|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Huvudmeny PFRS Hem Läro studier Kalvinism Introduktion
Main Menu
Calvinism
|
|
PFRS
Home > Doctrinal
Studies > Calvinism
>
Kalvinism Människans tillstånd enligt Calvin Den kalvinistiska synen på människans tillstånd är att hon är helt och hålet genomfördärvad. Man förnekar dock inte att människor allt emellanåt gör sådant som är gott. Hennes fallna tillstånd gör det emellertid fullständigt omöjligt för henne att leva ett rättfärdigt liv. Hon kommer oundvikligen att leva upp till sin fallna natur som hon ärvt från Adam. Därav följer att hon är helt oförmögen till att frambringa det som krävs för frälsningen - tro. Människans till synes fria vilja styrs av hennes passioner, som är fördärvade. Visst är hon fri till att välja. Men hon har inte förmågan att välja ut vad som är gott eftersom inflytandet från den fallna naturen har fördärvat hennes förnuft. Gud måste därför vara den som gör allt som är nödvändigt för att en människa skall kunna bli frälst, inklusive att han förvandlar hennes natur så att hon förmår att tro. Eftersom kalvinister tror att människan är oförmögen till att ge sitt positiva gensvar till Guds frälsningserbjudande, så antar man att Gud endast upplyser de som är utvalda, medelst en övernaturlig förståelse. En förståelse som det inte förunnas dem som inte är utvalda att få ta del utav. Utan den upplysningen, eller speciellt förmedlade förståelsen, som Gud antingen ger eller håller tillbaka beroende på sitt suveräna val, så har en människa ingen möjlighet att ge sitt gensvar. Gud bestämmer ytterst utifrån sin suveränitet huruvida han skall förse oss med vad som är nödvändigt för att kunna tro evangeliet. Han håller tillbaka den uppenbarelsen från alla de som inte är särskilt utvalda, men förmedlar den till de "utvalda". Arvsynd "But when God created man a moral creature, He proceeded on a different plan than He did with the angelic order. Instead of creating all men at one time and placing them on test individually, He created one man, with a physical body, from whom the entire human race would descend, and who, because of his union with all of those who would come after him, could be appointed as the legal or federal head and representative of the entire human race. If he stood the test, he and all of his descendants, his children, would be confirmed in holiness and established in a state of perpetual creaturely bliss as were the holy angels. But if he fell, as did the other angels, he and all his posterity would be subject to eternal punishment. It was as if God said, "This time, if sin is to enter, let it enter by one man, so that redemption also can be provided by one man." ... But, tragedy of tragedies, Adam fell. And the entire human race fell representatively in him. The consequences of his sin are all comprehended under the term death, in its widest sense. It was primarily spiritual death, or separation from God, that had been threatened. Adam did not die physically until 930 years after he fell. But he was spiritually estranged from God and died spiritually the very instant that he sinned. And from that instant his life became an unceasing march to the grave. Man in this life has not gone as far in the ways of sin as have the devil and the demons, for he still receives many blessings through common grace, such as health, wealth, family and friends, the beauties of nature, and he still is surrounded with many restraining influences. But he is on his way. And if not checked, man would eventually become as totally evil as are the demons."1 Människans tillstånd enligt
arminianer Det är helt klart att den verkliga särfrågan mellan kalvinister och verkliga arminianer inte handlar om människans egen förmåga att åstadkomma tro eller förverkliga sin frälsning genom kraften av sin fria vilja. Den egentliga tvistefrågan är i stället huruvida Gud förser alla som hör evangeliet, eller bara de utvalda, kraften till att kunna gensvara i tro, när den Helige Ande drar dem till omvändelse. Verkliga arminianer tror alltså att Guds Ande ger människor förmågan till att tro och att utöva verklig "fri vilja", också dem som slutligen motstår och förkastar Kristus. Arvsynd De flesta evangelikaler känner inte till att den lära om arvsynden som säger att Adams skuld ("arvsynd") är gemensam för hela släktet inte blev en del av den tidiga församlingens lära förrän under det fjärde århundradet. Den tidigaste församlingen lärde att Adams och hans släktes fysiska död var en följd av Adams synd. Augustinus som var kalvinismens egentliga fader lärde "andlig död" och överförandet av skulden från Adams synd till skillnad från alla de kyrkofäder som varit före honom sedan Apostlarnas tid. Boettner hävdade att den död som Adam varnats för, inte var den fysiska döden utan "andlig död". Den tidiga församlingen hade en annan uppfattning. Fastän det förekom tre skilda uppfattningar angående den "död" som Adam utlovats, så är de alla relaterade till fysisk död. Dessa tre synsätt var följande: 1. Adam BÖRJADE att dö den dagen, och domen refererade därför
specifikt till dödsprocessens start.3 Bibelstället som man stöder sig på för att hävda den katolska och protestantiska läran om "arvsynden" är Rom. 5:12-21. Rom 5:12-21
Den omedelbara frågan som måste besvaras är huruvida "döden" i det här sammanhanget handlar om kroppens död, som de tidigaste kristna trodde, eller "andlig död" som Augustinus hävdade. Vår position är att det här sammanhanget enbart talar om fysisk död. Följden av Adams synd blev att skapelsen blev lagd under förgängelsen, vilket inkluderade att allt levandes blev dödligt. Katoliker hävdar att frasen "eftersom de alla har syndat" i vers 12 kan förstås utifrån att vi alla potentiellt var i Adam, och därmed har vi alla deltagit i Adams synd.6 De hävdar att det betyder att döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. [då de var i Adams länd]. Men den tolkningen synes vara i konflikt med de två efterföljande verserna, som synes innebära ett undantag till det föregående påståendet. Dvs. alla Adams ättlingar får erfara "döden", också de som levde innan lagen gavs, trots att de inte gjort sig skyldiga till att ha brutit mot lagen, eftersom de levde före det att lagen var given. Det mest naturliga sättet att läsa den texten är att se straffet i form av den fysiska döden, genom köttets fördärv, utgörande straffet för Adams synd. Detta fördärv överfördes se3dan till släktet därför att även vi likaväl som Adam alla syndar. Det här förklarar varför Paulus omtalade detta undantag i verserna 13-14. Adam kom under förbannelsen och hans fysiska kropp blev därvid lagd under förgängelsen och all hans avkomma kom att ärva samma fysiska defekt i sina kroppar. Detta väcker frågan angående vilken effekt som då fallet fick på människans själ och ande. Bibeln är tämligen vag härvidlag, men den tidiga församlingen undervisade att människans själ var fördärvad genom sin förening med en fördärvad kropp. Människans fördärvade fysiska kropp, hennes kött utövar således att starkt fördärvbringande inflytande på hennes själ. Fastän hon blev skapad "god", så gör hon därför inte alltid, på grund av köttets fördärv, vad som är gott. Tertullianus (2:a århundradet), argumenterar i sin skrift, "Treatise on the Soul", att det är det faktum att människan besitter en själ som skiljer henne från djuren. I kapitlen xv-cvi, går han i polemik mot dem som menade att människan inte skiljer sig från djuren. Själen skulle enligt dem endast vara en produkt av vår fantasi. Till stöd i sin polemik mot denna föreställning hänvisade Tertullianus till Platon och filosoferna. Platon lärde att det var "själen" som skiljde människan från djuren. Han menade att själen bestod av två delar, den "rationella" och den "irrationella". Han gjorde den här uppdelningen för att förklara varför människan ibland handlar helt rationellt, men vid andra tillfällen låter passionerna och känslorna få styra sitt beteende, tvärsemot förnuftet. Platon trodde att människan var skapad sådan, med en själ bestående av både en "rationell" och en "irrationell" del. Tertullianus ansåg att Platon närapå hade rätt. De tidiga kristna var överens om att människans själ var delvis "rationell" och delvis "irrationell". Men, Tertullianus var inte ense med Platons tanke att människan var skapad sådan. I stället hävdade han att det irrationella beteende som följde när människan styrdes av sina passioner i stället av sunt förnuft var en följd från Adams fall. Tertullianus hävdade inte att människan hade någon del i SKULDEN från Adams synd. Han argumenterade i stället för att den irrationella delen som drivs av människans passioner eller känslor i konflikt med sunt förnuft har blivit nedärvd från Adam på grund av dennes synd. Denna vår irrationella del, är utan tvivel nedärvd från Adam och ingår nu i vår natur. I vers 19 läste vi, "Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga." Katoliker och reformert troende hävdar att den verser bevisar att vi alla delar skulden av Adams synd. Vi skulle således vara födda som syndare eftersom vi var delaktiga i Adams ursprungliga synd. Men Paulus förklarade inte orsaken till HUR Adams synd gjorde alla till syndare. Den Katolska kyrkans lära är en slutledning utifrån den här texten, men inte en nödvändig slutledning. Den tidiga församlingen menade att människans fysiska natur blev fördärvad i samband med syndafallet, och därefter överfördes denna fördärvade natur till alla Adams avkomlingar via reproduktionen. Den fördärvade naturen gör människan oförmögen till att övervinna sin benägenhet att synda emot Gud. Därav följer att alla har gjorts till syndare genom en människas olydnad. Alla hålls däremot inte medansvariga för vad Adam gjorde långt innan vi var födda. Den tidiga församlingen höll mycket starkt på den övertygelsen att varje enskild människa enbart är ansvarig inför Gud för sin egen synd. Vi instämmer helt medr den övertygelsen.. "Arvsynden" som den undervisas av katoliker och protestanter vilar inte enligt vår mening på biblisk grund. Deras syn strider också mot Guds karaktär, när den fördömer människor för sådant som de inte har gjort. Är det möjligt för alla att
ta emot Evangeliet? Erbjudanden om frälsning till de ofrälsta inkluderar direkta vädjanden till dessa ofrälsta människors förståndsförmågor, deras inneboende förmåga att fatta ett beslut, och deras förmåga att söka Gud. Här följer några exempel härpå: Jes. 1:
Jes. 45:
Jes. 55
Upp. 22:
Denna typ av generella erbjudanden till alla ofrälsta, förutsätter mycket påtagligt att alla de som väljer att komma, också kan bli frälsta, i annat fall vore ju inte erbjudandena äkta och allvarligt menade. I dagens klimat skulle om kalvinismen vore sann, Gud kunna bli åtalad för falsk marknadsföring. Människan är inte här fysisk död. Inte heller är hennes mentala förmåga att föra ett resonemang utplånad eller dött. Paulus brukade uttrycket "död" som en metafor för ett hjälplöst tillstånd. Ovanstående verser, och många andra, förutsätter att människan har förmågan att hörsamma Gud genom ett eget val, att utöva sin egen fria vilja, åtminstone när Gud kallar henne till omvändelse. Resultatet som följer på det beslutet finns också klart uttalat i de ovanstående verserna. Gud vill frälsa henne. Det är därför klart att tillståndet att vara "död i synder" innebär INTE att man är oförmögen till att acceptera Guds erbjudande om nåd och barmhärtighet, när det presenteras i sanning, och att därvid bli dragen av Anden. Det innebär endast att man inte förmår att frälsa sig själv. Och att ens möjlighet att bli räddad från det tillståndet helt och hållet är beroende av Guds kraft att frälsa. Föds människorna "totalt
fördärvade" med ett "ovärdigt sinnelag"? Hon BLIR totalt moraliskt fördärvad genom att stå emot Guds nåd. Hennes tillstånd vid födelsen är oskuldens. Hon blir en syndare när hon gör uppror mot Gud i överensstämmelse med sin fallna natur. Hon har som Paulus förklarar gått förlorad och är inte kapabel till att förändra sin situation utan hjälp från Guds direkta ingripande. Rom. 1:16:28
I den här texten påtalar Paulus att ofrälsta människor har tagit del av kunskapen om Gud. I vers 19 står det, "Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem;". Ordet "känna" betyder här "känna väl till". Och den kunskapen är "uppenbar BLAND DEM". Versen fortsätter med att påtala att "Gud har ju uppenbarat det för dem". Här läser vi om hur Gud interagerar med fallna människor, genom att försöka nå dem genom att uppenbara sig för dem. Vers 20 talar om att till och med Guds "eviga makt och gudomshärlighet" är uppenbarad för dem genom skapelsen. Vers 21 säger att de "hade lärt känna Gud" men att de ändå vände sig bort från Honom. Ordet för "känna" är här "kinosko" samma ord som är grunden för "kända" i Rom 8:29. Notera att de "FÖRFÖLLO till oförståndiga tankar" och deras hjärtan "BLEVO ... förmörkade". Här beskrivs en process av förhärdelse, inte ett fixerat tillstånd som existerat från födelsen. Vers 26 säger "Fördenskull gav Gud dem till pris...". Uppenbarligen så förkastade Gud de förhärdade syndarna EFTERSOM de genom sina gärningar hade förkastat Honom genom att följa sina lustar, även efter det att Gud försökt nå ut till dem genom att ge dem en åtminstone begränsad kännedom om Sig Själv. Vers 28 säger "Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin KUNSKAP om Gud, gav Gud dem till pris ...". Ordet för kunskap i den här versen är "epignosis" som betyder "full urskiljning." Lägg märke till uttrycket "taga vara på". Trots att de hade fått del av den här kunskapen om Gud så ville de inte FORTSÄTTA bekantskapen. Notera vidare att skälet till att Gud prisgav dem till ett ovärdigt sinnelag är tydligt utsagt av Paulus. Det var på grund av deras val. De ville inte taga vara på sin kunskap om Gud, utan valde i stället synden. Här följer en summering av
huvudpunkterna i det här bibelsammanhanget: Även om konceptet "totalt syndafördärv" är bibliskt, så är det inte tillämpligt på hela mänskligheten, utan endast på dem som blivit överlämnade till ett ovärdigt sinnelag eller som har avfallit genom sitt fria val att förkasta Gud genom att sätta sina egna lustar främst, trots att Gud dragit dem till sig. Det "Totala syndafördärvet" kommer som ett resultat av ett viljemässigt och upprepat förkastande av Guds nåd och barmhärtighet. Späda barn föds oskyldiga. Som Paulus säger i Rom. 7, "Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden liv, och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var givet till liv, det blev mig till död; ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och dödade mig genom det." (Rom. 7:9-11) Vi kan också utifrån Rom.1 förstå att det finns mer än ett tillstånd av fördärv hos den fallna människan. Det handlar om en neråtgående spiral, från oskuld, till syndare, och till syndare med ett "ovärdigt sinnelag". En del har fullständigt och varaktigt, förkastat Gud under en tid, Gud har då överlämnat dem till ett "ovärdigt sinnelag", och de är därmed totalt oförmögna till att hörsamma evangeliet. För dem finns inget hopp om frälsning. För att komma dit måste de emellertid ha passerat ett tillstånd där de ännu INTE var totalt moraliskt fördärvade, fastän de ändå också då var "döda i synder". Drar Gud de ej utvalda till
sig? Joh. 1:8-12
Joh. 12:32
Tit. 2:11
Kristus upplyser "VARJE MÄNNISKA SOM KOMMER TILL VÄRLDEN" Han drar "ALLA MÄNNISKOR" till Sig. Förvisso drog han också alla dem som Paulus omtalade i Rom. 1. Vi håller med kalvinisterna när de lär att den som är "död i synder" inte förmår att frälsa sig själv, och att förutan en Gudomlig upplysning, så kan ingen välja Gud. Vi håller däremot inte med om att Gud endast ger den upplysningen till de "utvalda". Det är helt uppenbart att Gud drar och upplyser ALLA MÄNNISKOR, genom att uppenbara sig själv genom skapelsen och genom evangeliet, även dem som kommer att bli förhärdade och gå evigt förlorade. Notes: |
|
