Efter Darwin
Flera politiska och sociala rörelser som var samtida med darwinismens genombrott som rättfärdigad laissez-fair kapitalism, marxism, Haeckels monism, nazism och fascism verkar ha haft darwinismen som en utgångspunkt och förutsättning. Då de alla räknade med att delta i en evolutionär kamp där endast den starkaste skulle stå som segrare, är det inte så underligt om följderna kom att bli så förskräckliga som de kommande världskrigen skulle komma att visa. Spåren förskräcker men evolutionismen finns kvar, även om man sällan numera lika öppet som t ex hos Spencer, Darwin, Marx eller Hitler längre talar om evolutionen i socialdarwinistiska ordalag. Om någon är ofin nog att påpeka evolutionismens roll i dessa rörelser blir han vanligen bemött med beskedet, att på den tiden missförstod man evolutionen, och det kan ju även en skapelsetroende hålla med om, men det finns knappast skäl att anta att man skulle ha blivit så mycket klokare sen dess, eller vad skall man säga om tendenserna inom den nya sociobiologin när en av dess mest tongivande representanter, Richard Dawkin nyligen kunde beklaga sig på följande sätt:
Richard Dawkins, of "selfish gene" fame, recently appeared in a BBC Horizon film, Darwin's Legacy, telling his viewers that Hitler gave eugenics a bad name. (Though his face held the trace of a sly smile, Dawkins appeared to be serious.) [ELDREDGE, NILES Magazine: Civilization, October/November 1998]
Det bör påpekas att även om darwinismen efter relativt kort tid kom att omfattas av den större delen av forskarsamhället så fanns det ledande naturalister som Richard Owen (1804-1892) i England och Louise Agassiz som förblev aktiva motståndare till darwinismen, men det är nog ingen tvekan om att tillvaron för de skapelsetroende naturalisterna blev allt tuffare när forskarklimatet blev alltmer evolutionistiskt.
Följande belysande citat som jag kopierat från en artikel av Kjell Ulander ur
tidskriften Genesis [Genesis, s.28, 1990] säger något om vilken attityd dagens forskare
kan möta från sina kolleger om denne bara så mycket som antyder att evolutionen kanske
bör kunna ifrågasättas.
"O
"De flesta vetenskapsmän skulle hellre förlora sin högra hand än börja en mening med frasen: om evolutionen är sann… ".
Och:
"Man måste vara blind och koppla bort logiken fullständigt för att inte inse att evolutionen är ett faktum, motsatsen är lika befängd som att tro att månen är en ost som hänger i ett snöre. Tyvärr är emellertid ett förnekande av fakta målet för den förljugna svartkonst som utövas av kreationisterna. Man kan se utvecklingen av livet som en skapelse, man kan däremot inte ärligt bortse från de i öppen dag liggande fakta om denna skapelseprocess."
Jan Bergström (1982) "Revolution i evolutionsläran" Biologen nr 2 sid 4
Med den attityd som dessa uttalanden visar prov på från ett av evolutionstro dominerat forskaretablissemang, är det kanske inte så märkligt att skapelsetrons och evolutionskritikens argument ofta har blivit framförda utanför de traditionella vetenskapliga institutionerna. Men även om nu de skapelsetroende med några få undantag inte kunnat göra sig gällande, som skapelstroende, inom den etablerade vetenskapliga världen så har de under senare tiden ändå kommit att utgöra en växande rörelse som kommit att engagera ett stort antal människor varav många är högt kompetenta och meriterade vetenskapsmän. I stället för att här försöka mig på den omöjliga uppgiften att kortfattat försöka kategorisera och kartlägga denna mångfacetterade rörelse rekommenderar jag läsaren till en egen sökning på internet med hjälp av sökord som creationism, "creation science" och "intelligent design" eller att surfa in på några av de länkar som du hittar under rubriken 'länkar på internet' i det här arbetet. Jag avslutar den här idehistoriska genomgång med att säga något om den vetenskapshistoriska bakgrunden till 'skapelsetrons renässans' under de senare decennierna.
Skapelsetrons renässans.
Vid tiden för darwinismens genombrott hade man så gott som ingen insikt i det mycket komplexa maskineri som även den till synes enklaste levande cellen utgör. Denna okunskap kan väl sägas ha varit en av förutsättningarna för den tidens förhärskande uralstringslära. Med den tidens okunnighet om allt levandes komplexitet var det kanske inte heller så konstigt att man också kunde fås att anamma evolutionsläran som ju innefattar en form av uralstringslära. Men även om man på Darwins tid var okunnig om de levande organismernas komplexitet på cell- och biokemisk nivå, så visste man naturligtvis om att många levande organismer ändå var sammansatta av ytterst komplexa strukturer. Darwin själv utryckte i sin brevväxling att tanken på ögats komplexitet gav honom kalla kårar. Nu när dagens forskningsteknik har visat att även de enklaste levande organismerna har en molekylär komplexitet som är enorm, borde det vara långt svårare att tro på evolutionen än under Darwins tid. Den moderna vetenskapen har således inte givit stöd åt evolutionsläran och den skapelsetroende vetenskapsmannen som vill argumentera för sin tro har fullt upp med att visa på alla nya upptäckter som visar på en förunderlig komplexitet, och han utmanar gärna sin evolutionstroende kollega att komma med en evolutionär förklaring av tillkomsten av dessa som han hävdar ’oreducerbart komplexa’ strukturer.
Den molekylära biologin som evolutionisterna hoppades skulle bekräfta de evolutionära släktskaperna kastar i stället om dem till oigenkännlighet och antyder släktskapförhållanden som ter sig absurda. Att landdjuren visat sig inte ens vara släkt med fiskarna, är exempel på dylika resultat från ny forskning som nyligen presenterades av forskare vid Lund som genomfört uppgiften att kartlägga dessa förmenta släktskapsförhållanden med hjälp av molekylärbiologi. Vetenskapsradion [SR, 1998] intervjuade Anne-Sofie Rasmussen, en av medförfattarna till en artikel i en ansedd vetenskaplig tidskrift [Journal of Molecular Evolution, s. 382-388, 1998]. Inslaget annonserades som, "Fisken som aldrig klev upp på land".
Lars Vendelin som är paleontolog, dvs expert på fossiler vid Naturhistoriska Riksmuseet komenterade:
"Det förändrar ju en hel del av de gängse föreställningar om hur evolutionen av de fyrfota djuren kan ha gått till. Det kommer nog som en väldigt stor överraskning för de allra flesta zoologer och paleontologer att de molekylära data så entydigt tyder på att benfiskarna inte har något med fyrfotadjurens ursprung att göra."
Malte Andersson, professor i ekologisk zoologi vid Göteborgs Universitet blev lika överrumplad:
"Vad det stamträd åstadkommer som de presenterar det är att de eliminerar de gamla sambanden som fanns, men var fyrfotadjuren kommer ifrån det är en öppen fråga, förefaller det mig."
Reportern Martin Widman komenterade:
"Resultaten som lundaforskarna med Ann-Sofie Rasmussen i spetsen presenterade beskriver utvecklingsbiologer som revolutionerande. Vissa uttrycker kritik: ’Det lämnar mig mållös och det verkade vid första anblicken inte värt att reflektera över’, skriver en forskare i en kommentar till artikeln. Men han har fått anledning till att tänka om, och det som gör lundaforskarnas resultat så starkt är att de har ett så stort genetiskt material att utgå ifrån."
Den skapelsetroende rörelsen har sedan 60-talet haft framgång och det förekommer numera att etablerade vetenskapsmän som stannar kvar inom traditionellt evolutionsdominerade institutioner träder fram och presenterar resultat som stöder skapelsetron utan att reservera sig. Den som till exempel besöker Origin's hemsida http://www.origins.org/ kan snabbt förvissa sig om att det finns skapelsetroende vetenskapsmän som utifrån sin kompetens kritiserar evolutionsläran och förespråkar skapelselära. Den som sedan vill ta reda på hur evolutionister bemöter skapelselära och evolutionskritik kan besöka hemsidan Talk on Origin där evolutionstron försvarar sig inför kritiken.
[Nästa]
[ Förord | Inledning | Före Darwin | Darwins tid | Skapelselära | min erfarenhet | Läraruttalanden | Intervjuer | Sammanfattning |
Referenser | Länkar | Intervjufrågor ]
[ Innehållsförteckning ] [ hem ]