Krönika 34 - 2005 rockar hårt
Sommaren har anlänt och semestern
likaså. För undertecknad så betyder det att det
är dags att slappna av igen. Tid att pyssla med
sånt man antingen skjutit framför sig eller så med
sånt som man helt enkelt kan ta sig lite tid till om
andan faller på. En vecka in i semestern så
bänkade jag mig och piffade upp den här hemsidan en
aning. Gallerierna har växt en del, faktiskt med
över 1000 omslag totalt sedan sommaren 2004. Det
vore kul att nå 2000 omslag en dag och det tror jag
nog att vi gör också vad det lider. Sen är den
här hemsidan minst sagt en ganska god referensplats
vad det gäller krigsserier. Vi får se vart sidan
tar vägen på sikt, den är i alla fall alla gånger
fortfarande rolig att pyssla med.
De första idéerna om vad som ska
hamna i SLICE 2006 har infunnit sig och ett och annat
jobb har kommit igång. Vi tog ledigt bra länge
efter förra numret, men så ska det också vara. Nu
börjar något som liknar ramen till ett bra nummer
för 2006 att skönjas, och under hösten och
förvintern kommer det riktiga arbetet på tidningen
att komma igång. Det ser vi fram emot, men det
kommer inte att ta upp någons tid så här mitt i
sommaren. Okej att man kan bygga på hemsidor lite
då regnet faller utanför fönstret, men SLICE
tillhör andra halvan av året. Och först så ska
undertecknad publicera den andra och avslutande delen
av Xenaguiden nu i höst. Den är i princip
färdigskriven och det är bara lite layoutjobb som
fattas innan den kan gå till tryckeriet. Men även
den tar vi oss an efter ledigheterna.
Musik är en viktig företeelse för
de flesta oavsett om man gillar skval eller sånt som
har mer innehåll. Min gamle gitarrhjälte Ritchie
Blackmore (från Deep Purple och Rainbow) gick och
fyllde 60 för en tid sedan. Jag har lyssnat på hans
musik sedan 1971 och det har varit en magisk resa
igenom ett brett musikaliskt landskap. Sedan några
år tillbaka så pysslar han uteslutande med sitt
hobbyprojekt Blackmore´s Night (med frugan Candice
Night på sång) som bor i sherwoodskogen och
levererar medeltida klanger i mer modern tappning.
Det är hans tredje karriär och karln ska ha cred
för sin talang, inte tu tal om den saken. Med
Blackmore´s Night har han lämnat den lukrativa
rocken bakom sig och vågat satsa på något helt
nytt, att jämföra med att Lill-Babs skulle börja
ge ut dödsmetall. Men Ritchie har alltid gått sin
väg och den publik han lämnar bakom sig ibland har
hittills alltid ersatts av en ny, men för att gå
den vägen så krävs även en hel del mod. Deras nya
dubbel-DVD "Castles & Dreams" är en
riktig höjdare, en påkostad utgåva med mycket
godis för alla sinnen. Att se Ritchie strosa omkring
i trikåer i tyska slott i allsköns ro är riktigt
kul. Han verkar ha funnit sinnesro och som bonus på
kakan så säljer Blackmore´s Night mer än bra.
Ritchie talade länge om sin kärlek för Bach och
annan gammal musik och han flirtade alltid med det
förflutna även under åren då han spelade
hårdrock, särskilt från mitten av 70-talet och
framåt. Nu lever han i den världen fullt ut och
deras publik klär ofta upp sig i medeltida kläder
de också. Hans musik har extra cred då den inte
bryr sig om att möta dagens krav på vad som anses
vara kommersiellt och gångbart från skivindustrin,
och ändå så säljer karln en massa skivor. Det är
kul med folk som kan gå rakryggade genom livet på
det sättet.
Mitt absoluta favoritband rent
historiskt har alltid varit Deep Purple. I klubben
Deep Purple Forever gav jag ut 32 nummer av en
tidning med samma namn och intresset märks även
numera i SLICE. Det är trevligt att deras musik
fortsätter att sälja som smör i solsken oavsett
vilka trender som dyker upp, och i dagarna fick vi
veta att deras kommande skiva heter "Rapture Of
The Deep" och att den lär ska dyka upp i
oktober på skivbolaget Edel. I SLICE 2004 numret
intervjuade vi deras producent Michael Bradford i
detalj om deras förra platta "Bananas"
(2003), som var en riktig fullpoängare. Deep Purple
är, i deras nuvarande sättning som består av Steve
Morse (gitarr), Ian Gillan (sång), Don Airey
(orgel), Ian Paice (trummor) och Roger Glover (bas)
inne i en riktig guldperiod. Det har gått upp och
ner för det här bandet rent kreativt genom åren
men just nu verkar de ha genuint roligt tillsammans,
vilket kan upplevas live med dem men även på skiva.
Om "Rapture Of The Deep" är lika bra som
"Bananas" (det är deras artonde
studioplatta sedan 1968) så får vi vara glada. Det
är ett fantastiskt band och de har alla gånger
byggt på ryktet en hel del sedan raset på slutet av
80-talet då de gick igenom en ganska olycklig
femårsperiod. De är alltid ute på vägarna också,
och gör ständigt konserter i hela världen. För
ett rockband som inte gör videos eller spelas på
radion så är det dessutom den vägen man måste gå
om man vill sälja skivor. Då Deep Purple dyker upp
så genererar det alltid ett visst mediaintresse så
det här med långa turnéer för varje skiva är
deras livsblod. Men så var det ju på 70-talet
också och Deep Purple tillhör dem som säljer bra
därför att musiken håller, det bygger inte på
radiohits och hype. Vissa rockband arbetar sig upp
till en viss nivå genom att släppa skivor med
klassiska låtar och genom att bygga upp en god
relation med sin publik. Sen kan de hålla på i
princip hur länge som helst. Deep Purple är ett
sådant band, trots att de är inne i sin sjunde
sättning. Medelåldern i bandet ligger kring 55 men
än visar de inga tecken på att åldern ska spela
någon roll. Jag antar att vi når dit en dag men än
är vi inte där. Det är skönt att veta att Deep
Purple är någonstans därute och att Sverige kan
hamna på deras schema när som helst.
Jag köpte en radio med CD i
femtiotalsstuk härom dagen (se toppbilden), en TEAC
SL-D90 som jag är väldigt nöjd med. Den är inte
bara förbannat läcker i sin kaxiga retrostil, den
passar dessutom in oförskämt bra i vilket rum som
helst i lägenheten. Det här med prylar är viktigt.
Jag har varit utan radio i åratal därför att jag
helt enkelt aldrig sprungit på någon modell som
haft en design som jag gillar. Jag vill inte köpa
vilket jäkla skrälle som helst bara för att ha en
radio, det är inget vidare kul. Så min musik har i
åratal kommit ur datorn eller då jag lagt på en
CD. Men med den här vrålsnygga retrodesignade
produkten från TEAC så är det problemet ur
världen. Välkommen till mitt vardagsrum kära
SL-D90, må du få ett långt liv med sjörapporter,
goda nyheter och njutbar musik allena. Du har hamnat
i en zon som är helt befriad från dansbandsmusik
och rap-skit. Jag tror att vi kommer att trivas bra
ihop, men det tror jag att du märkte redan då jag
invigde dig med Deep Purple´s
"Stormbringer" i CD-luckan.
I september ska jag resa ner till
huvudstaden och kolla in Nightwish igen, det blir
tredje gången gillt på samma ställe (Arenan i
Fryshuset) på lika många år. Nightwish är ett
mycket begåvat band som har det där lilla extra.
Sångerskan Tarja Turunen är operaskolad och det
använder man fullt ut i musiken. Här finns ett
musikaliskt kunnande och en kemi som fungerar väl
och jag hoppas att medlemmarna som utgör det här
bandet kan hålla ihop grejen i många år framöver.
Att de hellre tar en paus om det känns jobbigt
hellre än att de lägger ner det. Har man varit med
sedan floden så vet man ju hur det kan gå, men man
hoppas alltid på det bästa. Det är antagligen
Ritchie Blackmores fel, det här med att man alltid
tycks utgå från att en ny splittring (och ännu en
ny sättning) alltid bara ligger runt hörnet. Det
var ju så det var i Deep Purple och Rainbow. Och
till och med nu i Blackmore´s Night om vi talar om
musiker man reser med. Man blev konditionerad att
förvänta sig trubbel, vilket är rätt tragiskt
egentligen även om det alltid även inneburit nya
spännande grepp. Nightwish ger ut en samlingsskiva
lagom till besöket och låtvalet är väldigt bra,
så det ser ut att bli en fin höst. Nightwish och
Deep Purple, inte illa alls.
Jag har gjort mig av med massor av
grejer det senaste året. Ibland är det vettigt att
gå igenom det man hamstrat och sila ner det lite.
Då man väl gör det så kan man bli förundrad
över hur mycket rat som sparats. Jag känner som
många andra ett visst motstånd mot att slänga
grejer (eller ge bort eller sälja det), men om en
jacka varit oanvänd i 15-20 år är det väl ingen
högoddsare att man kommer att bära den igen. Ut med
skiten. Då man väl gjort en rejäl utrensning så
brukar det kännas rätt bra. Ifjol gav jag bort 15
kartonger med videoband, serier och annat till tjocka
släkten. Det var jävligt skönt. Det frigjorde
även plats för nya samlingar som ligger bättre i
tiden. Jag har ett helt skåp som är enbart vikt åt
krigsserier idag, det är det mest positiva
resultatet efter att ha hivat iväg överskottet. Det
var ett halvt skåp, nu finns där plats för åratal
av fortsatt sporadiskt samlande. Och jag vet att just
den här samlingen kommer att överleva så länge
det finns liv i den här gubben. Då man väl kilar
vidare en dag så får någon driftig familjemedlem
göra sig en hacka på det. Min Commandosamling har
dock letat sig en egen hörna, den har jag ställt in
i dubbla rader (fyra rader per hyllmeter) i en gammal
mastig hylla som står lite vid sidan om. Det går in
ca 900 nummer per hyllmeter, så det är lugna
puckar. Det ger mig en viss pervers njutning att veta
att så länge jag lever så kommer jag alltid att
kunna greppa en oläst krigstidning i klassiskt
format och ta mig 45 minuter i hängmattan om jag så
önskar. Jag begriper ju att jag förmodligen aldrig
kommer att ha tid att läsa dem alla, såvida det
inte sker då man en dag om ca 20 år lämnar
arbetslivet bakom sig och blir livsnjutare på
heltid. Just nu är jag rätt nöjd med att få vara
en livsnjutare på deltid, det är inte så illa det
heller.
Nostalgi kan vara trevligt och
något av det bästa som har hänt på senare tid är
alla dessa tv-serier som kommit ut i boxar, antingen
i komplett form eller så säsongsvis. Jag njuter
just nu av de tre första säsongerna av Onedin
Linjen, denna fantastiska tv-serie från 70-talet.
Det är skönt att klämma en DVD på tre timmar
(varje säsong består av fyra DVD´s på tre timmar
vardera) då regnet faller utanför i gott sällskap
med den brittiska skepparfamiljen med James Onedin i
spetsen. Kapten Baines är fortfarande coolast, lite
som Zeb i Macahans. Jag tog hem de tre första
säsongerna via eBay på import från Holland, där
de först kommit ut. Det är 30 år sedan jag såg
det här senast och det håller än, det är inte så
illa. Det kommer definitivt att bli ett reportage om
den här tv-serien i SLICE vad det lider, vi får se
när.
På sommaren så märker jag att jag
inte har någon lust att läsa böcker, och den här
sommaren verkar inte bli något undantag. Jag är
mitt inne i två böcker sedan någon månad tillbaka
("Da Vinci koden" av Dan Brown och
"Terror på världshaven" av John S.
Burnett) som ligger där de ligger. Kanske är det
värmen? Som norrlänning så påverkas man av att
det plötsligt går och blir ljust och varmt. Det är
man inte van vid, det brukar handla om snålblåst
och något som liknar ständigt höstrusk.
Sommarvärme är skönt men om det sträcker ut sig
mer än två-tre veckor i sträck utan en och annan
rejäl regnskur, ja då får jag nästan spader. Det
är något med en rejäl regnskur som är väldigt
lockande. Det kan få mig att vilja gå ut en stund
och bara andas in den syrerika luften. Man sover
bättre med ett stilla regn utanför fönstret och
man ger sig också tid till att göra annat. Som att
till exempel läsa en god bok. I höst och i vinter
så vet jag att läslusten återvänder, det gör den
alltid. Jag köper en bok eller två ibland även
under min lågsäsong och lägger in dem i hyllan. Om
jag vet att en eller annan bok intresserar mig så
kan dessa gott få finnas på plats då andan faller
på. Att ha ett litet bibliotek är verkligen fina
fisken. Och böcker i en eller några hyllor avger
värme när man ser dem. Ett hem utan böcker tycks
alltid vara lite torftigt då jag ser ett sådant.
Det känns som om något fattas i den miljön. Kanske
känner jag empati för dem som aldrig får upptäcka
böckernas fantastiska värld?
Faktum är att jag minns en incident
från småskolan väl, då en fröken läxade upp mig
en dag då hon kom på mig med att dagdrömma. Hon sa
något i stil med "Sitt inte här och dröm om
sjörövare..." (efter mer än 35 år så minns
jag bara ordet "sjörövare" med
säkerhet). Hon hade naturligtvis rätt i sak, i
skolan ska eleverna vara uppmärksamma på det
läraren säger. Men det finns en annan
beröringspunkt också, och det är just det här med
att dagdrömma. De som ofta gör det är ofta de som
med tiden blir kreativa och det i sin tur gör att
världen går framåt. Ta bort drömmaren och
litteraturen, musiken och de tekniska landvinningarna
far all världens väg. David Coverdale (mest känd
som sångaren i Whitesnake) berättade för mig en
gång hur hans far varit väldigt hård mot honom då
han växte upp, och att Davids dagdrömmerier inte
alls uppskattades av denne. Först på 90-talet,
under ett break från musiken, kunde David Coverdale
ta sig tid att gå tillbaka och analysera sitt liv.
Han kunde då "göra upp" med sin barndom
och dra lärdom av det. Det viktigaste var
naturligtvis att inte föra faderns arv vidare utan
att ge hans egna barn en mer öppen och vårdande
miljö. Dåliga mönster kan brytas men väldigt
många kan inte göra det. Jag har fått uppleva ett
fantastiskt liv som frilansande journalist och jag
kommer att vara en dagdrömmare så länge jag lever.
Det är jag förbannat glad för också.
Det absolut viktigaste i livet är
att vara fri från så många nojor som möjligt. Att
strunta i vad andra eventuellt kan tycka och tänka,
att gå den väg man känner är rätt att gå
oavsett normer och jantelagar. Då jag var kring de
20 så gjorde jag vad jag idag skulle vilja kalla en
"falsk ansats" att vara "vuxen".
Efter ett tag så begrep jag dock att vuxen, det är
man när man har modet att göra vad fan man vill
(så länge det är inom vettiga ramar och lagligt).
Det finns ingen mall, det finns bara en individuell
väg och tar man den stigen så öppnar sig många
möjligheter. Det är okej att resa på motorvägen,
men varför inte kolla in några av de mindre
vägarna ibland? Vem vet vad som kan dölja sig där.
Varför köper folk massproducerade tavlor med barn
med tårar i ögonen och hänger upp dem på väggen
i finrummet? Det är för mig fullständigt
obegripligt. Då verkar det också bra mycket
vettigare att ge sig tid att hitta igen en tavla som
känns mer personlig. Inred ditt liv så att just du
trivs. Jag kände en tjej en gång i tiden som
inredde hela sin lägenhet i kinesisk stil, där kan
man snacka om att ha en egen identitet. Det var
mycket smakfullt. Själv är jag lagd åt det
historiska. Mina gardiner går i klassisk romaranda,
min finmatta i vardagsrummet har vikingamotiv och min
radio är en TEAC SL-D90! Och jag lyssnar på
klassisk hårdrock och odlar mina fetisher så gott
det går. Kan livet bli så mycket bättre?
Ha en bra sommar, gott folk.
Michael Eriksson (Juli 2005)
