Krönika 30 - Samlarmani

Det är kul att samla men det kan även vara en tabubelagd sysselsättning. Folk som befinner sig mitt i livet, med karriär, barn, sommarstuga och pensionssparande att tänka på, ska enligt vissa inte hålla på med något så banalt som att samla på något. Allra minst då något som av smakpolisen dömts ut som "barnsligt". Känns det igen? Det tror jag nog, i alla fall har ni säkert fått den där obehaglighetskänslan någon gång då ni stått där i en secondhandbutik med ett nummer av Pilot 22 framför er och tänkt, "Törs jag köpa den här tidningen?". Plötsligt är en nostalgisk impuls ett problem. Men ta det lugnt, köp den där tidningen, det är helt OK. Faktum är att det till och med anses vara sunt av psykologer.

Den vuxne individen har mycket att tänka på, mycket att stå i med och mycket att ta in. Mitt i allt detta måste det även få finnas någonting som är privat, och det är viktigt att alla då också förstår att det som är privat det har heller ingen annan något med att göra. Det är individens privata rum, det privata andningshålet som behövs för att batterierna ska kunna laddas om igen. Det finns tusen olika sätt att koppla av på och att samla på någonting är en klassisk variant på det här med att uppnå ett litet privat lyckorus. I en föränderlig värld blir den där lilla samlingen (med vad det än må vara) något som består och som det alltid blir kul att återvända till. Det behöver inte alls ske varje dag, vecka eller ens varje månad. Men någon dag känns det kul att återvända till det där, och helst då om man kan lägga till något till samlingen. Då tar man sig kanske lite tid att kika på det igen, och det är viktigt att förstå de psykologiska kopplingarna i det här. Man kan till exempel associera vissa dagar och händelser med vissa exemplar i samlingen. Du minns dagen du köpte det och de människor du hade omkring dig då. Det kan till exempel vara kopplat till din barndom och till dina tonår. En blick på ett föremål (som till exempel en serietidning eller en skiva) kan få dig att minnas mycket som plötsligt bara dyker upp. Då vissa lite lagom hånfullt använder ordet "nostalgi" som något fult så är de i själva verket ute på djupt vatten. Nostalgi är en del av livet. Det behöver inte betyda att man ska spara på allt men det kan absolut betyda att man ger sig själv "tillstånd" att spara på något uttalat och konkret.

Jag vet att många som besöker den här hemsidan är över 40 år och att besökarna ofta upplever till exempel gallerierna som någonting lustfyllt. Fäder har berättat för mig (igen och igen) hur de hittat igen hemsidan, kikat på gallerierna och sedan ropat till sig junior i huset. Jag vet att fäder velat dela med sig av den här numera nästan bortglömda kulturbiten till sina söner. "Titta här, dom här tidningarna läste jag när jag var liten". Junior säger oftast "Snygga omslag farsan". Folk ser också vissa omslag och tänker "Den där tidningen hade jag, vart tog den vägen egentligen?". Den tanken har nog många fått, och visst kan man undra vart mycket av det man ägde i ungdomen tog vägen egentligen (man har naturligtvis förträngt hur man sålde eller helt enkelt gav bort det mesta av det). Med lite tur så har man något av det kvar.

Jag antar att jag tillhör de som haft tur, då jag inte gjort mig av med allt jag ägt i serieväg från ungdomens glada dagar. Mycket av serierna försvann spårlöst (och jag minns inte hur det gick till vilket är klassiskt), men jag lät den där lådan med små krigstidningar vara. Den fick hänga med då flyttlassen gick och idag är jag genuint tacksam för det. Tillsammans med mina gamla vinylskivor så är det de här tidningarna som är den roligaste samlingen av det gamla och även den som idag sträcker sig längst tillbaka i tiden. Jag har sedan dess sålt bort stora delar av vinylsamlingen, men spart dem som jag har minnen förknippade med. Jag har dessa skivor på CD idag (Deep Purple och annan god rock är tidlös underhållning) men finner ändå en viss vällust i att ha kvar de gamla vinylerna. Kanske inte minst därför att omslagen (tack vare sin storlek) var något alldeles extra. Men även för de minnen som finns i dessa skivor.

Här snuddar vi även vid en viktig detalj, då vi tar upp det här med musik. Kan man rangordna nostalgi och tvärsäkert säga att det och det är OK men att något annat inte är det? Kan till exempel musik vara OK men inte något så "banalt" som serier? Ja, men bara om man skäms över en kulturform som man en gång älskade, och varför ska man göra det? Vi har ju alla haft våra faser och det är väl inget konstigt med det. Men jag värjer mig mot de som dissar seriernas värld utan eftertanke och jag minns med rysningar i kroppen ett tillfälle på åttiotalet då jag var utsänd av en lokal nyhetstidning för att bevaka öppnandet av ett nytt bibliotek i min hemstad. Den nye kulturansvarige för Kommunen var på plats och inledningstalet var inget annat än ett brinnande tal mot seriernas "hemska" inflytande på de unga. Jag sågade henne vid fotknölarna i tidningen, och jag hoppas att hon sysslar med nåt annat idag. Serier är i själva verket en utmärkt inkörsport till läsglädje och man kan inte få barn att börja sin läsbana med "Krig och fred" av Tolstoy. Lite jävla folkvett måste man ha. Det stör mig att kultureliten alltid sett ner på serier och inte gett dem den cred de förtjänar och det är ur den vinkeln man får se att många smusslar med sitt samlande om det råkar handla om serier.

Låt mig få anknyta till min gamla kartong med små krigstidningar igen, så att vi styr tillbaka krönikan till huvudspåret igen. Jag trodde aldrig att den där samlingen skulle kunna få någon ny betydelse för mig och den låg där i sitt skåp lite på nåder genom åren. Jag köpte då och då några exemplar till som lästes och lades ner i lådan då man snubblat på några exemplar på någon secondhandbutik, men samlingen tillhörde inte det som man tänkte särskilt ofta på. Den fanns där som en trevlig påminnelse om en svunnen era. Men så dök det här med Internet upp, och med det kom man i kontakt med dels information om de här serierna, men även med något som var helt avgörande för att en ny fas i samlandet kunde börja, nämligen de stora auktionshemsidorna.

I det läget var jag tvungen att fråga mig själv den klassiska frågan, "Ska jag unna mig själv att samla igen?". En sådan fråga hänger ihop med många saker för de flesta. 1. Finns det plats för fler tidningar där man bor? 2. Vad säger frugan om det? 3. Är det värt pengarna egentligen? Det är inga små hinder för många män som ställt sig samma fråga, men jag tänkte "Jag tutar och kör" och så fick det bli. Jag var särskilt intresserad i de serier som publicerats utomlands och det var intressant att få in lite serier från Norge och Finland. Nästa steg för min del blev att ta hem lite serier från England via eBay där, och det är väl den biten jag sysslat med den senaste tiden. Ett resultat av detta är att jag börjar få lite bättre koll på ursprunget till de titlar som vi haft i Sverige, och den informationen har jag nu lagt upp på den här hemsidan så att fler ska kunna ta lärdom och dra nytta av det. Jag har, kort sagt, gett mig själv tillstånd att kultivera en liten hobby som funnits där i 35 år igen, och jag måste erkänna att jag haft riktigt kul med det också.

Som skribent så har jag även hamnat i en sådan sits att jag personligen har kunnat dra nytta av det här ur den vinkeln, inte minst då det faktum att tidningen Codex ville ha en artikel om krigsserier för en tid sedan (se krönika 15), men även då jag haft det stora nöjet att även få intervjua människor som jobbar på tidningen Commando i Skottland/England. Det har hamnat på den här hemsidan och i min tidning SLICE, så visst har det varit kul, inget tu tal om den saken.

Jag vet att den här hemsidan fått några av er att samla aktivt igen och en gammal samlare som hörde av sig hit för en tid sedan berättade också att han ägde flera tusen brittiska krigstidningar från en period då familjen varit bosatt i England under hans uppväxt. Inte dåligt, där ligger vi nog alla i lä. Men då det är lätt att köpa buntar av krigstidningar på eBay så tror jag nog att flera svenska samlare satt igång att köpa serier från ursprungslandet nu. Det är den naturliga, och roligaste vägen att gå som samlare. Alla gånger för dem som redan har svenska lösnummer så att det räcker och blir över.

Det sägs att ingen tidning kommit ut med fler nummer än Commando i England, så där har ni något ni kan peka på om någon börjar vädra kritik. De når 4000 nummer nästa år. Det må vara den sista titeln av sitt slag men kom ihåg att hela den klassiska scenen i seriernas värld är på utdöende idag. Jag vill inte gå händelserna i förväg men en dag kommer de här serierna att vara helt bortglömda. Jag är tämligen säker på att en väl bevarad samling kommer att bli värt en hel del med tiden. Du som samlar ska naturligtvis ha kvar samlingen så länge du lever om du vill det, men se till att familjen förstår att det ligger pengar i det här och att en tripp till pappersåterbäringen är tusenlappar som flyger sin kos. Samlarvärdet är, om inget annat, något som samlaren ändå kan peka på. Men för samlaren själv är det samlingen som är guld värd, inte något annat.

Och så ska det också vara.

 

Michael Eriksson (mars 2005).

 

HEM