Om någon kvinna var kult kring 1970 så var det Ingrid Pitt, som under en period där syntes till i en rad filmer som alla blivit råklassiker. Mest känd av dessa filmer är förstås “Örnnästet”, där hon spelade mot Clint Eastwood, Richard Burton och Mary Uhre, men hennes skräckfilmer för Hammer har också skrivit in sig i historieböckerna för evigt. Ingrid Pitt föddes som Natasha Petrovana i Polen 1937, och hon satt tragiskt nog en tid i ett tyskt koncentrationsläger under kriget. Hon flydde till väst i tonåren, blev aktris och är numera en känd författare. Hon har flygcertifikat och älskar klassiska flygmaskiner från särskilt andra världskriget.
Vad tycker du om tv-serien The Avengers och vilken kvinna hade mest girlpower i dina ögon om du ser tillbaka idag?
- Jag antar att det var Honor Blackman. Hon var krutpaketet i Avengers. Men det fanns förstås andra före henne, Thera Bara regerade på det glada 20-talet och Betty Hutton var en annan som gjorde intryck, men de är förmodligen inga bra exempel. Men Honor var cool innan ordet fanns. The Avengers var en rätt så intressant serie. En god vän till mig, Ian Hendry, skulle ha haft den manlige huvudrollen, men det var då den fortfarande var tyngre och mer seriös än vad serien senare faktiskt blev. Intriger bakom ryggen på Ian, och hans kärlek för flaskan, såg till att han blev ersatt av den kunnige Patrick Macnee och en legend föddes.
Hade du själv någon som du såg upp på och hade som förebild?
- Det var isåfall Bette Davis. Hon var så cool och det såg alltid ut som om hon visste vad hon sysslade med. Jag förstår att valet inte är allas favoritval men för mig så var det fantastiskt att efter kriget se någon tända två cigaretter samtidigt och inte bara en. Då jag till sist mötte henne var hon gammal. Jag stammade “Det är så fantastiskt att få träffa dig” och hon svarade “Naturligtvis”. Jag kände mig som ett fån.
Jobbade du någonsin med Honor Blackman eller Diana Rigg?
- Jag jobbade aldrig med någon av dem men vi är goda vänner, vi säger i alla fall “Hej” då våra vägar korsas. Min dotter Steffanie, gjorde en komediserie med Honor för några år sedan.
Vilken var din bästa roll enligt din åsikt?
- Det var då jag var ett spöke, eller var jag det? Det var i alla fall i “The House That Dripped Blood”. Det enda jag behövde göra var att gå omkring långsamt i ett antal läckra klänningar och se drömsk ut. Jag gör drömskt väldigt bra!
Du var med i “Örnnästet”, en film som anses vara en klassiker hur man än ser på det. Hur minns du det idag?
- Det var fantastiskt. Mycket pengar och alla fjäskade. Richard Burton och Clint Eastwood försökte att ragga upp mig hela tiden men eftersom de var megastjärnor så kände jag mig bara utvald. Jag minns att jag frågade Clint vad som hände då Rowdy Yates och några andra skulle hänga honom i en film, för precis då så bestämde sig min dotter för att göra entré så jag fick aldrig se det. Och han sa “Don´t know, dove!”, och det var det. Richard såg till att pressen skrev om att jag och han hade nåt på gång för att lura dit Elizabeth Taylor och det fungerade förvånansvärt bra.
Idag marknadsförs storfilmer med långa turnéer med intervjuer och så vidare. Men hur var det på den tiden? Vad förväntades du göra för “Örnnästet”?
- Det var mitt livs mest korkade beslut! Hmm, det finns några till också, men det går vi inte in på. Då filmen promotades så följde jag med. Jag var naiv nog att tro att den var mitt genombrott. Det gick aldrig upp för mig då jag reste runt världen i min Heidi-klänning att Clint och Richard inte var i närheten. Dom var någon annanstans och gjorde filmer och jag var på mitt håll lämnad att dö.
Då du ser tillbaka på ditt äventyrliga liv, finns det nåt som du önskar att du gjort annorlunda när det gäller din karrär?
- Jag tror aldrig att jag kommer att kunna svara på den frågan. Hade jag återvänt till Los Angeles efter “Örnnästet” så hade det antagligen varit ett bra karriärdrag. Men jag bodde i London då vi gjorde filmen och jag blev förälskad i staden och ville att min dotter skulle växa upp där. Det var inte så smart för min karriär men Steffi växte upp till en smart, okomplicerad kvinna och jag antar att det bevisar att jag ändå gjorde rätt.
Fanns det någonsin ett ögonblick då du önskade att du kunde slå en regissör i huvudet med något väldigt hårt?
- Inte under själva inspelningarna, men... Då jag hörde att min röst dubbats i “Countess Dracula” så var det tur för Peter Sasdy att han inte var i närheten. Jag vet fortfarande inte varför han gjorde det. Jag hade ju varit med i ett halvdussin stora filmer, inklusive “Örnnästet” och “Vampire Lovers”, utan några klagomål. Och under inspelningarna då vi tittade på det vi filmat varje dag sades det ingenting heller. Han hävdade senare att eftersom baronessan var överklass så måste hon ha en fläckfri engelsk dialekt. I Ungern? Och han med sin accent som kunde få bananer att explodera på 50 meters avstånd! Jag träffar honom ibland. Vi hade en liten incident. Vi hade spenderat några tråkiga dagar i en jury på en spansk filmfestival då ett samtal kulminerade med att jag knuffade ut honom över hamnkanten. Sedan dess så har vi gått små cirklar kring varandra.
Michael Eriksson (2006)
SLICE-TIDNINGARNA FINNS HÄR
VICTORY - MER KRÖNIKOR
