I juli 1976 gav Williams Förlags AB ut de sista numren av sina tre klassiska trotjänare Bajonett, Brigad och Front. Det var nr 7 1976 som satte punkt för dessa tidningar och ni kan se omslagen på den här bilden. Då hade Bajonett och Front publicerats sedan 1965 och Brigad sedan 1967 och på 70-talet så borde upplagorna för dessa titlar fortfarande ha varit goda.
Det vi vet säkert är att Semic köpte upp Williams i samma veva och att kvasten mycket väl kan ha gått på förlaget då de nya ägarna såg över sitt nya hus. Williams hade stora titlar som Illustrerade Klassiker, Läderlappen, Tarzan och MAD och uppköpet gjorde Semic till en ledande stjärna på den svenska förlagshimlen. Ett intressant faktum är att då Centerförlaget försvann 1969 så var både Williams och Semic där och roffade åt sig från bordet och den gången överlevde i alla fall tre krigstidningar den stora slakten, nämligen Spion 13, Attack samt Pilot 22. Samtliga ändrade dock format till det större och inom kort hade både Kommandoserien (det skedde omgående) och Attack införlivats i Pilot. Den gången försvann Seriebiblioteket och Kommandoserien, en rejäl förlust för alla vänner av den här kulturyttringen. I samma veva övergav Williams sin bästa titel, Toppserien. Från det ögonblicket fanns tre titlar kvar av klassiskt format, nämligen de tre som sedan tuffade på fram till 1976 då nästa affär i branschen genomfördes.
Ansvarig utgivare på Bajonett, Brigad och Front vid tiden för nedläggningen av dessa titlar var K. Ljungcrantz, men vi har ingen ytterligare information om den här redaktören (som vad han gjort tidigare och vart han tog vägen i karriären senare). Det vi kan konstatera är dock att inom ett kvartal så hade Atlantic Förlags AB i Bromma börjat att publicera tre titlar som av allt att döma var repriser av dessa titlar, nämligen Patrull, Soldat och Pluton. Dessa hann komma ut med tre nummer vardera 1976 (Pluton kom endast ut i sex nummer innan den bytte namn till det betydligt andefattigare Atlantic istället från nummer 4 1977).
Men härvan slutar inte där. Det som gör detta intressant är att ännu ett förlag, nämligen Pingvinförlaget, också gav sig in i matchen ungefär samtidigt. Deras titlar hette Action och Attack och de bestod också av titlar som förut gått ut i Bajonett, Brigad och Front. Så nu hade vi fem krigstidningar istället för tre, och två förlag publicerade repriser från samma källa. Som betraktare så här i efterhand, särskilt då allt detta nu ligger 30 år tillbaka i tiden, så är det ett rätt så förbryllande scenario. Frågorna som uppstår är ju uppenbara. Hur kunde två förlag köpa upp rättigheten till samma titlar? Det var ju helt solklart rena repristryck med minimala förändringar för tidningarnas omslag. Var Atlantic och Pingvinförlaget på något vis besläktade med varandra? Patrull, Soldat och Pluton (sedermera Atlantic) från Atlantic gavs ut utan att någon ansvarig utgivare nämndes i tidningarna (otroligt ovanligt i dessa sammanhang), men tidningarna Attack och Action från Pingvin hade ansvariga utgivare nämnda, nämligen ett par gentlemen som heter Stefan Lövesjö (Attack) och Kaj Söderström (Action). För att ge oss ytterligare problem då vi kikar på härvan så tycks tidningen Atlantic någonstans ha bytt ägare från Atlantic till Pingvin i samma veva som loggan ändrades från den gamla Plutonliknande loggan (gul och blå) till röd, och på Pingvin så hittar vi åter igen Stefan Lövesjö som ansvarig utgivare då de tagit över (?) titeln. Stefan var även redaktör för en Star Trek tidning som samma förlag publicerade i sju exemplar 1981-1982.
Att både Atlantic och Pingvinförlaget körde ut samma repriser kan ni se ett exempel på här (och ett till på kultfakta sidan), så det råder ingen som helst tvekan om att båda dessa förlag utgick från en och samma källa (nämligen originalen från Williams) med sina titlar. Jag finner hela såpan minst sagt fascinerande och jag skulle verkligen uppskatta om någon som sitter inne med information kring de här turerna kunde höra av sig. En gästkrönika i ämnet skulle säkert uppskattas av många som gästar den här hemsidan regelbundet.
Det finns även en dimension till. Varför ville ingen av dessa aktörer fortsätta att ge ut dessa tidningar med originalnamnen Bajonett, Brigad och Front? Eller fick man inte göra det? Att överge titlar med över ett årtionde på nacken tycks så här i efterhand ha varit lite onödigt (om möjligheten att använda dem varit en option). Hade någon av dem gjort det så hade dessa titlar existerat dubbelt så lång tid och nått sin vägs ände kring 1988 (då Action och Patrull försvann) istället för 1976.
Och varför gav Action och Patrull upp 1988? Två förlag gav till synes upp sin utgivning samtidigt. Någonstans så verkar saker och ting att hänga ihop, men än så länge är detta dolt i en dimma tjockare än den vid Slaget om Lutzen.
Vem kan reda ut det här? Kortare inlägg och teorier läggs in på feedbacksidan, ett längre inlägg från någon som har alla svar kan få en egen gästkrönika på Victorysidan.
Michael Eriksson (September 2005)
FEEDBACK
KÖP DENNA KRÖNIKA I TRYCK
(Den här krönikan har gått ut i tryck i tidningen MIN RYMD i juni 2007 - repriserad i tryck i LEKTYRENTUSIASTEN 2008).
HEM - FLER KRÖNIKOR
