Tänkte bara berätta om den sommardag 1960 då jag blev inbjuden till slottet av Prins Wilhelm själv, i egen hög person. Hade på den tiden en skolkamrat, Anne-Christine, vars far var anställd som chaufför (?) vid slottet, så de bodde precis utanför slottsmuren. Nåväl en dag bestämde vi oss för att pröva på att tjuvröka. Sagt och gjort, där stod vi med var sin stulen cigarett, men var skulle vi gömma oss? Det var då vi fick den briljanta idén! I parken nedanför slottet fanns träd som vi visste sedan tidigare var som en koja uppe i lövverket, perfekt gömställe. Så där klättrade vi upp och satt och bolmade. Man kan ju bara ana vad Prins Wilhelm trodde, där han lugnt kommer spatserande i sin park och får se ett rykande träd. Generade fick vi klättra ner och ta emot lite bannor av honom och lova att aldrig mera röka. Sedan bjöd han in oss i slottets stora, stora kök och där var inte som i visan - en liten, liten piga - utan där var det många, det var både bakning och matlagning på gång. Det var en salig blandning av dofter, en doft jag fortfarande minns. Och det var just där, mitt i alla dofterna, vi drack saft och åt bullar, himmelskt gott. Ja, för oss blev just denna sommardag, en dag att minnas. Undrar just hur många vi är som kan ”skryta” med att ha blivit inbjudna på saftkalas, bara så där helt apropå, av en riktig prins, i ett riktigt slott?
PS Höll mitt löfte till prinsen, några år i alla fall.DS