Påsken i den unga kyrkan
Den unga kyrkan firade till en början påsken samtidigt som judarna.1 Eftersom påskens innehåll bland kristna inte längre i första hand gällde uttåget ur Egypten utan framför allt händelserna kring Jesu död och uppståndelse började en utveckling att lägga ett självständigt kristet påskfirande till den dag då Jesu uppstod, söndagen. Som vi sett inträffade det judiska påskfirandet oberoende av veckodag. Kristna firade den dag då Jesus uppstod från de döda, Herrens dag, den första veckodagen, söndagen, som gudstjänstdag. Ett självständigt kristet påskfirande på söndag är känt från Jerusalem före år 190. De som höll fast vid påskfirande på samma dag som judarna kallades quartodecimaner (= fjortonde [Nisan]). Ju fler hednakristna som kom att tillhöra kyrkan, desto snabbare svalnade viljan att fira påsken samtidigt med judarna. Påskstriden var ingen obetydlig fråga i den unga kristenheten. Den avgjordes som vi sett på kyrkomötet i Nicea år 325 genom den till synes enkla men avgörande formuleringen ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”. Det avgjorde striden huruvida kristen påsk skall firas en söndag. Men en direkt följd av uttrycket ”söndagen efter första fullmånen” var även att kristen påsk förlades i veckan efter den judiska som sammanföll med fullmånen. Men gränsfall ang. vårdagjämningen och angränsande söndag kunde uppstå.
Angående förberedelsetiden före påsken hade onsdagar och fredagar börjat iakttagas som fastedagar (stationsdagar). Allt eftersom växte en hel fastetid före påsken fram. Fyrtiodagarsfastan, i vilken söndagarna var undantagna, bekräftas också vid kyrkomötet i Nicea.
Dagen för nattvardens instiftande
Om man frågar sig när Jesu sista påsk inträffade, ligger frågan om vilken dag Jesus åt den sista måltiden och instiftade nattvarden nära till hands. Eller rättare sagt: vi har ”vetat” att det var kvällen före korsfästelsen, alltså skärtorsdagens kväll. Den ovannämnde Bargil Pixner konstaterar med viss emfas i sin bok ”Wege des Messias...”, att den asketiska grupp med stränga regler för sin kommunitet, esséerna, som alltsedan Qumran-fynden lokaliseras till dess kloster nordväst om Döda havet även hade ett kvarter i Jerusalem. Detta låg i sydvästra hörnet just innanför stadsmuren med egen port ut till staden. Siloadammen, där man kunde hämta friskt vatten, låg i sydöstra hörnet inom stadsmuren på ett avstånd från esséema av knappt 500 m.
Enl. Mark 14:13–16 säger Jesus till lärjungarna på deras fråga om vart de ska gå för att ordna påskmåltiden: ”Gå in i staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.”
Pixner ställer och besvarar lite utförligare än min sammanfattning tre frågor:
1) Var kunde man på den tiden hämta friskt vatten i Jerusalem?
Svar: I Siloa-dammen.
2) Till vad behövde mannen vatten på påskafton?
Svar Till föreskrivna ritualbad.
3) Varför bar just en man vatten och inte en kvinna?
Svar: Mannen tillhörde esséemas kommunitet, där kvinnor ej fick vistas. Därför utförde män de ”kvinnliga” sysslorna.
Pixner har en teori om att Jesus hade en särskilt väl etablerad kontakt med esséerna. I Mark 14:14 översätter Bibel 2000 ”Var är salen där jag kan äta påskmåltiden …” medan grundtexten faktiskt har ”Var är min sal [tò kata'luma' mou] där jag kan äta påskmåltiden...” Detta ej obetydliga ordet ”min” ger Pixner anledning att anta att Jesus redan avsiktligt hade reserverat salen för sig och sina lärjungar. Han hänvisar till att Professorn A. Jaubert vid Sorbonne velat visa, att vid Jesu tid fanns i Jerusalem två kalendrar i bruk. Hon anger en normativ månkalender i templet för fariséer och sadducéer och den gamla prästerliga sol-månekalender, som esséer och andra religiösa grupper använde. ”Om Jesus firade den sista aftonmåltiden i ett essenskt värdshus, har då inte fru Jaubert också rätt i sin tes, att Jesus i detta fall har följt den essenska kalendern?” Exegeter som anslöt sig till professor Jauberts tes såg i den en plausibel lösning på den skenbara motsättningen mellan synoptikernas och Johannes passionsberättelse. De flesta exegeter har förbigått hennes tes men i ljuset av nya arkeologiska insikter bör den åter beaktas, anser Pixner.
Enligt den syriska Didaskalia åt Jesus den sista måltiden en tisdagsafton. I den essenska prästkalendern inföll 15:e Nisan alltid en onsdag och därmed åt esséerna påskmåltiden en tisdagsafton. Pixner tycks mena att Jesus följde esséernas kalender, vilket Johannes medvetet undertrycker när han avstår från att nämna ”mannen med vattenkrukan” i Mark 14:13. Pixner hävdar även att mycket talar for att urförsamlingen i Jerusalem anpassade sin festkalender till den essenska kalendern. Ytterligare hållpunkter för en seriös bedömning av frågan saknas f. n.
Afikoman
Under hela den judiska påskmåltiden står mitt på bordet en bägare vin, som förblir orörd, tillägnad profeten Elias. Sederbordet rymmer de olika rätterna (bittra örter, saltvatten, äppelmos, en benbit, ett ägg m. m.) i en bestämd ordning och de tre matsót (osyrade bröd) på olika nivåer av bordet. Under måltiden iskänkes fyra bägare vin.
Påskens haggadáh är ordningen för en utförlig gudstjänst som återberättar uttåget ur Egypten och dess innebörd samt rymmer psaltarpsalmer. Innan den inleds med orden ”Välsignad är du Herre, vår Gud...” har den första bägaren vin iskänkts. Sedan den andra bägaren vin iskänkts frågar den yngste vid bordet ”Varför är denna natt så helt annorlunda än övriga nätter. Andra nätter kan vi äta syrat och osyrat [bröd], i natt endast osyrat?” Detta får räcka som inledning till följande fina observation i folkhögskolerektor Anna-Greta Noréns bidrag i boken ”Brödet och vinet” från Sv. Bibelsällskapet 1995 med titeln ”Bröd och vin i den kristna traditionen”.2 På sid. 50 och 51 skriver Anna-Greta Norén följande om den judiska påskmåltiden.
”Av de tre bröden bryts det mellersta och ett rejält stycke göms undan till ”efterrätt”. Det kallas afikoman. Sedan brödet gömts undan går påskberättelsen vidare till åminnelse av uttåget ur Egypten…
Afikoman
Efter det att man gjort en paus i påskberättelsen och avslutat den egentliga måltiden tas det gömda brödet fram. Husfadern lyfter brödet, tackar Gud, bryter och ger åt alla att äta. Av detta bröd måste alla äta, åtminstone så mycket som en olivs storlek, eftersom det brödet är en symbol för påskalammet.
Därefter tar han den tredje bägaren vin, Frälsningens bägare, välsignar och dricker. Därefter sjungs lovsången, Psalt. 115–118, och hela kvällen avslutas med den fjärde bägaren, Utkorelsens bägare, över vilken man också uttalar välsignelsen.
Jesus och påskmåltiden
Det finns många teorier om var Jesus ändrade påskritualet och instiftade nattvarden. En teori är att det var just det gömda brödet, symbolen för påskalammet, som han tog
tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät! Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till min åminnelse.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till min åminnelse”. (1 Kor. 11:23 ff.)
Om man antar denna teori, var brödet som han bröt just afikoman och bägaren som delades var frälsningens bägare. Därför kommer brödet före vinet i den kristna nattvarden medan det i sabbatsmåltiden är tvärt om.
Jesus hade för de oförstående människorna vid Gennesarets sjö talat om sig själv som brödet som måste ätas för att det eviga livet ska vinnas. Nu ger han en åskådlig undervisning om vad han menade, då han inför lärjungarna. bryter brödet och delar vinet Snart kommer hans kropp att brytas ner i döden på korset men just genom sin död ger han liv – blir till livets bröd.
Så ofta som nattvard firas görs hans offer närvarande, reellt, så att det i varje generation blir lika påtagligt som om man just då stod vid korset tillsammans med Maria och Johannes.
I Svenska kyrkans nattvardsbön heter det:
Trons mysterium: Brödet som vi bryter, är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd!
Här ser vi hur brödet symboliserar Kristus men också står för Kristuskroppen, den världsvida Kyrkan.”
Tillägnan.
Jesus Kristus blev människa och levde i våra villkor i världen, alltså det vi kallar inkarnationen. Då måste också omständigheterna omkring hans liv och död vara viktiga.
Detta försök att efter 2 000 år om möjligt kasta ljus över kalendariska förhållanden som berör Jesu sista dagar tillägnar jag min kära hustru Berit. Hennes förnamn har säkert ingen hebreisk förlaga men trots detta får det en fin innebörd i ett äktenskap om man uttalar det på hebreiskt vis:
Det hebreiska ordet 
Berít betyder ”förbund”
Alla Helgons dag 2001-11-03 vilket är 17: e Chesvan år 5762 efter världens skapelse.
Texten reviderad i denna nya upplaga den 8 augusti 2002, 30:e Av år 5762 efter skapelsen.
André Östlund. Teol. kand. Fil. mag.
Fotnoter till del 3
1, Här följer jag framställningen i början av Gustaf Lindbergs bok ”Kyrkans heliga år", SKD 1937.
2. I samma bok medverkar rabbinen Robert L. Wolkoff med studien ”Bröd och vin i den judiska traditionen”.
Till sidan om "magrefan" i Jerualmens tempel och begreppet "klezmer"