Airfix är ett varumärke som är laddat med nostalgi, åtminstone för mig. Många av de modeller man suktade efter som barn och tonåring, var inte sällan av just det fabrikatet. Synnerligen attraktiva målningar på förpackningarna, och prisvärt innehåll, gjorde att jag som ung drogs till Airfix. Utan att känna till några siffror på det, gissar jag spontant att Airfix hade en ganska stor marknadsandel på den tiden, dvs slutet av 60-talet och den första hälften av 70-talet. Sedan satte rötan in. Det hela påminner om det som drabbade de legendariska elgitarrfabrikanterna Fender och Gibson vid samma tid. Arvet förslösades och det stolta namnet solkades av gradvis sämre produkter. I Airfix fall följde rena krisår, och sedan dess har bolaget följt en enligt min mening svajig kurs.
Man har laborerat med förpackningarna, och i de flesta fall har man lyckats med konststycket att förfula dem. Innehållet har ofta också varit sorgligt. Gamla, nötta gjutformar och modeller med djupa sjunkmärken i plasten. När företaget bakom varumärket, Humbrolkoncernen, inte har förstått att vårda den skatt de sitter på, har denna sakta förslummats. Ty en skatt är det i många fall fråga om. OK, om vi jämför med de allra senaste japanska modellerna, är det inte alltid state-of-the art-klass på Airfixmodellerna precis, men de har charm, många gånger ett stort byggvärde, och inte sällan utgör de de enda varianterna av just det objektet på marknaden.
Så är till exempel fallet med den stora tyska torpedbåten S 100, eller S-boote, vilken engelsmännen under kriget kallade för E-boat. Byggsatsen heter således German E boat, och är i varje bemärkelse en klassiker. Den är i skala 1:72, och är över 40 centimeter lång, och med andra ord en rejäl baddare. Som yngling gick jag och tittade längtansfullt på detta nazityska sjövidunder, men redan då var det en dyr modell, så något inköp blev det aldrig. Jag återvände till byggandet omkring 1990, och det var först i fjol som jag åter fick syn på denna maffiga modell. Airfix gör nämligen så. De kör sina modeller i cykler. Modellerna finns ute en stund i handeln, sedan försvinner de några år. Ibland kan det handla om ganska många år. De klassiska Multiposesoldaterna i skala 1:32 har varit borta från marknaden sedan omkring 1992. Vågar vi hoppas på att få se dem snart? Snälla Airfix/Humbrol!
Alltnog, tillbaka till båten. Jag fick smått skrämselhicka när jag såg att prislappen var över 400:-, och jag lämnade nedstämd affären. Båtskrället lämnade mig dock ingen ro. Jag måste bara ha den, så efter några dagar blev det så. Nu har jag hunnit knappt halvvägs, men då har jag inte byggt särskilt mycket på den. Dels har jag byggt på andra saker, dels har jobbet och livet pockat på uppmärksamhet. Ja, jag antar att ni vet hur det är..! Men jag vill inte hasta med båten. Det är den alldeles för tuff och för invecklad för. Jag har satt mig för att göra ett riktigt bra bygge, och dessutom placera den färdiga båten i ett sjödiorama. Jag har två alternativa skisser/uppslag klara.
Airfix har som ni kanske vet så kallad skill levelmärkning på sina askar. Det är en sorts svårighetsbarometer. Båten har full poäng, en fyra. Så värst svår tycker jag dock inte att den är. Däremot är det väldigt mycket att göra, och det tycker åtminstone jag är kul.
Kvaliteten på delarna är bra, men gjutformarna är lite slitna här och där. Det är dock ingenting som inte går att fixa. Jag rekommenderar verkligen den här modellen varmt, även om den är dyr och inte är upp till 2000-talets standard i alla hänseenden. Revell har en senare, bepansarad och tyngre beväpnad variant av S-100, även den i skala 1:72. Den är billigare i inköp än Airfixvarianten, och med tiden lär jag nog införskaffa den också.
Kartongen som Airfixmodellen ligger i är försedd med den gamla originalmålningen, och det är tack och lov något som Airfix/Humbrol verkar ha återgått till. Det var några förfärliga år nyss, då de körde sina anskrämliga och grälla Build the dreamaskar. Folk och modellpress klagade, och någonstans inom koncernen verkar någon ha vaknat upp.
Nu har man börjat med synnerligen snygga askar, där de snygga originalmålningarna inramas med blåa och röda fält. Åtminstone när det gäller flygplan. Bilarna i skala 1:32 har fått originalmålningarna inramade med grått och rött. Lika sobert och snyggt det!
Glädjande nog har man också börjat ge ut några av sina klassiska bilmodeller igen. Jag köpte en Bentley och en Alfa Romeo, båda två för omkring 60:- styck. När jag gick i skolan minns jag att de här bilarna såldes i plastpåsar, med den snygga målningen på en kartongbit överst. Klassisker alltså. Till min glädje visade sig modellerna hålla hög standard, om vi nu kommer ihåg att det är gamla gjutformar och Airfix vi pratar om.
Kanske har någon rent av snyggat upp gjutformarna, för det såg oväntat fräscht ut vid en första titt. Kanske ser vi nu också hur Airfix äntligen reser på sig. Kanske, kanske, kanske får vi åter chansen att köpa våra efterlängtade Multiposegubbar. De bör vara på gång vilket år som helst nu...
En lätt dos nostalgi ibland kan vara kul. Varför inte stanna till vid modellhyllan i hobbyaffären/leksaksditon nästa gång, och ta en titt på det gamla Airfixutbudet? Allt i askarna är sannerligen inte bra, men det finns gott om pärlor - inte minst om man är beredd att jobba lite för att nå resultat. Men ibland är det kul att bara bygga också.
Och att öppna en ask. Det är väl något som sitter kvar sedan barndomen, antar jag. Nåja, det är inget jag ämnar grubbla mig gråhårig över! Huvudsaken är att jag gillar det. Det räcker för mig.
Christer Bolin (April 2004)
HEM
