I tidningen Codex hade undertecknad en tvåsidorsgrej om krigsserier publicerad i nr 29 (december 2003). Nu då tidningen ej är i butik längre så känns det OK att lägga upp storyn även här på Victorysidan. Krigsserier har nog aldrig hypats hårdare än så här i Sverige och jag ger Codex en eloge för att de diggade konceptet. Här kommer storyn (som den såg ut i originalform, före editing)...
------------------------------ Ur Codex 26 -------------------------------
Achtung Baby!
Många klassiska serier har gått in i dimman i det här landet, men det mest tragiska frånfället måste väl ändå vara krigsserierna som fanns förr, med flygaress som Battler Britton (Pilot 22), spioner som David Locke (Spion 13) och Kapten Kloss. Och oräkneliga äventyr på land, till sjöss och i luften där demokratin säkrades i kampen mot axelmakterna under det andra världskriget. Det var grejor det, då tyskar sa "Achtung!" och japaner "Banzai!", innan hjältarna sköt röven av dem. Och då italienarna var "spagettiätare", vilket var en fullt legal beteckning på dom fega stackarna som alltid tog till schappen då en riktig armé mötte dem i strid. Ja, det var tider det. Men pc var det inte, då åttiotalet väl dök upp, och det är bland annat därför vi antagligen aldrig kommer att få se den här kulturyttringen i det här landet igen.
Men det finns hopp och samlare behöver heller inte oroa sig, ty den som leta skola finna. Det är bara att sätta igång att samla, du hittar krigsserierna på nätet och i landets second hand affärer, och ännu så länge så är de lätta att få tag i. Det beror inte minst på att det getts ut över 1 900 nummer av de "små" krigstidningarna i Sverige. De bästa kom först, det var serier som Seriebiblioteket (1961-1969) och Kommandoserien (1962-1969). De var bra både då vi snackar art och historier och förlagan till Kommandoserien, den brittiska tidningen Commando, publiceras till denna dag i England, där de är uppe i närmare 4 000 nummer nu.
Livlig scen
Pilot 22, med Battler Britton, gjorde debut 1965 och tidningen levde i olika former vidare ända tills 1984, då den gick i graven. Då hade den publicerats i stort format i över 10 år som Pilot. Tidningen Seriemagasinet gjorde också debut i samma veva, och på den tiden ingick krigsserier bland deckarserierna också, vilket bevisar tesen att det var bättre förr.
Andra tidiga krigstidningar var Jet (1965-1968), Bazooka (1964), och Topp (1967-1969). Faktaserier om historiska slag publicerades i Topp, men även i tidningen Det stora kriget (sedermera Attack) som började att ges ut 1967. Då Pilot 22 bytte format till större 1970 samlades serier som tidigare gått ut via Attack och Kommandoserien i tidningen som med tiden kom att bli Pilot. Faktaserier publicerades även i Illustrerade klassiker, TV Äventyr och Film klassiker på sextio och sjuttiotalet. En tidning med namnet Stridsmagasinet kom ut i endast ett nummer 1969. Den polska tv serien Kapten Kloss blev serietidning också och publicerades mellan 1971-1973. Det var glanstiden för de här serierna.
Överlevarna från den tiden hette Bajonettserien (1965-1976), Brigadserien (1967-1976) och Frontserien (1965-1976). De var inte riktigt lika bra som Seriebiblioteket och Kommandoserien, men de var okej och i många år så var det de här titlarna som regerade. Men repriser och senare serier av sämre kvalitet avgjorde deras öde. De kom dock att publiceras i repris om och om igen i den sista vågen med titlar som skjöljde över landet, i tidningar som Action (1976-1988), Patrull (1976-1988), Soldat (1976-1986) och Pluton (sedermera Atlantic, 1976-1986). Men då var gnistan i det över, det var ju bara ständiga repriser. 1988 var det definitivt över. I samma veva tyckte landets politiker att krigsleksaker (plastsoldater liksom plastgevär) var skadligt för de små barnens ömtåliga sinnen, så det låg i tiden.
Från Battler Britton till Enemy Ace
Och idag då? Varför kan ingen publicera krigsserier idag om det går bra utomlands? Svaret är nog både att serierna inte anses vara pc, men den största anledningen är säkert att ingen tror att de skulle sälja. Det kan nog debatteras, eftersom det andra världskriget fått ett nytt intresse hos en ny publik efter filmer som Rädda menige Ryan och tv serier som Band of brothers. Att suveräna serier publiceras i Amerika idag och säljer bra där borde väl också kunna inge förnyat förtroende. Garth Ennis, mannen bakom The Punisher, har skrivit ett antal serier som blivit väldigt lyckade, inte minst titlar som "Enemy Ace" och "Hermann´s Tiger". Skulle då inte en blandning av dessa nyproducerade serier kunna ges ut tillsammans med t ex Battler Britton klassiker i en tidning som publiceras en gång i kvartalet? Peter Sparring, chefredaktör för tidningen Pondus som ges ut av Full Stop Media växte själv upp med de här serierna, men tvivlar på att det skulle gå.
- I Storbritannien utkommer fortfarande några titlar i nytryck, men jag tror inte att det är möjligt att återutge detta material med lönsamhet i Sverige. Den vuxna nostalgipubliken är alldeles för liten för en tidning av den här typen, och för dagens 9-14 åringar ligger andra världskriget så väldigt långt borta.
Peter Grännby, marketing manager på Bulls, har liknande tankar men lämnar en strimma av hopp.
- Jag misstänker att det fortfarande kan vara kontroversiellt med den här typen av serier. Personligen tror jag att det möjligen kan vara lättare att övertyga något förlag om att ge ut någon form av samlingsalbum som så kallad one-shot.
Nostalgifaktorn är intressant. Battler Britton huserade i kioskhyllorna i 20 år i det här landet, då borde en och annan fantast finnas kvar där ute. Och underskatta inte far-son syndromet. Det pappa har i sina kartonger brukar vara av stort intresse för junior i huset då han snubblar över dem. Som webmaster för Den svenska Victory hemsidan (där ni kan se några hundra tidningsomslag), så kan jag utan vidare säga att den typen av feedback är vanlig.
Kulturmaffian
Vad det gäller pc svängen så är det intressant att alla förväntas rätta in sig i ledet och sjunga samma kör. Är inte det lite, tja, preussiskt? Serier är inte finkultur till att börja med, och vet ni vad, redan där går jag i försvarsställning. Att digga krigsserier är inte samma sak som att gilla krig. Däremot så är all historia som kan sippra in i medvetandet vad det gäller prislappen på demokratin vi tar för givet viktig, och där är inte de här serierna ett problem. Visst fan är Battler Britton propaganda på sitt sätt, men än sen då? Det var ju ganska bra att demokratin gick segrande ur det där kriget, eller hur? Och ser jag en långfilm som Örnnästet med Clint Eastwood och Richard Burton, så inser jag att det är ett hjälteäventyr, inte ett försök att vara saklig och historiskt korrekt. Var ligger skillnaden till seriernas värld, och varför har det här tjafset överhuvudtaget uppstått?
Hemmets Journal AB publicerade en utmärkt albumserie av Pierre Dupuis i sex titlar på slutet av sjuttiotalet. Rent historiska krigsserier måste väl ändå för guds skull vara okej även i pc maffians ögon? Om historia är okej i bokform och på tv och film, varför då inte i serieform? Jag ser fram mot att den här serien, och andra liknande serier som har som mål att kortfattat beskriva viktiga historiska skeenden, kan få se dagens ljus igen.
Pocketböckerna
En annan scen som också gick i graven samtidigt som krigsserierna var pocketmarknaden. Där försvann dussintals titlar i deckar, västern och krigsfacket från kioskhyllorna i slutet av åttiotalet. Den vi har anledning att sakna mest var Victory som utkom med 354 titlar mellan 1962 och 1987. Många av författarna som publicerades i Victory ges ut idag också utomlands, men i Sverige är det tji. Men även där är det tveksamt om branschen egentligen vet vad de gör. Om folk vill se film om sånt som skedde under andra världskriget, varför förmodas det då att ingen vill läsa om det? Sven Hassel tycks ju ta luften ur det resonemanget, och även de otaliga faktaböckerna som publiceras i Sverige idag. Det handlar nog om förpackningen är jag rädd. Kiosklitteraturen är inte fin nog. Men vet ni om att Manhattanböckerna, som var en del av den gamla scenen, publiceras med flottare omslag och via bokhandeln idag? Jo jo, det går visst om man bara vill.
Gemensamt för alla dessa titlar, serier som romaner, är att de har omslag som ofta har mycket hög klass. Där har ni också en orsak att gilla den här scenen. Den har ett helt eget kulturellt värde, och det delas med t ex deckarsvängen, som hade en underbar pulp period. Men det var ju förstås inte pc det heller. Vad är det för fel på kulturmaffian i det här landet egentligen? Det är en bra fråga.
Michael Eriksson (för Codex 2003)
