Judisk påsk, judisk kalender och Jesu dödsår.

Den judiska sjudagarsveckan segrade över andra försök att organisera veckoräkningen. Den romerska veckan, som bestod av en grupp på sju arbetsdagar åtskilda av marknadsdagar, kallades till följd av inklusiv räkning för nundinae (nio-dagar). Denna fick mer och mer vika för den uråldriga judiska sjudagarsveckan vars dagar utom sabbaten bara benämndes med numret i veckoföljden. Däremot vann seden att ge veckodagar namn efter planeter så småningom insteg i den julianska kalendern. Århundradena är ju ett oavbrutet flöde av dagar och en fördel med den urgamla sjudagarsveckan är att den är oförändrad från äldsta tid till vår egen. Med utgångspunkt i en känd veckodag har man säker grund för att räkna bakåt i tiden genom årtusenden till valfri veckodag.

Judisk påsk infaller på ett och samma datum i en och samma månad varje år inom den judiska kalendern. Men denna tidpunkt är rörlig i det tropiska året, eftersom den bestäms av nymåne resp. fullmåne. Därför kan den infalla på vilken som helst av de sju veckodagarna. Påskfirandet, som är sammanbundet med det osyrade brödets högtid, pågår i åtta dagar, alltså fr. o. m. 15:e t. o. m 22:a Nisan. Därför ingår i påskförberedelserna att rensa ut all surdeg ur hemmen. 14:e Nisan var på Jesu tid i Jerusalem den dag då man förberedde påskmåltiden genom att bl. a. slakta alla påskalamm som skulle ätas efter solnedgången samma kväll. Efter dygnsväxlingen till ny dag vid solnedgången i den judiska kalendern åts påsklammen vid en tidpunkt då den 14.e Nisan övergått i den 15:e, alltså de första timmarna på den 15:e Nisan. En otydlighet förekommer, inte minst i Nya Testamentet, om hur 15:e Nisans första timmar ska betecknas.1 Är de en förlängning av 14:e Nisan? Under alla förhållanden ska de räknas in i det osyrade brödets högtid. Ett väldigt stort antal pilgrimer sökte sig till Jerusalem vid påsken, ibland beräknat till 125 000 personer, och därför var det många lamm som skulle slaktas. En siffra som nämnts är 18 000. Påskalammsslakten pågick i templet från kl. 12.00 till 16.00 den 14 Nisan.2

Vilket år inföll den Judiska Påsk då Jesus dog?

Ett par representativa citat ur Nya Testamentet (min understrykning):

Synoptikerna, Mark 14:12: ”Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: ´Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?´ ” (Jfr Matt 26:17; Luk 22:7). Detta visar att Jesus inte kan ha korsfästs den 14:e Nisan eftersom han kommer att äta påskmåltiden just den dagens kväll efter solnedgången. Alltså placerar synoptikerna Jesu död till dagen därpå, alltså den 15:e Nisan.

Johannes evangelium, Joh 19:14: ”Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: ´ Här ser ni er kung´.” Omedelbart därefter blir Jesus korsfäst. Dagens timmar började med första timmen kl. 6 på morgonen. Jesus blev alltså korsfäst vid 6:e timmen och dog vid 9:e timmen, vilket betyder omkring kl. 15.00 då påsklammen ännu slaktades i templet. Här framgår tydligt att Jesu dödsdag är förberedelsedagen före påsken, alltså 14:e Nisan.

Alla fyra evangelisterna är överens om att Jesus korsfästes en fredag i anslutning till den judiska påsken. Skillnaden i deras framställningar rör dödsdagens plats i den judiska kalendern. Johannes förlägger dödsdagen till den 14:e Nisan i det judiska året medan synoptikernas (Matteus, Markus och Lukas) beskrivning av händelseförloppet pekar ut den 15:e Nisan som Jesu dödsdag. Samma händelse i anslutning till en judisk påsk på en fredag men på olika datum i den judiska kalendern betyder strikt tolkat att Johannes och synoptikerna tänker på olika år i kalendern.

Det är nu dags att fråga sig om en djupdykning i den judiska kalendern hjälper oss att med viss grad av sannolikhet påstå vilket år detta hände? Då blir frågan att finna ett passande år när fredagen i den judiska kalendern är antingen den 14:e Nisan (Joh.) eller 15:e Nisan (Synopt.) samt för vår bättre förståelse ange motsvarande år och datum enl. den julianska. kalendern.

Enl. Luk. 3:1-2 framträdde Johannes Döparen, som med dopet av Jesus gav startsignalen till dennes offentliga verksamhet ”Under femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen.” När de sju personernas ämbetstid samordnas, framträder ett tidsmönster. Kejsar Tiberius femtonde regeringsår är 28/29. Pilatus var ståthållare år 26-36, Herodes (Antipas) tetrark år 4-39. Filippos regerade år 4-34 medan Lysanias regeringstid är oklar. Hannas hade varit överstepräst åren 6-15 men övade inflytande genom sin svärson Kaifas som var överstepräst åren 18-36. Resultatet blir att Jesu offentliga verksamhet kan ha börjat tidigast år 28 (förmodligen inte första delen av året). Till detta ska läggas de tre år då Jesus besökte Jerusalem. Då är vi framme vid tidigast år 31. En annan orienteringspunkt är Paulus, som omvändes efter Jesu död men 15 eller 16 år före apostlamötet i Jerusalem år 49, alltså någon gång under åren 33-34.3 Men på vilka veckodagar infaller den judiska påsken under närliggande år?

En snabb översikt visar att första fullmånen efter vårdagjämningen (som ska synas på 15:e Nisan) inträffar år 29 söndag 17 april, år 30 torsdag 6 april, år 31 tisdag 27 mars, år 32 måndag 14 april, år 33 fredag 3 april samt år 34 tisdag 23 mars. De två år, som ligger närmast till med tanke på vårt kriterium att Jesus dog en fredag, är som vi ser åren 30 och 33. Eftersom år 30 ofta utpekats som Jesu dödsår4 skall vi pröva både år 30 och 33 närmare. Vi ska observera att på Jesu tid var man av naturliga skäl hänvisad till direkt visuell observation för att fastställa när månskäran först visar sig efter solnedgången. Detta var särskilt viktigt för att fastställa både när Nyårsdagen och Påskmånaden skulle inträda. Numera kan man med ett datorbaserat astronomiskt program visa bl. a. månens rörelse och även ta fram en datorberäknad judisk kalender för de sökta åren.

Mig veterligt har man inte på allvar försökt att rekonstruera en kontinuerlig judisk kalender för hela Metoncykeln (som vi strax ska gå in på) med de judiska åren 3782 – 3800, d. v. s. den 25 sept år 21 – 25 sept år 40 e. Kr. De sökta åren för Jesu död finns i mitten av denna Metoncykel. Eftersom den judiska kalendern är ett lunisolarår med flera specialvillkor som på olika sätt kan påverka varje enskild nyårsdag (Rosh Hashanáh) kan man inte få en klar bild av ett enstaka år utan att se på Metoncykeln i dess helhet. Uppgiften kräver insikt i den judiska kalenderns konstruktion och kunskap om tidpunkterna för nymåne och fullmåne under de sökta åren.

Den judiska kalenderns huvuddrag

Analysen av den judiska kalendern måste utgå från att den är ett lunisolarår styrt av månens faser. Men den ska samordnas med de tropiska åren. Dess utformning präglas alltså starkast av månåret och nyårsdagen inträffar t. ex. nära den nymåne som ligger vid höstdagjämningen. Men även högtider under årets gång är knutna till månåret. Vid varje nymåne (Rosh Chodesh) inleds en ny månad. Vi redovisade på sid. 2 att man kan låta månadernas längd växla mellan 29 och 30 dagar. 12 sådana månader blir 354 dygn samtidigt som antalet dygn i den julianska kalendern är 365,25. (Jesu dödsår ska förstås relateras till den julianska kalendern!). Denna årliga skillnad på drygt 11 dygn måste kompenseras. Man avstår helt enkelt från en ambition att som i t. ex. den julianska kalendern korrigera vart fjärde år mot det tropiska året och låter i stället år efter år styras av månen. Men bara till en viss punkt där Metons 19-årscykel blir den geniala lösningen även för samordningen med de tropiska åren. Vid slutet av varje period på 19 årstidsår är månen i samma fas vid samma tidpunkt i det tropiska året på drygt två timmar när, d. v. s. efter exakt 235 synodiska månvarv. Men 19 år x 12 månader är bara 228 månader. Alltså måste 7 skottmånader tillföras under 19 år. Rätt antal månvarv fås genom att infoga en skottmånad i vardera av Metoncykelns år nr 3, 6, 8, 11, 14, 17 och 19. Hela skottmånader ger kalendern en mycket speciell karaktär. Kortare år omväxlar charmigt nog oregelbundet men konsekvent med de långa skottåren.

Denna ”asymmetriska” interkalation av skottmånader för helt nära målet att samordna månår och tropiska år. Av största betydelse för det judiska året är att beräkna på vilken dag i dygnsflödet som Nyårsdagen, 1:a Tishri, Rosh Hashanáh, skall ligga. Nyårsdagen ska alltså ha närhet till nymånen vid höstdagjämningen men får varken infalla på en söndag, onsdag eller fredag. Delvis av religiösa skäl beträffande datum för i Gamla Testamentet bestämda högtidsdagar o. dyl., delvis av kalendariska skäl, finns fler detaljerade och precisa bestämmelser5 för nyårsdagen som i september/oktober ska inleda månaden Tishri.

Avgörande för det enskilda judiska årets längd inom Metoncykeln är förstås tidsavståndet mellan två på varandra följande nyårsdagar. För varje enskilt år måste detta beräknas. Framöver tar vi med oss frågorna: hur kan man fastställa närmast kommande nyårsdag och kan man i förväg utan extra kunskap veta när påföljande nyårsdag ska infalla? Den judiska kalendern talar inte bara om ordinära år och skottår utan även om ”litet år ” (353 eller 383 dygn om det är skottår), ”reguljärt” (354/384 d) eller ”stort år” (355/385 d), fortfarande beroende på tidsavståndet mellan två på varandra följande nyårsdagar. Året får aldrig ha färre eller fler dagar. Årens olika längd hanteras genom att andra månaden (Cheshvan) får 30 dagar om året är stort och annars 29 dagar. Tredje månaden Kislev får å andra sidan 29 dagar om året är litet och annars 30. När19-åriga Metoncykelns alla dagar summeras blir summan rätt precis 6 940 dagar.

Redan av dessa förhållanden, som i våra dagar alltså med fördel kan sammanföras i en algoritm och programmeras i ett datorprogram, förstår vi att den judiska kalendern är en mycket komplicerad men exakt tidsmaskin, som har växt fram under lång tid av erfarenheter och beräkningar. Innan vi återgår till frågan om åren 30 och 33 (vilket sker å sid. 15) bör två frågor behandlas som annars skulle kunna sprida en viss osäkerhet när man ska bedöma kalendern på Jesu tid.

Villkoren för visuell observation av nymånen.

På Jesu tid var man förstås, som nämnts, hänvisad till att genom visuell observation fastställa när nymånen blev synlig i form av ”nytändning”. Utsända observatörer hade till uppgift att vid nymåne spana efter månskäran. Om denna inte syntes på grund av väderförhållandena kunde månaden ändå förklaras inträda. Nymåne inträffar när månen i sin rörelse är i konjunktion med solen eller t. o. m. vid solförmörkelse täcker någon del av solskivan. Månen rör sig i sin bana runt jorden genomsnittligt drygt 12,°2 per dygn (360°/29,5 [dygn]), vilket betyder ungefär 2 timmar för varje grad. Förutsätter man att månen vid nymåne måste hinna röra sig c:a 10 grader bort från solens siktlinje innan nytändningen kan observeras som månskära, borde det dröja c:a 20 timmar från det nymåne inträffat innan nytändningen kan konstateras visuellt. Som vi sedan ska se angående år 30 skulle den judiska kalendern inte ha fungerat vid Jesu tid om man varit tvungen vänta hela 20 timmar på månskäran innan man kunde beräkna nymånen och bestämma nyårsdagen.

Vid ett försök att med hjälp av ett astronomiskt datorprogram imitera den visuella observation av nymånen, som skulle ha kunnat utförts vid klart väder under de första åren på 30-talet e. Kr. inför 1:a Tishri (nyårsdagen) för att beräkna ett visst år av den judiska kalendern, inser man mycket snart en sak. Om försöket utförs på ett adekvat sätt utan att i datorn ”kika framåt” i tiden, särskilt inte till kommande nytändningar, står man - utan extra kunskap -vid en bestämd nyårsdag okunnig om när påföljande års nyårsdag ska infalla. Innan dess ska ju månen röra sig 12 (eller vid skottår 13) varv runt jorden. Utan kunskap om Metoncykeln vet man inte om året bör bli ett skottår och utan annan insikt ännu mindre om det ska bli ett litet, ett reguljärt eller stort år. Då bara två av årets månader kan växla i längd, och dessa kommer i början av året, är kunskapen om årets totala längd nödvändig redan vid årets början för att korrekt utforma det.

Det är i en liknande knepig situation Synedriet egentligen skulle ha befunnit sig, om medlemmarna inte hade haft en månghundraårig erfarenhet till sin hjälp. Man kan anta att de som fått ansvar för kalendern hade tillräcklig kunskap för att i förväg beräkna inte bara ett år utan flera år i taget. Säkert hämtade man inte bara månadsnamn utan även viktiga astronomiska kunskaper via kontakter med astronomikolleger i t. ex. Babylonien såsom tidrymden för varje månvarv, och även från andra håll såsom Meton-cykeln.

F. K. Ginzel skriver utifrån ett resonemang om visuell observation i sin ”Handbuch der mathematischen und technischen Chronologie”, Band II, sid 66: ”Allt detta förutsätter, att man redan tämligen bra på grund av enbart beräkning fastställde månadens begynnelsedag och använde iakttagelse bara som en kontroll.” Han påpekar också, med tanke på de osäkra tider då judar i diasporan förföljdes och förlorade kontakten med Synedriet i Jerusalem, att diasporan måste få kännedom om hur kalendern beräknades så att de själva kunde räkna fram denna. Tidigare hade grunderna för beräkning av kalendern bevarats som en hemlighet.

Synedriet lämnade ut mer av den skyddade kalenderhemligheten vid svåra judeförföljelser under Konstantius (337–361 e. Kr.) och medregenten Gallus, då förbindelserna mellan Judéen och diasporan blev helt avbrutna med osäkerhet i den isolerade diasporan om hur året skulle regleras. Undantagsvis måste Synedriet göra sin årsberäkning redan i den 11:e månaden Ab samt genom en fingerad framställning i ett budskap som dolde det verkliga innehållet informera Raba som var föreståndare vid skolan i Machusa om resultatet.

Ev. en extra skottmånad vid sen vår.

Frågan om en ev. extra skottmånad vid sen vår får vi inblick i genom den regel som Maimonides ger i detta sammanhang. Men även i detta sammanhang måste kalenderns regler upprätthållas. I diasporans osäkra läge bestämdes det att den 16 Nisan skulle utgöra en tidsgräns6 för möjligheten att införa en extra skottmånad. Ginzel konstaterar att detta stämmer bra med den regel som Maimomdes (1135–1204) nämner mer än tusen år efter de år vi behandlar.

Då påsken alltsedan uttåget ur Egypten varit en av de största om inte den största festen i den judiska festkalendern, har dess plats i kalendern beräknats detaljerat och noga. Eftersom lammen, som skulle slaktas till påskmåltiden skulle hinna växa till sig, och den första skörden måste få tid att mogna, sägs det ofta lite oprecist, att man ibland sköt in en extra månad före Nisan om våren skulle råka vara sen. Kan man veta mer om detta som enl. Ginzel var ett undantag? Hur såg Maimonides regel ut? I sin Kiddush HaChodesh (=Välsignelse över nymånen) IV 2 säger han (egen övers. av Ginzels tyska text):

”Efter tre kännetecken bestämmer man året, de är: Tekufa, Abib7 och Trädfrukternas mognad. Domstolen beräknar Tekufat Nisan [vårdagjämningen]; inträffar denna på den 16:e Nisan eller senare, så gör man Nisan till en andra Adar,8 så att påsken infaller vid tiden för Abib, d. v. s. vid fältfruktens [sädens] mognad... 3: Ser Stora Rådet att fältfrukten ännu inte mognat och att trädfrukterna, som brukar växa vid påsktid, ännu inte växt färdigt, så stöder man sig på dessa två kännetecken och ändrar i året, även om Tekufat Nisan infaller före den 16:e.... 13: Domstolen må beräkna och bestämma för flera år i förväg, vilket år som ska vara skottår, dock ska den först efter rosh hashanah (och detta blott i speciella nödfall) tillkännage beslutet om året. Vanligen har den att ge det tillkänna först under Adar genom att säga: detta år är ett skottår, och den kommande månaden är således inte Nisan, utan Ve–Adar.”

Huvudregeln är att den nymåne som inleder den 1:a Nisan blir den som inträffar närmast före vårdagjämningen (Tekufat Nisan) och därmed den fullmåne som knyter påsken till den 15:e Nisan den första fullmånen efter vårdagjämningen. Maimonides första regel (om Tekufat Nisan inträffar den 16 Nisan eller senare) handlar om det normala för ett skottår. Hans andra regel handlar om ett undantag från det normala, alltså en extra skottmånad trots att vårdagjämningen inträffar den 15 Nisan eller tidigare. Vad man bör kunna anta är att ju tidigare före den 16:e Nisan som Tekufat Nisan inträffar desto svårare blir det att motivera en extra månad även en sen vår. När vi nu söker klarhet om åren 30 och 33 kan vi först och främst konstatera att ingen källa uppger att någon sen vår förekommit något av dessa två år eller angränsande år. Det bör vara av intresse att få en uppfattning om tidsrelationen mellan vårdagjämningen och 16:e Nisan åren 30 och 33 e. Kr. När inträffade vårdagjämningen dessa år? Vi såg i fotnot nr 9 på sid. 5 att vårdagjämningen år 45 f. Kr. i verkligheten skedde den 23 mars, vid 6-tiden. Tidsavståndet mellan år 45 f. Kr. och år 33 e. Kr. är 78 år. Summan för den tid som det tropiska året är kortare än kalendern blir för dessa 78 år 14 tim 24 min (0,0078[dygn]x78=0,6 dygn), varför vårdagjämningen åren 30 och 33 inträffar vid 15-16-tiden den 22 mars. Dessutom finner vi redan vid en grov beräkning utifrån nymånen år 30 (22 mars kl. 20.21) och år 33 (19 mars kl. 13.23) att det i båda fallen är en stor marginal mellan Tekufat Nisan, d. v. s. vårdagjämningen den 22 mars och en preliminärt beräknad 16:e Nisan under båda åren: 16 dygn i fråga om år 30 (16:e Nisan den 7 april) samt 14 dygn år 33 (5 april). Dessa två veckor som vårdagjämningen kommer före den 16:e Nisan blir rimligen för stor för Maimonides slutsats: ”så stöder man sig på dessa två kännetecken och ändrar i året, även om Tekufat Nisan infaller före den 16:e [Nisan]”.

Innebörden av en extra skottmånad.

En sådan åtgärd som att lägga in en extra skottmånad skulle ha upplevts som mycket drastisk, inte minst ur religiös synpunkt inom Synedriet självt, eftersom påskfullmånen ett sådant år skulle ha blivit den andra fullmånen efter vårdagjämningen. Visserligen skulle månaden efter en sådan irregulärt extrainsatt också kallas Nisan men mycket starkt avvika från huvudregeln. Dessutom skulle en sådan extraordinär åtgärd skapa mycket märkbara problem i hanteringen av resterande del av samma års kalender samt dess anslutning till påföljande år. Omerräkningen och Veckofesten Shavuot skulle ha förskjutits en månad liksom övriga högtider. Och skulle man ha hoppat över en månad vid kommande nyårsdag för att kompensera den extrainsatta månaden? Med stor säkerhet skulle en sådan händelse ha levat kvar i traditionen och blivit allmänt känd.

Om det ändå skulle ha inträffat under något angränsande år vill jag påpeka en annan observation, nämligen att den judiska kalendern har en inneboende ”läkeprocess”, som saknas i julianska och gregorianska kalendrarna. Dessa är knutna till enbart årstidsåret, men i månåret tvingas man att 12 eller 13 gånger om året anknyta till månens läge samt inför varje nyår som vi sett beakta det nya årets plats i Metoncykeln. Kalenderns fasta regler markerar skyldigheter vid uppbyggnaden av kalendern. Om den judiska kalendern vid något tillfälle före de undersökta åren av någon extraordinär orsak skulle ha satts ur funktion eller fått en oväntad förändring, skulle den med omedelbar verkan ha återförts till sina egna normala regler. Så kraftfull är kalenderns koppling till nymånen (och fullmånen) samt till i året fast fixerade högtider.

Slutsatsen efter dessa överväganden är att inga avvikelser från kalenderreglerna rimligen kan ha gällt för åren 30 eller 33 eller angränsande år. Kalendern för dessa år kan med andra ord inte ha sett annorlunda ut med dåvarande regler än med dem som nu gäller. Man bör nämligen inse att de som på Jesu tid hanterade den judiska kalendern följde i princip samma regler som idag. Redan vid resp. års början måste de kunna beräkna när nästa års nyårsdag skulle infalla. Därmed visste de antalet dagar i året samt längden på månad två, Cheshvan, och månad tre, Kislev. Mest troligt kände man exakt till tidrymden för varje månvarv och hade en framförhållning av kalendern även om man kanske inte som idag önskade eller hade behov av mer långsiktiga beräkningar.

Om man gör en analys av hela den 19-åriga Metoncykel (fr. o. m. torsdagen den 1:a Tishri år 3782 = den 25 sept. år 21 t. o. m. söndagen den 29:e Elul år 3800 = den 25 sept. år 40) i vilken de sökta åren 30 och 33 båda ingår, slås man av det beroende av exakta regler och tillämpningar som förutsätts för att kalendern ska löpa friktionsfritt. Hanteringen av en sådan kalender kräver noggrannhet och kunskaper. Den kalender som erbjuds på Internet online i ett datorprogram av professor Corré löper ända från slutet av julianska kalenderns år 3761 f. Kr. (världens skapelse, år 1 i judiska kalendern) och framöver (hur långt fram i tiden anges inte). Därmed är de sökta åren inbäddade i en ofantligt lång kedja av en aldrig sinande ström av dygn fördelade sedan uråldrig tid på sjudagarsveckor. Den minsta förändring med en enda dag skulle (i varje fall tillfälligt) bryta hela systemet. Det judiska året 3790, vars nyårsdag motsvarar den 27 sept. år 29 och i vilket påsken för år 30 ingår, samt 3793, vars nyårsdag motsvarar den 25 sept. år 32 och i vilket påsken för år 33 ingår, inleds båda av nyårsdagar enligt gällande regler för Rosh Hashanah. Inget kan iakttagas som skulle kunna göras annorlunda eller som borde innebära någon annan placering av 14:e och 15:e Nisan i något av åren i fråga. Men hur kan man veta det?

Ang. frågan om Jesu dödsår analyserar vi åren 30 och 33 i den judiska kalendern

Ginzels uppgifter i ”Handbuch der mathematischen und technischen Chronologie, Bilagan sid. 389”, om månens faser stämmer bra med mitt dataprogram. Sökt nymåne för Nisan år 30 inträffar onsdag 22 mars kl. 20.21, 2,5 timmar in på den judiska torsdagen. En tänkt visuell beräkning, obekymrad om hur föregående nyårsdag 1:a Tishri infallit, skulle visa att första månskäran kunnat observeras torsdag den 23 mars efter solnedgången kl. 17.46 i Jerusalem eftersom det då hade gått drygt 21 timmar från den astronomiska nymånen. Eftersom solnedgången ”kvällen innan” inleder judiska dygn skulle det betyda att 1:a Nisan borde inträffa på kvällen den 23 mars enl. juliansk kalender och dess dagtid på den 24 mars. Därmed skulle 14:e Nisan inträda på kvällen den 5 april och dess dagtid torsdag den 6 april samt 15:e Nisan inleds torsdag kväll med dagtid fredag 7 april.

Alan D. Corré, Emeritus Professor of Hebrew studies vid University of Wisconsin-Milwaukee, erbjuder, som nämnts, online på Internet en kalender fr. o. m. år 1 i judisk tradition för valfritt judiskt år på adressen http://www.uwm.edu/~corre/calendar.html. Enl. detta program är 14:e Nisan i det judiska året 3790 (= år 30) onsdag 5 april och således 15:e Nisan torsdag 6 april, ett dygn tidigare än vår tänkta visuella observation pekat ut. Om man analyserar den skillnad på en dag som dessa två beräkningar uppvisar och även tar i beaktande yttergränserna för år 3790, den 1 Tishri i både sept. år 29 och sept. 30, finner vi följande. 1 Tishri år 29, som inleder judiskt år 3790, måste senareläggas en dag på grund av specialregeln ”Yakh” samtidigt som avståndet till 1 Tishri år 30 medför att det judiska året 3790 är ett reguljärt år med 29 dagar i Cheshvan och 30 dagar i Kislev. Detta betyder att 1:a Nisan år 30 ”oundvikligt” infaller på torsdag den 23 mars samt 14:e Nisan följaktligen på onsdagen den 5 april och 15:e Nisan på torsdagen den 6 april.

En invändning ligger nära till hands. Varför måste det visuellt beräknade alternativet ovan underkännas? Utom vad redan nämnts har svaret samband med villkoren för påföljande år. Nyårsdagen år 31 följer reglerna. Nymånen inträffar lördag morgon 16 sept. år 30 kl. 05.35 och samma kväll börjar nyårsdagen vid solens nedgång. Men det är ett ”stort” år på 355 dagar och någon fler dag ryms inte inom årets ram.9 Nästa nyårsdag igen förebådas av nymåne onsdagen 5 sept. år 31 kl. 16.31 samt följs tätt av 1:a Tishri samma kväll. Det är ett stritt dygnsflöde, ty även detta år i judiska kalendern är ett ”stort” år och dessutom skottår på 385 dagar. Genom enbart visuell observation skulle det ha varit ganska omöjligt att hantera sådana komplikationer.

Detta exempel visar med önskvärd tydlighet hur viktigt det är att angränsande månader och år tas med i beräkningen när ett bestämt datum beräknas i den judiska kalendern. Man bör kunna anta att reglerna var fasta redan vid vår tideräknings början. Eftersom dessa styrdes av Metons 19-årscykel samt kravet var starkt att årets alla högtider firades vid rätt tidpunkt, vore det egentligen rätt underligt om man inte gjorde dessa beräkningar i förväg. Ginzel hävdar ju också att man ”... på grund av enbart beräkning fastställde månadens begynnelsedag och använde iakttagelse bara som en kontroll”. Eller som Maimonides sade i sin Kiddush HaChodesh (=Välsignelse över nymånen) IV 2: ”...13: Domstolen må beräkna och bestämma för flera år i förväg, vilket år som ska vara skottår, dock ska den först efter rosh hashanah (och detta blott i speciella nödfall) tillkännage beslutet om året. Vanligen har den att ge det tillkänna först under Adar genom att säga: detta år är ett skottår, och den kommande månaden är således inte Nisan, utan Ve-Adar.”

En liknande analys för år 33 ger som resultat att den aktuella nymånen astronomiskt inträffar torsdag 19 mars kl. 13.05. Vid solnedgången i Jerusalem samma dag var tiden för kort mellan nymåne och möjlig visuell observation. Men månen borde ha synts hjälpligt i skymningen efter solnedgången i Jerusalem fredag 20 mars eftersom månen gick ned 1,5 timme efter solen. Då hade det gått nästan 28 timmar sedan den astronomiska nymånen. Därmed infaller 1:a Nisan vid sabbatens inträde fredagkväll den 20 mars och dagtid lördag den 21 mars. 14:e Nisan motsvarar dagtid fredag den 3 april samt 15:e Nisan lördag 4 april. Även enligt Alan D. Corrés kalender är 14:e Nisan i det judiska året 3793 (= år 33) fredag 3 april och således 15:e Nisan lördag 4 april.

Resultatet blir att den synoptiska placeringen av korsfästelsen till en sådan fredag som sammanfaller med den 15:e Nisan varken kan avse år 30 eller år 33. Däremot bekräftar både den tänkta visuella observationen och prof. Corrés program att Johannesevangeliets placering av korsfästelsen till en fredag som infaller på den 14:e Nisan utan tvekan kan gälla år 33.

En nutida beräkning av en judisk kalender vid vår tideräknings början skall inte betraktas som alltför osäker. En bearbetning av kalendern pågick fortlöpande före och vid tiden för vår tideräknings början. En bland många av dem som förberedde den reform av den judiska kalendern, som vi nämnde på sid. 1 och som enligt en tradition fastställdes år 358 under Rabbi Hillel II han-Nasi [enl. Ginzel: ”Patriarch (der letzte des Patriarchats) und als solcher auch Vorstand des Synedriums”], var Rabbi Mar Samuel (levde till mitten på 200-talet e. Kr.). Han var föreståndare för akademin Nahardeah vid Eufrat i Babylonien, där betydelsefull kunskap om kalendern fanns. En ”hemlighet” i den judiska kalendern, som Hillel pekade på, var just Metons 19-årscykel. Denna liksom den uråldriga sju-dagarsveckan hör ännu till grundmönstret i den judiska kalendern.

I sin bok ”Gamla Testamentet blev nytt” markerar Bertil Gärtner ett ställningstagande för egen del och sammanfattar forskarkollegers ståndpunkt i fråga om tidsschemat för Jesu död: ”Men de flesta är idag övertygade om att Johannes har rätt.” (sid. 63). Detta talar för år 33 som dödsår.

Forskaren Bargil Pixner (benediktinmunk och arkeolog som bott länge i Israel) avslutar å andra sidan sin bok ”Wege des Messias und Stätten der Urkirche. Jesus und das Judenchristentum im Licht neuer archäologischer Erkenntnisse. Giessen/Basel 1991” med en detaljerad tidsplan för hela Jesu offentliga verksamhet. Planen börjar i januari år 28 med Jesu dop vid Jeriko och slutar med Jesu död den 7 april och uppståndelse den 9 april år 30. Han tar bl. a. hänsyn till påskfester, vegetation, vindar, klimat och fiske under åren 28–30. Slutgiltig klarhet torde vara svår att nå.

I mitt ex. av helbibeln, Bibel 2000, i Verbums utgåva har på tidsaxeln till ”Den bibliska historien” sid. XXII glädjande nog angetts att ”Jesus föds 7 f Kr (?)” samt på motsvarande tidsaxel på sid. XXIII att ”Jesus korsfästes 33 e Kr”. Eftersom det tidigare ofta angetts ett senare år för Jesu födelse och år 30 för Jesu död hade man kanske förväntat en kommentar till årtalen i tidsaxeln. I den lilla notisen ”Jesus Kristus” på sid. XXII finns ingen sådan kommentar och inte heller någon annanstans i bibelutgåvan. Det hade varit värdefullt med en hänvisning till någon tillgänglig forskningsrapport eller annan vetenskaplig skrift så att man hade kunnat följa den argumentering och värdera de grunder på vilka dessa årtal angivits. Ett e-mail med en sådan fråga har sänts till info@verbum.se 10 den 13 aug. 2001 men inget svar har kommit.

Fotnoter till del 2

1. Se Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, Band 2, spalt 603: ”Liksom hos Josefos och Filon äro i N. T. gränserna oklara mellan termerna för det o.[syrade] b.[rödets] h.[ögtid], grek. ázyma, och påsk”.

2. Se Bertil E. Gärtners bok ”Men Gamla Testamentet blev Nytt”, Verbum/Studiebokförlaget, 1974, sid. 54–67.)

3. Tidsaxeln i Verbums Bibel 2000 anger åren 34/35.

4. Bibelkommissionens Nya Testamentet, ord Tideräkning eller Bargil Pixners bok ”Wege des Messias und Stätten der Urkirche. Jesus und das Judenchristentum im Licht neuer achäologischer Erkenntnisse Giessen/Basel 1991”.

5. Förutom förbudet att lägga nyårsdagen på söndag, onsdag eller fredag måste den flyttas till påföljande dag om tiden för nymåne (hebr. Molad Tishri) inträffar efter kl 18.00 eller senare. Är i det senare fallet dagen därpå söndag, onsdag eller fredag måste nyårsdagen flyttas ytterligare en dag. (OBS. att eftersom dygnet börjar på kvällen vid solens nedgång omkring kl sex är kl 06.00 i den judiska kalendern vid vårt midnatt samt dess kl 18.00 när solen står som högst vid middagstid.). Ska året inte bli skottår och Molad Tishri inträffar en tisdag mellan (hebr. tid) kl 09 +204 ”chalakim” (= drygt 11 min.) flyttas nyårsdagen till torsdagen därpå. Är nya året närmast efter ett skottår och Molad Tishri sker en måndag efter kl 15 + 589 chalakim (=knappt 33 min.) flyttas nyårsdagen till tisdagen.

6. Rimligt är att en sådan åtgärd måste ha beräknats i förväg och kungjorts av synedriet för folket i varje fall innan man hunnit påbörja förberedelserna  av påskfirandet, alltså allra senast den 13 Nisan. Meningen med att lägga in en extra skottmånad är ju som vi ska se att skjuta upp Nisan och därmed påskfirandet en månad!

7. Ordet betyder ”vår” [årstiden] och trots Ginzels skrivsätt är uttalet ”aviv”. Ordets båda ? saknar dagésch.

8. Hebr. , även skrivet. Adar II eller 2. Ve-Adar (”också-Adar”) är vanligt uttryck , t. ex. i slutet av citatet.

9. Året får aldrig innehålla fler dagar än 355 eller 385 dagar vid skottår.

10. Mailets lydelse: En fråga som angår Bibel 2000. Med stort intresse har jag noterat att i tidsaxeln till ”Den bibliska historien” sid. XXII anges att ”Jesus föds 7 f Kr (?)” samt i motsvarande tidsaxel på sid XXIII att ”Jesus korsfästes 33 e. Kr”. Eftersom det tidigare ofta angetts ett senare år för Jesu födelse och år 30 för Jesu död hade man kanske förväntat en kommentar till årtalen i tidsaxeln. I den lilla notisen ”Jesus Kristus” på sid. XXII finns ingen sådan och inte heller på någon annan plats i bibelutgåvan. I anslutning till försättsbladet uppges: ”Historiska texter och tidsaxlar: Verbum förlag i samarbete med sakkunniga”. Utan att mena att uppgiften skulle vara historiskt felaktig önskar jag emellertid information om på vilka grunder Verbum förlag i samarbete med sakkunniga angivit de två årtalen 7 f Kr (?) resp 33 e Kr. Informationen kan ges i ett svar via mail antingen direkt eller som hänvisning till någon tillgänglig forskningsrapport eller annan vetenskaplig skrift. Jag önskar dock att svaret får en så tydlig karaktär att den exakta motiveringen till framför allt år 33 e Kr helt framgår. Med vänlig hälsning André Östlund

Till del 3

Till startsidan