får stå över varje agenda. 

III. Sund logik

Vid bygget av vår systematiska teologi är sund logik väsentlig. Många teologiska system stöder sig på bristfällig logik och cirkelresonemang. Användningen av dålig logik betyder inte nödvändigtvis att slutsatserna är felaktiga, bara att de argument som presenteras för dess stöd är felaktiga.

Vi uppmärksammar också att Skrifterna tillkom progressivt under en följd av flera århundraden. Att tolka Skrift logiskt involverar inte bara den omedelbara kontexten, utan även sekvenser av progressiv uppenbarelse. Här förutsätts att ny uppenbarelse byggs på tidigare uppenbarelse och att mottagaren av ny uppenbarelse var förtrogen med tidigare uppenbarelse och borde förstå den nya uppenbarelsen i ljuset av tidigare uppenbarelse. (De kunde inte tolka den nya uppenbarelsen i ljuset av något som ännu inte hade blivit uppenbarat). För att bygga en konsekvent teologi, måste vi lägga en grund utifrån Skriften och visa hur den grunden är utvecklad och följer sekvensen av progressiv uppenbarelse.  

PFRS strävar efter att progressivt bygga ett teologiskt fundament som kan bevisas utifrån Skriften, korrekt tolkad. Vi ämnar hålla oss till de normala reglerna för god logik och undvika logiska förvillelser. Ingen av oss är förstås perfekt, och det händer att vi gör misstag. När så är fallet välkomnar vi andra till att påpeka varje logisk oriktighet.. 

IV. Historisk precedens

Reformationen var ett försök att göra sig av med många av den Romerska kyrkans villfarelser. Vi är tacksamma till reformatorerna för den stora insats de gjorde när de röjde undan mycket av det bråte som hade ansamlats under mer än tusen år över den grund som lagts av Jesus och Apostlarna (Ef. 2:20). De demaskerade många av den Latinska kyrkans fel, och vände åter till en mycket tidigare teologi.

Reformationen lämnade oss emellertid med en teologi som fortfarande till viss del var vanställd genom ett grekiskt filosofiskt tänkande. Dessa främmande idéer invaderade kristenheten redan före tillkomsten av den Romerska Katolicismen under det fjärde århundradet. Fastän reformatorerna avskaffade en stor del  av den Latinska Kyrkans traditioner, så bestod den teologi som de sedan antog till stor del av de doktriner som tidigare utformats av Augustinus. Detta inkluderade amillennialism, ersättningsteologi, och grunden för den ovillkorliga utkorelsen som Kalvin lärde. Reformationen var delvis ett återvändande till det fjärde århundradets Augustiniska kristendom, och därför inte nödvändigtvis ett återvändande till den Pristina tro som hade överlämnats till Församlingen av Jesus och Apostlarna fyra hundra år tidigare.

Efter Reformationen började en del kristna, huvudsakligen som en följd av uppkomsten av dispensationalismen, att återvända till pre-millennialism (den tidiga församlingens syn på tusenårsriket). Dispensationalismen avlägsnade ytterligare bråte som hade skymt den Pristina tron genom att man införde sunda principer för Bibeltolkning. Principer som långt tidigare hade övergetts av Kyrkan. Dispensationalister stod för en mer bokstavlig (grammatisk - historisk) metod när det gällde att tolka Skriften, och då i synnerhet när det gällde det Gamla Testamentet som  profetisk Skrift. Här gick man förbi en del av det fjärde århundradets av Augustinus formade teologi som reformatorerna hade dröjt kvar vid, och förde oss närmare den tidiga församlingens oförvanskade Pristina tro. Dispensationalister har emellertid inte varit konsekventa när det gällt att tillämpa sin metodologi, speciellt inte när det gäller det Nya Testamentet. Vi tror att en konsekvent tillämpning av den grammatiskt-historiska metoden (på såväl det Gamla som det Nya Testamentet) förutsätter en radikal revision av dispensationalismen. Vi tror att dispensationalismen liksom Reformationen varit steg i rätt riktning som gjort upp med felaktiga idéer som hade fått fotfäste inom kristenheten. De var emellertid steg som inte ledde ända fram. Traditionell dispensationalism behöll fortfarande några av de fel som smugits in i den tidiga församlingen från grekisk filosofi och mysticism.     

Vid PFRS tror vi att det ännu återstår mer bråte att röja undan för att fullt ut synliggöra den grund som Jesus och Apostlarna lagt. Vi tror att det som skrevs av de tidigaste kristna efter det att Nya Testamentets kanon slutits erbjuder oss en värdefull tvåfaldig resurs. För det första så så har vi här en historiskt urskiljbar rapportering av hur främmande idéer trängde in i och utbredde sig inom den Pristina tron, och deras skrivna alster förser oss därmed med ett underlag för att kunna spåra de heretiska idéerna tillbaks till deras källor. För det andra vittnar de om Apostlarnas verksamhet. Vi söker inte auktoritet från dessa skrivelser, utan betraktar dem som ofullkomliga och ibland felande vittnen till Apostlarnas muntliga undervisning. Jesu Kristi Apostlar skrev eller stod bakom de dokument som nu utgör vårt Nya Testamente. De hängav också sina liv till att grunda lokala församlingar, och till att träna den uppväxande nya generationen av kristna i den Pristina kristna tron, som de deltog i att sände ut till att utföra Kristi missionsbefallning. Dessa andra och tredje generationens kristna vittnen lämnade nedskrivna spår från den kamp som de utkämpade omgivna av en hednisk kultur, fientlig till den Pristina tron, och de återspeglade därvid till stor del den träning som de fått av sina mentorer. Därför kan vi från de tidigaste församlingarnas bevarade litteratur återfinna många element av den Pristina tron.

I brevet till Titus  kallade Paulus, den Pristina Apostoliska tron för "den gemensamma tron" (Tit.1:4). Judas kallade den för, "den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga" (Jud. 1:3), och uppmanade den tidiga församlingen att "fortsätta kämpa för den", och att bevara den oförvanskad av människomeningar. Paulus uppmanade Timoteus att välja ut "trofasta män" och att träna dem till att bli försvarare av hans egen Apostoliska tradition (2 Tim. 2:2). Slutligen, Paulus uppmanade de troende i Tessalonike med orden "Stån alltså fasta, käre bröder, och hållen eder vid de lärdomar som I haven mottagit av oss, vare sig muntligen (muntlig tradition) eller genom brev." (2 Tess. 2:15). Tydligen var den muntliga traditionen från Apostlarna lika viktig för Paulus och den tidiga församlingen som hans skrivna brev.

Tyvärr så degraderas den muntliga traditionen med tiden på grund av sin obeständiga natur, medan de inspirerade Skrifternas skrivna texter bevaras oförändrade. Därav följer att värdet av grävandet i de tidiga kristnas skrivelser i sökandet efter den Apostoliska muntliga traditionen minskar snabbt ju mer vi avlägsnar oss från Apostlarnas tid. Vid tiden för Konstantin och konciliet i Nicea ( AD 325) så hade kristenheten redan börjat att avvika från den Pristina tron i lära, praxis, och organisation, och detta till stor del på grund av influensen från grekiskt filosofiskt tänkande. Vi ser inte något större värde i att studera de verk som skrevs av kristna skriftställare efter tiden för konciliet i Nicea. Eftersom de verkade mer än trehundra år i tiden efter Apostlarna, så kan de inte förse oss med något tillförlitligt vittnesbörd angående den Apostoliska tradition. Den tradition som i stället framgår tydligt från den tidigaste kristnas skrivna verk. De värdefullaste vittnena återfinner vi bland de som levde i omedelbar närhet till Apostlarnas tid, eller som kan spåras ha stått i en direkt länkad förbindelse bak till Apostlarna. Så var till exempel Polykarpus personligen fostrad av Johannes. Och Irenaeus, som skrev en stor mängd apologetiskt material, var undervisad av Polykarpus. Härav följer att Irenaeus kunde hävda en indirekt länk till Johannes muntliga tradition via Polykarpus. Och han talade emellanåt om sådant som han hade hört av Polykarpus att det hade sagts av Johannes.

Vi såg att den grammatiskt - historiska metoden ställer frågan, "Vilken mening hade Skriften för de mottagare den var adresserad till?". Om vi är intresserade av de ursprungliga mottagarnas verkliga tolkningar, så borde vi också vara intresserade av de aktuella tolkningar av Skriften som förmedlades vidare av de ursprungliga mottagarna till den nästföljande generationen. Härav följer att vår granskning av nedteckningar från de kristna som själva varit undervisade av Apostlarna och av dem som känt dem, utgör den logiska fortsättningen av den grammatiskt - historiska metoden. Frågan som ställs är således egentligen, "Vad är de aktuella tolkningarna av Skriften som de ursprungliga mottagarna förmedlade vidare till den nästföljande generationen kristna?" Den grammatiskt - historiska metoden tillåter oss att härleda hur de avsedda mottagarna kunde ha tolkat texten. Men den ger i allmänhet inte belägg för hur de ursprungliga mottagarna faktiskt tolkade texten. Granskningen av de tidiga kristnas litterära arv förser oss med historiska belägg beträffande de faktiska tolkningar av Skrifterna som gjordes av de ursprungliga mottagarna, och av de som levde mycket nära de ursprungliga mottagarna, kulturellt, språkligt, genom personliga relationer, och i tiden, och som var arvtagarna till de traditioner som förmedlats av Apostlarna och deras ursprungliga mottagarna.

Vid PFRS betraktar vi de tidiga Ante Nicenska (pre-AD325) kristna litterära verken som tidiga kommentarer till Bibeln, och som ofullkomliga vittnesutsagor beträffande Apostlarnas muntliga undervisning. De tidigaste av dessa skriverier bär vittnesbörd om Apostlarnas livslånga verksamhet. Frukten från det arbetet är ofullkomligt bevarat genom vad som nedtecknats av den andra och tredje generationens kristna. Vi tror att det i grova drag är möjligt att urskilja den gemensamma meningen bland de ortodoxa församlingarna beträffande en mångfald av teologiska ämnen, utifrån dessa tidiga bevarade dokument. Fastän åsikterna från dem som undervisats av Apostlarna inte är auktoritativa, så är de värdefulla som tidiga sekundära vittnen när det gäller våra tolkningar av Skrifterna. De kan förse oss med en historisk länk tillbaka till den tidiga församlingen och Apostlarna för en speciell tolkning av ett sammanhang i Bibeln. Varhelst som vi kan finna en tydlig harmoni mellan objektiva tolkningar av Skriftsammanhang och uppfattningarna bland de ortodoxa tidiga skriftställarna, så har vi ett mycket starkt stöd för vår teologiska ståndpunkt. Vi försöker inte att rigoröst följa de Ante Nicenska författarna. Snarare försöker vi att förstå den tidiga församlingen och varför de antog de ställningstaganden som de gjorde, vare sig det nu gällde som en följd av Apostolisk undervisning eller av kulturella faktorer. 

Ett viktigt grundantagande i PFRS filosofi är att alla nya läror är falska läror. Om de inte förmedlats av Apostlarna till den tidiga församlingen så är de inte en del av den Pristina tro som en gång för alla överlämnats till de heliga. Och vi borde inte heller kämpa för dem. Den sanna Apostoliska tron skulle inte utvecklas eller utvidgas med tiden. Den Pristina tron som förmedlades av Apostlarna behövde inte bättras på av senare generationers moderna lärdomsväsen. Den ursprungliga kristna tron var komplett, så som den av Apostlarna genom den Heliga Andes inspiration undervisades till den tidiga församlingen. Precis som vi avfärdar det Romerskt Katolska förmenta uppdraget att förfina och addera till den kristna trosläran, så tar vi avstånd från den inom protestantiska kretsar populära inställningen att det moderna vetandet skulle kunna bättra på det ursprungliga lärosystem som utgör den kristna trosläran. Eftersom vårt grundantagande är att den kristna tron i sin renaste form var och är det som personligen undervisades av Apostlarna till den tidiga Församlingen, så är vår uppgift att i vår tid bruka alla tillgängliga medel för att avtäcka den historiska Pristina tron som undervisades under den första tiden. När vi finner att Skriften, tolkad enligt sunda principer, överensstämmer med den tidiga församlingens synsätt, så kan även vi med full tillförsikt hålla fast vid samma synsätt.

Det är PFRS övertygelse att de ursprungliga mottagarna av den Apostoliska undervisningen, de tidigaste kristna hade en mycket mogen förståelse av den kristna trosläran. De tolkningar som reflekteras i deras litterära alster får inte  lättfärdigt avfärdas som outvecklade eller omogna bara därför att de inte råkar stämma överens med moderna teologers uppfattningar. En sådan antydan är liktydig med en antydan om att Apostlarna själva skulle ha misslyckats fullständigt med sitt primära uppdrag att undervisa den nästkommande generationens troende. Jesus befallde inte sina lärjungar att skriva Bibeln. Han befallde dem att gå ut och göra lärjungar av alla folk och att lära dem att hålla allt vad Han hade lärt dem. Nedtecknandet av det Nya Testamentet var bara en del av deras bemödande att lyda Jesu befallning. Att hävda att den moderna (vetenskapliga) förståelsen (inklusive reformatorernas) skulle vara överlägsen den tidiga församlingens förståelse och behandling av Skrifterna (under Apostlarnas vägledning) är absurt om man inte accepterar tron på en fortsatt uppenbarelse. Men den ståndpunkten är i sin tur fullständigt oförenlig med begreppet "sola scripture" (skriften allena).

Den fördel vi har när vi studerar de tidigaste kristnas skriftställarna förr än att vi går till de moderna Skriftlärde och deras kommentarer är enorm. 

A. De talade grekiska
Samma grekiska som det Nya Testamentet var skrivet på, utgjorde flera av dessa skriftställares modersmål. De behövde inte lära sig ett obsolet främmande språk vid seminariet för att kunna läsa det grekiska Nya Testamentet. Därför är deras åsikter och tolkningar av Skriften inte belastade av språkbarriären och våra osäkerheter beträffande den tidiga grekiska grammatiken.

B. Tidiga Bibliska manuskript
De tidigaste grekiska skrivarna hade tillgång till Bibeln genom många manuskript som var tidigare än några av de manuskript som vi nu har (både av Gamla och Nya Testamentet). En del av dem använde sig också av latinska översättningar som var gjorda redan under andra århundradet, och av vilka det idag endast återstår fragment. De många citaten ur Bibeln som vi har från både grekiska och latinska skrivare är extremt värdefulla vittnen till den tidigaste formen av det Nya Testamentets text, och i många fall kan dessa bidra till att avgöra vilken läsning som bör gälla där det råder oenigheter beträffande varianta läsningar i våra engelska (svenska) Biblar.

C. Mindre teologiskt bagage & Familjär kulturellt kontext
De bar inte med sig ett bagage med två tusen år av traditioner och teologiska system invävda i sitt tänkande. Vi måste emellertid också ta hänsyn till att även de, liksom vi alla, bar på något slags kulturellt bagage. Och ibland bestod det bagaget av ett grekiskt filosofiskt tänkande, som dominerade deras kultur. Att så var fallet är mest uppenbart när det gäller de Alexandrinska skriftställarna som levde i själva epicentret för den filosofiska spekulationen, Alexandria i Egypten. Ändå så var Paulus och i synnerhet Johannes böcker skrivna i kontexten av just denna kultur och tar speciellt itu med vad de kristna där hade att kämpa med i vad som rör den här kulturen och dess påtryckningar. Just därför var de kristna skriftställare som levde inom den grekiskt-romerska kulturen i en mycket bättre position att bedöma Paulus och Johannes Skrifter än vad moderna kommentarer är.

D. Apostolisk muntlig tradition
Där fanns en intern muntlig tradition som antingen direkt eller indirekt nådde dem från Jesu Kristi Apostlar. Vi måste förstås vara väldigt försiktiga här och inte okritiskt anamma allt vad som härvid uppges ha förts över och mottagits. Alla dylika anspråk måste bedömas utifrån Skriften. Det fanns emellertid en viss teologisk grund som enhetligt förmedlades av alla Apostlarna och som kan sättas samman från helheten av vad de skrev.

E. Villfarelserna dokumenterade
De tidiga kristna skriftställarna dokumenterade och vederlade de tidigaste villfarelserna som framträdde på den kristna arenan. En del av de tidigaste författarna, som Justinus Martyren, Irenaeus, och Tertullianus var tidiga kristna apologeter, som försvarade tron mot hedendom, judaism, och gnosticism. Deras efterlämnade skrivna verk är av oskattbart värde. Till skillnad från de pastorala verk som huvudsakligen behandlade frågor som berör kristnas leverne, så handlar dessa om lärofrågor och visar för oss på hur den tidiga församlingen hanterade Skrifterna i sin kamp mot villfarelser och rivaliserande filosofier. Genom att studera progressionen i de kristna skrivarnas alster från den Apostoliska tiden fram emot det fjärde århundradet kan vi följa det gradvisa insteget av främmande idéer. Idéer som först förkastades av de tidigaste apologeterna, för att senare komma att upptas för att till och med bli kanoniserade när kyrkan blev mer och mer tolerant mot grekisk filosofi och hedendom. Det här ger oss möjligheten att spåra felaktiga läror tillbaks till deras ursprung och ibland till och med till att faktiskt spåra moderna vitt accepterade och som "kristna" ansedda idéer tillbaks till sina heretiska källor. 
Tertullianius skrev följande angående källan till de villfarelser som gradvis invaderade den kristna Församlingen.

"These are "the doctrines" of men and "of demons" produced for itching ears of the spirit of this world's wisdom: this the Lord called "foolishness," and "chose the foolish things of the world" to confound even philosophy itself. For (philosophy) it is which is the material of the world's wisdom, the rash interpreter of the nature and the dispensation of God. Indeed heresies are themselves instigated by philosophy. From this source came the Aeons, and I known not what infinite forms, and the trinity of man in the system of Valentinus, who was of Plato's school. From the same source came Marcion's better God, with all his tranquillity; he came of the Stoics. Then, again, the opinion that the soul dies is held by the Epicureans; while the denial of the restoration of the body is taken from the aggregate school of all the philosophers; also, when matter is made equal to God, then you have the teaching of Zeno; and when any doctrine is alleged touching a God of fire, then Heraclitus comes in. The same subject-matter is discussed over and over again by the heretics and the philosophers; the same arguments are involved. Whence comes evil? Why is it permitted? What is the origin of man? and in what way does he come? Besides the question which Valentinus has very lately proposed — Whence comes God? Which he settles with the answer: From enthymesis and ectroma. Unhappy Aristotle! who invented for these men dialectics, the art of building up and pulling down; an art so evasive in its propositions, so far-fetched in its conjectures, so harsh, in its arguments, so productive of contentions — embarrassing even to itself, retracting everything, and really treating of nothing! Whence spring those "fables and endless genealogies," and "unprofitable questions," and "words which spread like a cancer?" From all these, when the apostle would restrain us, he expressly names philosophy as that which he would have us be on our guard against. Writing to the Colossians, he says, "See that no one beguile you through philosophy and vain deceit, after the tradition of men, and contrary to the wisdom of the Holy Ghost." He had been at Athens, and had in his interviews (with its philosophers) become acquainted with that human wisdom which pretends to know the truth, whilst it only corrupts it, and is itself divided into its own manifold heresies, by the variety of its mutually repugnant sects. What indeed has Athens to do with Jerusalem? What concord is there between the Academy and the Church? what between heretics and Christians? Our instruction comes from "the porch of Solomon," who had himself taught that "the Lord should be sought in simplicity of heart." Away with all attempts to produce a mottled Christianity of Stoic, Platonic, and dialectic composition! We want no curious disputation after possessing Christ Jesus, no inquisition after enjoying the gospel! With our faith, we desire no further belief. For this is our palmary faith, that there is nothing which we ought to believe besides." (Tertullian, Prescription Against the Heretics, ch. vii).

Vid PFRS baserar vi inte någon lära på den tidiga Församlingens skrivna verk. Bibeln är vår enda auktoritet. Det finns emellertid somligt i Skriften som uppriktiga kristna är oeniga om. När så är fallet så kan de tidigaste kristna författarnas verk vara en värdefull tillgång som en sekundär resurs som kan bidra vid bedömningen av hur ursprunglig en speciell tolkning är. Ett teologiskt system eller en speciell lära som inte kan spåras tillbaka till den senare delen av det första eller det andra århundradets församlingar, eller än mer om det varit allmänt avvisat av de tidiga församlingarna, borde betraktas med stor misstänksamhet. Av samma skäl borde en speciell tolkning som synes ha varit vida accepterad av de tidiga församlingarna, eller än starkare de allra tidigaste församlingarna, ha bra mycket mer som talade för sig.  

Vi fäster inte samma vikt vid varje tidig skriftställare. Somliga var mycket ortodoxa och demonstrerade en mycket stor respekt för de Bibliska texterna och höll sig till sunda tolkningsprinciper. Andra åter behandlade däremot texterna med ringa respekt, och använde sig av mycket subjektiva (och ibland helt bisarra) tolkningsmetoder. Men, här är det egentligen inte någon skillnad till vad som är fallet bland dagens spektrum av moderna kristna skolbildningar. Allteftersom vi blir mer och mer bekanta med de olika tidiga författarna, så kan vi utveckla en uppskattning av vilka som var, och vilka som inte var trogna och tillförlitliga vittnen.

Vid PFRS så är Bibeln och Bibeln enbart vår slutliga auktoritet. Vi försöker att vara trogna den grammatiskt historiska metoden, att helt enkelt följa dit sund hermeneutik och sund logik leder (och ägna ringa avseenden till teologiska heliga kor). När så är möjligt så söker vi att finna andrahandsbekräftelse från Apostlarnas muntliga tradition bevarad till oss genom församlingarnas tidigaste skrivna spår. Vi försöker också att spåra nutida moderna teologiska ställningstaganden tillbaka till deras tidiga källor, vare sig dessa nu kommer att visa sig vara den Apostoliska traditionen, grekisk filosofi eller gnostisk mysticism. Det är det sistnämnda särdraget som gör PFRS unikt bland kristna teologiska sällskap. Vårt mål är att städa bort så mycket bråte som möjligt som har kommit att belamra den grund som lagts av Jesus och Apostlarna, och att föra fram den Pristina tron i skarpare fokus (Ef. 2:20 & Judas 1:3)

Gå till original

EasyCounter

Gå till Freds hemsida