Pretribulationister har från början låtit denna tvådelning i den dispensationalistiska grunden bära upp pretribulationismen, i stället för att utarbeta sin pretribsyn genom utläggningar av eskatologiskt relevanta bibelsammanhang. Väsentligen gäller det att pretribsynen är den enda logiska utgången när man utgår från "tvåprogramsteorin" för Israel och Församlingen. 

Frågan är då, finns i Bibeln denna lära om "två syften", "två program", och "två Gudsfolk"? Är dessa beståndsdelar som ingår i den moderna dispensationalismen verkligen Bibliskt förankrade eller nödvändiga? Eller finns där en mer allomfattande återlösningsplan med ett enda Gudsfolk, manifesterat på olika sätt under skilda dispensationer?

Medan mycket av vad som ingår i dispensationalismen tydligt undervisades i den tidiga Församlingen, inklusive återupprättandet av nationen Israel och ett tusenårigt rike så delade man inte upp de troende i två läger, Israel och Församlingen, eller antog några "dubbla program" eller "skilda destinationer". Under kristendomens första tid så var församlingen huvudsakligen judisk. Utifrån betraktades de kristna endast som ännu en judisk sekt, i likhet med fariséer och sadducéer. Tidiga messianska kristna trodde att de var det sanna Israel, och att icke troende judar hade blivit avskurna från Israel och Guds förbund på grund av deras otro. Det här bidrog till friktionen mellan tidiga troende och deras judiska bröder, icke troende judar som tog varje tillfälle att förfölja de kristna judarna. När så missionsaktiviteterna spred sig från Jerusalem till Antiokia kom många hedningar till tro på evangeliet och att ingå i gemenskapen som likvärdiga medlemmar i den judiska församlingen. Upptagandet av hedningar förargade de icke troende judarna nästan lika mycket som de kristnas hävdande att Jesus var Messias. Vad vi således finner under det första århundradet är en teologi som innebär en tydlig kontinuitet mellan många av det Gamla Testamentets löften och församlingen. Detta är speciellt betydelsefullt med avseende på löftet om det "Nya Förbundet" med Israel [Jer. 31:31-34].

Efter det att den unga församlingen under decennier utsatts för förföljelser som anstiftades av de icke troende judarna, blev Jerusalem förstört av Romarna och Judarna kringspridda. Fastän att romarna fortsatte förföljelsen så lättades trycket från det judiska hållet. Många kristna kunde då inte låta bli att känna en viss överlägsenhet gentemot de icke troende judarna. Gud hade ju ändå hämnats dem och därmed demonstrerat kristendomens triumf gentemot den rabbinska judendomen. Jesus hade förutsagt den här katastrofen och därmed visat att han verkligen var Guds Son. När församlingen sedan växte i antal under de följande årtiondena och därvid till största delen kom att bestå av icke judar så började den här attityden av överlägsenhet att, i många lokala församlingar, övergå till antisemitism. Vi finner hur kristna författare under det andra och tredje århundradet uppvisar stänk av förakt för judarna. Den judiska och tidiga kristna läran, att Messias skulle komma för att upprätta Israel, uppfyllande sitt löfte i GT om en gyllene tidsålder, började att mista i popularitet bland kristna.

Denna attityd födde det fjärde århundradets villfarelse som uttrycktes i Augustinus omfattande verk, "Gudsstaden". Hans tolkning gjorde gällande att Gud var färdig med Israel. De hade blivit förkastade för evigt eftersom de hade förkastat Kristus. GT:s profetior beträffande ett tusenårigt kungarike, med Jerusalem som hela världens huvudstad, omtolkades symboliskt till att avse det katolska "konungariket" i den närvarande tiden. Det här systemet är känt som "Ersättningsteologin" eftersom GT:s profetior tolkats allegoriskt, och tillämpats att gälla den hedniska kyrkan. Därigenom har emellertid i själva verket församlingen tillvällt sig Israels plats och löften. Allegoriseringen av milleniet och tillämpandet av dessa skriftsammanhang på församlingen under den närvarande tiden kallas för "amillennialism". Augustinus ersatte den judiska "köttsliga" tolkningen av ett fysiskt rike med sin "andligt" upplysta tolkning. Enligt Augustinus syn så kommer vid Jesu tillkommelse, den här världen att förgöras och de kristna kommer sedan att avnjuta himmelen för evigt, medan judarna är fängslade i helvetet. Detta synsätt inbjöd till den kommande förföljelsen av judarna, under århundraden, från den romerskt katolska kyrkan. Den kom också att utgöra den teologiska ursäkten för förintelsen.

Efter reformationen gjorde de flesta protestanter endast några små förändringar av ersättningsteologin och amillennianismen, men fortsatte att hålla fast vid dess grundpremisser. En del protestanter började emellertid att ifrågasätta den katolska läran. När kristna sedan återvände till en mer bokstavlig tolkning av Bibeln, återvände också många till den tidiga (premillennian) kristna synen på profetian, och på förhållandet mellan kristna och judar. I denna återuppväckta premillennianism, sågs de kristna åter som "adopterade" in i Israel, medan det icke troende Israel sågs som nu varande temporärt "förblindat" och separerat av Gud , men för att snart bli återupprättat. Det här är den "historiska" premillennianismen, vad den tidiga församlingen, före Augustinus, trodde. Den historiska premillennianismen ser naturligtvis bara en enda framtida Jesu tillkommelse efter vedermödan, då han både skall rädda församlingen och förgöra det babyloniska systemet och vilddjuret (posttrib).

Ut ur den här rörelsen emot en historisk premillennianism började en ny syn att ta form under det tidiga 1800 talet. John Darby, från Plymouthbröderna, framställde ett totalt nytt sätt att framställa premillennianismen. Darbys dispensationalistiska premillennianism karakteriseras av dess "två program"-teori, som separerar den kristna församlingen (the Church) totalt från andra troende (saints), med Israel som utgörande Guds "jordiska folk", och församlingen (the Church) som utgörande Guds "himmelska folk". Enligt Darbyismen är "församlingens tid" (the Church age) en parentesisk period insatt emellan Guds handlande med Israel. Typiskt för Darbyister är att de gärna uttrycker sig som att "Guds profetiska klocka har stannat under den här dispensationen. Den kommer att starta på nytt när församlingen tas bort genom bortryckelsen". Då kommer Guds handlande med mänskligheten att återgå till vad det var under det Gamla Testamentets tidshushållning. För dem, startade församlingens tidshushållning (the Church age) på pingstdagen, och kommer att avslutas alldeles innan Gud åter tar sig an Israel, och utsätter Israel för straffdomarna under Daniels 70:e årsvecka. Den logiska följden av en dispensationalism med en "två programs" modell, är att uppryckelsen sker före vedermödan (pretrib). Om "församlingen" (the Church) utgör en fullständigt unik företeelse, åtskild från Israel och dess förbund och löften, hade sin början efter Daniels 69:e årsvecka, kan inte "församlingen" fortsätta in i den 70:e årsveckan, eftersom detta är den tid då Gud återupptar sitt handlande med Israel, och börjar att fullfölja de profetior som gäller Israel. Härav följer att en uppryckelse före vedermödan, pretrib, utgör en naturlig förlängning av Darbys teori, för att förse med transportmedlet som avlägsnar församlingen strax innan det att Gud åter tar sig an det nationella Israel.

Fastän dispensationalismen verkligen har en fast grund så är darbyismens "två program"-teori dess svaghet, och kommer också till slut också bli dess fall. Många kristna har fullständigt förkastat dispensationalismen på grund av dess uppenbara problem, och "två program" teorins oförenlighet med apostlarnas undervisning i NT. Efter att fullständigt ha lämnat dispensationalismen har många antagit förbundsteologi, amillennialism och ersättningsteologi, och har därvid fullständigt övergett hoppet om det tusenåriga fridsriket, och en framtid för nationen Israel.

Dispensationalistiskt tänkande är för närvarande i ett tillstånd med radikala förändringar inifrån. Många dispensationalister har börjat se de allvarliga defekterna som kommer med "två program" teorin. I de följande artiklarna kommer vi att framställa vad som nyligen har blivit benämnt "progressiv dispensationalism". Fastän termen i sig inte blev myntad förrän under det sena 1980-talet, så ingick huvuddelen av den progressiva dispensationalismen i det som den tidiga församlingen lärde. Det här är den form av dispensationalism som jag anser är biblisk och balanserad. Progressiv dispensationalism är i själva verket förenlig med varje syn på uppryckandet, förutsatt att man håller sig till premillennialism och den futuristiska synen på Daniels 70:e årsvecka. Den förutsätter inte ett uppryckande före vedermödan (pretrib), såsom den traditionella dispensationalismen gör. (Författaren här är posttrib).  Men den kräver inte heller att man överger pretribulationismen. Det finns många pretribbare som samtidigt omfattar den progressiva dispensationalismen. Enligt min mening passar den emellertid bäst ihop med en posttrib förståelse av uppryckandet, och den passar alldeles utmärkt ihop med den syn som posttrib har på Jesu förkunnelse från Oljeberget. 

Ett positivt resultat som följt framträdandet av den progressiva dispensationalismen är att många utav de som tidigare helt övergett dispensationalism och premillennialism, på grund av dess uppenbara brister, nu kommer tillbaks till dispensationalism och premillenialism eftersom den progressiva dispensationalismen har lösningen på problemen. Det förekommer också att en del icke dispensationalister lämnar amillennialism och förbundsteologi för denna form av dispensationalism. Det är min övertygelse att den progressiva dispensationalismen så småningom kommer att ersätta den traditionella dispensationalismen.

Det finns naturligtvis de som opponerar sig mot den här rörelsen eftersom de tänker sig att varje steg bort ifrån "två program" teorin kommer att underminera läran om uppryckandet före vedermödan (pretrib), som har blivit något av en test för ortodox tro inom många kretsar. Pretribs minskade betydelse sprider farhågan, att den progressiva dispensationalismen skulle komma att leda till en "anti-Israel" mentalitet, eller t o m till amillenialism. Jag försäkrar er att dessa farhågor är grundlösa. Progressiv dispensationalism har den allra högsta aktning för det judiska folket och ser dem som Guds naturliga söner, medan de troende hedningarna är adopterade söner. De progressiva d. ser en framtid för nationen Israel, precis som de traditionella d. gör. Progressiva d. är premillennialister och de är på inget sätt i fara för att övergå till amillennialism. 

Fastän mycket har skrivits i det här ämnet så har den stora delen av pro-pd material varit anpassat till akademiker och seminariestuderande, medan den vanlige lekmannen och även många pastorer lämnats utanför. De följande artiklarna i den här sektionen är skrivna för att framföra huvuddragen av den progressiva d. för dig som vill utvärdera den i lekmannatermer.

Gå till: Progressiv dispensationalism 1

Klicka på linjen för att gå till Introduktion och Start

Gå till original