KRÖNIKA 10 - Från Errol Flynn till Battler Britton

Det finns ett tydligt släktskap mellan matinéfilmerna och de tidiga krigstidningarna som publicerades i England i början på 1950 talet. Kikar man på scenens utveckling så är steget från Errol Flynn på filmduken till Battler Britton och Spion 13 i seriernas värld inte särskilt långt. Det är tvättäkta hjältar, alltid redo och på språng. Och alltid, alltid, med ett dödsföraktande leende på läpparna. Det enda som fattas i serierna är väl den hurtiga musiken som man fick på köpet i filmerna.

Battler Britton och Spion 13 var pionjärer vad det gällde hjältar som huserade i andra världskrigsmiljö, och de dök upp i den brittiska serietidningen Thriller Picture Library, en äventyrstidning i litet format där de övriga serierna var äventyr med De tre musketörerna, Dick Turpin, Dick Daring (senare publicerad i tidningen Cowboy i Sverige) och andra glada hjältar. Det var en serietidning som mer eller mindre utgick från de glada filmmatinéernas värld. Så det är absolut ingen slump att både Battler Britton (först publicerad i nummer 160) och Spion 13 (nummer 242) utgick från en viss mall. Tidningens redaktör var knappast intresserad i att ändra på framgångsreceptet. Vad det handlade om för deras del, det var att hitta nya miljöer för sina hjältar. Errol Flynn hade varit pirat på bio, han hade varit kavallerist och hjälte under kriget. Steget att då sjösätta krigsserier blev inte svårt att ta, och den omedelbara succén fick andra serieförlag att kopiera nischen, och plötsligt så hade vi en scen som formligen exploderade i England mot slutet av femtiotalet och början av sextiotalet. Den klassiska titeln Commando, som finns ännu idag, var inte den första. Den dök upp på scenen 1961, samma år som vi fick vår första titel i Sverige, Seriebiblioteket.

Men till skillnad från titlarna som kommit från Thriller Picture Library så var de nya serietidningarna till den största delen inriktade på anonyma äventyr med nya karaktärer i varje nummer. Det kom några hjältar till, som Battler Britton kopian Paddy Payne och frontfotografen Scoop Donovan, men i regel så var det anonyma äventyr. Och serierna kom ut ofta, ett tag måste det ha varit snudd på omöjligt för scenens målgrupp (det vill säga främst unga pojkar med tunna plånböcker) att inhandla allihop. Commando ger ju ut 96 nummer om året till denna dag, det säger mycket om den scen som en gång var i England. Och hur litet vi faktiskt har sett av det här i Sverige.

Man kan säga att scenen delade upp sig till en viss del, Battler Britton och hans gelikar fortsatte att utföra hejdundrande hjältedåd med ett leende på läpparna, men en annan del av scenen utvecklade sig mot historier som även kunde bjuda på en nypa allvar i serierna. Allvarliga ting som utrotningen av minoriteter i Europa skulle aldrig någonsin ha nämnts i Battler Britton, men det hände annorstädes att man målade upp krigets gång och vad som pågick i början på en tidning, innan äventyret kom igång. Det blev rätt vanligt i många av de här serierna att några rutor per nummer gav lite fakta, målade upp en liten palett, och sedan kunde hjältarna gå in och göra jobbet. Ofta motvilligt, vilket var en stor kontrast mot Battler Britton scenen, och mer i västernhjältetraditionen där det handlade om vardagshjältar. Män som inte ville ta till vapen men som nu befann sig i den situationen att de inte längre hade något val. Dessa serier var betydligt mer förankrade i verkligheten.

Men publiken var fortfarande en armé av unga pojkar i västvärlden, så det gällde att ge dem det de ville ha. Till skillnad från de gamla Errol Flynn filmerna (nämn för övrigt vilka hjältar ni vill, Randolph Scott, John Wayne, de var alla snarlika) så fanns dock en stor skillnad, och det var den totala bristen på kvinnfolk i serierna. Battler Britton hade ingen fager mö som påminde om Olivia de Havilland i kulisserna. Ingen som gav honom en kram efter uppdragen. Sånt brukade pojkarna busvissla åt då det dök upp på bioduken, men filmmogulerna var ju inte korkade. De ville ha in de unga flickorna i biograferna också. Men i seriernas värld så delade dessa två världar upp sig, pojkarna fick sitt och flickorna fick sina serietidningar. Feminister får säga vad de vill, marknadskrafterna avspeglar bara verkligheten. Och på fyrtio, femtio och sextiotalet var könsrollerna som uthuggna i urberget.

Men säg det som varar. En viss inflation måste till slut ha satt in och titlarna började att försvinna på sjuttio och åttiotalet. Den stora perioden varade i ungefär 25 år i England, det får väl ses som rätt okej trots allt. Vi hade en period som var ungefär lika lång, men utan den mångfalld som britterna fick uppleva. Och här gick det dessutom in i väggen 1988 för att sedan glida in i dimman.

Men nostalgi fungerar. På filmsidan tyckte regissören Steven Spielberg att de gamla hjältarnas matinéäventyr även borde kunna fungera i nutid och hans Indiana Jones filmer med Harrison Ford rammade väl hem den poängen rätt så bra. Och ska man hårddra det så fungerar även de gamla Errol Flynn klassikerna för dagens barn också, bara de får se dem. Hjältar som svingar sig genom luften i såväl fina salonger som från ett piratskepp till ett annat, kommer alltid att fungera. Och på den gamla goda tiden så visste Hollywood vad de sysslade med. Många av de där filmerna är klassiker därför att de förtjänar att vara det.

Men Steven Spielberg hade också vuxit upp med krigsfilmer, och han ville även ge sig på den biten. Men då ville han inte stanna kvar i hjältefacket utan hellre närma sig kriget från en mer realistisk vinkel. Hans insatser med "Rädda menige Ryan" och senare hans involvering i tv-serien "Band of Brothers" är bland det bästa som filmats. Knappast särskilt barnvänligt, men mycket välgjort och tilltalande för en stor publik. Och ännu har vi inte sett det sista från Spielberg vad det gäller det andra världskriget.

Det är viktigt att notera att resan som Steven Spielberg har gjort på filmduken, från de tidiga matinéäventyren till de senare mer allvarliga filmerna, har även gjorts på seriesidan. Det har producerats krigsserier av hög klass de senaste åren där handlingen är förlagd i det andra världskriget. Commando publicerar faktiskt en del mycket bra äventyr idag och detta känner jag att jag måste få poängtera. Men serieskapare som Garth Ennis i USA bidrar också aktivt med högkvalitativa serier. Det intressanta är väl att dessa serier faktiskt har en publik. Som ni vet om ni läst mina krönikor på den här hemsidan, så tror jag att det skulle fungera här i Sverige också.

Den här kulturyttringen har gjort en lång resa, och liksom i filmernas underbara värld så finns där guldkorn som förtjänar att få bli ihågkomna för all framtid. Seriernas värld är naturligtvis inte lika glamorös, och många av de fantastiska artisterna (tecknarna) har förblivit helt eller näst intill helt anonyma. Det behöver inte betyda att de är mindre älskade för sin kulturella insats. Det är bara en tidsfråga innan intresset för det här tänds på allvar och det verkar som om det kan bli Internet som kommer att spela en betydande roll för att informationen ska sippra fram. Det ser vi ske just nu och den här hemsidan är en liten del av den processen.

Jag är intresserad i kulturscenen överlag och det här intresset är näppeligen det enda jag är intresserad i. Men jag är mogen nog att våga erkänna att det finns tillfällen då både Errol Flynn och Battler Britton kan få mig att avdela lite tid. Det är jag inte ensam om. Det du älskat kommer du alltid att ha en positiv inställning till. Det vill säga så länge du inte är en sån där patetisk vindflöjel som följer den väg som andra säger att du ska följa. Jag har ett ordspråk som jag gillar att ta fram då sådana människor dyker upp. "Get a fucking life!". Det finns ingen som helst anledning att skämmas för att man tycker om något så trivialt som gamla matinéer eller klassiska serier. Vi människor är av naturen mångfacetterade och det är snarare i hem där bokhyllorna gapar tomma man har anledning att bli lite frågande.

De gamla krigstidningarna hade en funktion. De hjälpte en generation med pojkar att börja läsa. Det kan inte vara ett dåligt betyg hur man än vrider och vänder på det. Och jag råkar veta att vissa av dem är framgångsrika författare idag. Jag skulle kunna nämna namn sedan den här hemsidan erhållit trevlig feedback från några av dem, men jag väljer att inte göra det. De måste få förbli anonyma. Men de har sina gamla krigsserier i ett skåp eller i en kartong, och de älskar dem fortfarande intensivt, hur naivt och märkligt det än kan låta. Det är nostalgi av mått naturligtvis, svårare än så är det inte. Och allt man mår bra av, om än för ett stulet ögonblick nere i källaren, kan aldrig någonsin vara dåligt. Jag vet att många av er känner igen er så jag vill försäkra mig om att ni får reda på att detta är ett universiellt fenomen. Själv har jag både "Robin Hood" med Errol Flynn på DVD i en hylla (där den trängs i lyckligt sällskap med många andra utgåvor i vitt skillda fält) och jag har mina Battler Britton och alla de andra krigstidningarna i en stor kartong som åker fram då och då (numera inte minst då släktens barn vill titta på dem). De har sin plats i hjärtat. Hjärtlösa demagoger göre sig icke besvär i det här hushållet.

 

Michael Eriksson (2004).

 

HEM