Krönika 32 - Toppentidningen Topp
Den bästa krigstidningen som sett
dagens ljus i Sverige är utan minsta tvekan
serietidningen Topp. Den gavs ut av Williams Förlags
AB i Bromma, redaktören hette Kell Ståhl och
layouten sköttes av Arne Ericson. Den utkom varannan
tisdag åren 1967-1969 och ca 25 nummer kom ut i
större format (17 x 23,5 cm), sedan kom resten av
produktionen ut i mindre format (13,5 x 16,5 cm).
Båda klockade in på 84 sidor per nummer, vilket var
ca 20 sidor mer än standardnormen för övriga
titlar.
Det som gjorde Topp speciell var
just det faktum att herrarna Ståhl och Ericson
satsade på ett unikt format. Man såg till att ge
läsaren 20 sidor med annat material förutom
krigsserien som alltid fanns med, och läsarna hade
artiklar, brevsidor, roliga historier, sport och
diverse samlarbilder att gotta sig åt i varje
nummer. Man kan säga att innehållet var rätt likt
det som länge funnits i tidningen Rekord, men det
här var en serietidning i grunden. Konceptet gjorde
Topp unik och ingen annan gjorde någonsin en bättre
ansats i den här genren (och då inkluderar jag
tidningen Pilot som kom ut senare i resonemanget).
Jag har inte kunnat lista ut källan
till serierna, eller om de varit brittiska eller till
exempel italienska till sitt ursprung. Men bra var de
alla gånger, och alla numren hade en krigsserie,
även då de som hade västernmotiv på omslaget. Om
en tidning hade ett västernomslag så fanns där
säkerligen en berättelse i text och bild i
västernmiljö i tidningen (i novellform). Det kanske
förvirrade köparna en del, men man bör ha lärt
sig konceptet om man väl köpt några nummer. I det
stora hela så fick man alla gånger en riktigt bra
produkt i näven om man köpte den här tidningen.
Läsarbrev har jag alltid uppfattat
som något väldigt positivt i en serietidning och
därför så är det egentligen rätt så
förvånansvärt att så få titlar bjussat på detta
genom årens lopp. Förutom tidningen Pilot så har
ingen annan krigstidning utom Topp bjudit på denna
bonus. Senare krigstidningar, som Brigad, Bajonett
och de som kom efter dem, bjussade allt som oftast
inte ens på mer än en blank vit sida på
sidan 2 och näst sista sidan. De senare titlarna
skyltade ofta nog inte ens med namnet på en
redaktör. Man anar där att de som gav ut dem inte
brydde sig särskilt mycket. Hade man gjort det så
hade man till exempel kunnat köra med idolbilder på
sport och filmstjärnor, eller bilder på bilar och
flygplan, hellre än att ge köparna två blanka
sidor i varje tidning. Den brittiska tidningen
Commando har kört med samlarbilder i alla år, och
svenskar som Ralf Edström, Ronny Pettersson, Björn
Borg och Björn Waldegård har representerat det
blågula i olika nummer av tidningen ifråga.
En köpare kan naturligtvis inte
styra innehållet i en tidning, det kan bara
människorna på redaktionen göra. Jag vet att ordet
"tidsbrist" ofta används som svepskäl
till att inte ge det där lilla extra, men då
kvarstår förstås frågan "Varför kan vissa
tidningar bjussa på mer om det är omöjligt att
göra det?". Svaret är antagligen att finns
hjärtat på rätt ställe så går det också att
göra en bättre produkt för sina läsare. Tänk om
Bajonett och de andra tidningarna haft läsarbrev på
sidan 2 istället för en blank sida, hade det
verkligen varit en omöjlighet att genomföra?
Naturligtvis inte. Men de hade ingen eldsjäl som
Kell Ståhl på redaktionen, så är det med den
saken. Kell gick senare vidare och blev chefredaktör
för MAD efter Lasse O´Månsson på sjuttiotalet och
fortsatte därmed sin bana på ett lysande sätt med
ännu en lysande publikation.
Konceptet som gjorde Topp unik
skulle fungera idag också, men nu saknas viljan och
förutsättningarna på de svenska förlagen.
Fantomen har en viss kontakt med sina läsare till
denna dag och ett fåtal andra titlar har också
redaktörer värda namnet. Men ingen bjussar, som
Topp gjorde då det begav sig, på 20 sidor med
bonusmaterial i varje nummer. Det var grejor det.
Topp har varit oerhört svår att
få tag på för samlare i efterhand så man får
anta att de som köpt in dessa godbitar inte gärna
gör sig av med dem. Jag har fått tag i ett dussin
via Tradera på två-tre år, och det säger väl det
mesta. Då folk säljer sina samlingar så behåller
man kanske en liten del av rent nostalgiska skäl,
och då lägger man naturligtvis de bästa
tidningarna åt sidan. Dit verkar Topp höra.
Prislappen på lösnummer blir därför ofta rätt
hög, även det en klar indikation på att samlarna
slåss om de här tidningarna. Det är alltid lika
roligt att få hem ett nummer av den här tidningen,
och med lite tur så får man kanske till en komplett
samling en vacker dag.
Samlare ska veta att namnet Topp
även använts för andra titlar både före och
efter den riktiga utgåvan. På sextiotalet
utkom en tidning i färg med krigsserier som
skildrade historiska slag under andra världskriget,
och den var helt OK. Efter den riktiga
utgåvan kom en tidning som bjussade på deckarserier
och annat, dock aldrig på krigsserier. Tidningen vi
talar om i den här krönikan känner ni igen om ni
kikar på de tre omslagen på den här sidans
toppbild. Så kunde det se ut då det begav sig, och
så var det alltså då det var som bäst.
Topp var verkligen en toppentidning.
Michael Eriksson (juni 2005)
