Darwins tid

Charles Darwin hade lärt sig av sin tids vishet som var baserad bland annat på Linnés auktoritet, att de av Gud skapade arterna var oföränderliga. När Darwin sedan som naturaliesamlare ombord på forskningsfartyget HMS Beagle, upptäckte otvetydiga bevis på motsatsen fick han problem. De populationer av bland annat finkar och sköldpaddor som han kom att studera hade förändrat sig, de skilde sig nämligen åt i utseende där de levde på de olika Galopagosöarna, fastän de måste haft ett gemensamt ursprung från fastlandet. Skillnaderna i utseende var så omfattande att Darwin fann dem oförenliga med vad han tidigare lärt sig om artkonstans. Darwin kom att överge sin skapelsetro för det evolutionstänkande som han 22 år efter sin forskningsresa, redovisade i sin bok The Origen of Species, år 1859. Så här sammanfattar professorn emeritus i biologi vid Andrews University i Michigan, Frank Marsh, Darwins som han menar tragiska misstag, "The tragedy is that when Darwin demonstrated the inaccuracy of the scholastic interpretation of Genesis, he thought he had disproved Genesis." [Marsh, s. 17, 1976]

Före Darwin hade skapelsetron (om än uppblandad med grekisk uralstringslära) under lång tid varit en del av den allmänna och sällan ifrågasatta världsbilden inom den västliga civilisationen. Från 1700 talet och framåt började det emellertid att publiceras teorier som motsade den gängse skapelseläran. Flera naturalister menade att geologin visade på en ålder för jorden som klart överskred den vedertaget bibliska. Skapelsetroende geologer hade tidigare tolkat geologin utifrån bibelns berättelse om en världsvid översvämningskatastrof under Noas tid. Den som framförallt kom att vända geologin bort från den med bibeln förenliga katastrofismen, var en skotsk advokat som sadlat om till geologin, Charles Lyell (1797-1875). Lyell kom att införa en ny princip inom geologin, den sk aktualismen som innebar att inga andra geologiska beskrivningar än sådana som hade observerats vara verksamma, blev legitima och gångbara förklaringar av tidigare geologiska skeenden. Den principen kom att innebära att den tidigare katastrofismen utifrån bibelns undervisning om floden vid Noas tid, eller andra större tänkta katastrofer inte längre blev acceptabla som geologiska förklaringsmodeller. När man nu uppskattade tidsskalor för de geologiska skeendena måste detta ske under aktualismens förutsättningar och då de nuvarande geologiska processer i allmänhet är långsamma så blev följaktligen de så bestämda tidsskalorna långa. En som blev intresserad av Lyells tänkande var Charles Darwin som lär ha haft med sig den första delen av dennes verk Principles of Geology under sin seglats med forskningsskeppet Beagle [Bowden, s. 21, 1982].

När Charles Darwin senare publicerade sitt epokbildande verk, ’On the Origin of Species’ var marken väl förberedd, utvecklingstanken låg i tiden, och även om mottagandet av Darwins verk till en början blev tämligen kyligt från den vetenskapliga världen så lät genombrottet inte länge vänta på sig, och när det så kom så skedde omsvängningen utomordentligt snabbt. Darwinismen togs emot i vida kretsar som ännu en i raden av vetenskapliga upptäckter. De tankar som Darwin presenterade i Origins var väl annars inte i allmänhet så nya utan hade delvis tidigare publicerats av tidigare och samtida naturalister. Så här skriver Richard Leakey i en populärt anpassad och illustrerad upplaga av, 'Om arternas uppkomst':

… Darwin [var] inte den förste som hävdade, att växt- och djurarter kan förändras med tiden. Under senare delen av 1700-talet hade Charles Darwins farfar, Erasmus Darwin, skrivit en redogörelse för utvecklingen, och något senare, 1809, gav den franske naturforskaren Jean Baptiste Lamarck ut sin ’Philosophie zoologique’, som innehöll hans egna spekulationer om de biologiska arternas föränderlighet. Charles Darwin noterade faktiskt själv inte mindre än tjugo föregångare som hade skrivit om olika aspekter av utvecklingen. [Darwin, 11, s. 9, 1980]

Trots Darwins stora framgång efter publicerandet av Om arternas uppkomst råder det delade meningar om den vetenskapliga kvalitén av Darwins arbete. Somliga som Richard Leakey menar att Darwin var ett vetenskapligt geni i klass med Newton:

’Om arternas uppkomst’ är fortfarande den bästa introduktion till utvecklingsproblemet som tänkas kan. Darwins geni överbryggar det sekel, som skiljer honom från oss och gör honom samtidigt till en historisk vetenskapsman med stor originalitet och en samtida till oss. [Darwin, s. 13, 1980]

och

Darwins teori äger skönhet och storslagenhet, tack vare att den förklarar så mycket så sparsamt, och det är inte förvånande, att läran om utveckling genom naturligt urval ofta tillmäts samma ställning som Newtons teori om den universella gravitationen, [Darwin, s. 13, 1980]

Andra menar att Darwin egentligen inte presenterar ett enda bevis eller ens bevisbart påstående som skulle kunna bekräfta hans teoretiska arbete.

Professor W.R. Thompson som fick uppdraget att skriva en introduktion till förlaget J.M. Dent and Sons nyutgåva av Origins 1956, skrev då följande:

The success of Darwinism was accompanied by a decline in scientific integrity. This is already evident in the reckless statements of Haeckel and in the shifty, devious and histrionic argumentation of T.H. Huxley.

To establish the continuity required by theory, historical arguments are invoked even though historical evidences is lacking. Thus are engendered those fragile towers of hypotheses based on hypotheses, where fact and fiction intermingle in an inextricable confusion. [Thompson, W.R. 1956 ref. av Bowden, s. 63, 1982]

När samma förlag år 1971 gav ut en nytryckning av 'Om arternas uppkomst' fick en annan framstående vetenskapsman L. Harrison Matthews, uppdraget att skriva introduktionen. Där medger han: "Much of Professor Thompson’s criticism of Darwin’s text is unanswarable." Han skriver vidare:

"[Adequate] proof has never been produced, though a few not entirely convincing examples are claimed to have been found [He later quates the case of the Peppered Moth]. The fact of evolution is the backbone of biology, and biology is thus in the peculiar position of being a science founded on an unproved theory – is it then a science or a faith? Belief in the theory – is thus exactly parallel to the belief in special creation – both are concepts which belivers know to be true but neither, up to the present, has been cabable of proof." [Darwin, 1972 citerad av Bowden, s. 63, 1982]

Obestridligt är emellertid att Darwins teori hade en enastående framgång och detta trots att den rönte motstånd från många ledande vetenskapsmän. Det kan emellertid finnas skäl att anta att det inte enbart var vetenskapliga meriterna som låg bakom darwinismens succé.

Så här skriver Randell Hedtke som har studerat förhållandena kring Darwinismens mottagande:

Last but by no means least, we cannot forget the social Darwinists, perhaps the most forceful of all the champions of the theory. Their enthuisiasm for evolutionary theory was only surpassed by their ignorance about its finer points. These were the numerous writers of Darwin’s day and after who possessed the mental capability to somehow make the connection that any kind of change social, political, personality, or whatever, was evidence that organic change was possible. With their constant literary references to evolutionary theory, they succeded in making it a public fad while the question of its valitity become passé. It was not the ’scientificness’ of evolutionary theory that held them in rapture. Evolution scientist owe more than they admit to the social Darwinists and their ’evolutionism’. [Hedtke, s.10, 1983]

Hedtke fortsätter med att påpeka att den som vill lära sig förstå det enastående accepterandet av Darwins teori måste sätta sig in i de kulturella förhållanden som rådde vid tiden för Origins publicerande. Det skedde under höjdpunkten av den industriella och vetenskapliga revolutionen att en handfull hängivna män lyckades övertyga en stor del av den västliga civilisationen att livet hade uppkommit ur en primitiv ursoppa och fortsatt att utvecklas som ett resultat av enbart naturliga processer fram till den stora mångfald vi ser idag.

Likaväl som det fanns de som tog avstånd från darwinismen av religiösa skäl så fanns det de som företrädde eller tog emot darwinismen av religiösa eller ideologiska skäl eller helt enkelt därför att darwinismen som filosofiskt system tilltalade dem av en eller annan anledning. Darwin var dessutom långt ifrån ensam om att lansera utvecklingstanken i sin samtid och både Darwins föregångare och dennes samtida evolutionsföreträdares inflytande måste beaktas om vi skall förstå inte bara evolutionstankens framväxt utan också vilket slags inflytande som orsakade darwinismens genombrott. Det skulle föra för långt att här närmare granska dessa sammanhang, men jag vill ändå här omnämna Herbert Spencer. Herbert Spencer var samtida med Darwin och hade redan en tid före Darwin utarbetat en långt mer omfattande evolutionslära än dennes, som han med stor iver verkade för att sprida. Robert E.D. Clark som i boken ’Darwin: before after’ har skrivit om darwinismens genombrott, skriver så här om Herbert Spencers bidrag:

Best known of all the writers of the day was Herbert Spencer, who applied evolutionary ideas to current problems in a ruthless and thorough-going fashion and eventuelly exerted an enourmous influence. It was, in fact, very largely through Spencer’s writings that darwinism reashed the man in the street, though Spencer must not, of cource, be regarded as a mere populariser of Darwin, for he had published his evolutionary views some years before Darwin had ventured to do so. Spencer saw the struggle for existence in every sphere of life. Evolutionary struggle was the great principle of nature which tried every man’s work of what sort it was. If men "are sufficiently complete to live, they do live," he wrote, "and it is well they should live. If they are not sufficiently complete to live, they die, and it is best they should die". His conviction that the struggle of nature ought not to be interfered with led him to opose state-education, poor laws, regulation of housing conditions and, even, the protection of the ignorant from medical quacks. He believed too, that sanitary inspection and supervision was against nature’s imperil the community. No one who recognised biological truths, he said, would think of violating the principle of natural selection by the "artificial precervation of those least able to take care of themselves." [Clark, s. 103, 1972]

Spencers skriverier var omfattande och han tillämpade sin myntade formel "survival of the fittest" på alla tänkbara och mindre tänkbara områden. Spencer hade ett mycket stort inflytatande på sin samtid och måste nog ha betraktat framgången för Darwins till biologin begränsade teori som ett stöd för sin egen tidigare lanserade mer omfattande utvecklingsfilosofi. Spencer hade kommit fram till sin evolutionstro, inte på grund av vetenskapliga överväganden utan på grund av sin aversion mot supernaturalism. Så här berättar han om sin egen utveckling bort från skapelsetron:

"It shows that in 1852 the belief in organic evolution had taken deep root, and had drawn to itself a large amunt of evidence – evidence not derived from numerous special instances but from the general aspects of organic nature, and from the necessity of accepting the hypothesis of Evolution when the hypothesis of Special Creation has been rejected. The Special Creation belief had dropped out of my mind many years before, and I could not remain in a suspended state: acceptance of the only conceivable alternative was peremtory." [Thompson, Bert, s. 67, 1956]

 

Även om många utav de män som banade vägen för darwinismen inte var beredda att tillskriva Gud eller någon övernaturlig kraft något som helst inflytande i tillvaron så fanns det andra naturalister som den i Amerika verksamme och för evolutionslärans mottagande där betydelsefulla naturalisten vid Harvard University, Asa Gray. Gray accepterade utvecklingsläran och menade "att den naturliga variationen, kampen för överlevnad, och det naturliga urvalet var det sätt som Skaparen, i sin perfekta visdom ser det passande att verka." [översatt från Thompson, Bert, s. 136, 1981]. Att ledande naturalister som Gray ansåg sig kunna förena gudstro med evolutionism blev av stor betydelse för accepterandet av darwinismen för många som annars ryggat tillbaka för den annars vanligen som ogudaktig ansedda darwinismen. Nu kunde man som ’god’ kristen rättfärdiga också uppenbart bestialiska handlingar med att man bara tillämpade evolutionsprincipen som ansågs vara, Guds egen lag i naturen. R.E.D. Clark ger exempel på dylikt tänkande:

Andrew Carnegie was at first deeply troubled by the colapse of Christian theology and the un-Christian ways of big busines. Morality, he believed, was being undermined. In the end, however, evolutionary propaganda set his mind at rest by enabling him to see right and wrong in a new light. Having once mastered Herbert Spencer, he felt no further need to concern himself with the sins which big business committed against its vanquished competitors. For, after all, the law of competition was biological. "It is here," said Carnegie, "we cannot evade it…While the law may be hard for the individual, it is best for the race"-so the true Christian duty was to apply it in all its ruthlessness. [Clark, s. 1972]

Herbert Spencer’s socialdarwinism anammades av många utav den nya tidens samhällsbyggare och skolan kom naturligtvis att utgöra ett av de första objekten för omdaning enligt det nya tänkandet. I USA kom framgången för Spencers tankar tidigt och därifrån spreds en av socialdarwinism influerad pedagogik ut över världen, för att också nå Sverige. Ellen Key (1849-1926) författarinnan till "barnets århundrade" hade tagit åt sig av budskapet: Så här beskriver Karl Bruhn i boken ’Strömningar i det tjugonde århundradets skolpedagogik’ hennes tänkande:

Första delen av Barnets århundrade ägnas rashygieniska och socialpolitiska frågor, som har samband med politiken. Utgångspunkten är ett "naturvetenskapligt" betraktelsesätt, sådant det har kanoniserats av Charles Darwin och Francis Galton. "Utvecklingstanken", skriver Ellen Key, "ger oss icke endast ljus över ett bakom oss liggande under miljoner år fortsatt förlopp, vars höjdpunkt är människan. Den kastar även ljus över den väg vi hava att vandra: den visar oss , att vi fysiskt och psykiskt alltjämt är stadda i vardande."

Hon är pedagogiskt optimist: "en högre typ av människa" skall frambringas; men detta sker "först när den naturvetenskapliga åskådningen genomträngt mänskligheten", "Och de tio budorden….kommer inte att skrivas av religionsstiftare, men av naturvetenskapsmannen."

Ett av de gamla budorden: "Du skall inte dräpa", skall strax avskrivas av rashygieniska skäl: "Medan det hedniska samhället i sin hårdhet utsatte de svaga eller vanföra barnen, har det kristna samhället gått så långt i ’mildhet’, att det förlänger det obotligt och ytterligt missbildade barnets liv, till stundlig pina för barnet själv och dess omgivning. Framtidens humanitet kommer troligen att visa sig sålunda, att läkaren – under ansvar och kontroll – smärtfritt släcker ett sådant liv." I det nazistiska Tyskland tillämpades Ellen Keys recept några årtionden senare i större skala och under krassare former. [Bruhn, s. 96, 1968].

Vidare:

En genomgripande förnyelse av skolan måste fås till stånd; "Detaljreformer i nutidsskolan betyder intet, så vida man ej genom dem medvetet förbereder den stora revolutionen, den vilken sönderbryter hela det nuvarande systemet, och av detta ej lämnar sten på sten. Ja man borde erhålla en pedagogikens syndaflod, vid vilken arken endast borde innehålla Montaigne, Rousseau, Spencer och den nya barnpsykologiska litteraturen!" [Bruhn, s.108, 1968].

[Nästa]

[ Förord | Inledning | Före Darwin | Efter Darwin | Skapelselära | min erfarenhet | Läraruttalanden | Intervjuer | Sammanfattning | Referenser | Länkar | Intervjufrågor ]

[ Innehållsförteckning ] [ hem ]