KRÖNIKA 11 - EN DOFT AV BYGGSATSLIM
Så har då hösten börjat igen. Dagarna blir allt kortare och kortare. Vinden sliter och river i trädens allt mer färgsprakande lövverk. Nattemperaturen sjunker. Frosten slår till. Marken täcks av löv och nedfallen frukt. Luften är hög och klar. Det doftar friskt. Det är en magisk tid. En tid att hand i hand strosa med sin hjärtevän genom stadens parker, och likt glada barn ystert sparka i lövhögarna.
Men det är också en magisk tid ur en annan aspekt. För mig är nämligen hösten den tid då modellbyggarlusten brukar anfalla mig med full styrka. Doften av byggsatslim är nära nog en höstdoft för mig. På med radions P1, eller varför inte en talbok på CD, och sedan är det bara att ge efter för skaparglädje och kreativitet. Antingen genom att fortsätta en pågående bygge, eller genom att inleda ett helt nytt. Ofta har jag flera byggen igång samtidigt på min byggarbänk, och jag har dessutom samlat på mig ett rätt så stort förråd av obyggda modeller att välja mellan, om nu lusten att påbörja något helt nytt skulle bli obetvinglig. Det händer nämligen att den blir precis just det. Obetvinglig. Att öppna kartongen, eller asken, till en ny, obyggd byggsats, är en speciell känsla som är svår att beskriva i ord.
Just nu kommer det många bra och intressanta modeller till våra hobbyaffärer. Japanska kvalitetsmärket Tamiya har till exempel fått bra snurr på sin återutgivning av gamla utgångna klassiker. Många av dessa är från 70-talets första hälft, men de står sig många gånger förbluffande väl i konkurrensen med betydligt nyare utgåvor, till och med från Tamiya själva. Det säger en hel del om det märkets kvalitet! Visst kan en del detaljer vara lite klumpigt, eller rent av felaktigt återgivna här och där, men det är ofta antingen lätt att fixa, eller fråga om sådant som endast verkligt inbitna experter lägger märke till. På det stora hela taget är det fråga om mycket sunda och trovärdiga modeller av de fordon de utger sig för att avbilda. Till detta kommer ett fördelaktigt lågt pris, i kombination med ett synnerligen högt byggvärde. Modellerna mer eller mindre bygger sig själva. Det är snudd på att det räcker med att slänga en tub lim i kartongen, och sedan skaka om! Med lite kärleksfull omvårdnad och ett bra finisharbete, kan man åstadkomma små underverk med de här modellerna.
Tamiya har länge haft ett mycket gott rykte bland modellbyggare. Priset brukar dock ofta vara avskräckande, när det gäller märkets nyare prestigeutgåvor. Närmare 800:- för den magnifika FAMO´n var snudd på brutalt dyrt, även om jag förstås aldrig har sett en mer avancerad plastbyggsats. Många nyutgivna stridsvagnssatser kan lätt gå på hälften av FAMO´ns pris, vilket förstås är på tok för dyrt det också, åtminstone för de flesta av oss. Då brukar italienska Italeri komma till undsättning. De har många gånger fantastiskt bra plastbyggsatser, som dessutom bara kostar en bråkdel av vad en nyutgiven Tamiyamodell kostar. Visserligen har de ingen FAMO ( ännu? ) i sin katalog, men väl åtskilligt annat att fresta oss byggare med. Inte sällan handlar det om fordon och annat som andra tillverkare har förbisett.
Under sommaren fick jag syn på ett helt koppel nya Tamiyamodeller. Företaget hade tydligen bestämt sig för att försöka slå undan benen på Italeri, genom att själva börja tillverka modeller av de här fordonen. Visserligen var priset per modell skyhögt över vad Italeris motsvarigheter kostar, men om det nu handlade om nytillverkade gjutformar i den berömda Tamiyakvaliteten, så kunde det kanske vara värt det? Så tänkte jag initialt, och förmodligen har fler än jag i förstone tänkt så. Sugen på att köpa en av dessa modeller, bad jag butiken att få ta en titt i asken. Det gick utmärkt. Ryno`s modellhobby i Uppsala förstår sig på service! Alltnog, vid en närmare okulärbesiktning av askinnehållet kunde jag konstatera att jag just undgått att bli rejält och präktigt blåst! Faktum var att det handlade om exakt samma Italerimodell som jag redan tidigare byggt. Inga nya gjutformar och inga mer avancerade detaljer där inte! Däremot hade några ynka extraramar med oljefat och några soldater bifogats. Helt uppenbart var fordonet, en tysk Puma, av Italeris tillverkning, medan det övriga, liksom byggbeskrivningen, kom från Tamiya. Om vi betänker att en Puma i Italerikartong kostar omkring 200:-, och sedan tar med i beräkningen att Tamiyas småkartonger med tillbehör brukar kosta omkring 70-80:-, kan vi raskt konstatera att prislappen på 450:- är rent hutlös! Ingen som helst skugga skall dock falla på butiken för detta! De får själva betala dyrt för Tamiyaprylar.
Med en dålig smak i käften satte jag på locket på byggsatsen igen. Då såg jag den lilla dekalen i de italienska färgerna, nere i högra hörnet, samt texten Made in Italy. Som ni säkert förstår ser jag numera den märkningen som en pestmärkning, vilken visar på vilka Tamiyaprodukter jag gör klokt i att undvika. Många fler än jag torde reagera på det här sättet, inte minst de stackare som inte upptäcker blåsningen före köp. Tamiya solkar på detta sätt sitt annars grundmurade goda rykte, och framstår i stället som ett rovgirigt rufflarbolag. Det är djupt tragiskt.
Men köp och bygg för all del Puman, men då förstås i Italerikartongen! Det är en trevlig, lättbyggd modell av ett maffigt och annorlunda fordon. För den som så önskar finns en hel del extragodis att piffa upp den med. Då blir resultatet fantastiskt, och prislappen kan med lite tur landa på samma nivå som vad Tamiya kräver för "sin"omodifierade Puma. Valet torde inte vara så svårt!