Idag såg jag världens ljus för första gången 05.42. Det tog bara 3 timmar och 20 minuter för mamma.
Här kommer berättelsen mamma har skrivit till mig:

Dagen innan så hade jag lagat tre-rätters middag till Pappa, Mormor och Bonus. Och samma dag hade vi varit och hälsat på pappas mormor å där var hela hans släkt. Ingen anade nått.

När jag å pappa kom hem satte vi oss för att titta på TV och för att ta det lungt innan nyår. Vi hade bestämt att inte stressa, för nyårsafton var den enda dan du inte fick komma....
Nyår hade vi tänkt fira hos mormor, så jag hade bestämt mat. Det skulle vara avocado till förrätt, portvinsmarinerad fläskfilé med potatisgratäng till varmrätt, och after eight päron med rörd vaniljglass till efterrätt. Det hade jag tjatat på mormor om i flera veckor... till slut gav mormor efter för mitt tjat... men nån mat blev det inte...

Jag å pappa kollade som sagt på TV men det gick inget bra som vi ville se så vi gick och lade oss. Jag kunde inte sova så jag låg och läste en bok. När jag hade läst en LÅÅNG stund så tyckte jag att det nog var dax att släcka fast jag inte var trött. Jag släckte och låg och filosoferade i mörkret, det kändes lite konstigt i magen. Jag trodde att det bara var du som rörde på dig, för du var en livlig än.... Jag ville inte säga nått till pappa för han var ju redan lite nervös... När jag låg där och tänkte och kände efter så trodde jag att det nog skulle bli bättre om jag gick på toa. Jag hann inte tänka tanken färdigt förrän det kändes lite kletigt i trosorna...

Jag kollade på klockradion som visade 02.23 och gick på toaletten. På väg till toan så tyckte jag att det droppade lite, men jag hade hostat så mycket så jag trodde att jag bara "hade lite svårt att hålla tätt". Några dagar innan hade jag nämligen varit hos doktorn och fått medicin för att jag hade feber, hosta, bihåleinflammation och ev luftfrörs-, eller lunginflammation. Jag mådde jättedåligt.
Jag satte mig på toastolen å kissade JÄTTELÄNGE och så plötsligt gjorde det ont i ryggen och lite i magen. Det kändes lite som mensverk. Jag sa till pappa att jag nog fick en värk, men då sa han bara
"-Nej, du är nog bara lite nervös, det är ju tre veckor kvar, kom och lägg dig igen.." Då sa jag
"-Nä, det gör ont nu igen!" Pappa att jag skulle säga till nästa gång det gjorde ont och det gjorde det efter 4 minuter. Pappa trodde att jag skojade när jag sa till igen och igen. Men det gjorde jag inte. Jag fick 3 värkar under 12 minuter. Då blev pappa jättenervös och kom till toan. Han frågade om han skulle ringa till BB, men det ville inte jag...
Jag ville inte ALLS föda barn, jag ville bara sova för jag var ju jättetrött och fortfarande lite sjuk. Jag tänkte att det var långt innan du skulle komma.. Pappa frågade igen lite snällt medan jag halvgick tillbaka till sängen om vi ändå inte skulle ringa eller packa en väska.
Då blev jag jätteirriterad och sa att om han nu så himla gärna ville ringa så kunde han ringa själv. Och så drog jag täcket över huvudet.
Tillslut ringde pappa till BB och frågade om det kunde vara dax. På BB sa dom att det nog skulle ta lång tid eftersom att det var första barnet, så vi skulle vara hemma så länge som möjligt. Annars skulle vi kanske ändå få åka hem från förlossningen. Dom tyckte att jag nog kunde bada hemma om jag ville, men om det kändes otryggt så fick vi gärna komma upp. Eftersom att det bara gjorde mer och mer ont så tyckte vi att det nog var bäst att åka dit iallafall och titta. Bada vågade jag inte för det hade jag läst att man inte skulle göra om vattnet hade gått, och jag var ju inte riktigt säker.

Pappa sprang och hämtade bilen medan jag klädde på mig. Först körde han in på gården och sedan körde han jätte, jättefort till BB.
När vi kom till parkeringen så gick jag ut ur bilen å lutade mig emot den, jag fick en värk men lyckades gå till dörren och plinga på klockan och så gick vi in. Det kom en jättesur sköterska som visade in oss i ett rum. Hon sa att jag kunde lägga mig på britsen och det gjorde jag. Då sa hon till mig jättesurt.
"Du kan ju faktiskt ta av dig skorna" Det tänkte jag inte på för jag tyckte att det var onödigt, jag hade ju bara sandaler och så var det ju papper som man byter varje gång det kommer någon ny. Det kom in en jättesnäll barnmorska som hette Anna och hälsade. Jag blev jätterädd för henne. Hon var en jättestor bastant kvinna, men hon var underbar.
Vi viste ju inte att det skulle gå så fort så hon sa att vi bara skulle ha henne en stund bara tills den nya personalen kom och löste av.
Hon kopplade på en CTG- kurva på magen för att se hur många värkar jag hade och om dom var så kraftiga att vi behövde vara kvar eller om vi skulle få åka hem å vila. Hon såg ganska snart att värkarna var såpass starka att vi skulle få vara kvar.
När hon kände om jag var öppen så visade det sig att jag redan var öppen 3 cm.
Vi tyckte att det var konstigt båda två, för jag hade ju bara haft värkar ett litet tag.
Anna sa att det nog skulle ta MINST 7 timmar, 1 cm per timme och eftersom att jag inte ville ha nån bedövning så var det nog bra om jag gick in i badet för det är ju ganska avslappnade och bedövande att bada.
Jag älskar att bada, det gör jag nästan varje dag , så jag tyckte det var bäst att gå in och blöta simhuden mellan tårna.

Jag tassade in i badrummet och la mig i det härligt varma och skummade vattnet. Lustgasen var med som min allra bästa vän, och det var konstigt, för den hjälpte egentligen inte...

När jag legat jättekort så började det att göra mer och mer ont. Jag försökte t o m söva mig med lustgasen men det slutade bara med att armen somnade å jag minns att jag tänkte "Lyft armen, LYFT armen, LYFT ARMEN.." men armen löd inte mig. Jag började gråta och tänkte att det nog skulle komma att göra jätteont. Nu gjorde det ju inte speciellt ont. Det gjorde självklart ont men jag trodde att det skulle göra 100 gånger mer ont och om det gjorde så "ont" nu, hur skulle det då inte bli? Tillslut sa jag till pappa:
"Ring på klockan, för jag tror att bäbisen kommer nu!" Pappa som hade läst 2 sidor i sin bok tittade upp och sa:
"Nä, det har bara gått 40 minuter så du kanske har öppnat dig 1/2 till 1 cm max" Jag minns att jag tänkte att det måste gått mycket längre tid, men det hade nog inte ens gått det. Jag sa att antingen så fick han ringa på klockan eller så fick jag själv ställa mig upp och göra det. Pappa ringde på klockan och barnmorskan kom in. Jag sa att jag trodde att du var på väg men hon skakade på huvudet å sa:
"Lilla vän, det är en bra bit kvar, du kan inte ha öppnat dig än!"
Tillslut så tog hon på sig en vante, kände efter och säger helt plötsligt med lite panik i rösten till pappa:
"Ring på den klockan, fort" Pappa ringde och på en sekund så kom den sura sköterskan in. Anna sa till henne:
"Hämta en säng, vi skall förlösa!" Den förvånade kvinnan sa:
"Va!, Nu? Skall jag hämta en säng till modern eller barnet?" Då sa Anna:
"Fort, en säng till mamman!" Jag fattade ingenting. VA! Skulle du komma nu? Alla 7 timmar då? Jag hade ju inte fått gå i korridoren med en vagn! Inte fått massage! Inte legat i sackosäcken! Nä, dom måste mena nån annan! Men pappa sa: "Jasså, då gick det så jäkla snabbt ändå?" och så såg han lite nervös ut.

När jag föddes så tog det bara 3 timmar och 20 minuter och man anade att det skulle gå lika fort för dig. Men det var ju inget vi anat för vi hade ju räknat med upp emot ett dygn!
Men det visade sig att du tryckt på så mycket att jag hade öppnat mig 7 cm på 40 minuter. Vi var väl så nyfikna på att få träffa varandra för första gången..
Anna sa att jag var tvungen att ställa mig upp, men jag hade ont och orkade inte. Anna blev jättestressad och sa till mig på skarpen:
"Jessica, det är allvar nu, du får inte föda i vattnet! Ställ dig upp NU"
Eftersom att jag inte orkade så fick pappa lyfta upp mig ur vattnet, för nu var det bråttom, tänk om jag vetat att jag skulle få se dig inom några minuter!!
Dom hjälptes åt att få upp mig på sängen och så rusade dom ut från badet till förlossningssalen...
Inne på salen så sa Anna att dom skulle ta lustgasen, men då fick jag nog och sa att dom kunde ju försöka att ta min lustgas...Det slutade med att jag födde dig med lustgas...
Du kom ut efter tre krystvärkar, så bråttom hade du! Jag vet inte vem som var mest förvånad, Du, Jag, Pappa, eller personalen. Anna sa bara "Jasså, då blev det en förlossning till innan jag fick gå hem.."

När du kom ut så gnydde du bara lite grann. Inget skrik. Dom la dig på mitt bröst och så fick vi äntligen se varandra för första gången, Klockorna stannade, Världen slutade snurra, det fanns bara jag och pappa, ensamma med vårt kärleksbarn, DU! För första gången såg jag din pappa gråta av glädje, tårarna föll som aldrig förr...

Jag var övertygad om att du var en flicka under hela graviditeten, så även när du föddes. Men du lurade oss alla. I magen kallades du "Grynet" för det mesta men även Amanda. När dom lagt dig på magen så började jag stryka dig över ryggen, och kom till pungen. När jag kände där så sa jag bara:
"Jesus, vilka hemorrojder hon har!" Alla tittade konstigt på mig och sa:
"Nä, det är inga hemorrojder, Jessica du har fått en pojke!" Då sa jag:
"Nej, jag skall få en flicka.Jag trodde dom inte så dom fick hålla upp dig och visa. Då sa jag:
"Vänta, det kanske kommer en till då!"


Jo, visst var du en pojke! Men jag kunde inte tro att jag skulle bli så glad över det! Helt plötsligt tyckte jag att det var bättre med en liten kille, en liten prins...MIN prins.
Jag kände att jag bara var tvungen att ringa min mamma, din mormor. Så du var väl nån minut första gången hon hörde dig! Jag ringde och sa:
"Hör du mamma?" Då hörde hon dig gny! Jag var överlycklig! Alla tvivel jag nånsin haft var som bortblåsta, Nu var du här! Medans jag pratade med mormor så lyfte dom upp dig och stoppade ner en slang i svalget och magsäcken. Jag blev jätterädd och trodde att nått var fel, men det var bara du som svalt massa fostervatten, så du hade lite problem att andas, sedan fick du en LITEN, liten tratt som skulle funka som mask med syrgas i. Strax därefter mådde du jättebra!

Du föddes 19 dagar för tidigt och den ende dagen jag sagt att du inte skulle komma. Nu kommer du ju alltid att vara minst i klassen, och få göra allt sist, såsom moppe, körkort och liknande. Men det var ju du som valde....

Du vägde 3060 gram och var 49 cm lång. Det tråkiga var att vi i all hast glömde kameran, så det finns inga kort från förlossningen eller när du är precis nyfödd. Pappa åkte därför till Backaplan och köpte en digitalkamera han hade sett dagen innan.

Eftersom att vi hade åkt mitt i natten och så fort, så hade pappa bara pjamasbyxor på sig, men vi ville ha en kamera så snart som möjligt så på första kortet är du ca 8 timmar.

När du föddes var det över -20 grader, en riktig vargavinter som inte släppte på flera veckor, precis som sommaren som var den varmaste på flera år! När pappa åkte till Backaplan så var det "bara" -18,8 grader ute så han frös nog en hel del i sina byxor.

Efter ett tag fick vi äta en födelsedagsbricka för dig. Jag åt, men pappa var så trött att han inte orkade, han somnade pladask i saccosäcken istället, med dig på bröstet, medans jag smaskade i mig min första måltid som nybliven mamma!
Födelsedagsbrickan bestod av jättefina smörgåsar och hallonsaft i champangeglas, du fick även en liten ros, som vi har sparat åt dig!