En studie i frågan om man med hjälp av bl. a. kalendrar med viss trovärdighet kan säga något om vilket år Jesus blev korsfäst. Dog Jesus verkligen år 33?
Av André Östlund. Teol. kand. Fil. mag. Prost.
Första versionen: Alla Helgons dag 2001-11-03. 17 Chesvan år 5762 efter världens skapelse.
Texten reviderad i denna upplaga den 8 aug. 2002, 30:e Av år 5762 efter skapelsen.
Texten reviderad i denna upplaga den 17 sept. 2004, 2:a Tishri år 5765 efter skapelsen.
Kalendrar
I den judiska kalendern hittar man direkt rester av babyloniskt inflytande i dess månadsnamn: Tishri, Cheshvan, Kislev, Tevet, Shevat, Adar, Nisan, Ijjar, Sivan, Tammus, Av och Elul. F. K. Ginzel visar i sin ”Handbuch der mathematischen und technischen Chronologie”, Leizig und Berlin 1906-1914, Band 2, sid. 37 den tydliga överensstämmelsen mellan judiska och babyloniska månadsnamn. Vidare indelar inte den judiska kalendern timmarna i minuter och sekunder utan i de gamla babyloniska enheterna chalaki´m (delar). Det går 1.080 chalakim på en timme och en minut är då 18 chalakim; en chélæk, bara 3,33... sekunder lång, kan i sin tur delas i 76 rega'i´m (ögonblick). Alltså går det hela 22,8 pyttesmå rega'i´m på en enda sekund. Bl. a. inför en reform av den gamla judiska kalendern (som skedde under 3:e århundradet e. Kr.) preciserade man (årstids)årets längd. R. Adda bar Ahaba (född år 183 e. Kr.) beräknade tiden mellan vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet, de fyra tekufot (sing. tekufáh), till 91 dygn 7 timmar 519 chalakim och 31 regaim. Exaktheten är imponerande. Hela årets längd blir 365d 5t 997ch och 48r. Om man jämför med det tropiska årets 365,2422 dagar imponeras man av Adda bar Ahabas 365,2468 dagar. Mar Samuel (död 250 e. Kr.) hamnar precis på julianska kalenderns årslängd med årets tekufot till 91d 7,5t, vilket omräknat blir 365d 6t eller 365,25 dagar. En iakttagelse är att dessa beräkningar bortser från att tidsavståndet mellan de årstidsårets punkter som motsvarar tekufot är kortare under vinterhalvåret än under sommarhalvåret. Jorden är närmast solen i början av januari och rör sig då snabbast i sin bana.1 Man utgick tydligen från årets totala längd som rakt av delades i fyra lika delar.
Kalendrar som baseras på månfaser i någon form var de vanligaste i Främre Orienten innan årstidsåret2 fick större betydelse i form av antingen lunisolarår eller solkalender fullt ut. Tydligen infördes en ny kalender under David eller Salomo.3 Judarna skaffade sig i de olika länder dit de fördes som fångar total detaljkunskap om t. ex. tidrymden mellan nymånar eller mellan nymåne och fullmåne samt om förhållandena angående solens skenbara bana i zodiaken i relation till månens rörelser. Och sina högtider behöll de oförändrade!
Eusebius, kyrkohistoriens fader, citerar4 i sin bok Kyrkohistoria5 (VII 32, 14 och 15, avslutad strax före kyrkomötet i Nicea 325), ur Anatolius' påskkanon från ung. 200-talets mitt: ”... han förlägger således under det första året den första månadens nymåne, som är början till hela nittonårscykeln, till den 26 i den egyptiska månaden Famenot, enligt macedoniernas månader till den 22 i månaden Dystrus, och såsom romarna skulle säga, den 11 före den 1 april (=22 mars). Solen befinnes på den nämnda 26 i månaden Famenot icke blott ha inträtt i (djurkretsens) första avsnitt, utan redan på fjärde dagen röra sig däri. Men detta avsnitt brukar man kalla den första tolftedelen, dagjämningen, månadernas början, djurkretsens huvud och utgångspunkten för planeternas omlopp, men det näst föregående för den sista månaden och det tolfte avsnittet och den sista tolftedelen och slutet för planeternas omlopp...” Kunskaperna hade samlats under århundraden och knöts mycket framgångsrikt och bestående till Metons s. k. 19-årscykel från 400-talet f. Kr.
Det fria månårets månader växlade mellan 29 och 30 dagar (ett medelmånvarv utgör 29,53 dygn). Året blev endast 354 dygn långt.6 Detta medför snabbt olägenheter. En sådan kalender blir både 11 dagar kortare än ett tropiskt år och nästan 9 timmar kortare än 12 synodiska månader (d. v. s. 12 månvarv på vardera 29,53 dygn). Den måste då och då ”tänjas ut” om månaderna skall börja vid nymåne. Det babyloniska månårets kalender, som tidigt bands till det tropiska året, använde skottmånader. Den tillämpade åren 529 – 504 f. Kr ett i relation till årstidsåret väl reglerat år genom att i en åttaårscykel (octaë´teris) infoga tre skottmånader.
Metons 19-årscykel
Den grekiske astronomen Meton lanserade insikten om månens 19-årscykel. Månen återkommer i samma fas på samma datum i det tropiska året först efter 19 år (på två timmar och några minuter när). 19 tropiska år rymmer 6 939,60 medelsoldygn och 235 synodiska månader rymmer 6 939,69 medelsoldygn. Denna kunskap, Metons 19-årscykel,7 gav underlag för att med viss noggrannhet kalendariskt låta månens rörelser samspela med det tropiska året. Den judiska kalendern bygger på tanken att mycket precist reglera interkalationerna (fördelning av skottår och skottdagar) och speciellt med finstämda detaljer för Nyårsdagen skapa en kalender i vilken månen befinner sig i exakt samma fas vid inledningen av varje period på 19 tropiska år. Mycket tidigt valde man som ram för detta Metons 19-årscykel. Så kunde man bättre uppfylla Guds befallningar i Gamla Testamentet att fira sina högtider vid mycket fasta tidpunkter under året.
Nisan
Eusebius återger i anslutning till föregående citat ur Anatolius påskkanon i boken Kyrkohistoria (VII 32, 17 och 18): ”Vid besvarandet av uppställda frågor i 2:dra Moseboken säga de, att alla böra på samma sätt slakta påskalammet efter vårdagjämningen, i mitten av den första månaden. Men detta äger rum, då solen går genom det första avsnittet av solbanan eller, såsom några säga, djurkretsen. Men Aristobulus tillägger, att vid påskalammsfesten bör icke blott solen utan även månen gå genom dagjämningsavsnittet. Ty då dagjämningsavsnitten äro två, det ena på våren, det andra på hösten, och de stå emot varandra och påskalammsdagen är bestämd till månadens fjortonde dag på aftonen, så skall månen intaga den plats, som är rakt motsatt till solens, såsom man kan se vid fullmåne. Den ena av dem skall vara i vårdagjämningsavsnittet, nämligen solen, den andra nödvändigtvis i höstdagjämningsavsnittet, nämligen månen.”
Jämför 2 Mos. 12:5 ff. ”Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det... Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk... I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. I sju dagar skall ni äta osyrat bröd...”
Påskmånad är Nisan. Judarna påverkades tidigt i fråga om tideräkningen av starka länder i öst, t. ex. under den s. k. babyloniska fångenskapen. Därför vacklar tidpunkten för årets början. Nyårsdagen, (hebr. Rosh Hashanáh), infaller i sept.–okt. trots att Nisan i mars–april, kallas för ”den första månaden” av t. ex. Eusebius. Ginzel skriver i ”Handbuch der mathematischen und technischen Chronologie”, Band 2, sid. 36, att vid ”Basunfesten” helgade man med basunljud, ”teru`áh”, nymånadsdagen, första dagen i den sjunde månaden, den dag som inledde året. Redan i 3 Mos. 23 kap. (där Israels årliga högtider anges), är Nisan ”första månaden” (vers 4) och Tishri, medan Nyårsdagen som inleds med basunklang, är ”sjunde månaden” (vers 24). Ginzel sammanfattar: ”Att inleda det nya året på hösten var det gammalhebreiska och folkliga och att inleda året på våren dök upp först efter exilen. Basunfesten är alltså förmodligen en kyrklig [sic!] fest, som genom sin fixering vid den begynnande höstens nymåne skulle särskilt inviga årets inledning.”
Det tropiska årets kalendrar
Eftersom vår avsikt är att låta den judiska kalendern och den julianska mötas ska vi beröra den utveckling, som ledde fram till den julianska kalendern, innan vi går in på detaljerna i den judiska. I Egypten hade man länge haft en fast tidpunkt i årstidsåret som man noga observerade, nämligen stjärnan Sirius´ s. k. heliakiska uppgång. I december går Sirius upp vid 18-tiden, finns i meridianen (söder) vid midnatt och är synlig hela natten fram till omkr. kl. 06. Ett halvt år senare, i juni, stiger Sirius upp i öster några timmar efter solens uppgång men dränks i dess ljus. Den syns inte heller på kvällen eftersom den då går ned före solens nedgång. Men Sirius uppgång på morgonen sker tidigare och tidigare och juli månad har scenen förändrats. För första gången under året går Sirius upp strax före solen i öster så att man kan observera den klart innan den dränks av solens strålar. Detta är Sirius´ heliakiska uppgång. Sirius (”Hundstjärnan”, ? Canis Maioris, himlavalvets starkast lysande stjärna i stjärnbilden Stora Hunden) hette i Egypten Sopdet, på grekiska Sothis. Dess heliakiska uppgång skedde vid den tid på året när Nilen svämmade över och förde med sig livgivande vatten och slam till Nildalen. Detta i sig gradvisa skeende brukar för t. ex. år 1000 f. Kr. kalendariskt placeras nära den 19 juli i Memphis (ju sydligare desto tidigare datum).8
Egyptiskt nyår förlades av naturliga skäl till denna tid. Året indelades i tre perioder, översvämningstiden, växttiden samt skördetiden. Varje period räckte i fyra månader vilka omfattade 30 dagar. Kalenderåret innehöll 365 dagar eftersom man lade till 5 ”epagomendagar” (skottdagar) varje år. I Egypten menade man redan långt tillbaka i tiden att det tropiska året omfattade 365,25 dygn. Kalendern var alltså lite kortare än det tropiska året, vilket medförde att 1 461 kalenderår motsvarade 1 460 tropiska år, en s. k Sothisperiod. Kalendern ”backade”9 ett varv under denna tid sakta genom alla årstider och återkom till samma tidpunkt i det tropiska året vid Sothisperiodens slut, en effekt av skillnaden på ett fjärdedels dygn mellan kalenderåret och det tropiska året. Man tror att Sothisperioden första gången inleddes år 2 773 f. Kr. Farao Ptolemaios III Euergetes (246-222 f. Kr.) försökte införa ännu en epagomendag vart fjärde år för att få samstämmighet mellan kalendern och tropiska år. Märk att resultatet skulle ha överensstämt med den julianska kalendern. Det försöket misslyckades. Men sedan Egypten kommit under romerskt välde år 30 f. Kr. genomförde kejsar Augustus samma reform där år 22, som redan då gällt i Rom i 23 år. Den egyptiska kalendern var ingen månkalender utan präglades av att en fast punkt i årstidsåret varit utgångspunkten för kalenderns uppbyggnad. I förbättrad upplaga kom denna att bli modell för den romerske kejsaren Julius Caesars kalenderreform. Under en del eskapader hos Kleopatra (deras gemensamma son Caesarion föddes år 47 f. Kr.) lärde han känna den egyptiska kalendern.
Julianska kalendern
Det tidigare romerska (mån)året hade vid Julius Caesars tid avlägsnat sig långt från det tropiska året. Romarna hade bestämt innan den julianska kalendern infördes att lägga nyåret på den 1 januari. Men då kalendern haft för få dagar höll den inte jämna steg med årstiderna i det naturliga året. Caesar inkallade astronomen Sosigenes från Alexandria vars första åtgärd blev att låta året före den nya kalendern 46 f. Kr. omfatta 445 dagar. Det kallades därför annus confusionis. Möjligen avsiktligt lades den nya kalenderns början, den 1:a januari år 45 f. Kr., så att nymånen inföll på dess första kväll. Roms prästerskap, som sedan tidigare haft ansvar för interkalationen, missförstod regeln att nya kalenderns skottår skulle förläggas quarto quoque anno (vart fjärde år). Förmodligen berodde felet på den då vanliga s. k. inklusiva räkning, som innebar att föregående grupps sista enhet även räknades som första enhet i nästa grupp. Konkret blev resultatet att vart tredje år blev skottår (åren f. Kr. 42, 39, 36, 33, 30, 27, 24, 21, 18, 15, 12 och 9), d. v. s. 12 skottår i stället för 9. Kejsar Augustus befallde att de närmast följande tolv åren fr. o. m. år 8 f. Kr. skulle skottåren utebli. Sista år att sakna skottdag enligt grundregeln blev sålunda år 4 e. Kr. och år 8 det första korrekta skottåret. Alltså har den julianska kalendern fungerat som tänkt sedan år 5 e. Kr.
Julianska kalenderns år innehåller 365,25 dagar genom kontinuerlig korrektion med en skottdag vart fjärde år. Det tropiska året är kortare, nämligen 365,2422 dagar. Denna lilla skillnad betyder 0,0078 dygn. Vid en viss tidpunkt på en viss dag av året passerar solen på sin skenbara rörelse norrut längs ekliptikan ekvatorn, d. v. s. vårdagjämningspunkten. Solen sveper då längs ekvatorn och dess strålar når marken lodrätt på en viss plats på ekvatorn när denna p. g. a. jordens rotation kommer att ha solen i zenit. Den dagen är dag och natt lika långa på varje ort på jordklotet. Denna årliga händelse, som kan fastställas med enkla medel, utgjorde redan tidigt en hållpunkt i beräkningen av årstidsåret. När julianska kalendern infördes år 45 f. Kr. ansågs vårdagjämningen inträffa den 24 mars. Vid kyrkomötet i Nicea 325 hade den ”flyttat” till den 21 mars. Även om de exakta astronomiska tidpunkterna avviker något litet är de tre dagarnas skillnad i huvudsak korrekt. Förklaringen är att skillnaden 0,0078 mellan tropiskt år och kalender under 370 år växt till 2,886 dygn.10 Ändringen på tre dagar mellan kalenderns införande och Niceamötet förvånade dess delegater som (tydligen utan att ta på allvar kalenderns tendens att kontinuerligt avlägsna sig från det tropiska året) ”fixerade” vårdagjämningen i framtiden till den 21 mars. Intresset för vårdagjämningens datum på Niceamötet berodde på sambandet med tiden för påskens firande. Tidpunkten för påskdagen fastställde mötet med en mycket välkänd formel till ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”.
Före och efter Kristus
Att räkna åren ”f. Kr. och e. Kr.” var en bieffekt av de försök som gjordes på 500-talet att (ånyo) precisera tiden för kristen påsk på ett sådant sätt att den inte skulle sammanfalla med den judiska. Abboten Dionysius Exiguus (”den lille”) fick uppdraget av påven. Tidigare hade man inte räknat kalenderår i en oändligt lång löpande serie utan påbörjat en ny era vid någon regents trontillträde eller någon annan välkänd händelse. Dionysius Exiguus sökte år 525 efter ett bestämt år att ange som det första i en ny era i kalendern. Han ville inte använda den diocletianska eran vilken fått sitt namn efter en romersk kejsare som häftigt förföljt de kristna. En av förklaringarna till hur han räknade är följande (enl. Ginzel). Den 25 mars var viktig eftersom man i kyrkan lite oprecist kopplat till detta datum sådana händelser som världens skapelse, Jesu födelse, Jesu död och även hans uppståndelse. ”Dionysios följde tydligen denna äldre uppfattning och betraktade den 25 mars som uppståndelsedag (Påsksöndag).” Dionysius visste att närmast kommande fullmåne på precis den 25 mars skulle inträffa 38 år senare, det år som efter följande räkneövning blev år 563 e. Kr.11 Dionysius tog till sin hjälp Metons 19-årscykel multiplicerad med 7 (antalet veckodagar) samt med 4 (intervallet mellan skottår). 19 x 7 x 4 = 532 år (”stora påskcykeln”). Nu borde år 563 minus 532 leda till att fullmåne även hade inträffat den 25 mars år 31. Vi kan konstatera att datumet inte är korrekt, eftersom Dionysius förbisåg eller inte kände till att den skillnad med vilken Metons 19-årscykel var längre än 19 tropiska år upprepad 28 gånger (d. v. s. 532 år) växer till två dygn. Detta innebär att den fullmåne som Dionysius sökte den 25 mars år 31 i verkligheten inträffade två dygn senare än väntat nämligen den 27 mars. Bekymmerslös om detta tyckte Dionysius Exiguus att uppgiften i Luk. 3:23 att Jesus var ”omkring trettio år när han först trädde fram” verkade stämma bra. Alltså menade han sig ha funnit år -1 som det år då Jesus föddes och alltså år 1 som det första året efter Kristus i en ny kristen era. Något år 0 kan inte finnas i en kalender.
Gregorianska kalendern
Innan vi går tillbaka till den judiska kalendern ska vi bara notera att år 1582 påbjöd påven Gregorius XIII en kalenderreform. Eftersom det genomsnittliga året i den julianska kalendern var för långt beslöt man nu att av sekuläråren (jämna hundratal) skulle endast de som var jämnt delbara med 400 vara skottår. Detta innebar att för varje period av 400 år uteslöt man 3 skottdagar jämfört med den julianska kalendern. Den nya kalenderns år blev på detta sätt 365,2425 dygn långt att jämföra med det tropiska årets 365,2422 och julianska kalenderns 365,25. Först ung. 3 333 år efter införandet har den gregorianska kalenderns överskott på 0,0003 dygn adderats till en dags skillnad jämfört med det tropiska året. För att komma i fas med det tropiska året uteslöts 10 dagar därigenom att man gick direkt från den 4 till den 15 oktober 1582. Protestantiska länder väntade något århundrade innan man antog den s. k. ”nya stilen” Efter en del småförsök övergick Sverige år 1753 genom övergång från 17 febr. direkt till 1 mars). Ortodoxa länder tvekade att införa en påvlig kalender. Ryssland antog den år 1917 och Grekland 1923. Olika ortodoxa kyrkor gör ännu motstånd mot den gregorianska kalendern, bl. a. med motiveringen att helgondagarna kommer fel.
Fotnoter till del 1
1. Sommarhalvåret varar ca 186 dygn 11 tim.; vinterhalvåret c:a 178 dygn 19 tim. Skillnaden är ung. 7 dygn 16 tim.
2. Årstidsåret = tropiskt år = den tidrymd av 365,2422 dygn som det tar för jorden att fullborda ett varv i sin bana runt solen i förhållande till vårdagjämningspunkten.
3. Den skulle enl Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, Band 2, spalt 1387, ha haft 12 månmånader samt ett antal skottdagar.
4. Formellt citerar Eusebius Anatolius skrift men man undrar huruvida det inledande ”han” syftar på den som citeras eller på någon som Anatolius nämnt före citatet. Översättaren ger ingen vägledning. Eusebius behandlar frågan om påsken i sin bok, dels tekniskt i det ovan citerade ur avsnitt VII och dess fortsättning, dels kyrkopolitiskt i t. ex avsnitt V 23-25 där Roms biskop Viktor (189-199) försöker förmå östliga biskopar att flytta påskdagen från 14:e Nisan.
5. Avsnitten ur Eusebius Kyrkohistoria, (SKDB, Tammerfors 1937, översättning av prof. Ivar A. Heikel) sid. 398–399.
6. Det muslimska året är ett fritt månår med 354 dygn.
7. Årets nummer bland de 19 i Metoncykeln anslogs med guldskrift i antiken. Gyllentalet får man om årtalet delas med 19 och den rest som divisionen lämnar ökas med 1. Ett exempel: om Niceamötets årtal 325 delas med 19 får man svaret 17 och som rest 2 vilket ger gyllentalet 3. Jesu länge tänkta födelseår, -1, har gyllentalet 1 och inleder alltså en Metoncykel. Vår tideräknings första år 1 e. Kr.( ingen kalender har något år 0) börjar alltså med gyllentalet 2.
8. 7 juli 1200 f. Kr. gick solen och Sirius upp kl. 04.51. 19 juli samma år. gick Sirius upp kl. 04.03 och solen kl. 04.56.
9. Egypten hade två kalendrar. En offentlig gled genom året; en folklig började årligen vid Sirius heliakiska uppgång.
10. Egentligen skedde vårdagjämningen år 45 f. Kr. den 23 mars och år 325 e. Kr. den 20 mars.
11. Dionysius angav förmodligen ännu vid sina beräkningar årtalen i den diocletianska eran.