Här står våra datorer. Den ena heter Eudora och är en gammal Pentium, 133Mhz, inköpt 1996. Hon har fått lite extra RAM-minne och ny hårddisk och håller fortfarande måttet. Hösten 2000, efter att ha haft ett par leasing-pc från våra respektive jobb och tvingats återlämna den när vi bytte jobb, investerade vi i en ny, egen, dator. Hon heter Grace och är en 733Mhz Pentium III med massor av roliga tillbehör. Och så har Karin en liten (nåja) bärbar Dell Inspiron 5000 från jobbet; han heter Alan. På Eudora kör vi Windows 95, på Grace Linux (Red Hat) och Windows2000, och på Alan Windows2000.
Vi sitter framför datorn ganska mycket, men vad gör vi då? Vi har oftast båda två ett eller annat programmeringsprojekt på gång. Dan har tillverkat en nyhetsläsare och håller nu på med ett program för att ta ut gitarrackord. Karin ägnar sig åt hemsidan och gör lite java-prylar. Och eftersom vi nyligen installerat Linux så leker vi en del med det nya operativsystemet också.
Här har vi samlat en del nyttiga data-länkar
Sen finns det ju dataspel... Det tänkte vi skriva lite om här. Vi spelar bara en sorts spel, nämligen äventyrsspel. Vi vill ha spännande spel, med roliga och kluriga gåtor att lösa, inget pang-pang och så skall det vara snygg grafik.
Här är några spel som vi spelat:
The 7th Guest
Under a Killing Moon
Buried in Time
Broken Sword
Myst
Versailles 1685
The 11th Hour
Atlantis
Riven
The Overseer
The Smoking Mirror
Grim Fandango
Morpheus
Den längsta resan
På gång...
Vi har precis börjat spela Myst Exile (se http://www.myst3.com/html/exile.html). Det är väldigt likt gamla Myst, men nu kan man panorera bilden fritt och titta åt alla håll. Något som vi inte är helt positiva till eftersom det drar ned kvaliteten på grafiken och man lätt blir lite åksjuk när man rör sig runt i spelet. Annars är det som vanligt: vackra, fantasirika världar, stämningsfull musik och typiska Myst-ljud, maskiner och manicker som skall manipuleras och ickelinjär problemlösning. Vi tycker att det är jättebra.
The 7th Guest utspelar sig i ett stort hus som tillhör en ondskefull leksaksfabrikant, Henry Stauf. Stauf har anordnat en makaber bjudning och sex gäster har anlänt till huset. En sjunde oinbjuden gäst tar sig in och det händer mystiska och otäcka saker. När man börjar spela har allt detta redan hänt, man går omkring i ett öde hus (men Staufs ande verkar finnas kvar i huset och skrattar åt en när man misslyckas med något) och får ibland se scener som spelar upp vad som hänt i huset tidigare.
Spelidén bygger på att man skall lösa en mängd små spel som man hittar i olika rum i huset. Det kan vara schack-liknande problem, spel med bokstäver eller annat. Det roligaste var nog ett othelloliknande spel med färgkluttar som sa klofs klofs när de flyttades på spelbrädet. Det finns även en häftig labyrint att ta sig igenom samt ett makabert spel där man skall försöka stänga locken på ett antal likkistor. Man kan med hjälp av de scener som spelas upp försöka lista ut vad det egentligen är som har hänt i huset, men man kommer inte snabbare framåt för att man gissar rätt i detta avseende. Det finns i princip ett spel i varje rum och man måste lösa dessa för att gå vidare. I början får man bara gå in i vissa rum, men ju fler spel man löser, desto fler rum blir tillgängliga.
Miljöerna är oerhört snygga och gör att det blir roligt bara att gå runt i huset och titta. Scenerna ur det förflutna består av filmade sekvenser med riktiga skådespelare - nåja, riktiga B-skådespelare åtminstone, men att det är lite väl teatraliskt ibland är bara roligt. Musiken i spelet är väldigt bra och bidrar till stämningen - den kan dock vara enerverande ibland (men det går ju att dra ner ljudvolymen).
Det finns inbyggda hintar i spelet (titta i stora boken i biblioteket) som talar om vad de olika småspelen går ut på och ger tips om hur man skall lösa dem. Om man går till hintboken och frågar 3 gånger om samma spel så löses det automatiskt och man kan gå vidare.
Vi föredrar normalt riktiga äventyrsspel framför den här typen av spel, men vi tyckte ändå mycket om The 7th Guest, mest för att det var så snyggt gjort. Se även The 11th Hour.
Spelet utspelar sig i San Francisco år 2042. Huvudpersonen är privatdetektiven Tex Murphy, som hämtad från en hårdkokt amerikansk 30-talsdeckare, lagom neddekad och med cyniska kommentarer om allt och alla. I början av spelet får man lösa ett litet "uppmjuknings"-uppdrag och sedan kommer huvudstoryn igång - det börjar som ett okomplicerat deckaruppdrag men visar sig förstås i slutändan vara något mycket större, i själva verket står hela Jordens framtid på spel...
Miljöerna är datoranimerade, mycket snyggt gjorda, medan människorna i spelet är skådespelare och det förekommer en hel del filmade sekvenser. Man känner sig ungefär som om man är mitt i en film och kan påverka handlingen.
I det här spelet har man en enorm rörelsefrihet. Man kan röra sig runt åt alla håll, även ställa sig på tårna för att kika upp på t.ex. en hylla, man kan krypa på golvet och gömma sig under ett skrivbord, man kan gå åt ett håll och samtidigt titta åt ett annat håll och man kan gå långsamt eller springa. Detta gör att det är lite svårt att navigera i början, men man lär sig. Det ställer också stora krav på datorn; en långsam dator hänger inte med och bilden får väldigt dålig upplösning. Vi började spela Under a Killing Moon på en gammal 386:a och det kan vi inte rekommendera.
Det finns en hel del andra människor i spelet som man kan interagera med. När man talar med folk så kan man styra vad Tex skall säga, inte i detalj, men man kan välja mellan olika attityder: om han skall vara inställsam, tuff, flirtig, bedjande, förolämpande, arg osv. Ibland har det ingen betydelse för samtalets utgång, men ofta är det av stor vikt att säga rätt för att få den information man vill eller helt enkelt för att inte råka illa ut.
Det är inget våldsamt spel - Tex har ett vapen i början av spelet men tappar omedelbart bort det - men det finns skurkar som vill bli av med oss och vi lyckades dö ett antal gånger under spelets gång. Värst var det när vi tagit oss in på ett tomt kontor på kvällen och skulle hitta någon ledtråd där. Det fanns en väktarrobot som gick runt på ett slumpmässigt vis i korridorerna och kontorsrummen och så fort den fick syn på oss dödade den oss. Man får dock alltid en ny chans. Men det är bra att spara ofta, t.ex. innan man startar en konversation som man tror kan vara viktig. Inte bara för att man kan råka bli skjuten utan också för att om man inte får den information man var ute efter kanske man vill prova en gång till, med en annan attityd.
Det finns hintar inbyggda i spelet som är bra eftersom man kan välja två olika nivåer. I första steget får man bara upp en lista på de problem man har att lösa och ibland kan det vara tillräckligt för att hjälpa en vidare. Annars kan man också få hjälp med specifika problem.
Vi blev väldigt förtjusta i det här spelet - snyggt gjort, häftigt med den totala rörelsefriheten, bra story, intressant problemlösning, och en hel del humor i spelet också. Se även The Overseer.
Det här är egentligen del två i en serie som heter "The Journeyman Project", men vi har inte spelat det första spelet och det behöver man inte heller ha gjort för att uppskatta "Buried in Time". Spelet utspelar sig en bra bit in i framtiden: intergalaktiska kontakter och tidsresor förekommer. Eftersom resor i tiden är möjliga finns det behov av tidsagenter som ser till att ingen reser tillbaka och ändrar historien. Spelets huvudperson är tidsagenten Gage Blackwood som blivit anklagad för just detta: att ha påverkat de tidsepoker han besökt på ett otillåtet sätt. Naturligtvis är Gage oskyldig, någon har försökt sätta dit honom och nu måste han rentvå sig själv och hitta den skyldige.
För att hitta bevis för vad som hänt måste Gage besöka fyra olika tider/miljöer: ett mayatempel, Leonardo da Vinci's ateljé, ett franskt slott på 1200-talet, en rymdstation. Alla miljöerna är väldigt tjusigt återgivna, men vi tyckte särskilt mycket om det medeltida slottet. Det förekommer andra människor i spelet, men det är inte meningen att man skall interagera med dem - tvärtom är det bäst att gömma sig för dem annars riskerar man att bli dödad.Problemlösningen är rolig och lagom knepig. Bara vid något tillfälle tyckte vi att det var ologiskt. Man behöver inte ta tidsepokerna i någon viss ordning utan kan växla mellan dem efter behov. När man kommit till en viss punkt i spelet får man sällskap av en artificiell intelligens vid namn Arthur. Arthur förser en med information, levererar spydiga kommentarer och kan också ge hintar.
Den största nackdelen med spelet är gränssnittet. Spelet ses ur första person, inifrån Gage's tidsrymddräkt. Detta gör att själva bildytan blir onödigt liten och symboler för navigering, saker man samlat på sig mm. tar stor plats.
Vi gillade verkligen spelet och är nyfikna på del tre som nu finns att köpa. Vi har sett en demo och tyvärr visade det sig att de inte gjort någonting åt det klumpiga gränssnittet. Men det kan kanske vara värt att spela ändå.
I "Broken Sword" är huvudpersonen den unge amerikanen George Stobbart som under ett besök i Paris blir vittne till ett sprängattentat på ett café och sedan börjar intressera sig för fallet och kommer en djävulsk konspiration på spåren. Det har med de gamla tempelriddarna att göra. Spelet utspelar sig till stor del i Paris, men George får också ge sig ut och resa och besöker bl a Irland, Spanien och Mellanöstern.
Miljöerna och personerna är tecknade, snyggt utförda. Paris i höstfärger, Paris' kloaker, en irländsk pub mm. En scen som vi särskilt vill nämna, är på ett tåg i Skottland i slutet av spelet. Mycket tjusigt.
Man ser handlingen i tredje person, vilket gör att det känns lite grand som en film. Det finns många andra människor i spelet som man kan interagera med. Faktum är att man måste prata väldigt mycket med folk för att lyckas lösa problemen. En rolig detalj är att alla talar med brytning, dvs alla talar engelska med med tydlig amerikansk, fransk, spansk, irländsk accent, beroende på varifrån de kommer.
"Broken Sword" är mycket roligt att spela, spännande, och inte alltför svårt. Spelet är snällt mot en ibland, t.ex. om man försöker få George att ge bort eller visa något viktigt som han hittat för någon olämplig person så säger han bara "nej, det är nog ingen bra idé". Det går dock att råka illa ut, och att bli dödad också. Se även The Smoking Mirror.
Myst är väl fortfarande världens mest köpta spel så vi borde inte behöva berätta om det, men det kan ju vara någon därute som har missat att spela det...
Handlingen i Myst går inte att beskriva, den måste man upptäcka själv. När spelet börjar befinner man sig på ön Myst och har ingen aning om vad det är meningen att man skall göra och det finns inga människor på ön att fråga. Det enda man kan göra är att gå runt och titta och leta och man hittar ett brev och ett antal böcker där man kan läsa sig till en del information. Sen finns det på ön en massa apparater, maskiner, reglage, spakar osv som man får testa att skruva på, dra i, ställa in och se om det händer något. Det kan vara lite frustrerande i början att inte veta alls vad man skall göra men när man kommer in i spelet så lär man sig uppskatta den typen av problemlösning som Myst ställer en inför. Man får inte en massa saker "gratis" som i andra spel utan det är som om man verkligen hamnat på ön och får klara sig själv.
Miljöerna, ön Myst och några andra ställen som man så småningom kan ta sig till, är väldigt vackra. Det måste ha krävts inte bara teknisk skicklighet att åstadkomma detta utan även ett stort mått fantasi och kreativitet för att tänka ut dessa väldigt speciella miljöer.
En annan stor fördel med Myst, tycker vi, är att det aldrig är bråttom. Det finns inga andra människor som jagar en eller hotar en utan man kan gå omkring och utforska i lugn och ro. Man dör inte i Myst.
Det finns inga hintar inbyggda i spelet, men däremot finns det en alldeles utmärkt sida på Internet där man kan få hjälp, nämligen Doug Ingrams hintguide på
http://dingram.phys.tcu.edu/myst/index.html. Ett utmärkt upplägg på sidan gör att man kan gå in och fråga om just det man vill ha hjälp med utan att riskera att få veta för mycket.
Sammanfattningsvis tyckte vi att Myst var ett otroligt bra spel. Se även Riven.
Det här är ett lite annorlunda spel. Det utspelar sig under en dag på slottet Versailles år 1685. Det är dock inte bara ett rent underhållningsspel utan innehåller också en massa information om den här tiden och fungerar också som virtuellt museum. Till spelet har man återskapat Versailles som det såg ut under Lundvig XIV's tid - med inredning, möbler, tavlor osv. Det finns också faktafiler som är åtkomliga från spelet och om man klickar på t.ex. en tavla på väggen så får man fram information om tavlan och dess konstnär. Det finns också möjlighet att välja att inte spela alls utan bara gå omkring i slottet och titta.
I spelet har någon galning hotat att bränna ned slottet och spelets huvudperson, en av kungens kammarherrar, får i uppdrag att försöka förhindra detta. Spelet är indelat i olika delar och följer kungens dag med väckning och påklädning, konselj, promenad i parken osv. Varje del inleds med några scener ur kungens dag. De problem man måste lösa är ärligt talat inte så komplexa - det intressantaste är just att gå runt i slottet och omgivningarna och se hur det ser ut. Men i spelets sista del blir det faktiskt riktigt spännande då det visar sig att det finns en bomb i slottet och man måste hitta och desarmera den på kort tid. Ett tips: om man skulle råka vara så duktig att man lyckas desarmera bomben redan i första försöket så bör man i alla fall låta spelet sluta med att man misslyckas en gång för den effektfulla slutscenens skull.
Miljöerna är väldigt maffiga och man har också ganska stor rörelsefrihet. När man går följer man vissa spår men när man står stilla kan man vrida sig runt omkring och titta åt alla håll, även uppåt. När man klickar för att gå åt något håll kan det gå ganska fort och man kan känna sig lite åksjuk ibland.
Det finns andra människor på slottet som man kan prata med. Man kan inte påverka dialogen så väldigt mycket men man brukar kunna välja mellan några olika repliker. Flera av personerna i spelet är historiska gestalter och man kan naturligtvis klicka på alla personer och få upp en liten faktaruta om dem. Människorna är datoranimerade och ganska fula, men det är en rolig idé att ha med historiska personer i spelet. Musiken i spelet är naturligtvis också tidstypisk och den går att slå av om man vill, vilket är bra för det kan bli lite tröttsamt.
Som informationskälla och virtuellt museum är Versailles 1685 alldeles utmärkt och om man är intresserad av den här tidsepoken så kan vi absolut rekommendera det.
The 11th Hour är en fortsättning på The 7th Guest och utspelas i samma hus, fast 70 år senare (dvs nutid). Huset har stått och förfallit, men det händer fortfarande otäcka saker där. Har huset en ondskefull själ?
Spelaren måste undersöka huset för att ta reda på vad som hänt ex-flickvännen, som försvunnit under mystiska omständigheter när hon skulle göra ett TV-program om huset och dess historia. Man går omkring i huset och precis som i The 7th Guest stöter man på olika spel och problem som måste lösas. När man har varit duktig visas filmsekvenser och man får reda på mer och mer om vad som hänt i huset.
Miljöerna är desamma som i The 7th Guest eftersom det är samma hus och de är lika snyggt gjorda. Huset har dock förfallit ordentligt sedan det första spelet och alla rum är dammiga, mögliga, fläckiga, sjabbiga osv. Dessutom finns ingen belysning så man går runt i ett ganska mörkt hus med en ficklampa. Också detta är väldigt snyggt gjort - hur ficklampan lyser upp delar av rummet när man rör sig. Musiken påminner också om den i The 7th Guest. Allra bäst är låten "Mr Death" som spelas när man startar spelet.
Förutom de små spel av samma typ som i det tidigare spelet - schackproblem, omflyttningar av pjäser, othelloliknande spel och annat - så har det i The 11th Hour tillkommit en slags rebusar. Trots att vi båda två anser oss vara väldigt duktiga på engelska så har dessa ordgåtor visat sig mycket svåra. Man får slå i lexikon, eller ta hjälp av den inbyggda hjälpfunktionen - inte så roligt. Dessutom blir det ett himla springande fram och tillbaka i huset för att hitta föremål som det anspelas på i ordgåtorna.
Vi tycker att det kännts lite för mycket som en upprepning att spela The 11th Hour, spelet har inte mycket nytt att komma med efter sin föregångare. The 7th Guest var också roligare som spel. Bry er inte om att spela The 11th Hour om ni inte absolut älskade The 7th Guest och inte kan få nog.
Spelet Atlantis utspelar sig (förstås) på den sägenomspunna ön Atlantis. Vår unge hjälte Seth har precis blivit utsedd till hedersvakt åt drottningen, men hinner knappt börja sitt uppdrag innan drottningen blir bortrövad. Seth måste naturligtvis försöka rädda drottningen och hela Atlantis.
Miljöerna är jättesnygga (förutom Atlantis så hinner man under spelets gång även besöka Nordpolen samt en söderhavsö) , både inomhus och utomhus. Det vi var allra mest imponerade var en skogsmiljö på Atlantis där man går omkring på små stigar. Fantastiskt vackra var också atlanternas flygskepp. Spelet är utvecklat av Cryo, samma företag som gjorde Versailles 1685 och man har använt samma teknik: man rör sig i vissa förutbestämda "spår" men när man står stilla kan man se sig om åt alla håll (även uppåt och nedåt samt, om man är uppe i ett torn, luta sig ut och titta ned och få svindel). Personerna är datoranimerade och mycket snyggare än i Versailles, men de är förstås fortfarande lite klumpiga och styltiga jämfört med om man filmar riktiga skådespelare.
Atlantis är det enda spel vi spelat som översatts till svenska. Vet inte om det är någon fördel direkt. Av någon oförklarlig anledning låter det ofta fånigare när spelpersonerna pratar svenska - man är så van vid engelska.
Det var två saker som vi inte gillade så mycket med spelet. Ibland var det lite för mycket "action" för vår smak. Det var ett antal scener där man lätt blev dödad om man inte gjorde precis rätt och dessutom var man tvungen att agera väldigt snabbt. Alltså misslyckas man ett antal gånger och får göra om och göra om. Sånt gillar vi inte. Vad som gjorde det hela värre var att man inte kan spara spelet när man vill. Spelet sparar sig själv vid vissa bestämda punkter. Om man dör och spelet avslutas så kan man alltså få göra om en längre bit, förflytta sig en viss sträcka igen, genomlida en lång konversation igen. Opraktiskt.
I övrigt gillade vi Atlantis: det är både snyggt och spännande!
Riven är en fortsättning på Myst och påminner mycket om Myst vad gäller spelidé och miljöer. Man måste dock inte ha spelat Myst innan för att förstå spelet, men det underlättar säkert om man är van vid den typ av problemlösning som förekommer i spelet. När spelet börjar får man reda på att Atrus' (från Myst) hustru Catherine blivit bortförd och hålls fången i världen Riven. Spelarens uppdrag är att hitta och befria henne.
Liksom i Myst måste man börja med att ta sig runt i Riven, som består av ett antal öar, och undersöka saker och ting. Man hittar även några dagböcker som ger en del information, men annars är det upp till en själv att lista ut vad som skall göras. Problemen som skall lösas är nog lite svårare/mer komplexa än i Myst. Om man behöver hjälp så finns Doug Ingrams utmärkta hintguide på adress http://www.hctc.com/~raja/riven.htm
Miljöerna i Myst var vackra - i Riven är de osannolikt vackra och tekniskt avancerade. Bättre än så här kan det nog inte bli just nu! Hur de får till ljus och skugga, olika material som trä, sten, metall, vattnet som kluckar mot stranden, fåglar och insekter som flyger... Ibland blir bilderna rent fotografiskt realistiska. Förutom de tekniska kvalitéerna så imponeras man också av den fantasi och kreativitet som måste ligga bakom skapandet av en värld som Riven.
I motsats till i Myst så finns det männskor i Riven. Man ser dem då och då, men de är rädda och gömmer sig för en. Det är inte fråga om någon interaktion alltså (utom vid något enstaka tillfälle) och man är heller inte hotad av människorna. Liksom i Myst kan man lösa problemen i lugn och ro. Fast det går faktiskt att dö i Riven, men då måste man klanta till det ordentligt. Förutom människor så finns det också djur i Riven. Våra favoriter är några djur som vi själva döpte till sälikaner, som ligger och solar sig på några klippor och hoppar i vattnet och simmar i väg när man kommer nära. Väldigt söta.
Riven är ett fantastiskt spel, spela det!
The Overseer är en slags fortsättning på Under a Killing Moon. Huvudpersonen, deckaren Tex Murphy, berättar här om sitt första fall för väninnan Chelsea. Själva berättandet ingår som en del av handlingen och i slutet händer något dramatiskt med Tex och Chelsea - det är alltså ytterligare ett spel på gång!
Handlingen involverar Tex' ex-fru Sylvia (då hans blivande fru), ett antal döda forskare, en suspekt politisk organisation, en eccentrisk miljonär, en obehaglig plan som måste stoppas. Som vanligt står allas vår framtid på spel. Det är väldigt spännande, det händer mycket och man har ofta många ledtrådar att forska i. Vid några få tillfällen tyckte vi att det var lite ologiskt - man tycker att man vet vad man borde göra, men det som man har tänkt sig ingår inte som ett handlingsalternativ, eller ett stycke bevis som man har hittat försvinner. Men det är småsaker i ett väldigt spännande och bra spel.
Eftersom handlingen utspelar sig i det förflutna så vet man att Tex klarar sig - han överlevde ju bevisligen för att berätta om fallet. Alltså kan man inte dö på riktigt i spelet, och om man misslyckas och blir skjuten eller bragt om livet på något annat sätt så hör man Tex säga till Chelsea "Så kunde jag naturligtvis inte göra. Som tur var fanns det ett annat sätt." eller något liknande. Detta gör dock inte alls att det blir mindre spännande.
Liksom i Under a Killing Moon har man en nästan total rörelsefrihet i spelet. Man rör sig fritt framåt, bakåt och i sidled, kan lyfta och sänka blicken, krypa på golvet eller ställa sig på tårna.Det är roligt med rörelsefriheten, men det innebär ju också att man verkligen måste anstränga sig för att hitta alla ledtrådar - man måste leta under och bakom och ovanpå...
Handlingen utspelar sig i början av 2000-talet, men miljöerna är inte särskilt futuristiska. Man rör sig i bostäder, lagerlokaler, forskningslaboratorium och kontor, men får också göra utflykter till någon uråldrig ruinstad samt fängelset Alcatraz. Miljöerna är snygga och välgjorda, men eftersom allting ritas upp i realtid kan de dock inte bli av samma kvalitet som tex i Riven.
Gränssnittet är utmärkt, bildytan upptar nästan hela skärmen, med en liten navigeringskontroll längst ned och två paneler med platser respektive prylar som kommer fram när man går ut med musen i kanten av bilden.
Spelet kan spelas i två olika "mode": Gamer och Entertainment. I Entertainment mode har man tillgång till hintar och har även möjlighet att fuska sig förbi olika små spel och pussel som förekommer. Vi tyckte dock inte att de inbyggda hintarna var så bra. Här finns några andra: http://www.the-spoiler.com/ADVENTURE/Access/overseer.2/index.html eller http://www.the-spoiler.com/ADVENTURE/Access/overseer.3.html
Vi var väldigt förtjusta i Under a Killing Moon och The Overseer tyckte vi faktiskt var ännu bättre. Bra story, väldigt spännande och även mycket humor. Rekommenderas!
The Smoking Mirror är en fortsättning på The Broken Sword. Vår hjälte George Stobbart kommer åter till Paris och finner att hans flickvän Nico blivit kidnappad. Hon har kommit över en maya-sten som flera skummisar är ute efter. George måste rädda Nico och sedan fortsätter de tillsammans att lösa mysteriet och rädda världen från ett hemskt öde.
Liksom i föregångaren är miljöerna och personerna tecknade och handlingen visas i tredje person, som en film. George och Nico reser runt en del under spelets gång och man får besöka flera mer eller minder exotiska miljöer: Paris, London, Centralamerika, Västindien. Man får se hamnkvarter, museum, djungel, sandstränder, en gammal maya-pyramid mm. Det finns också många andra människor i spelet, som man kan prata med. Det är mycket dialoger med olika personer, men oftast kan man inte styra samtalet mer än att man kan välja att fråga om olika saker. Man träffar också på några gamla bekanta från The Broken Sword.
En rolig nyhet i detta spel, som vi inte träffat på förut, är att man får spela två huvudpersoner; både George och Nico. Ibland är de på olika håll, ibland är de med båda två samtidigt, fast då är det bara en av dem man styr.
Spelet är lättsamt och trevligt, innehåller mycket humor och det är kul att resa runt till en massa olika ställen under spelets gång. Men handlingen är inte lika intressant som i The Broken Sword, det är lite väl snällt och lätt och spelet känns också ganska kort. Lite roliga tips och tricks, samt även länkar till hint-sidor (om man nu skulle behöva det) finns på http://www.undaground.com/games/bsword2/.
Grim Fandango är ett ganska ovanligt spel, på flera sätt. Det utspelar sig i dödsriket. Alla personerna i spelet är alltså döda och ser ut som skelett, fast med kläder. När man dör måste man passera genom dödsriket för att komma till slutmålet. Om man har varit en hyfsat god människa kan man få hjälp med resan, har man varit mindre god får man ta sig fram på egen hand, vilket kan ta flera år. Har man varit riktigt god kan man få en biljett till lyxtåget Number Nine, som tar en direkt till slutmålet.
Spelets huvudperson, Manny Calavera, arbetar som reseförsäljare i dödsriket första anhalt, staden El Marrow. Manny hämtar döda själar och säljer resor genom dödsriket åt dem. Handlingen: Manny upptäcker att allt inte står rätt till - han blir snuvad på de bästa kunderna och även när han fått tag i den genomgoda Meche så visar det sig att hennes rättmätiga tågbiljett inte går att få tag i. Stackars Meche får ge sig av till fots genom dödsriket och Manny ger sig av efter för att hjälpa henne och för att ta reda på vad det är för fiffel och skumraskaffärer som pågår. På färden får Manny hjälp av en gullig mekaniker-demon, Glottis - vår favorit i spelet!
Spelet är både spännande och roligt, men har vissa svackor. Bl.a. början, när man är i El Marrow och The Petrified Forest, kändes lite trist. Man har inte så stora ytor att röra sig på och problemlösningen känns lite enkelspårig. Men sedan blir det bättre.
Miljöerna är vackra; Dödsriket har en mexikansk touch, vilket syns på arkitekturen. Det vackraste, och intressantaste, stället är kuststaden Rubacava, men handlingen fortsätter sedan ombord på en båt, samt under vattnet!
Gränssnittet är av en för oss helt ny modell: Det finns inga paneler med prylar som man samlar på sig, inga pil/hand/pratsymboler etc visas på skärmen. Musen används inte alls - man navigerar med piltangenterna och använder även vissa siffer- och bokstavstangenter. Huvudpersonen Manny är själva gränssnittet. När man trycker på en piltangent går Manny i pilens riktning. Om Manny tittar på ett objekt betyder detta att man kan få en kommentar om objektet eller plocka upp det och stoppa det i fickan. Om Manny tittar på en person kan man prata med den personen. Det är en fiffig idé, men det blir ibland svårmanövrerat och det kan vara svårt att se vilket objekt Manny tittar på om det finns flera saker i närheten.
Det förekommer många andra personer i spelet och det finns stora möjligheter att interagera med dem. Vi häpnade ibland över hur långa konversationer man kunde ha med folk innan de började upprepa sig. I Rubacava har man som Manny också möjlighet att uppträda på Open Stage och läsa improviserade dikter - kul!!
Sammanfattningsvis: ett roligt och ovanligt spel, dock med vissa svaga partier. En varning dock för buggar! När vi spelade hände det bara vid ett par tillfällen att man plötsligt blev utslängd. Men vi har hört talas om andra som haft mycket värre problem, att spelet kraschar nästan varje gång man kör. Spara ofta alltså!
Morpheus är ett spel med en intressant spelidé där man går ut och in i andra personers drömmar. Handlingen: I Morpehus är man en arktisk upptäcktsresande som söker spår efter sin far som försvann på Nordpolens is 30 år tidigare. Efter ha kommit vilse, ensam, i en snöstorm, hittar man ett mystiskt skepp som fastnat i isen - Herculania. Skeppet är öde, men passagerarnas andar finns fortfarande kvar. Man utforskar skeppet och får se scener som undan för undan avslöjar vad som hände när lyxkryssaren försvann på sin jungfruresa.
Miljöerna ombord på skeppet är imponerande och man får också besöka några av passagerarnas drömvärldar. Tyvärr är grafiken inte den bästa - bilderna är ganska gryniga. Man rör sig i förutbestämda "spår", men kan sedan från varje punkt se sig om i alla rikningar. Spelet visas alltså ur första person, dvs man ser allting ur huvudpersonens ögon och ser aldrig sig själv utifrån.
Man är helt ensam ombord på fartyget och i drömvärldarna. Man får ofta se filmsekvenser med båtens passagerare, men kan inte ingeragera eller prata med dessa. Det finns egentligen inga faror som hotar och man kan inte dö i spelet.
Problemlösningen är rolig och inte alltför svår. Det känns som om spelet hela tiden går framåt och vi körde aldrig fast på något problem. Slutet kom väldigt abrubt och detta kändes lite otillfredsställande. Annars tyckte vi att spelet var trevligt.
Det här spelet är utvecklat av ett norskt bolag, Funcom, och översatt till svenska. Rösterna är genomgående bra - huvudpersonens röst görs av Regina Lund.
Spelet utspelar sig i två världar; en framtida version av vår värld, kallad Stark, och en fantasyvärld, Arkadien. Dessa två världar har en gång i tiden varit en enda, men splittrades upp i en vetenskaplig värld och en magisk. De två världarna hålls på plats av Jämvikten, som övervakas av en Beskyddare. Men mörka krafter verkar nu för att störta Jämvikten och Beskyddaren har försvunnit. Två världars väl står på spel och vem skall rädda dem - jo vår hjältinna April Ryan.
Huvudpersonen April, en ganska vanlig tjej som studerar konst i Stark, visar sig (till sin egen förvåning) vara en Skiftare, en som kan färdas mellan världarna. Och det gör hon också, först lite förbryllad och motvillig, men snart tar hon sin uppgift att rädda världen (världarna) på stort allvar. April är en trevlig bekanskap, en huvudperson som man tycker om.
Grafiken är snygg, men inte det bästa vi sett. Bilderna är för-renderade; ibland kommer också filmade sekvenser. Människorna är datoranimerade och man ser allting i tredje person.
Miljöerna är skiftande: den gamla stadsdelen Venice där April bor, de mer futuristiska delarna av staden, en rymdstation; och i Arkadien en stad, en tropisk ö, på havets botten mm.
Spelet räcker länge - det är mycket saker som måste fixas innan världen är säker igen. Problemlösningen är väldigt traditionell, man skall hitta prylar och utföra uppgifter en efter en i en viss ordning. Om man bara lyckas med detta kan ingenting annat gå fel. Spelet är väldigt snällt och låter en inte göra eller säga fel saker.
Vad vi gillade bäst i spelet var huvudpersonen April och att det var en så lång historia. Problemlösningen kunde ha varit lite roligare och vi tyckte att slutet lämnade för många frågor obesvarade. Men helt klart ett spel att rekommendera.
Hemma hos Dan och Karin - http://home.swipnet.se/danokarin/ - i arbetsrummet