Som liten grabb tyckte jag om att bygga med LEGO. Det gav mig utlopp för min kreativa fantasi. Under de första åren i skolan vaknade mitt intresse för modellbygge. Flera killar i klassen byggde plastmodeller. Några av dem byggde helst bilar, men de allra flesta byggde flygplan och pansarfordon ifrån Andra Världskriget. Jag fascinerades av krigsmodellerna. Självklart ville jag också bygga sådana! Krigsmodeller var dock ingenting som föll i god jord hos mina föräldrar. De var väl inte direkt politiskt korrekta, utan deras aversion låg snarare på ett annat plan. De ansåg nämligen att det var "fult", på samma sätt som de tyckte att rockmusik var det. Sålunda stegrades mitt intresse bara ännu mer, och trots rynkade näsor och sura miner blev det en hel del byggt under de där åren. Det var dels ett sätt för mig att få utlopp för min kreativitet nu när jag tyckte mig ha växt ifrån mitt LEGO, men det var också en fråga om mentalhygien. Det var ett sätt att både fly undan ifrån en oförstående och kontaktstörd hemmiljö, och ifrån en skolmiljö som allt mer utvecklade sig till ett inferno av mobbning och ångest. Modellbygget blev min refug.
Eftersom jag fötts vetgirig, nöjde jag mig inte bara med att bygga modellerna. Jag började läsa på om de olika flygplanen och stridsvagnarna också. När jag som bäst höll på med det, utvecklade jag ett parallellt intresse för Andra Världskriget, Adolf Hitler, Nazismen och Tredje Riket. Jag hade ju själv i min egen vardag på ett handgripligt sätt blivit varse vad människor är kapabla till i flock, så därför var det närmast en uppenbarelse att stiga in i den mäktiga, pampiga, men skrämmande världen av massmöten, väldiga hakkorsfanor, gigantiska kanoner och tanks, grupptryck, medlöperi, massmord, ondska och ond, bråd död. Utan att jag var medveten om det, började jag söka svaret på varför det som skedde skedde. Varför kopplade männiksor frivilligt bort sitt tänkande, sitt förnuft och sitt hjärta? Varför var människor så benägna att sluta upp i en anonym flock? Varför stod de inte raka upp som individer? Genom att studera exemplen ifrån Tredje Riket, kunde jag såsmåningom börja förstå mekanismerna bakom mobbning, pennalism, utanförskap, grupptryck o.d. i min egen vardag. När jag senare kom till gymnasiet och började läsa psykologi, kunde jag addera fler pusselbitar till det Ondskans pussel jag sedan barndomen har försökt att lägga.
Men tillbaka till modellbygget. Ungefär samtidigt som jag började gymnasiet, kände jag ett outtalat tvång att sluta bygga modeller. Det smärtade mig djupt. Det var ju min refug, och ett kärt intresse som jag motvilligt valde att upphöra med. Istället fick jag försöka gå upp i hårdrocken, och det band som jag nyss bildat tillsammans med Tony, Roine och Jonte. Det fungerade till en viss del, men sorgen och saknade fanns där djupt inom mig hela tiden. Det skulle jag aldrig ha tillstått då. Även jag hade en önskan om att vara accepterad och tillhörig, åtminstone i viss utsträckning någonstans på den här planeten. Min personlighetsutveckling hade ännu inte nått den punkt där jag självständigt kunde stå för någonting, och strunta i vad omgivningen tyckte. Dit var det en lång och synnerligen smärtsam väg att gå.
1989 skedde någonting avgörande. Jag var i London för femtioelfte gången och shoppade loss för att döva min ångest. På Regent Street fick jag syn på Hamley`s gigantiska leksakstempel i flera våningar. Jag tog mod till mig och gick in. Utan barn kändes det åtskilligt "skämmigt" att gå in där, men nu resonerade jag som så att det struntar jag i. Dessutom kunde ju ingen där veta hur många ungar den slipsklädde unge mannen hade därhemma. Alltså gick jag in. Jag glömmer aldrig den känslan, gott folk! Som barn hade jag alltid känt mig utlämnad till föräldrarnas nåd och onåd om jag skulle få någonting. Jag fick visserligen ofta saker som barn, men det hände att jag fick sådant jag inte ville ha, istället för sådant jag faktiskt ville ha. Byggsatser fick jag sällan, men det var det jag allra helst ville ha. Alltså fick jag köpa sådana för mina veckopengar istället. Och här stod jag nu på Hamley`s med ett barn i hjärtat och en vuxen ungkarls tämligen trinda reseplånbok. Tja, vad tror ni jag gjorde. Jag letade mig förstås upp till den våning där plastbyggsatserna fanns. Oj så mycket det fanns, och så relativt billigt det var! Uppbyggda scenerier i montrar vittnade om att det fanns oerhört skickliga modellbyggare därute. Det var byggen av vuxna, och jag märkte snart att en hel del sådana gled omkring bland montrarna, precis som jag. Här hörde jag vuxna män stå och diskutera skillnaden i beväpning mellan de olika versionerna av jaktplanet Spitfire. Här diskuterades frontpansarets tjocklek på tyska Tigertanks. Här kände jag mig som hemma! Här skulle handlas! Åt helvete med grupptryck och fjolliga normer! Jag ville bygga, då skulle jag banne mig bygga också! Så blev det, och det är något jag aldrig har ångrat.
Däremot tog det mycket lång tid innan jag slutade skämmas för att jag byggde, om jag skall vara riktigt ärlig. Det upphörde faktiskt först härom året, när en vacker dambekant blev begeistrad och imponerad av det jag hade åstadkommit. Då upphörde skammen. Med åren kom jag att utveckla en allt större skicklighet i byggandets ädla konst. Jag började bygga scenerier själv, och lärde mig snart att det inte heter scenerier utan diorama. Min gamla vetgirighet slog till igen, och jag började suga i mig allt vad jag kunde i fråga om byggtips och byggteknik. Jag upptäckte att det fanns en hel subkultur därute. Tidskrifter, böcker, föreningar, utställningar m.m. Att jag inte var ensam om att vara återfallsbyggare förstod jag snart. Jag lärde dessutom känna Micke Eriksson i den här vevan, och vi blev snabbt på det klara med att vi inte bara hade Deep Purpleintresset gemensamt, utan även en hel del annat. Modellbygget, bl.a.
Och på tal om Deep Purple. På min skinnjacka har jag en liten knapp som det står Ritchie Blackmore, Star club, Hamburg, på. Hösten 2001 när jag var och besiktigade min bil, kommenterade bilprovaren knappen och vi började prata om annat än rostiga bilar. Bilprovaren var några få år yngre än jag, men vi var ändå av samma generation, så att säga. Vi upptäckte att vi hade samma hjältar. Vi pratade länge om Blackmore och gitarrspel, och jag kunde inte låta bli att erkänna att jag själv influerats av den forne Deep Purple och Rainbowgitarristen. Då berättade bilprovaren om sin gamla polare som influerats i ännu högre grad. Den killen var galen i att träna gitarr, och det var en galenskap som med tiden gav resultat. Killen var Yngve Lannerbeck, eller Yngwie Malmsteen om ni hellre vill. Bilprovaren och jag fortsatte prata, och vi kom fram till att både jag, han och Yngwie hade en annan sak än Ritchieintresset gemensamt. Vi bygger modeller. Bilprovaren bygger bilar, företrädesvis amerikanska sådana, Yngwie föredrar flygplan från Andra Världskriget. Helst skall de vara radiostyrda också, och med hans hushållskassa är det ju förstås helt i sin ordning. Själv har jag efter att ha irrat lite som byggare kommit fram till att det är stridsvagnar och pansar som är min grej. Det är där mitt intresse ligger, och det är där resultaten följaktligen blir bäst.
Än idag läser jag mycket om Andra Världskriget, Hitler och nazismen. Jag läser förstås åtskilligt med fackböcker och biografier också, men jag tackar sannerligen inte nej till att försjunka i några härliga små krigstidningar från flydda dagar. Nostalgifaktorn spelar förstås en roll här. Jag läste ju kassvis med sådana serier i tonåren. Det är återseendets glädje. Samtidigt så är det någonting mer. Någonting svårgripbart. Det är andan, stilen och klassen på de där serierna som fascinerar. Det goda humöret i Battler Britton, till exempel och de många gånger utsökta teckningarna lockar mig. Fler aspekter är att jag är svag för krigstidens populärmusik. Glenn Miller, Benny Goodman, Artie Shaw med flera hör till mina musikaliska hjältar, på samma sätt som Deep Purple, Black Sabbath och Uriah Heep gör det. Under Andra Världskriget var kvinnoidealet vackert och sunt kurvigt. Modet var fantastiskt snyggt, både på kvinnor och män. Världen var tydligt svartvit. En ond sida, och en god. Åtminstone såg det ut så genom propagandans ögon. Nu vet jag att det inte riktigt förhöll sig så, men skenbilden tjusar ändå. Trots att jag numera vet att min gamla idol Glenn Miller INTE försvann i ett flygplan över den engelska kanalen i december 1944, så gillar jag historien. Att familjefadern och hjälten Miller dog på hålet ovanpå en hora i Paris är inte så snyggt, men den historien kröp ut i kvällstidningarna för ett antal år sedan. Allt hade varit en mörkläggning så effektiv att den fungerar än idag. De avslöjande notiserna tegs ihjäl, och lika gott är väl det kanske. Miller dog lycklig och hans hjältegloria får skina i fred osvärtad.
Om du som läser det här saknar din ungdoms modellbyggande, tycker jag att du skall göra som jag och Micke och många med oss redan har gjort: Sluta förbjuda dig själv det du tycker är roligt! Du lever bara en gång! Om du har barn kanske du och ungarna rent av skulle kunna få en del fina stunder tillsammans vid köksbordet? Unna er det!
Christer Bolin
© MMIII