När jag växte upp på 70-talet var jag som många andra i min ålder intresserad av serier i allmänhet och av skräckserier i synnerhet. Gravmannen, Dracula, Chock m.fl. gjorde tydligen ett starkt intryck – när jag idag 25–30 år senare bläddrar i tidningarna jag hade då känner jag igen varenda serieruta. För något år sedan hamnade jag i en serieaffär i Gamla Stan och hittade ett gammalt nummer av Chock. Jag köpte och läste tidningen och blev fascinerad av skräckseriemediet på nytt, men nu handlade intresset snarare om skräckserierna som fenomen än om själva serierna och berättelserna. Jag kollade upp vad som egentligen publicerades i skräckserieväg i Sverige under 70-talet och började samla på mig de tidningar och album jag kom över. Vissa utgåvor hade jag aldrig hört talas om eller kommit i närheten av förut (t.ex. Vampyr, Rysaren och Frysaren) medans många andra titlar var gamla bekanta.

Skräckserierna regerade i Sveriges tidningshyllor mellan 1972 och 1975, en väldigt kort men intensiv period alltså. Fler än 20 olika titlar gavs ut av förlagen Semic, Red Clown, Marvel, Williams och Svenska Serier. Majoriteten av serierna hade amerikanskt ursprung, och många av dem var skapade redan på 50-talet då USA hade sin första skräckserie-boom. Där stoppades serierna av censuren efter att psykiatern Fredric Werthams bok Seduction of the Innocent publicerades 1954. Moralpaniken hos seriemotståndarna växte och censurreglerna som blev konsekvensen var totalt skoningslösa som man se här: www.comic-art.com/history/cca.htm Det tog en bra bit in på 60-talet innan skräcktidningarna dök upp på den amerikanska marknaden igen. Hysterin gav eko även i Sverige trots att inga skräckserier hittat hit än. Forskaren och psykiatern Nils Bejerot skrev boken Barn - Serier - Samhälle [Kulturfront 1954 – boken är för övrigt tillägnad Fredric Werthham...] där ett kapitel avhandlar skräckserier, här kan du läsa det. Tjugo år senare, 1974, lät det lite annorlunda när Sture Hegerfors, president i Svenska Serieakademin, skrev om fenomenet skräckserier i förordet till Stora skräckboken – finns att läsa här. Alla var dock inte lika entusiastiska som Hegerfors – Konsum t.ex. valde att bojkotta Chock.

I Sverige dök hela 8 titlar upp 1972, däribland Boris Karloffs Midnattsrysare, Chock och Dracula. Kommande år följdes de av en uppsjö tidningar och album av minst sagt skiftande kvalitet. Varför skräckserierna blev så populära under den här perioden verkar det inte finnas något entydigt svar på, men den enklaste förklaringen är kanske att det "låg i tiden" och gick hand i hand med övrig populärkultur. Under 1975 svalnade intresset för skräckserier snabbt och de titlar som fortfarande fanns kvar lades ner. Först på 80-talet började skräckserier publiceras igen, men inte i alls samma omfattning som tidigare. Vissa återutgivningar av 70-talstidningarna gjordes på 90-talet, t.ex. Dracula Lever och Kallblodig. Under övrigt finns några lästips för den som vill veta mer om skräckseriernas historia.

I menyn till vänster finns samtliga titlar utgivna i Sverige 1972–1975 med bilder på omslagen samt lite mer eller mindre relevant information om tidningarna. Mer info kommer läggas till! Om du har synpunkter, tips eller kompletterande info får du mer än gärna skicka ett mail till skrackserier@yahoo.se eller skriva en rad i Gästboken!