Krönika 25 - Från kulturskatt till kulturskymning

Ta en titt på den här bilden. Inget av detta publiceras längre i Sverige av serietidningsförlag eller bokförlag. Inget av det kan tydligen ges ut längre heller, då inget av det anses som "politiskt korrekt" längre. Så låt oss kika lite på detta.

1. Krigsserier

Har ej getts ut i Sverige sedan 1988. Trots livlig kommers i vårt grannland Finland så anses det inte finnas en marknad även i Sverige. Eller så är förlagen rädda för att stöta på någon form av attack i kulturmedia om man skulle ge sig på ett försök igen i det här landet. Ett visst mått av självcensur kan skönjas. Bokförlagen är lika fega de, det enda vi ser till idag är de gamla vanliga Sven Hassel-titlarna från Berghs, som alltid tycks finnas. Och som alltid tycks sälja, vilket skjuter ner resonemanget som andra värjer sig med då det gäller titlar förlagda i andra världskriget. Så vad sitter det i? Ja, det vete katten.

2. Hårdkokta deckare

Här är förfallet oerhört på serie och boksidan i det här landet. Den enda spillran som är kvar i seriesvängen är Agent X9 som numera är en ursäkt för att publicera repriser med Modesty Blaise, Rip Kirby och annat av inte allt för spännande karaktär. Som enda titel har man chansen att välja ut mer intressanta serier, men vågar inte släppa den invanda formulan. Det finns en uppsjö av bra serier som skulle kunna gå ut i Agent X9, men fegheten tycks råda även på den redaktionen. På boksidan så läser folk deckare som aldrig förr i Sverige, så det är fullkomligt obegripligt att inget förlag har kommit på tanken att ge ut en pocketserie för spridning i kiosker och affärer igen. Klassiska författare som fungerat väl förut finns i överflöd, och de flesta av dem finns ej att köpa längre ens inom bokhandeln. Så varför sker det inte?

Så här såg det ut förr i tiden i landets kiosker och butiker. Omslagen var färgglada och mustiga. Det kallas för pulp numera och är en respekterad form av litteratur ute i världen. Och älskad av miljoner. Men i Sverige är scenen så gott som stendöd. Märk väl att exakt samma böcker mycket väl kan gå ut, men inte med den här typen av layout. En del av det du kan köpa idag i bokhandeln skulle förr ha gått ut med dessa omslag i både kiosk och butik, men nu går det tydligen inte. Nej då, nu ska vi tvingas inhandla samma deckare, fast med dödstråkiga omslag, och helst då även exklusivt hos bokhandlare. Detta är också en kulturskandal av mått i det här landet. Det är självklart att hårdkokta deckare ska kunna ges ut i klassisk stil, och det är lika självklart att det skulle sälja rätt bra om man bara såg till att få ut en titel för dessa klassiker igen. Att det inte har skett och sannolikt aldrig heller kommer att göra det, hamnar återigen hos ett pyttelitet antal beslutsfattare som varken tycks besitta vare sig intresse eller attityd. Där fegheten råder vinns inga lagrar.

3. Tuffa Viktor

Till och med på humorsidan är utbudet urvattnat idag, och även om det finns en del klassiska titlar (som 91:an, Knasen och Åsa Nisse) så är det ändå de mer moderna titlarna som Pondus, Larson och Nemi som livar upp scenen numera. Men sen är det stopp, och detta trots att det finns otaliga klassiker som man skulle kunna gå tillbaka till, samla upp det bästa, och ge ut det igen. Men går det att ge ut en serie som Tuffa Viktor igen i det rådande paranoida och självcensurerande klimatet? Jag tror inte det. Tuffa Viktor är en dagdrivare som super och är oförskämd mot allt och alla. Inte minst mot sin fru Vivan och alla han möter som han tycker är fåniga. Vilket är de allra flesta. Att reintroducera Tuffa Viktor idag skulle nästan garanterat bjuda in till hätska attacker från opinionsbildare som vill nå uppmärksamhet kring sin egen person utan att behöva riskera allt för mycket. Då jag var grabb så läste både min mormor och min mamma Tuffa Viktor, och de älskade serien. Det är ju inte så att Tuffa Viktor är en vinnare precis, och Vivan kan till exempel ge tillbaka lika bra som hon får ta emot. Vi talar om en av de mest älskade serierna som kommit ut ur Europa det senaste halvseklet. Men vågar någon ge ut det idag i Sverige? Nej, det går minsann inte.

4. Skräckserier

På sjuttio och åttiotalet vimlade det av skräckserier i våra kiosker och butiker, men de är ett minne blott idag. Kanske kan någon populär film på bio återuppliva scenen igen, men i ljuset av att inget sker på krigsseriesidan trots många stora krigsfilmer så ser det inte så ljust ut. Skräckserierna har skyflats ut i mörkret och där kommer de antagligen att stanna. Och detta i ett tidevarv då varenda snorunge ivrigt läser Harry Potter och tjusas av trollkarlar, monster och diverse hiskeligheter. Fullkomligt obegripligt.

Börjar vi se ett mönster här? Förlagen vägrar att publicera en stor del av det som var vardagsmat förr i tiden. Krigsserier? Glöm det, det finns ingen marknad säger man. Deckare? Ånej, förutom de titlar som går ut via Agent X9 så kan det inte finnas en marknad för det heller. Skräckserier? Uschiamej, det är ju så hiskeligt, tänk om barnen får mardrömmar?

En sak vet jag, och det är att utanför Tintin så kommer vi aldrig någonsin att få läsa om äventyr i arabvärlden igen i det här landet. Äventyr som utspelade sig där var vanliga i både serie och pocketvärlden (se ett typiskt omslag på toppbilden - det var inget konstigt med det på den tiden och det skapade ingen som helst debatt). Där har ni ett ämne för en uppsats, själv skulle jag inte ta i det om jag så hade en tång lång som två fotbollsplaner. Tiderna ändras, normerna likaså (och alla är, det vet ni lika bra som jag, fullkomligt vettskrämda efter den 11 september 2001). Hukar vi oss så kanske allt går bra. Att folk inte gett sig på Fantomen ännu är ett mirakel, men tro inget annat än att det är gott om smakdomare som gärna skulle sätta in dödsstöten, eller om de trodde att de kunde plocka poäng av det. Samma brigad som inte kan med Joakim Von Anka isåfall - de sanna förbudsivrarnas följe. Det finns människor som gärna gör politik av kultur. Hitler var en av dem.

Jag är medveten om att serietidningsmarknaden har gått ned, och att det är svårare att kränga serier idag än förr. Men en av anledningarna till att seriemarknaden har gått ned kan mycket väl vara det fantasilösa utbudet, som till stor del undviker en stor del av de serier som sålde bra förr. Jag vill mena att det är en maktelit som saknar kunskaper, mod och idéer som är ansvariga för dagens katastrofala utbud i kiosker och butiker. Serier riktas in mot de yngsta och ingen siktar in sig på den bredare publiken med spännande titlar längre. Någon form av utgåva där klassiska serier av varierat slag skulle kunna gå ut skulle mycket väl kunna bli en hit. Men för att en sådan ska kunna ges ut så måste expertis tillsättas och chanser tas. Det är nog inte riktigt så det fungerar idag och det är lätt att tro att det är pappas söner och döttrar som ärvt sig in på olika ledande poster hos förlagen idag, och att de knappast brinner för sitt yrke. Jag tror att jag snuddar vid en sanning där, så hoppas inte på för mycket.

Vi har gått från att ha haft en kulturskatt i det här landet, till att nu skvalpa omkring i resterna av det som en gång var, och ingen kan väl säga något annat än att det är kulturskymning som råder. Utbudet är utarmat, politiskt korrekt och hur snällt som helst. På kultursidorna talas det inte om förfallet, men jag är övertygad om att många skribenter där håller med om att det faktiskt var bättre förr. Men det är en sanning som kan dra på sig konsekvenser om man vässar pennan och tar upp det. Bäst att inte gunga båten.

Att seriesidan kollapsat är särskilt tråkigt i ljuset av att det sällan varit ett bättre utbud inom film & television. Där finns attityd och mod så att det räcker och blir över. Al Bundy i Våra Värsta År är precis lika odräglig som Tuffa Viktor, och en lika stor förlorare. Många är de som kiknar av skratt då de ser Al kämpa mot förändringarna i samhället, som gjort honom till en dinosaur i sin egen livstid. De flesta garvar därför att det är så lätt att känna igen sig i det. Politiskt korrekta människor tar ifrån Al nästan allt som han någonsin har uppskattat. Det finns ett avsnitt där man försöker att förbjuda öl också (kultureliten vill att alla ska dricka vin), men där drar Al linjen i sanden och går till motattack. Det är kul ironi och det ligger mycket sanning i det. Det är ingen slump att serien gick i ett årtionde i Amerika - det var ingen trevlig period för medelamerikanen (ta och läs Michael Moore och Al Franken så får ni ett hum om den amerikanska tragedin). Den norska serien Pondus är ett ljus i mörkret och en röst för alla oss som inte gillar bullshit. Pondus är vår Al Bundy och vill ni ha ett exempel så läs gärna den här krönikan.

Självcensuren i serie och pocketvärlden är tråkig men den är också ett tecken på hur det står till i landet. Det som måste fram är en öppenhet och nya friska idéer. Räddhågsenhet och stiltje är aldrig bra, men ändå så är det väldigt många som tycks eftersträva dessa egenskaper i det svenska samhället och även i kulturakvariet. Istället för lösningar och acceptans så gastas det och smakdomare är det gott om. Någonstans så flyter allt detta samman och det är som att godtyckligt köra ner en bil in i ett träsk bara för att kartan pekar åt det hållet. Det talas om "det öppna samhället", men hur högt i tak har vi det egentligen här numera? Sjuttiotalets öppenhet tycks vara ett minne blott. Eller så har de värsta excesserna från samma period mångdubblats.

Ställ upp er lydigt i ledet, det är budskapet. Så här ska det vara, detta är politiskt korrekt. Dörrarna stängs, tåget går. Men det får bara finnas ett spår, mer klarar vi enligt expertis tydligen inte av. Eller det finns i alla fall de som bestämmer att så ska det vara och om du inte gillar det så kan du dra dit pepparn växer. Bakom fasaden finns en godtycklighet som går hand i hand med undertryckt rädsla.

Mitt svar till dessa krafter är "Ta det lugnt, ta en Toy". Det fixar sig, det finns inget att rädas och kulturell mångfald är bra. Men glöm för all del inte bort den kultur som varit. Och var inte så rädd för den, så farlig är varken Tuffa Viktor, Battler Britton, Shell Scott, Morgan Kane eller Varulven.

 

Michael Eriksson (Juli 2004)

HEM