KRÖNIKA 4 - TVEKSAMT BUDSKAP I
LUFTWAFFE 1946
Alternatvia historieskildringar kan
vara intressanta i böckernas värld, och kan kallas
ren fantasy. Ger man sig på det andra världskriget
och låter axelmakterna framstå som
"goda", då blinkar stora varningslampan. I
Amerika har en serie som heter Luftwaffe 1946 publicerats
och den är intressant ur artvinkel men ytterst
tveksam till innehållet.
Det är ju ingen hemlighet att de
anglosaxiska krigsserierna påminner om propaganda,
med hjältar som Battler Britton och Paddy Payne vars
leenden inte skulle göra sig oävet i
Pepsodentreklam. Men det är äventyrsserier för
barn och ungdom och de är uppbyggliga på sitt
sätt. Skuldfrågan i vilka som var the bad gys i
det kriget är ju inget att hymla om. Det var
axelmakterna som sparkade igång kriget mot världens
vilja - och det var den fria världen (och Stalins
Ryssland, i och för sig), som fick se till att
avsluta det. Det var också axelmakterna som gjorde
sig skyldiga till de värsta övergreppen (åter
igen, i konkurrens med Stalin, men ändå).
Luftwaffe 1946 skulle ha
kunnat vara en bra tidning, i en alternativ
historieskrivning. Sett ur ren fantasyvinkel. Men
tyvärr så stannar det inte där. Som en historiskt
kunnig västerlänning så blir man snabbt tveksam
till det gränslösa hyllandet över Japan och
Tyskland. Riksmarsalk Göring tillskrivs att Tyskland
förlorade kriget (och utmålas som en bad guy).
Hitler å andra sidan beskrivs inte på något
negativt sätt. Man kan få för sig att det handlar
om att betrakta det andra världskriget i ett rosa
skimmer med tankar som "Tänk om vi ändå
vunnit kriget". Det är där det hamnar
nämligen, som jag ser det.
Mycket hängs upp på ritningar och
förslag på flygplan och farkoster som låg i
tyskarnas skrivbord vid krigsslutet, och så långt
är det intressant nog. Fantasin tar utgångspunkt i
att de allierade inte vann kriget 1945 och att
axelmakterna, både Tyskland och Japan, hann utveckla
sina vapen. Man anar dock snabbt att författaren
svärmar över ett helt annat slut. Jag köpte
tidningarna ett tag men började känna allt mer
avsmak för dem.
Jag är ingen förbudsivrare,
tvärtom. Men sådana här serier i en kultur (den
amerikanska) där ungdomens kunskaper om det andra
världskriget är snudd på obefintlig, kan inte vara
bra. Att svärma över något så omoraliskt som ett
förlängt krig, eller ett krig som demokratierna
skulle ha förlorat, är rent ut sagt fördjävligt!
Jag skulle bli ytterst förvånad om
det här skräpet någonsin ser dagens ljus i
Sverige.
Michael Eriksson (Januari 2003)