KRÖNIKA 9 - ÖRNNÄSTET
Jag vet inte varför, men jag tycker
att "Örnnästet" är den bästa
krigsfilmen som någonsin har gjorts. Från det
mäktiga ledmotivet med pampig klassisk orkester i
början av filmen då vi ser en Junkers Ju 52 flyga
över och mellan massiva berg (musik som sedermera
använts av Iron Maiden som introtape på många av
deras konserter), till skådisarna, miljön,
handlingen och upplägget. Det är helt enkelt en
sjutusan till film.
Den kan lika gärna klassas som en
ren äventyrsfilm, det kan väl sägas utan några
större invändningar antar jag. Då är den en av de
bästa äventyrsfilmerna som gjorts också. Det var
den första barnförbjudna filmen jag såg, det var
1974 och jag var 13 år och bluffade in mig på en
fullpackad lokal biograf. Jag kommer ihåg att jag
såg en av mina lärare i biosalongen, konstigt att
sådana minnesfragment kan bli kvar i ens minne i 30
år. På den tiden kom de populära filmerna tillbaka
på biograferna med jämna mellanrum. Det var inte
som idag då utbudet är så stort att det vore
omöjligt. Det här var också före videons
genombrott så det var ekonomiskt sett lukrativt att
skicka ut de mest folkkära rullarna igen. Och
"Örnnästet" är verkligen folkkär. Det
är en av de mest sedda filmerna på bio till denna
dag i det här landet, och den var "Årets
film" internationellt då den kom. I reda pengar
sett.
Nåväl, jag tyckte i alla fall att
filmen var så bra att jag gick och såg den igen
dagen efter. Det gällde min polare Arne också.
Sedan dess har den varit nummer ett i min bok. Varje
gång den går på tv ser jag om den. Och kommer den
inte på tv så kikar jag på den ändå minst en
gång om året. Det är få filmer förunnat (om ens
några) och det är därför som jag tvärsäkert kan
säga att det är min absoluta favoritfilm.
Som frilansande journalist har jag
fått vara med om mycket i mina dagar, men döm om
min glädje då jag fick tillstånd att intervjua
Ingrid Pitt (se ovan) som varit med i
"Örnnästet" 2001. Det var grejor det. Av
alla jobb jag gjort, och det är hundratals, så är
det här ändå min käraste intervju. Det beror
säkert på flera saker. Först och främst att
Ingrid Pitt är en av mina kultfavoriter på
bioduken, inte bara för "Örnnästet" utan
för hennes Hammer filmer också. Och sen så var det
förstås nytt att få intervjua någon utanför det
vanliga stråket (det vill säga rocksvängen). Och
sist men inte minst, hon var ju ändå med i just den
där filmen. Den man älskar allra mest. Jag lade upp
intervjun på min Atlantis
Online hemsida på engelska och jag såg till att
göra ett redigt jobb med massor av fakta kring
hennes liv och inte minst om "Örnnästet"
för tidningen Deep Purple
Forever nr 29. Det var en tidning jag gav ut
förr och idén kom då tidningen Codex, som velat ha
grejen till att börja med, bangade ur (det kan bli
så då en tidning plötsligt byter chefredaktör).
Det här numret av Deep Purple Forever var ett
arkivnummer, med pressreleaser från skivbolaget EMI
från 1969-1973. Det vill säga just från den period
då Ingrid Pitt varit som mest i hetluften med sin
filmkarriär. Jag tyckte att fyra sidor Ingrid Pitt
kunde få bli en oväntad kultbonus, och så fick det
bli. Kalla det gärna excentriskt, det är det
säkert. Deep Purples basist Roger Glover tyckte att
det var en rolig idé att låta Ingrid vara med. Och
tänker man på tidsandan i t ex bilderna så visst
är det kul att se henne (och Clintan och grabbarna)
i layouten. (Tidningen finns att köpa för 30
spänn).
Då jag skriver det här har jag
sedan en tid tillbaka varit medveten om att det finns
folk i Hollywood som funderar på att spela in en ny
version av "Örnnästet". Min första tanke
då jag hörde det var "Helgerån!". Det
är det också, om någon faktiskt går och gör det.
Det är som då några klåpare ger sig på att spela
in nya versioner av klassiska Alfred Hitchcock
rysare. De kan aldrig någonsin bli lika bra som
originalen. Om yngre människor inte kan se förbi
att en film t ex är svartvit, eller att tempot inte
är lika högt som i "Die Hard" filmerna,
tja, då kan de dra åt skogen. Att böja sig för
sånt är krasst och ovärdigt. Och tyvärr
ofrånkomligt som det ser ut därute. Men det finns
hopp, ty de jag visat filmen för de senaste 10 åren
som varit i tonåren har diggat den skarpt. Så det
verkar som om den ändå har något som gör den
relativt tidlös. Kanske är det detsamma som det jag
föll för, musiken, miljön, ja själva
helhetsbilden? Det är något med
"Örnnästet" som är odödligt.
Visste du att...
...Var fjärde svensk såg
"Örnnästet" på bio?
...Clintan aldrig skjutit ihjäl fler än i
"Örnnästet"?
...Clintan och Richard Burton tävlade om
Ingrids gunst?
...Ingrid Pitt spenderade sina första år i
ett tyskt koncentrationsläger?
...Ingrid Pitt älskar flygplan från andra
världskriget, och att hon har flygcertifikat?
...Ingrid Pitt är en berömd författare
idag?
Ingrid Pitt har levt ett liv som
borde kunna bli film en dag. Det hon har varit med om
i verkliga livet motsvarar allt som en spännande
film skulle kunna innehålla. Hennes tragiska ungdom.
Hennes flykt från öst till väst. Hennes korta men
minnesvärda filmkarriär. Hennes författarskap.
Hennes kultstatus från Hammer tiden då hon fick
kultstatus som Vampyr. För henne var
"Örnnästet" en parantes. Men hon verkade
genuint glad över min historia om hur mycket den
betydde för mig den där vintern 1974 och hur mycket
den betytt även senare i livet.
Magi.
Michael Eriksson (Juni 2003)