Krönika 41 - Sommarkrönika 2006
Snön har äntligen tinat och de
första riktigt fina sommardagarna är här, det
känns alltid bra. Försommaren känns som början
på en ny cykel, precis som den explosion vi kan se i
vår fauna. Även vi människor får en kick av
sol-ljuset, som ger oss förnyad energi och ny
fokusering. Många av oss kan också se fram emot
årets semester, och den är aldrig fel den heller.
Det jag kommer att småpyssla med
då regnet faller då det gäller tidningarna är den
rätt så omfattande episodguiden med Våra Värsta
År som kommer att gå ut i PIZZA 2007 tidningen
(extra trevligt då att den nya tv-kanalen, TV6, kör
Våra Värsta År från början i år, alla gånger
de första 211 avsnitten). Men en god del av det
jobbet är redan gjort så det handlar bara om att
slutföra det och att sedan putsa på det och greja
lite med layout.
Det här är ett projekt som jag har
haft i åtanke att göra ända sedan själva
lanseringen av SLICE för tre år sedan (2003), och
nu då vi äntligen ser till att få det gjort så
får det bli en grej som får breda ut sig i
tidningen. Det kommer att bli ett av de största
jobben vi prånglat ut, kanske det största efter
Xenaguiden. Så om och när andan faller på att
skriva, så är det Våra Värsta År det handlar om
i första hand de närmaste månaderna. Och det är
ju enbart en trevlig sysselsättning. Återigen, här
har ni en snubbe som trivs som fisken i vattnet.
För ett år sedan köpte jag ett 60
liters akvarium och gav det en plats i ett hörn i
vardagsrummet. Det visade sig vara en trevlig
investering. Denna borg har nämligen en innekatt som
heter Wilma, och hon spenderar timmar intill (och
sovandes, ovanpå) akvariet. Det tycks ha en
hypnotisk effekt, hon sitter och tittar på fiskarna
som om akvariet vore en tv. Det hela tycks ha haft en
lugnande effekt på henne. Hon är mindre rastlös
och har slutat att promenera på folk som sover på
nätterna. Hon har visserligen blivit äldre också,
men jag är säker på att akvariet haft en positiv
effekt på henne. Och om det nu är så, då var
investeringen dubbelt värd, inte sant. Ett litet
tips till den som vill ta det till sig. Det är lite
jobb med ett akvarium, det är det, men låt inte det
skrämma er om ni funderat på att köpa ett. Jag
funderade på det i 20 år, och visst fan var det
värt det då man bara kommit förbi de vanligaste
nybörjartabbarna.
På hemsidesfronten så har det mest
handlat om att lägga upp en nyhet eller två några
gånger i veckan (om det inte varit för tjockt med
annat) på vår nyhetssida,
och i april öppnade vi upp en brittisk kusinsite
till den här hemsidan, WHERE EAGLES
DARE, som vi kommer att pyssla med då andan
faller på. Då grejor flyttades dit så frigjordes
även plats på en annan sida som gjorde att vi kunde
öppna en blygsam hemsida med svenska tidnings och
pocketomslag, LEKTYR
ENTUSIASTEN. Den kommer vi att lägga in roliga
omslag i då vi hittar dem (jag är ju en
entusiastisk samlare själv, så...). På sikt kommer
det att finnas en hel del roliga omslag att titta
på. Men den hemsidan är varken tidsödande eller en
prioritet. Den råkar bara kännas som en kul grej,
och dessutum då en grej som kan relateras till allt
det andra i mitt universum.
På musikfronten kan man också
känna sig rätt nöjd. Den senaste tiden har det
kommit skivor med Deep Purple, Ian Gillan och Tommy
Bolin som alla varit njutbara. Nightwish har
havererat men kommer att komma tillbaka då de väl
har värvat en ersättare för Tarja Turunen.
Whitesnake kom med en bra (men lätt dubbad?) DVD
nyligen och Nightwish kommer med sin avskedskonsert
med Tarja nu under sommaren. Jag springer inte benen
av mig längre för att hitta nya band men jag har
fortfarande vänner som gör det, så då och då
får jag höra något som jag ändå gillar då jag
väl får höra det. Ett sådant band är
skivaktuella Narnia, ett svenskt band som just
prånglat ut sin tredje platta. Tänk Yngwie
Malmsteen möter Michael Schenker möter Bon Jovi
möter... det är bra i alla fall. Bra musiker, bra
sångare.
Ett coverband som kör Deep Purple
låtar enbart från skivorna "Burn" och
"Stormbringer" (båda utgivna 1974) plus
"Smoke On The Water" för den goda sakens
skull, är MK III, och de kollade jag in nyligen då
de lirade på Gamla Teatern i Östersund den sista
april. Det var ett jävligt bra band och det var kul
att se unga tjejer dansa vilt längst fram till
klassisk hårdrock. Bandet finns därför att det är
kul och gör någon enstaka spelning då och då, så
kolla in dem om läget uppstår. Den mest kände
musikern i bandet är trummisen Björn Höglund som
ni känner från Hoven Droven (aktuella med ett
live-album inom kort). Det var Hendrix, Purple,
Maiden kväll med hundratals inlösta och öppen bar.
Lade ut 30 exemplar av SLICE 2006 på stället och
det var lite kul att se folk bläddra i dem.
Tidningen är ju inte direkt politiskt korrekt, men
ingen ville dänga upp mig i alla fall (ha ha ha)...
Skämt åsido, hårdrockare är nog världens
trevligaste flock, oavsett ålder.
Garry Sharpe-Young har just släppt
en tegelsten om Black Sabbath som heter "Sabbath
Bloody Sabbath - The Battle For Black Sabbath",
och det är en jävligt bra bok, lätt den bästa som
finns om det här bandets historia. Garry är en
entusiast bosatt i England som lever och andas
hårdrock. Han har gett ut flera böcker och ännu
flera är på väg, bland annat en bok om
skandinavisk hårdrock. Jag älskar sådana här
människor, sådana som brinner för sin sak och som
gör något av det. Jag är glad att jag kunde bidra
med lite bilder på Sabbath som jag tog i Stockholm
1989 till boken (bilden på Tony Iommi på baksidan
är min) och det inspirerade mig också att göra en
grej om Sabbath med Tony Martin på sång för RAKET
MAGASINET 2006. Många bilder, ett tungt mittuppslag
plus en, kan jag förmoda, rätt så kontroversiell
take på den epoken (som jag råkar digga en hel
del). Då jag höll på med den här grejen fick jag
reda på att Tony Iommis dotter, Toni-Marie, sjöng i
ett band i Birmingham som heter LunarMile, så jag
intervjuade henne om hennes första steg in i
musikbranschen för tidningen också.
Nu kommer generation två, jag
hörde nyligen att Steve Harris i Iron Maiden har en
dotter som inlett en rockkarriär också. Det här
borde man ju ha kunnat förutse, många av dagens
filmstjärnor har ju berömda föräldrar i sitt
gebit. För en tid sedan hörde jag en intressant
teori. Tänk om vissa av dessa rockstjärnors avkomma
bjuds in i de band deras föräldrar startat, och om
detta i sin tur kan få vissa band att tuffa på i 50
år... Tanken är inte komplett idiotisk, bara saker
och ting slumpar sig rätt och det finns någon form
av talang. Gruppen Kiss har haft funderingar, eller
dagdrömmar kanske (vad vet jag) om att hitta unga
killar och låta dem ta över facklan. Exakt hur det
skulle gå till vet jag inte, men tanken är
intressant. Vi får se vad som sker vad det lider.
Jag gillar klassiska tv-serier och
för ett par månader sedan tog jag en chans och
köpte de första två säsongerna av
"Bewitched", en amerikansk komediserie
från 60-talet. Den har så vitt jag vet aldrig gått
i svensk television men jag visste att den är den
andra mest framgångsrika serien någonsin i USA
(efter "I Love Lucy") och en god vän som
spenderat mycket med tid i USA bedyrade att den var
kul. De första säsongerna gick ursprungligen ut i
svart/vitt men den som nu köper in sig på
DVD-boxarna som nu går ut kan välja mellan att
köpa det i originalform eller färglagt. Då jag
inte sett serien så hade jag inga nostalgiska minnen
som tvingade mig att undvika den färglagda versionen
(vilket jag garanterat skulle ha gjort om vi talat om
till exempel "Familjen Addams") så jag tog
säsong 1 och 2 i färg.
"Bewitched" är en
fantastisk tv-serie. Mysfaktorn är skyhög och folk
i min omgivning har blivit helt galna i den då de
sett några avsnitt. En arbetskamrat visade den för
sin familj och fick först kritik då de inte kunde
begripa varför han drog hem en mossig tv-serie med
40 år på nacken. Sen satt de där, helt förhäxade
och förtrollade, och hela familjen blev faktiskt
helt besatt i den. Så där har ni det, den här
serien har något som tilltalar alla, oavsett ålder.
Den handlar om en häxa (Samantha) som blir
förälskad i en vanlig man (Darrin) och går emot
häxkoden som säger att man inte ska beblanda sig
med människorna då hon gifter sig med honom. I det
första avsnittet får Darrin reda på att frugan är
en häxa, och det gillar han inte alls. Och under
seriens gång så har han all anledning att vara
missnöjd, då han råkar illa ut i princip varenda
avsnitt. Persongalleriet runt dem är mycket lyckat,
konceptet fungerar väldigt bra och skratten är
många. Så gör er själva en tjänst, ta och kolla
in den här serien. Boxarna har svensk text och
säsong 3 kommer säkert snart (kom nyss ut i USA).
Den gamle seriehjälten Battler
Britton gör just nu comeback, då manusförfattaren
Garth Ennis just skrivit fem historier för lika
många utgåvor. Vi har skrivit en del om Battler
Britton på den här hemsidan, och ni hittar en massa
omslag i gallerierna. Kul att få återse en gammal
hjälte (några av omslagen som gick ut i England kan
ni se här nedan). Vi får se hur Garth presenterar
honom i 2000-talet. I Finland publiceras fortfarande
äventyr som har 40-50 år på nacken i
pocketbokformat. Finnarna kan det här med kultur.
På andra håll råder det dock
kulturskymning. Jag läste nyligen att en viktig
religiös person av något slag i Egypten har
deklarerat att statyer och bystar och liknande
föremål, som avbildar människor, är emot hans tro.
Och att alla som pysslar med sådant kommer att hamna
i skärselden. Därmed är Egyptens kulturarv i fara
och nu har virrpannor med dynamit som hobby fått
ännu ett mål att spränga i bitar - världens mest
utsökta kulturskatter från faraonernas tidevarv.
Sällan har väl trångsyntheten lyst så klar, man
undrar vart det här kommer att sluta? Jag tippar att
det är ett försök att skada landets
turistindustri. En sån här grej sker inte utan
orsak.
Men nu ska jag inte tråka ut er
längre. Och nästa krönika på den här hemsidan
kommer att vara mer fokuserad på sidans vanliga
innehåll. Våra sommarkrönikor kan gott få bli
undantaget som bekräftar regeln.
Har du läst det här så tillhör
du dem som trots allt får något ut av det hela.
Väl mött, och ha en riktigt skön sommar.
Michael Eriksson (7 maj 2006)