Omöjligt

(Outgiven på svenska)

1. Balansera

En sjö hette Gennesaret. En man vid namn Jesus gick på vattnet i Gennesarets sjö. Det är sant, det står i Bibeln.

Anna hette en flicka som hörde historien om Jesus i skolan. Hon satt med gapande mun och lyssnade. Aldrig hade hon  hört talas om något mer underbart.

Efter skolan cyklade hon till mormors. Där fanns en sjö som hon kallade Mormors sjö. Det var en solig dag i slutet av sommaren.

Anna sa hej till mormor och gick ner till stranden. Mormors sjö var skrynklig: en lätt bris drog fram över vattnet.

Anna tog av sig skorna. Hon visste inte varför, men så skulle det vara. Jesus hade varit barfota när han gick på Gennesarets sjö. Magistern hade visat klassen en bild.

Stenarna på stranden kylde hennes fotsulor. Också vattnet var kallt.

Hur gjorde man? Det hade sett så lätt ut. Jesus tvekade inte. Jesus bara sparkade av sig sandalerna och klev ut på vattnet och promenerade iväg. Det var ingenting särskilt med det.

Anna gick ut på vattnet.

Mormors sjö låg skrynklig framför henne. En karl metade från en eka. Himlen var full av moln som liknade blomkål.

Mamma hade förbjudit henne att gå barfota. Varje vår blev hon förkyld.

Det var kallt åt fotsulorna. Hon skred med armarna utsträckta, som om hon gick balansgång på ett staket. Hur kan man balansera på en sjö? Anna balanserade på en sjö. Det var som att gå på knottrigt glas. Eller is. Inte märkvärdigt alls.

Det var inte märkvärdigt när Jesus gick på Gennesarets sjö heller. Fast magistern hade blivit alldeles helig på rösten när han berättade.

Nu visste hon: det var ingenting särskilt med det. Hon gick en sväng och skrämde småfirrar med sin skugga - och någon skrek.

2. Trampa vatten

Anna vände på huvudet och såg karlen som metade. Han hade fått napp och drog in en gädda. Den spjärnade emot och gjorde ett häftigt kast. Karlen svängde med spöet, snubblade och föll överbord med ett plask och ett skrik, som plötsligt kvävdes av vattnet.

Och Anna sjönk. Sakta som i en hiss dalade hon till botten. Vattnet var kallt. Hon böjde knäna och sköt iväg uppåt mot ljuset. Hon fick huvudet ovanför ytan.

Metaren syntes inte till. Sen trevade hans fingrar över vattenytan, hans hand kom upp och viftade, och huvudet dök upp och han skrek som en som är mycket rädd. Och sjönk igen.

Anna huttrade. Hon förstod att karlen skulle drunkna om hon inte gjorde någonting åt saken. Men hur då rädda? Ingen båt...

Inte behövde Jesus nån båt. Anna brast i gråt. Där borta drunknade en karl och här stod hon till hakan i vatten och trampade upp och ner för att inte sjunka och förmådde ingenting... Eller?

Hon började kämpa sig upp ur vattnet. Det var som att klättra på en stege i en dröm. Vattnet gjorde motstånd. Det gick trögt, som att klättra i gelé, ett gelé som stelnade mer och mer.

Karlen ropade igen, otydligt: han hade vatten i munnen.

Med en sista våldsam ansträngning tog hon sig upp på vattenytan. Den var hård och fast som is under hennes fötter. Hon sprang. Ekan drev ut mot mitten av sjön. Metaren syntes inte till.

Det sägs att en som drunknar sjunker och kommer upp två gånger innan han sjunker för alltid den tredje gången. Anna såg sig omkring åt alla håll. Ingenting. Hon tittade ner i vattnet. Om inte ytan varit fårad av vinden...

Hon la sig framstupa och doppade ner ansiktet och spärrade upp ögonen under vattnet. Där var han!

En skugga kom glidande genom dunklet. En arm sträcktes uppåt. Hon såg en glimt av ett blekt ansikte och luftbubblor som sipprade ur munnen...

Anna reste sig på knä. Hon sträckte ner sin hand i sjön och trevade omkring, tills hon fick tag i mannens hand. Hon drog. Det var omöjligt. Han var för tung. Men hon drog och drog. Hon tog spjärn mot vattenytan med sin vänstra fot och drog så hårt att hon trodde att armen skulle tänjas ut som ett gummirep eller gå tvärt av.

Karlens ansikte kom upp ur vattnet. Han spottade och hostade och drog efter andan med ett pipande ljud. Ögonen var uppspärrade av skräck.

- Hjälp till, sa hon.

Men fasan för att drunkna hade blockerat honom: han hörde hennes ord men förstod inte. Hans kropp hängde som en blytyngd i hennes arm.

- Trampa vatten! skrek hon i hans öra.

Han blinkade till. Trögt började han röra fötterna. Huvudet reste sig ur vattnet, sen kom axlarna, hans fria hand viftade i luften och stödde sig mot vattenytan. Han vräkte sig bakåt och sprattlade med benen och sköt ifrån med fötterna, likt en man som räddar sitt liv ur en vak.

Anna släppte inte hans hand, som om hon var rädd att han skulle glida tillbaka ner i djupet och gå förlorad för alltid. Han reste sig och vacklade av yrsel. Anna drog honom framåt. Hon bogserade honom över sjön mot stranden. Vattnet strömmade ur hans kläder tillbaka ner i sjön.

- Vad hände?

Anna såg upp i hans ansikte. Chocken vek ur hans ögon, blicken klarnade.

- Du var nära att drunkna, sa hon.

Han såg ner och drabbades av en ny chock.

- Herregud! Det här är omöjligt!

Och så sjönk han.

Med fötterna före, rak som en staketstolpe, gled han sakta och ljudlöst ner i dunklet.

Anna blev förtvivlad. Skulle hon förlora honom så nära räddningen? Hon orkade inte hålla emot.

I stället drog hon honom framåt. Hon högg hälarna i vattenytan och slet i hans hand. Hon släpade hans tyngd genom vattnet, tills hon inte orkade längre. Då föll hon ihop med ett kvidande och släppte honom.

Och höjde huvudet. Såg förvånad hur ett darrande leende tänjde ut hans mungipor. Han var i säkerhet, sjönk inte mer, stod på botten med huvudet i fria luften. Och han vadade långsamt iland.

3. Omöjligt

I säkerhet på stranden böjde han huvudet, i trötthet eller kanske bön, en tacksägelse för sin räddning. Anna promenerade ut till ekan och rodde den till bryggan. Metarens kastspö låg på ekans botten. Gäddan hade slitit sig. Det tyckte Anna var bra. En var räddad ur vattnet, en annan hade räddat sig tillbaka till vattnet.

- Ditt metspö, sa hon och räckte det till honom.

- Man kan inte gå på vattnet, sa han.

- Det är inte svårt.

- Svårt, nej. Omöjligt.

Hon förstod inte vad han menade. Vattnet dröp ur hans hår och kläder. De huttrade tillsammans.

- Bäst du går hem, sa hon. Annars blir du förkyld och din mamma blir arg på dej.

- Jag har ingen mamma.

Stackars vuxna. De hade inga mammor mer. Om det fanns något sätt att inte bli vuxen, då skulle hon försöka det.

- Din fru blir arg på dej.

- Jag har ingen fru.

Det var inte mycket bevänt med den här karlen: ingen mamma och ingen fru och inte kunde han simma och gäddan hade slitit sig för honom. Han såg gammal och trött och blöt och ledsen ut.

En synd-om gubbe. Anna var bra på att tycka synd om folk och djur som behövde det. Den här karlen var gammal nog att kunna ta hand om sig själv, men han verkade bortkommen och förvirrad, likt en hund utan husse eller matte. Han var lång och skranglig och knotig och påminde om en torr enbuske, med en krans av vitt hår på skallen och vit skäggstubb i ansiktet.

De gick uppför backen. Varje steg sa klafs klafs. Den svaga vinden drog rakt igenom hennes våta kläder. De gick tysta, men det märktes på mannen att han grunnade på någonting.

Utanför mormors sa Anna hej och tänkte gå in. Han grep henne i axeln.

- Utan dej hade jag drunknat.

- Mormor väntar på mej, sa Anna. Jag fryser ihjäl.

- Man kan inte gå på vattnet, sa han igen. Det är omöjligt.

- Jag har läxor.

Han såg efter henne när hon gick på grusgången upp mot mormors hus.

- Det är omöjligt! skrek han.

Anna svarade inte.

4. Mormor lyssnar

Mormor gick på kryckor. Hon hade cyklat omkull och brutit benet. Nu var hon sjukskriven från brödfabriken där hon arbetade på förpackningsavdelningen. Anna gick ärenden åt henne. Ofta gjorde hon läxorna medan mormor lagade te och satte fram smörgåsar.

Det blev våta spår på golvet efter henne. Kläderna kletade fast vid kroppen. Anna skakade hela tiden av köld.

- Lilla barn, vad har du gjort?

- Badat.

- Med kläderna på?

- Jag var tvungen att dra upp en gubbe som höll på att drunkna.

- Johansson?

- Inte vet jag vad han heter.

Tänderna skallrade i hennes mun. Mormor skakade bekymrat på huvudet.

- Klä av dej och ta en het dusch. Du ska få te när du är klar.

Det kändes ljuvligt att tina upp i duschen. Hon vred på så hett vatten att hon blev röd som en räka i skinnet. Under tiden la mormor fram torra kläder åt henne.

- Jag såg er när ni kom, sa mormor. Du och Johansson, stackarn. Vad hände?

- Han metade och fick en gädda på kroken och tappade balansen och trillade i. Och jag hjälpte honom upp på land.

- Så duktig du är.

- Jag kan gå på vattnet.

- Jaha du.

- Jag gick på sjön. Det var inte ett dugg svårt.

- Bara Jesus kunde gå på vattnet.

- Och jag.

- Så du pratar.

Det som var bra med mormor var att hon oftast lyssnade när Anna hade någonting att säja. Det som inte var så bra med mormor var att hon verkade att lyssna bara till hälften. Hon gillade att prata med Anna. Men det verkade inte som om hon tyckte att Anna någonsin hade något viktigt att säja. Det tyckte inga vuxna. När hon själv blir stor ska hon lyssna uppmärksamt när barn säjer någonting.

- Smörgås?

Anna nickade. Det var likadant varje dag. Mormor visste mycket väl att Anna var hungrig när hon kom från skolan. Då ville hon ha te och smörgås. Men mormor frågade alltid. Det var som en lek. För det mesta nickade Anna. Men ibland var hon på humör att skoja.

- Nej tack, kunde hon säja. I dag vill jag ha pannkaka med senap och vispgrädde.

Men mormor var aldrig på humör att skoja.

- Du vet att jag inte har pannkaka att bjuda på. Och senap - dumheter!

Mormor var en ganska bra mormor, men hon var alldeles för vuxen. Alla vuxna var för vuxna!

- Hur kom det sej att Jesus gick på vattnet?

- Tja, sa mormor, han gick på Gennesarets sjö...

- Det vet jag. Men varför?

- Inte minns jag det. Han var Guds son...

- Det finns ingen Gud, säjer pappa och mamma.

- Nä, det ser inte så ut, sa mormor.

- Hur kan Jesus vara son till en som inte finns?

Det visste inte mormor. Hon såg förvirrad ut och tog en alltför stor klunk av teet, satte i halsen och började hosta våldsamt. Anna bankade henne i ryggen tills anfallet gick över.

- Tack för mat, sa Anna. Jag måste hem nu.

- Så bråttom är det väl inte. Ska jag inte hjälpa dej med läxorna?

Anna skakade på huvudet. När hon var inne i badrummet hade hon fått en idé, som hon ville prova så fort som möjligt.

Hon cyklade fort på hemvägen. När hon åkte över älvbron tittade hon ner. Skulle det killa under fotsulorna om hon gick i en fors?

5. Tyngdlös i badkaret

Det var inte roligt att komma hem till ett tomt hus. Mamma och pappa arbetade båda på brödfabriken. Tystnaden skrämde henne. Det första hon gjorde var att sätta på radion i vardagsrummet, ett musikprogram. Hon vred upp volymen och fyllde hela huset med toner.

Anna föreställde sig att musik var något levande. Tonerna var som svärmar av knott som strömmade ur högtalarna och pilade omkring överallt. De uppfyllde vardagsrummet, vällde fram som osynlig rök i sovrummet och hennes eget rum, forsade ut i köket, flödade utför källartrappan, trängde in i badrummet, steg uppåt och flöt omkring under taket i alla rum... Huset blev ett musikhus och hon var inte ensam mer.

Ibland var det prat i stället för musik i radion. Då låtsades hon att familjen hade främmande. Det var tryggt och mysigt att lyssna till rösterna och inte behöva bry sig om vad de sa, och sen kom det mer musik.

Anna sprang in i badrummet. Idén hon fått lydde så här: hon ville pröva om man kunde gå på vattnet i ett badkar. Dörren lät hon stå på glänt, så att ton-svärmarna skulle kunna flyga in.

Hon fyllde badkaret med varmt vatten och la handen på vattenytan. Den var hård, som en bordsskiva.

Nej. Mjuk. Hon körde lätt ner hela armen till karets botten.

Hård eller mjuk? Det här var underligt. Men hon hade varit med om något liknande helt nyligen. Hon hade stått vid ett fönster i klassrummet och tittat ut på skolgården. Det regnade. Regndropparna rann nerför rutan. Plötsligt upptäckte hon att när hon fäste blicken på en rännil i rutan, då blev skolgården suddig. Utan att röra sig kunde hon låta blicken fara iväg flera hundra meter på bråkdelen av en sekund och titta på skolgården. Då blev rännilen suddig, nästan osynlig.

Hur bar hon sig åt? Det visste hon inte. Hon bara gjorde det. Ingen konst.

Hon, lilla Anna, hade förmågan att låta en fönsterruta stoppa hennes blick eller släppa igenom blicken till skolgården, eller till en fabriksskorsten långt borta, eller ända till månen! Det var hon som bestämde.

Så enkelt det var.

Nu bestämde Anna att vattenytan skulle vara hård. Hon klev i badkaret och ställde sig på vattnet och log triumferande för sig själv. Det fungerade. Hon hoppade upp och ner. Det sa plask varje gång hon landade. Vatten stänkte omkring. Ytan gungade lite under henne.

Vad kunde hon göra mer? Anna la sig på rygg, men det var hårt och obekvämt. Kvickt rusade hon in i sitt rum, tog av sig och hämtade en blå filt, som hon vek ihop och bredde ut på vattenytan. På tre sekunder sög den i sig vatten och sjönk.

Anna slog näven i vattenytan och skrek till. Ytan var hård som glas. Handen sved. Hon förstod. Det var hennes vilja som gällde. Filten hade ingen vilja.

Hon satte sig på vattnet. Det var hårt. Hon tänkte sig vattnet mjukare, som gelé - och sjönk sakta ner en bit. Det varma vattnet omslöt henne mjukt och behagligt. Märkligt hur vattnet kunde vara mjukt eller hårt, beroende på hennes önskan.

Vilken makt hon hade.

En stund svävade hon mellan botten och yta, nästan tyngdlös, som en fisk, och hennes tankar var lika lätta och svävande, likt små bitar av drömmar. Musiken vaggade henne.

Hade Jesus gjort likadant? När han var liten?

Som vuxen hade Jesus gått på Gennesarets sjö och räddat några som var i sjönöd i en liten båt. På bilden som magistern visat hade Jesus gått bland vågorna. Tänk om han halkat omkull. Vem visste, det hade han kanske gjort. Slirat och hasat hit och dit, förlorat balansen, hoppat på ett ben, snubblat, virvlat runt och irrat vidare över den blåsiga sjön...

Anna log för sig själv när mamma överraskande stod i dörröppningen.

6. Ljugar-talanger

Hon svävade fortfarande en bra bit ovanför botten.

- Vad gör du här?

- Badar, sa Anna.

- Du brukar väl aldrig bada den här tiden på dan.

- Nu gör jag det.

Anna lät sig sjunka ner till botten. Hon vilade mjukt mot filten. Mamma hade inte lagt märke till något ovanligt.

- Har du lagt filten i badkaret? Är du inte riktigt klok!

Filten la hon märke till...

- Nu vill jag veta vad du gör med filten i badkaret!

Mamma var ofta trött och på dåligt humör när hon kom från fabriken.

- Jag tänkte sitta på den.

- Den blir ju våt.

- Jag tänkte lägga den på vattenytan, men den sjönk.

- Tacka för att den sjönk. Vad trodde du?

- Jag trodde att jag skulle kunna sitta på filten på vattnet, sa Anna.

Mamma gav henne en underlig blick.

- På vattnet?

- Ja, sa Anna.

- Ovanpå vattnet?

- Ja.

- Som det var is.

- Ja.

- Men det är inte is.

- Jag vet. Men vattenytan är hård ändå. Om jag vill, sa Anna.

- Om du vill. Du menar att du kan göra is?

Anna förstod att mamma skojade med henne. Men inte snällt. Inte för att vara rolig. Mamma trodde inte på henne. Hon ville att Anna skulle berätta sanningen. Men det var ju det hon gjorde...

- Nej. Inte is. Men jag kan göra vattnet hårt. Om jag vill. Och gå på vattnet.

- Gå på vattnet?

- Det är enkelt. Som när man tittar på en fönsterruta, på en droppe, och sen genom rutan långt bort.

Mamma skakade sakta på huvudet och suckade.

- Rune, ropade hon. Kom hit ett slag.

- Jag steker fläsk, ropade pappa från köket.

- Kom hit!

Pappa lydde alltid när mamma hade den där tonen. Anna hörde hur pappa drog stekpannan av plattan. Han dök upp i dörröppningen.

- Vilken renlig dotter vi har.

- Det är inte fråga om renlighet nu, sa mamma. Anna påstår att hon kan gå på vattnet. Du vet vad jag tycker om hennes lögnhistorier.

- Det är sant, sa Anna.

Hon började huttra. Vattnet hade kallnat.

- Vi har haft bekymmer med dina lögner förut, sa mamma. Kommer du ihåg när du sa att du skulle få ett barn och att Per var fadern?

- Det var ett påhitt, sa Anna. Jag är för liten för att få barn, ju. Det var bara på skoj.

- Ingenting att skämta om, sa mamma.

Per var grannpojken. Mamma hade talat med Pers mamma och Pers mamma hade talat med Pers pappa och Pers pappa hade gett Per stryk. Per förstod ingenting.

- Vi lekte bara mamma pappa barn.

- Det får ni sluta med, sa Pers mamma.

- Varför?

- Därför, sa Pers mamma.

Per förstod fortfarande ingenting. För säkerhets skull spöade han upp Anna nästa gång de träffades.

Anna var mindre än Per. Men hon visste mer. Hon visste att det bara var vuxna som fick göra barn. De som själva var barn fick inte ens leka göra barn. De fick inte ens skoja om det.

Att gå på vattnet var tydligen också något som barn inte fick göra. Eller ens tala om.

- Be mamma om förlåtelse nu, så är allt bra och vi får äta fläsk med löksås, sa pappa.

- För vad? sa Anna.

- För att du ljuger.

- Du måste ta itu med henne på skarpen, sa mamma. Hon har ärvt dina ljugar-talanger.

- Jag kallar det fantasi, sa pappa. Det är något fint.

- Fint att ljuga för sina föräldrar? Orätt, det är vad det är!

Anna ryste till. Det var hemskt när mamma och pappa grälade. Hon kände det som om det alltid var hennes fel.

- Det är sant, sa hon. Jag kan visa.

Anna reste sig och lyfte ena benet ur vattnet och satte foten på vattenytan - och foten sjönk igenom ner till botten.

Mamma log svagt.

- Jag kunde nyss! sa Anna.

Hon försökte igen och igen. Det gick inte.

Mamma stod med korslagda armar och tittade på Anna och sa ingenting. Pappa blinkade åt henne bakom mammas rygg.

- Skynda dej nu. Förlåt är väl inte ett så svårt ord?

Anna frös. Hon hade gåshud över hela kroppen. Förlåt var ett av de svåraste ord som fanns. Hon mådde illa. Magen gjorde ont.

De väntade.

Anna viskade:

- Förlåt.

Och såg ner i golvet av skam. Hon menade inte vad hon sa. Det var att ljuga.

Mamma lindade in henne i ett badlakan och gnuggade henne torr och varm.

Pappa fortsatte med matlagningen.

Nej, inte varm. Anna frös fortfarande när hon satt och åt fläsket och löksåsen och potatisen. Löksåsen var gjord med mess-smör. Den var jättegod.

Anna fortsatte att frysa när hon lagt sig. Hon kröp djupt ner under täcket och kurade ihop sig som en sovande katt. Hon önskade att hon haft en svans att svepa omkring sig. Det dröjde länge innan hon somnade.

Hon drömde en konstig dröm. Hon kunde inte gå på vattnet. Varje gång hon försökte sjönk hon hjälplöst mot botten.

7. Äventyrslandet

Känslan av hjälplöshet var kvar när hon vaknade. Tänk om hon inbillat sig alltsammans. Pappa hade rätt: hon hade stark fantasi. När hon lekte visste hon ibland inte vad som var påhitt och vad som var verklighet.

Det blev en varm dag. Flugorna surrade vid fönstren i klassrummet. Alla satt och hängde. Till och med magistern gäspade.

Per cyklade ifatt henne på hemvägen.

- Är du med?

Anna visste vad han menade.

- Jag måste till mormor först.

Per gjorde henne sällskap. Han ville egentligen inte vara tillsammans med henne, men hans kompisar bodde för långt bort. Anna var bättre än ingenting.

Mormor bjöd på te och ostsmörgåsar. Per åt glupskt och sörplade i sig teet. Mormor rynkade ögonbrynen var gång Per sörplade, men hon sa ingenting. Efter maten cyklade de till butiken och handlade åt mormor.

När de lämnat ryggsäckarna hemma, lekte de sin vanliga lek. Det gällde att ta sig ner till småbåtshamnen vid älven i en rak linje. Alla hinder måste de klättra över eller krypa under.

Per gick först. Han hade uppfunnit reglerna. Han var ledaren som bestämde. Först sprang de på byvägen. Sen hjälpte de varann genom ett taggtrådsstängsel.

På andra sidan fanns ett äventyrsland. Där kunde vad som helst inträffa. De måste vara försiktiga. De smög nerhukade i ett dike och kom till en lada. Lyckligtvis låg ladan mitt i vägen: de blev tvungna att klättra över den.

Ladan tillhörde en elak bonde. Det gällde att vara snabb och inte bli sedd. Alla människor de träffade bakom taggtråden var elaka, det måste de räkna med. Det var inte spännande annars.

Leken gick ut på att utsätta sig för faror och svårigheter, ju fler desto bättre. I början tyckte Anna att det var en fånig lek, men hon greps snart av spänningen och trodde på allt som Per sa.

- Om du blir sårad får du inte skrika, hur ont det än gör, viskade han. Fienderna kan höra.

Han sa inte vilka fienderna var. Anna visste. Fienderna var alla vuxna och alla stora killar.

Per lutade en planka mot väggen. Han tog sats, sprang fram och hoppade upp på plankan och sträckte upp händerna och fick grepp om takfoten. Ena benet svängde upp på taket. Med en rullande rörelse klängde han efter med resten av kroppen.

- Din tur.

- Jag törs inte.

- Tjejer! Är du skraj?

- Ja.

- Än sen? Det är jag med. Förstår du inte? Det är det som gör alltihop så kul.

Anna tyckte inte att det var kul. Men hon gjorde nästan vad som helst för att inte bli hemkörd.

- Hjälper du mej?

- Det är klart.

Anna tog sats och sprang så fort hon kunde och hoppade upp på plankan och sträckte upp båda armarna. Hon kände hur Per grep hennes högra hand. Hon dinglade fritt i luften. Orkade han?

- Klättra uppför väggen, sa han.

- Du släpper inte?

- Var inte ängslig.

Hon var ängslig. Med gympaskorna sökte hon efter fästen i sprickorna i det gamla träet. Per höll sig fast med ena handen och drog med den andra. Snart kunde hon hjälpa till med sin vänstra hand. Hon vältrade sig över kanten och kunde äntligen pusta ut på taket.

- Jag kunde! sa hon triumferande.

- Det var jag som drog upp dej.

Hos mormor hade Per varit blyg och tyst och väluppfostrad. Mormor var glad i Per för Annas skull.

- Per är verkligen en trevlig kamrat åt dej.

Om mormor bara hade vetat. Per var inte alls blyg och väluppfostrad. Han var stark och modig och tuff och taskig och hånfull. Han snöt sig som han sett skidlöpare göra: genom att fräsa till häftigt, utan att använda en näsduk, eller ens handen. Och han kissade utan att vända sig bort.

Trevlig var inte rätta ordet.

8. Följa John

De kravlade sig upp till taknocken och ner på andra sidan. Det hisnade i Annas mage när hon tittade ner.

Per satt på hälarna och gick med små steg utför taket och hoppade ner på marken med en häftig duns. Att han tordes! Själv hasade hon sakta utför på mage. Redan nu visste hon att hon skulle få skäll när hon kom hem, för att hon smutsat ner sina jeans.

Med tårna kände hon att hon var nere vid takfoten.

- Hoppa!

- Hur då?

- Som jag. Vänd dej. Sen är det bara att hoppa.

Det var det inte alls. Om hon vände sig och tittade ner skulle hon få svindel och inte våga röra sig. Hon skulle bli kvar på taket tills hon svalt ihjäl eller brandkåren hämtade ner henne med en stegvagn.

- Hämta en stege, sa hon.

- Här finns ingen stege. Du måste hoppa.

Aldrig. Det var fruktansvärt högt. Att Per inte brutit båda benen var rena undret.

- Hjälp mej ner, sa hon ynkligt.

- Typiskt! Varför skulle jag dra på dej... Hasa ner så långt du kan och låt dej falla.

- Tror du jag törs?

- Det är inte högt. En blind kanin skulle klara det.

Anna skrattade till. Hon såg för sin inre syn hur en blind kanin sakta makade sig över takkanten och hoppade...

- Tar du emot mej?

- Sluta tjafsa!

- Det får vara om du inte lovar att ta emot mej.

- Ja!

Försiktigt hasade hon ut över kanten. Och ångrade sig. Men nu var det för sent. Hennes egen tyngd drog henne neråt. Hon försökte klamra sig fast med fingrarna, men fick inget tag, de krafsade hjälplöst mot tegelpannorna. Farten ökade, hon föll.

Per försökte ta emot henne. Det slutade med att de båda hamnade i en hög på marken, intrasslade i varann.

- Har jag brutit benen? sa Anna ängsligt.

- På mej i så fall, din klump!

Anna kände efter. Ingenting var brutet. Hon kikade upp. Tänk att hon klarat av att falla så högt uppifrån!

De gick nerför en backe. En hägg stod i vägen. De klättrade upp i häggen och ner igen. Det var lätt. Häggar var bra klätterträd. Anna såg ut över älven. En motorbåt var på väg uppströms.

- Pssst!

Per vinkade åt henne att skynda på. De gömde sig bland ormbunkar och alar. Två stora pojkar kom gående på den smala vägen ner till småbåtshamnen. Per la handen över hennes mun och viskade i hennes öra:

- Bullen och Sverker. Inte ett knyst!

Anna förstod att Per var lika rädd för stora killar som hon själv. Det var mysigt att ligga hopkrupen bredvid Per och känna hjärtat bulta i bröstet och lyssna till Pers snabba andetag och betrakta de två farliga som gick där nere. De hade någonting i händerna. Slangbellor? Plötsligt vek de av in i snårskogen och försvann, kanske för att skjuta till måls på småfåglar.

Per och Anna smög vidare ner till stranden. Anna kände hur vattnet drog henne till sig. Det var nästan som ett lockrop: Kom hit! Hon närmade sig strandkanten.

Här var älven stilla. Längre ut var strömmen stark och bildade forsar under bron. Hon undrade hur det skulle kännas...

- Vad gör du? sa han.

- Känner om vattnet är kallt.

Hon hade tagit av sig skor och strumpor. Gyttjan i strandkanten var uppvärmd av solen. När hon klev omkring vällde geggan upp mellan tårna på ett ljuvligt vis.

Per följde hennes exempel.

- Det är för kallt att bada.

- Jag badade i går.

- Du?

- I badkaret, sa Anna.

- Äh. Jag törs hoppa i nu.

- Gör det då.

- Jag har inga badbrallor. Vi gör nåt annat, va.

- Vad då?

- Följa John.

Per var John. Han gjorde en kullerbytta i gräset och rullade utför branten och klättrade upp i en al och hängde i knävecken i en gren och sprang ut i vattnet, tills det nådde till knäna och blötte ner jeansen.

Anna gjorde efter alltihop. Hon tvekade innan hon vadade ut. Nu skulle mamma bli dubbelt arg: smutsiga och våta jeans. Men hade man gått med på att leka Följa John, då gällde det att följa genom vått och torrt. Annars var det ingen mening med att leka.

Föräldrar förstod inte att man måste följa vissa regler när man lekte. De var ju så noga med regler annars! Det verkade som om alla vuxna hade glömt sin egen barndom. För visst hade de lekt samma lekar, smutsat ner sig på samma sätt, gjort sig illa, gett löften som de måste hålla?

Hon skulle aldrig glömma. Om hon fick barn som vuxen skulle hon förstå.

Felet med Följa John var att man tröttnade ganska fort. Per ville göra någonting annat.

- Först är det min tur att vara John, sa Anna.

- Det är inte roligt längre.

- Jag har rätt att vara John, sa Anna.

Per ryckte på axlarna.

- Okay. Men inga mesiga grejer.

Anna log för sig själv.

Hon sprang.

Per löpte efter, lätt som en hind.

Anna svängde runt med danssteg, virvlade iväg över stranden, rusade ut på en brygga...

Per dansade efter, härmade henne perfekt - ingen konst, gör någonting svårt!

Och Anna gjorde någonting svårt. Det var bara det att det var jättelätt för henne. Hon flög ut från bryggan, landade på vattnet med en graciös nigning, sprang några steg på ytan och vände sig om.

9. Tvekan är tvivel

Per hejdade sig vid bryggans kant. Han stod och gapade, som om han såg någonting märkvärdigt.

- Kom! ropade hon. Du ska följa John, ju!

Per skakade förbryllat på huvudet. Han såg sig omkring, som för att kontrollera att han fortfarande befann sig på älvstranden, i verkligheten, och inte i en dröm. Han vände blicken tillbaka till henne, räddhågat, som om han skådat en ängel, nyss anländ från Himmelrik.

- Hur gör du?

Till svar hoppade Anna upp och ner några gånger och gjorde en piruett. Det var sällsamt. Hon kunde någonting som ingen annan kunde, inte sen Jesu tid. Och det var så enkelt, så fantastiskt enkelt. Vem som helst borde klara det.

Per gapade.

Anna promenerade in till bryggan och la handen på hans arm.

- Kom. Det är lätt.

Han såg på henne som om hon faktiskt varit en ängel, eller som om hon plötsligt förvandlats till någonting främmande och skrämmande.

Jesu lärjungar hade också varit skrämda när Jesus började promenera omkring på Gennesarets sjö. De bävade.

Per såg också ut som om han bävade.

- Du går på vattnet, viskade han.

- Det kan du också göra, om du vill.

- Aldrig. Det är inte normalt. Är du en häxa?

Anna skrattade. Vad trodde Per - att de uppträdde i en saga?

- Var inte så mesig, sa hon. Jag kan lära dej.

- Rädd är jag inte, sa han tjurigt. Men det måste vara hemskt svårt. Hur gör man?

- Du bara bestämmer dej för att vattenytan är hård. Sen går du ut på den.

- Är det allt? sa han tvivlande.

- En sak till: du måste tro att du kan.

- Och om jag inte tror?

- Då sjunker du.

Anna mindes Johansson, som sjönk när han plötsligt upptäckte att han gick på vattnet. Ja. Man måste tro.

Per sträckte ut en fot utanför kanten på bryggan och hejdade den strax ovanför vattenytan.

- Tvekan är tvivel, sa Anna. Tro. Titta på mej.

Hon lät sig sakta sjunka till knäna i vattnet. Jeansen var redan våta, så det spelade ingen roll längre.

Per stirrade som om han bevittnade ett underverk.

Anna gjorde ett försök att glida upp till ytan igen enbart med viljekraft, men det gick inte. Hon blev tvungen att arbeta sig upp. Det var som att klättra uppför en lodrät stege.

Pers ansikte lyste.

- Det ser jätteroligt ut. Nu vill jag försöka.

Anna räckte ut sin hand. Per tog den och kramade den hårt. Han bet ihop tänderna och klev djärvt ut på vattnet bredvid henne.

- Det är inte klokt!

Per skrattade häpet till. Han såg sig omkring. Han tog ett par steg framåt. Han stampade med ena foten. Vattnet stänkte.

- Det är omöjligt!

Sekunden efteråt sjönk han.

Hans nakna fötter försvann i djupet, benen gled neråt, först till smalbenen, sen till knäna, sen till höfterna...

- Hjälp!

Anna höll i hans hand och spjärnade emot. De var ute på djupt vatten nu.

- Du kan hejda dej själv, bara du vill, sa hon.

- Hur då?

Hon kunde inte förklara. Det gick inte att förklara. Antingen trodde man på det eller också gjorde man det inte.

- Fundera inte, sa hon. Gör det bara.

Anna kunde inte stå rak längre. Hans tyngd drog ner hennes arm. Hon spjärnade emot så hårt att fötterna pressades ner en bit i vattnet.

Plötsligt sjönk han inte mer. Han log brett.

- Nu vet jag. Nej, jag vet inte, men jag känner hur det är. Så enkelt. Hjälp mej upp.

Anna drog i hans arm. Per klev uppåt genom vattnet, som på en stege, och stod snart på ytan. Anna släppte hans hand.

- Nu kan du själv.

Ja, nu kunde han själv. Hans tidigare tvekan var som bortblåst. Efter en lov fram och tillbaka nära stranden, rusade han utåt älven så fort han kunde och bromsade tvärt, som om han befunnit sig på is. Med armarna utsträckta gled han snabbt över vattenytan. Rätt vad det var föll han på sidan, som om någon slagit undan benen. Strömmen hade träffat honom.

Per reste sig och såg snopen ut. Han stod stilla och följde med. Han kunde ha stått på en rullande trottoar.

Anna sprang ut till honom.

- Det här är det häftigaste jag varit med om! sa han med lysande ögon.

Han tog båda hennes händer och dansade en vild dans, en älvdans. Sen låg de på knä och tittade efter fisk i djupet, men älven var alltför förorenad. De såg ingenting.

- Ska vi gå hem? sa Per.

Till och med detta att gå på vattnet blev tråkigt till sist. Det var inte märkvärdigare än att gå på is. Dessutom var det kallt åt fötterna.

När de närmade sig bryggan stod de två äldre pojkarna där och väntade.

10. Jagade

De stannade på betryggande avstånd.

- Vad tror ni att ni gör? sa den tjockaste av pojkarna, han som kallades Bullen.

- Ingenting, sa Anna.

- Det ser ut som om ni gick på vattnet, sa Sverker.

- Vi är på väg hem, sa Per.

- Vad är det för tricks ni kör med?

- Inga tricks, sa Per.

- Tror du att jag är dum?

- Nej.

- Tror du att jag är blind?

- Nej.

- Ingen kan gå på vattnet. Ingen utom Jesus.

- Nej, sa Per. Får vi gå hem nu? Vi fryser.

- Visa hur ni bär er åt.

- Det är lätt, sa Anna. Man bara går.

Anna klev upp på bryggan för att visa att hon var barfota. Sen sprang hon ut på vattnet i en halvcirkel och kom tillbaka.

Bullen tog av sig strumpor och skor. Han såg misstänksamt på dem.

- Hur gör man?

- Gå bara. Det är ingen konst. Men om du inte tror att du kan, då sjunker du.

- Kan ni så kan jag.

Anna var säker på vad som skulle hända. Och hon blev inte besviken. Tjockisen klafsade ut på bryggan, drog ett djupt andetag och klev ut i luften.

Han sjönk som en sten.

När han fick huvudet ovanför ytan igen var han inte glad. Han hostade och spottade och svor och lovade att så fort han fick tag i dem, skulle han klämma ihop dem och knåda dem till bollar, som han skulle sparka iväg till andra sidan älven.

Det lät inte bra. Lyckligtvis var de i säkerhet.

Trodde de.

Bullen hjälptes upp på bryggan av sin kompis. Med vatten skvättande ur kläderna sprang han till en annan brygga, hoppade i en motorbåt och startade motorn. Han backade ut en bit och satte kurs på Anna och Per.

De var fångade i en fälla. Sverker bevakade stranden.

- Spring! sa Per.

De rusade iväg uppströms. Sverker sprang utmed stranden. Motorbåten vrålade efter dem. De hade inte en chans. Båten var alltför snabb.

- Jag räknar till tre, sa Per. Sen springer du åt vänster och jag åt höger. Ett... två... tre!

Båten var tio meter bakom dem när de vek av åt sidorna. Bullen hann inte med. När han beslöt sig för att förfölja Anna, hade hon hunnit långt därifrån.

- Vi har inte en chans i längden, flåsade hon till Per. Vad ska vi hitta på?

- Det är du som har fantasin.

Ja. Om hon kunnat tänka i lugn och ro. Men det var omöjligt med den smattrande båten bakom dem.

De rusade under bron. Det var ett misstag. Här forsade älven över klippblock på botten, det skummade och stänkte. De snubblade och halkade och var nära att falla hela tiden. Det var som att springa på knagglig is. Och motorbåten närmade sig med högsta hastighet.

Mitt under bron fanns en stenkista. Anna hade ofta sett den skymta under vattnet när hon gick över bron.

- Spring mot mitten av bron, sa hon.

- Du då?

- Spring!

Per spurtade iväg. Anna låtsades snava, föll på knä och vände sig om.

Motorbåten var helt nära. Bullen saktade farten och vred en aning på ratten för att inte riskera att köra på henne. Han ströp gasen och böjde sig ut över relingen för att gripa tag i henne.

Då drog hon ett djupt andetag, gjorde sig tung och sjönk utom räckhåll.

Vattnet var chockerande kallt. Strömmen förde henne snabbt med sig. Hon blundade hårt. Efter några sekunder trampade hon sig upp till ytan och öppnade ögonen.

Hon hade räknat rätt: Bullen hade struntat i henne och jagade efter Per med full gas. Det såg inte ut som om han skulle ha någon möjlighet att undkomma.

Anna kom upp på fötterna. Hon frös. Skulle tricket lyckas? Om inte, så hade hon lurat Per...

Med ett brak som hördes vida omkring, körde motorbåten upp på stenkistan och blev stående. Bullen kastades fram mot ratten och all luft gick ur honom.

Anna kände en häftig triumf. Hon hade lyckats. Det var som pappa sa: fantasi var en bra sak.

Per kom henne till mötes. Han såg på henne med ny respekt.

- Det där hade jag aldrig kunnat räkna ut, erkände han.

En våg av värme sköljde igenom henne vid hans ord. Hon visste hur sällsynt det var att en kille tillstod att en tjej kunde göra någonting bra. Värmen behövde hon. Nu frös hon så att hon skakade hela tiden.

De sprang tillbaka mot bryggan, där de lämnat strumpor och skor. Men Sverker hade förekommit dem: han satt på bryggan och väntade.

Genast ändrade de riktning, rusade in mot stranden och uppför älvbrinken. De sprang så fort de kunde och tyckte att de hörde fotsteg bakom sig, men vågade inte vända på huvudet. Luften tog slut i lungorna, varje andetag var en plåga, det sved i bröstet, benen kändes mjuka, de vinglade fram.

När de kom till taggtrådsstängslet var de tvungna att stanna och hjälpa varann igenom. De såg bakåt. Ingen förföljde dem. Ändå kröp de alltför fort igenom taggtråden, fastnade och ryckte sig loss i blind panik. Utanför Pers hus skildes de.

- Vi ses i morron.

- Okay.

Anna rusade in och slog igen dörren hårt efter sig och fortsatte i full fart genom tamburen in i köket.

Det var senare än hon trott. Pappa och mamma hade redan ätit. De tittade upp när hon kom intumlande, barfota, genomvåt och smutsig, med sönderrivna jeans. Blicken i deras ögon mörknade olycksbådande.

.

11.  Barn måste straffas

De trodde henne inte.

Anna berättade alltsammans, precis som det var, med rädslan för de stora killarna, och hur hon lurat dem men blött ner sig, och varför de inte kunnat hämta sina strumpor och skor, och hur de rivit sönder sina jeans i sin vilda flykt genom taggtråden. Men de trodde henne inte.

- Man kan inte gå på vattnet, sa mamma. Det förstår du väl.

- Fantasi är bra, sa pappa. Jag förstår att det är roligt att hitta på. Det gör jag också. Men det finns gränser. Att hitta på är en sak, att ljuga nånting helt annat.

- Jag ljuger inte, sa Anna.

Mamma höjde sin hand, som om hon tänkt ge Anna en örfil, men hon slog inte. Anna hade aldrig fått stryk. I stället tog mamma tag i hennes överarmar och skakade henne.

- Vad är det med dej, barn? Du är som förbytt. Du brukar inte ljuga för oss, eller hur?

Anna skakade på huvudet.

- Varför gör du det nu?

- Jag säjer som det är, sa Anna. Det kan jag inte hjälpa.

- Och titta så du ser ut!

Anna skämdes. Mamma var mycket noga med att man skulle vara ren och prydlig.

- Vet du vad som händer med Per just nu?

Anna nickade med tårar i ögonen.

- Han får smaka rottingen.

Rottingen, det var den man piskade mattor med. Anna ryste till. För sin inre syn såg hon Per hänga upp och ner på piskställningen i trädgården, medan hans far piskade trotset ur honom...

- Så gör inte vi, sa pappa milt. Vi har alltid försökt att uppfostra dej med kärlek, mamma och jag.

Anna nickade. Tårarna började rinna. Det här var värre än en örfil. Pappas ord fick henne att känna sig usel.

- Vi vill att du ska växa upp till en ärlig person, som man kan lita på, fortsatte pappa.

Anna snyftade. Hon försökte ju allt vad hon kunde! Men de trodde henne inte. Hur skulle hon bära sig åt?

- Vi har varit för eftergivna, sa mamma. Barn måste straffas när dom gjort orätt.

- Hittills har Anna inte berett oss nåra bekymmer, sa pappa.

- Du glömmer hennes påhitt, sa mamma. Därför att du själv tycker om att berätta historier. Men när det urartar till lögn, då gäller det att gripa in med fasthet!

Mamma slog handflatan i bordet. Anna hoppade till.

- Du får ingen mat förrän du har hämtat dina strumpor och skor.

- Det är mörkt ute.

- Och blir bara mörkare om du inte skyndar dej.

- Men jag är mörkrädd.

- Du får Per med dej.

Mamma gick till telefonen för att ringa till Pers föräldrar.

Anna tittade vädjande på pappa. Men pappa slog ner sin egen blick. Anna visste: när mamma hade bestämt en sak, då vågade pappa aldrig annat än hålla med. Hon sprang in på sitt rum för att byta.

12. Smyga i mörkret

Det var skymning när hon kom ut, en blå sensommarskymning, som gjorde henne underlig till mods.

Hon hade lust att springa sin väg, att rymma till ett land där sanning var sanning och lögn var lögn och alla vuxna förstod när man talade sanning och när man hittade på. Ett land där alla litade på varann. Ett land där man fick vara den man var, utan förställning. Kanske fanns ett sådant land någonstans bortom regnbågen...

Per väntade på henne. Han var röd och svullen kring ögonen: han hade gråtit. Det betydde att han fått stryk.

Plötsligt skämdes hon för sina tankar på att rymma från alla vuxna. Mamma och pappa tyckte om henne så mycket att de aldrig slog henne. Hon måste visa sig värd deras förtroende.

- Snart är det mörkt, sa hon.

- Det skiter jag i, sa Per. Lagom åt dom ifall vi blir överfallna och blir liggande och blöder eller om vilda hundar sliter oss i stycken...

Anna visste att Per älskade att överdriva, men nu hajade hon till.

- Finns det vilda hundar?

Per svarade inte. Han sprang, sur och arg, och Anna följde honom.

Den här gången kröp hon försiktigt genom taggtrådsstängslet.

Mörkret i älvbacken var som ett överfall av en fiende. Med ens var snårskogen en farlig djungel, där rovdjur lurade.

- Aldrig att jag vågar mej ner där, sa Anna.

Också Per tvekade.

- Jag får spö om jag kommer hem utan mina skor, sa han. Kanske värre. Det värsta jag vet är att bli instängd i garderoben.

- I mörkret? sa Anna och ryste till.

- Efter en stund är man alldeles snurrig. Man vet inte vad som är upp eller ner.

Per var nära gråten. Hans tuffhet hade försvunnit.

Anna smög sin hand i Pers. Han grep den genast. Mitt i sin rädsla kände sig Anna större och mer betydelsefull än förut. Hon var kompis med Per, inte bara ett påhäng.

De hade erkänt sina rädslor för varann. Två svaga - tillsammans kanske de vågade trotsa mörkret.

Så ljudlöst som möjligt rörde de sig utför backen, förbi klätterhäggen, in bland alar och ormbunkar. Det var besvärligt att smyga fram hand i hand, men nödvändigt. Om Per släppte hennes hand, skulle hon råka i panik och bara skrika och skrika. Och hon hade en känsla av att Per kände likadant.

I somras hade hon plockat smultron här i slänten. Hur kom det sig att mörkret hade denna makt att förvandla? Man såg ingenting - då var det fritt fram att inbilla sig vad som helst. Pappa var också mörkrädd. Han hade sagt att det berodde på att han hade så mycket fantasi. Precis som hon. Men fantasi var ju någonting bra?

Plötsligt stelnade Per till och blev stående.

- Hörde du? viskade han.

13. Närhet

Först hörde hon ingenting och såg ingenting. Sen märkte hon hur Per andades och hon blev medveten om sitt eget hjärtas bultande och hur händerna sonm kramade varann var fuktiga av svett, trots att kvällen var kylig. En hund skällde på andra sidan älven. Mellan alstammarna såg hon älvens vatten glimta matt som smält tenn.

- Vad var det? viskade hon.

- Jag vet inte. Ingenting.

Tänk om tjockisen och Sverker var kvar vid bryggan och väntade på dem...

Just då exploderade mörkret framför dem i ett ursinnigt fladdrande och brakande. En reflexrörelse fick dem att fara ihop och in i varandras famn. Per skrattade till hysteriskt.

- En skogsduva. Den blev nog mer skrämd än vi.

Anna tvivlade. Det var på håret att hon kissat på sig. Benen kändes mjuka. Hon tänkte inte ta ett steg till.

De stod tysta så länge att det kom som en chock när Per viskade:

- Vi måste fortsätta.

- Kan vi inte gå hem?

- Om du vill. Jag följer med.

Hon hörde att också Per längtade efter att vända och störta iväg hemåt. Det var lockande. Men så kom hon ihåg: Per skulle få mer stryk om han återvände utan sina skor.

- Kom.

Hon drog honom med sig. De lämnade snårskogen bakom sig och klev ut på stranden. Framför dem flöt älven. Därifrån hotade inga faror. Men vem som helst, vad som helst, kunde komma störtande ur mörkret bakom dem, ljudlöst som spöken eller vrålande som galna hundar...

De letade. Ingenstans fanns strumporna och skorna.

Nu orkade inte Anna längre. Tårarna började rinna ur hennes ögon. Hon snyftade inte, sa inte någonting, stod bara stilla och grät.

Per gick ut på bryggan. En sko låg och flöt i vattnet.

- Anna.

Hon svarade inte.

- Här finns skorna, sa han.

- Hämta dom då.

- Jag kan inte. Dom flyter för långt bort.

- Gå ut efter dom.

- Mamma och pappa sa att det är omöjligt att gå på vattnet.

- Du kan.

- Nej.

Hon förstod inte vad som tagit åt honom. Med en kraftansträngning började hon röra sig. Hon torkade ögonen med ärmen och gick ut på bryggan.

- Varför går du inte?

Han skakade på huvudet.

Anna steg ut på vattnet och gick bort till den första skon. Vattenytan var som svart glas under henne. Hon hittade alla skorna och kastade iland dem, en efter en. Under tiden fann Per strumporna nerklämda i dyn en bit bort.

Låg killarna dolda i mörkret och hade roligt åt deras letande? Väntade de att deras offer skulle springa i armarna på dem på hemvägen?

Per sköljde strumporna rena i det smutsiga vattnet och vred ur dem. Anna tog sina skor.

- Jag önskar att vi var hemma.

- Jag med, sa Per.

De kunde inte ens skynda sig. Så fort de kom in i snårskogen, måste de treva sig fram och försöka undvika att få kvistar i ögonen. Ibland var det som om ett träd ljudlöst sträckte ut en rot för dem att snubbla över eller en buske piskade till dem över kinden. Vad hade de gjort för att förtjäna så mycket straff?

I morgon kan hon springa utför slänten på en minut och sjunga en munter sång, men nu kändes det som om vandringen varat halva natten. Hade de gått vilse? Men det var omöjligt att gå vilse i en hästhage.

Ingenting hände. En vuxen skulle kanske ha skrattat åt deras rädsla. Fasan för de äldre pojkarna, rovdjuren, spökena, ormarna var bara inbillning. Men inbillningen var lika verklig som någon verklighet!

Aldrig ska de glömma. Men de ska heller inte glömma varandras närvaro och vilken tröst den innebar. Om hon blir nittio år kan hon säja till sig själv: En gång behövde jag en annan människas närhet mer än nån annan gång i livet och just då fanns Per till hands...

Hela vägen hem, hela vägen till Pers hus, höll de varann i händerna. Där skildes de utan ett ord. Anna sprang in till värmen och ljuset i sitt eget hus och upptäckte att hon var fantastiskt hopplöst livsfarligt enastående hungrig.

Mamma och pappa hade ätit kokt torsk med potatis. Det var inte Annas älsklingsrätt, och torsken hade kallnat och värmts upp igen, något som ingen kokt torsk gillar särskilt mycket, men Anna åt med glädje, som en tok, som en helknäpp galning, tills det bara var ben kvar på tallriken, och potatisskal, och ingen mjölk sparad till frukost dagen därpå.

Mamma tog emot strumporna och skorna utan ett ord av förebråelser mer och pappa log och sa:

- Om du fortsätter att äta så där glupskt, då får du en mage som en badboll.

Det var inte särskilt roligt sagt, men Anna skrattade befriat som om han sagt världens lustighet, och sen satt hon mellan pappa och mamma i soffan och såg på TV, tills hon började bli sömnig.

Då dök bilderna upp inuti hennes skalle, som en osammanhängande film: hon prövar försiktigt att gå på mormors skrynkliga sjö - Johansson sjunker med häpnad i ansiktet - Jesus går på vågorna på Gennesarets sjö - motorbåten förföljer henne och Per - hon faller från ladans tak i Pers famn...

- Hur kom det sej att Jesus kunde gå på vattnet? sa hon.

- Anna, sa mamma varnande.

- Jag bara frågar, ju.

- Det är en saga, sa pappa.

- Som Askungen?

- Ungefär.

- Så Jesus är en sagofigur? Som vargen och Rödluvan och alla dom andra?

- Tyst nu, så man hör vad dom säjer i TV, sa mamma.

- Jesus har funnits, viskade pappa. Men allt som berättas om honom... jag vet inte, men det mesta är nog fantasi...

- Ljug?

- Överdrivet, snarare.

- Så han gick inte på vattnet? Inte på riktigt?

- Ingen vet säkert...

- Vad tror du?

- Ska vi titta på TV eller ska vi diskutera Jesu liv och leverne? sa mamma.

- Vi viskar, viskade Anna.

- Det är oerhört irriterande. Gå och lägg dej, Anna.

- Jag ville bara veta...

- Ingen vet nånting bestämt om Jesus, sa mamma med sin farliga röst. Låt oss nu för guds skull få titta på TV i fred.

- Kom, sa pappa.

Han gick ut i köket. Anna följde efter. Han tog fram ett kexpaket ur skåpet och slog upp två glas mjölk.

- Du vet... började pappa.

- Ja!

Anna visste mycket väl vad han tänkt säja. Att mamma inte fick störas när hon såg ett av sina favoritprogram i TV. Att mamma var trött efter jobbet på brödfabriken och hade rätt att få lugn och ro. Att det var lätt hänt att det slutade med gräl mellan pappa och mamma, om Anna irriterade mamma för mycket.

- Men varför...

- I berättelser...

14. Första steget

När hon vaknade var hon säker på en sak: aldrig ett ord om att gå på vattnet mer. Det förde olycka med sig. Till pappa och mamma och andra vuxna: aldrig ett ord.

När skolan var slut cyklade hon ikapp Per. Efter nattens upplevelser kände hon sig som en lillasyster till honom, de var vänner för livet...

Men konstigt nog var Per tvär och avvisande. Hon som hade trott att han kände likadant...

- Vi säjer ingenting till dom andra, sa hon.

- Om vad?

- Att vi kan gå på vattnet.

- Det kan vi ju inte. Ingen kan gå på vattnet.

- Vi gick i går, sa Anna.

- Det var en dröm.

Anna förstod sig inte på honom. Skämtade han?

Men han såg allvarlig och skrämd ut. Hade han fått stryk igen?

- Följ med till mormors.

- Jag måste hem, sa han kort.

- Vi kunde gå ner till sjön. Stå på vattnet och titta på fiskarna.

- Har du inte fattat? sa han, plötsligt rasande. Mamma och pappa säjer att det är omöjligt! Då är det omöjligt!

- Du såg själv...

- Låt mej vara. Gå och dröm för dej själv!

Per trampade iväg i vild fart. Anna var så överraskad att hon inte kom sig för med att säja ett ord mer.

Hon cyklade vidare till mormor. Ingenting hade varit sig likt sen hon tog det första steget ut på mormors sjö. Det hade hänt så mycket. Och det hade hänt så mycket inuti henne själv. Hon tyckte att hon hade växt inuti. Mognat.

- Vad funderar du på, mitt hjärta? sa mormor och kokade upp tevatten.

- Ingenting, sa Anna. Hur länge måste du gå med kryckor, mormor?

- Inte så värst länge till. Det ska bli skönt att få slänga dom och gå som folk.

Anna kom på en tanke.

- Kanske du kan gå redan nu, bara du tror att du kan.

Mormor log på ett allvarligt vis.

- Så klok du är, barn lilla. Jag har övat för mej själv. Men än är jag inte redo att gå utom dörrn.

Anna kände sig säker invärtes. Hon visste.

- Du kan, sa hon. Om jag följer med.

Mormor drog kastrullen av plattan. Hon tog på sig kappan.

- Din tro är stark. Du kanske har rätt. Vi gör ett försök.

Mormor tog sig nerför trappan från förstubron med kryckornas och Annas hjälp. Sen lutade hon kryckorna mot verandan, drog ett djupt andetag - som om hon ämnade sig ut på djupt vatten, tänkte Anna - och gick på grusgången, steg för steg, till brevlådan vid landsvägen.

- Det går, sa hon bävande.

- Naturligtvis, sa Anna.

Mormor stödde sig mot en av grindstolparna och såg sig omkring. På flera månader hade hon inte varit ute i friska luften. Hennes ansikte strålade som en liten sol. En skata skrattade i en björktopp.

- Nu kommer jag fort att bli bra, sa hon. Det gällde bara att ta första steget.

Efter en lång stund vandrade mormor tillbaka. Anna hjälpte henne in. De drack te och åt smörgås.

- Det var så sant. Johansson har varit här och frågat efter dej.

- Efter mej?

- Det var viktigt, sa han. Sen gick han ner till sjön med sitt metspö.

Anna åt fort.

- Tack för te. Vi ses i morron.

Hon hämtade cykeln och trampade iväg ner till sjön.

15. Farfar

Det var mycket viktigt.

- Lär mej hur man gör, sa han.

Johansson hade suttit i sin eka en bit ut på sjön när hon kom dit. Hon vinkade åt honom och han vinkade tillbaka och rodde in till stranden.

- Det hade varit enklare om du hade gått ut till mej, sa han.

Anna låtsades bli oerhört förvånad.

- Vet du inte. Att gå på vattnet, det är omöjligt.

- Jag ska berätta nånting, sa Johansson. Halva natten låg jag vaken och mindes det som hände i går. Det var som en film inuti skallen. Jag höll på att drunkna och du promenerade ut på vattnet hur lätt som helst och drog upp mej.

Den gamle mannens ögon var allvarliga. Han kramade årorna med knotiga fingrar.

- Det var helt fantastiskt, fortsatte han. Men det mest fantastiska kom sen. Du drog upp mej och jag stod på vattnet, som om det varit is, och vattenytan höll mej uppe, som om jag varit lätt som ett torrt löv, och när jag tittade ner och såg att jag stod på vattnet, då sjönk jag igenom. I samma ögonblick som jag förstod att det var omöjligt, då var det omöjligt. Och då brast ytan under mej.

Anna lyssnade bara till hälften. Hon hade upptäckt någonting. Johansson var oerhört lik hennes farfar. Felet med hennes farfar var att han bodde hundra mil därifrån. De träffades så sällan att hon hann glömma både honom och farmor mellan gångerna. En farfar ska man kunna träffa när man vill. Ungefär som en mormor.

- Eller hur? sa Johansson.

- Ja, farfar, sa Anna tankspritt.

Johansson skrattade bullrande.

- Jag är inte din farfar.

- Du ser ut som han och du skrattar som han.

- Strunt i din gamla farfar. Lyssna på vad jag säjer.

- Så brukar farfar säja också. Man ska aldrig avbryta nån som pratar, brukar han säja.

- Rätt. Jag låg vaken halva natten och körde den här filmen om och om igen inuti huvudet. Till sist visste jag en sak: man kan gå på vattnet om man tror att man kan gå på vattnet. Jag tror. Nu måste du lära mej hur man bär sej åt.

- Varför det?

- Därför att då kan jag promenera ut på sjön och lägga mej på ytan och kika ner i fiskarnas värld. Den är det underbaraste som finns.

Johansson var vuxen. Men han pratade som ett barn. Kanske det var möjligt...

Vid närmare eftertanke skakade hon på huvudet.

- Det går inte. Vuxna tror inte att det är möjligt.

Johansson klev ur ekan och gick fram till strandkanten.

- Visa mej!

- Man bara går. Så här.

Anna gick ut ett par meter på vattnet.

Johansson såg spänt på henne. Han slickade sig om läpparna.

- Hur håller man armarna?

- Gör hur du vill.

Johansson harklade sig. Han sträckte fram ena foten och hejdade den en decimeter ovanför vattnet.

- Nu får det bära eller brista.

Han sänkte foten långsamt, tills den träffade vattenytan... och sjönk igenom. Skon försvann.

Johansson såg överraskad ut, samtidigt lättad och besviken.

Nu kom Anna på vad det var för fel.

- Du måste vara barfota! Jesus tog av sej sandalerna innan han gick på Kinesiska sjön.

- Gennesarets sjö, sa Johansson.

Han drog upp foten ur vattnet och satte sig på förtoften i ekan. Sakta tog han av sig skor och strumpor. Han hade ett stort hål på vänstra strumpan. Han vickade med tårna i solskenet.

- Som Jesus... mumlade han. Det är inte klokt...

- Varför gick han på vattnet, vet du det? sa Anna.

Johansson nickade.

- Det står i Bibeln. Har du inte läst den berättelsen?

Anna skakade på huvudet.

- Vi har ingen Bibel hemma.

- Märkligt... Men Jesu lärjungar har du hört talas om?

- Det var väl hans elever.

- En gång drog han sej tillbaka till en öde trakt vid Gennesarets sjö med sina lärjungar för att få vara ifred ett tag. Men handikappade och sjuka människor strömmade dit och begärde att bli botade, för Jesus hade fått rykta om sej att göra underverk.

- Han uppväckte döda till och med, sa Anna.

- Riktigt. Han var trött och utschasad, men ställde upp som vanligt när folk behövde hjälp. Han höll igång hela dan. Mot kvällen var alla hungriga och det fanns ingenting att äta och inte ett gatukök på mils avstånd. Lärjungarna blev oroliga. Dom undrade hur dom skulle bära sej åt. "Ge folk mat," sa Jesus. "Det är lätt att säja," sa lärjungarna. "Hur då? Vi har bara ett par hundra spänn i silver." Då undrade Jesus hur mycket bröd dom hade. Det visade sej att det fanns fem kornbröd och två fiskar. Jesus välsignade dom, bröt dom i bitar och lät lärjungarna dela ut alltsammans. Alla åt och blev mätta. Det var femtusen män plus kvinnor och barn. Dessutom blev det bröd över att fylla tolv korgar.

- Hemma hos oss varar fem limpor mer än en vecka, sa Anna. Och vi är bara tre. Hur gick det sen?

- Jesus lät lärjungarna ro i förväg över sjön i en båt, medan han gick upp på ett berg för att bedja. Mitt i natten blåste det upp till storm och vågorna gick höga. Lärjungarna blev räddare och räddare. Och så, till råga på allt elände, fick dom syn på en vålnad, som kom gående mot dem på vattnet. Dom skrek högt av fasa. Men då hörde dom en välbekant röst som sa: "Var inte förskräckta. Det är jag."

- Då blev dom nog bra glada, sa Anna.

- Säkert. En av lärjungarna hette Petrus. Han ville komma till Jesus. Då sa Jesus: "Okay. Kom." Och Petrus klev ut på vattenytan och började gå. Men vågorna var höga. Petrus blev ängslig - och i samma ögonblick började han sjunka. Han skrek på hjälp. Jesus räckte honom handen och drog upp honom i båten och frågade honom: "Varför tvivlade du?" Sen stillade han stormen och dom kom välbehållna över till den andra stranden.

Johansson klev ur ekan. Han satte sina bara fötter på den solvarma dyn. Anna såg hur han njöt av att känna gyttjan välla upp mellan tårna.

- Kom, sa hon.

Anna frös. Vattenytan var kall.

Han tvekade. Anna förstod att han tänkte på misslyckandet nyss. Hon anade att det var fel att tänka efter. Det var ju så enkelt. Bara att ge sig iväg ut på sjön!

- Är det kallt åt fötterna? sa han.

Anna nickade. Nu försökte han skjuta upp beslutet.

- Kom, sa hon igen.

Johansson såg vild ut på ögonen. Som om det var fråga om ett beslut som gällde liv eller död.

Anna stampade på ytan för att visa hur stabil den var, och hoppade jämfota.

- Nu kommer jag! sa han.

Han drog ett djupt andetag och rusade ut i vattnet.

När han stod på botten med vatten upp till knäna hejdade han sig, besviken.

- Var det inte det jag trodde, sa han i en ton som lät mer lättad än missräknad. Det är omöjligt att gå på vattnet. Efter Jesus och Petrus är det ingen i historien som lyckats.

- Jag... började Anna.

Men vem var hon? Egentligen? En liten tjej i en liten by i lilla Sverige. Skulle hon vara den första som kunde gå på vattnet sen Jesu tid för nästan tvåtusen år sen? Tvåtusen år! Lilla Anna Jakobsson, dotter till Rune och Birgitta Jakobsson, som båda arbetade på brödfabriken?

Det lät inte klokt. Det var inte klokt.

- Vad hände? sa Johansson.

- Ingenting...

Men någonting hände. Hon sjönk. Sakta, under motstånd, men utan att kunna hindra det, gled hon ner genom vattnet mot botten.

Plötsligt blev hon oresonligt rädd.

- Hjälp!

Johansson tog ett par steg framåt, grep hennes händer och drog henne mot stranden.

När de var i säkerhet började Anna huttra och skaka utan uppehåll. Johansson höll henne tafatt i famnen.

- Nu har vi räddat varann en gång var, sa han och log försiktigt.

- Jag sjönk! sa Anna förtvivlad. Vattenytan gick sönder under mej!

Hon förstod ingenting.

Det hade varit så enkelt och självklart - och plötsligt fungerade det inte. Vad hade hon gjort som var fel? Men hon hade inte gjort någonting, bara stått och väntat på Johansson.

- Var inte ledsen, sa han. Ingen kan gå på vattnet.

- Men... sa Anna och kom inte längre.

- Jag vet vad du menar. Vi har varit med om nånting sällsamt, som jag inte kan förklara. Men det finns en förklaring. Vi har kanske drömt.

- Båda två?

- Du har drömt och jag finns med i din dröm. Eller en tredje person har drömt och vi är med i hans dröm. Eller också är hela livet en dröm och vad som helst kan inträffa. Absolut vad som helst.

- Och du är min farfar, sa Anna.

- Varför inte?

Hon önskade att det hade varit så. Men tyvärr... Och inte var det någon dröm heller.

- Nu går vi hem, sa Johansson. Du fryser så du är blå om läpparna.

De skildes åt utanför mormors.

Innan Anna cyklade iväg sa den gamle mannen att det var bäst att de inte berättade för någon vad de varit med om.

- Vår hemlighet, eller hur?

Anna nickade. Men det var fler som kände till hemligheten...

16. Vad hände?

Hemma var det tomt och tyst som vanligt. Anna satte på radion högt, drog av sig kläderna och sprang in i badrummet. Hon hade gåshud på kroppen.

Johansson hade haft rätt: i spegeln såg hon att läpparna var blå och kinderna blåvita. Ögonen var uppspärrade och mörkare än vanligt.

Hon frös och såg rädd ut. Varför? Det fanns ingenting att vara rädd för.

Anna vred på varmvattenkranen för fullt. Ett par minuter senare hade badrummet fyllts av het ånga. Spegeln var blind av imma. Hon njöt av att känna hur kylan drevs ur kroppen med små rysningar.

När hon blandat vatten till behaglig temperatur klev hon i badkaret och lät det fyllas med så hett vatten som hon tålde. Sen sjönk hon ner till hakan och blundade. Det var ljuvligt.

Genom den stängda dörren hörde hon radiomusiken. Hon blev angenämt avslappad och sömnig. Lösryckta bilder flimrade förbi:

Johansson sitter på ektoften och spretar med vita tår i solskenet - hon själv stampar på vattenytan så att det stänker - mormor ställer ifrån sig kryckorna mot verandan och stapplar utför grusgången med ett lycksaligt uttryck i ansiktet - Petrus kliver ur båten på Gennesarets sjö ner i vågorna, blir ängslig och börjar sjunka - Johansson tvekar och tvekar och rusar sen ut i vattnet upp till knäna - själv börjar hon sjunka... varför?

Hon sjönk och blev rädd och skrek till. Hela hennes kropp sjönk och vatten trängde in i hennes mun och hotade att kväva henne...

- Nej!

Anna väckte sig själv med sitt skrik. Hon hade somnat! Och sakta börjat glida ner under ytan...

Tänk, att drunkna i badkaret.

Hon drog ett djupt andetag av den heta fuktiga luften. Det kändes som om hon inte fick nog med luft i lungorna.

Egentligen var det löjligt. Flickan som kunde gå på vattnet var nära att drunkna. Hur kunde det ske?

Och varför hade hon plötsligt börjat sjunka i Mormors sjö?

Anna reste sig, matt och slö av värmen. Hon drog upp ena benet och satte foten på ytan och ställde sig...

Nej. Det gjorde hon inte alls. Foten hamnade omedelbart på botten.

Hon försökte igen. Samma resultat. Hon försökte sätta sig på ytan. Likadant.

Med ens hade hon blivit flickan som inte kunde gå på vattnet. Vad hade hänt?

Anna sjönk ner i värmen igen.

Någonting hade hänt nere vid Mormors sjö. Hon hade gått ut på vattnet för att visa Johansson hur enkelt det var. Han trodde att man måste lära sig, att det fanns särskilda tricks. Höll man armarna si eller så? Gick man försiktigt? Det var ju så enkelt: man bara gjorde det!

Vad hände? Anna försökte minnas, minut för minut.

Johansson hade berättat om hur Jesus och lärjungarna mättade femtusen män och hur lärjungarna rodde över Gennesarets sjö mitt i natten och det blåste upp till storm. En vålnad kom gående över vattnet. Det var Jesus. Petrus klev ur båten och vandrade honom till mötes. Men vågorna gjorde honom ängslig, han började tvivla och ropade på hjälp. Och Jesus drog upp honom i båten.

Nu anade Anna vad som hade hänt.

Johansson hade tvekat länge. Till slut hade han störtat ut i vattnet... Och sagt att det var vad han väntat: ingen sen Jesu tid hade kunnat gå på vattnet.

Och då hade hon tänkt: Vem var lilla Anna Jakobsson? Skulle hon bli den första på tvåtusen år?

Hon hade tvivlat!

Så var det. Och i samma ögonblick som hon tvivlade, då började hon sjunka. Då gick sjön sönder under henne.

Det ringde tre häftiga signaler på dörrklockan.

17. Intervjun

Anna klev ur badkaret och svepte badlakanet omkring sig. Hon sprang till köket och kikade ut bakom gardinen.

En kvinna stod på trappan och såg otålig ut. Hon var klädd i lågskaftade boots och svarta jeans med silvernitar och en röd anorak. Över axeln hängde en bandspelare. Hon höll en mikrofon i handen. Medan Anna kikade satte hon pekfingret på ringledningsknappen igen.

Anna rusade in i sitt rum, kastade badlakanet och satte på sig en morgonrock och knöt skärpet om midjan. Sen öppnade hon dörren.

- Anna Jakobsson?

Anna nickade.

- Jag heter Eva Stoor, fast jag är liten för min ålder. Jag kommer från lokalradion och vill intervjua dej.

- Mamma och pappa är inte hemma än.

- Det är dej jag vill träffa i första hand. Får jag komma in?

Anna klev åt sidan. Eva Stoor, som var liten för sin ålder, tog av sig sina boots och anoraken i tamburen. Under hade hon en vit skjortblus med tunn brodyr i halsen i samma himmelsblåa färg som ögonen. Håret var blont och kortklippt och spretade åt alla håll. Anna tyckte att hon var mycket vacker.

Så skulle hon själv vilja se ut när hon växte upp. Nu var hon brun och grå och tråkig. Brunt hår som aldrig såg det minsta spännande ut, bruna ögon, en vanlig näsa och en vanlig mun, och klädd i gråa vanliga kläder. När hon blev stor och fick bestämma själv skulle hon måla sig och välja häftiga kläder med skarpa färger...

- Jag vet inte om du brukar höra på lokalradion, sa Eva. Du går i skolan...

- Jag slår alltid på radion när jag kommer hem, sa Anna. Det är så ensamt annars.

Eva satte sig i soffan bredvid Anna och ställde bandspelaren på golvet. Hela tiden höll hon i mikrofonen.

- Jag har hört att du kan gå på vattnet, sa Eva i lätt ton.

Anna hajade till.

- Vem har sagt det?

- Det får jag inte avslöja. Är det sant?

Bäst att vi inte berättar nånting om det här. Det är vår hemlighet, hade Johansson sagt. Och det hade hon beslutat själv också: aldrig ett ord. Det förde olycka med sig.

Hon skakade på huvudet.

- Inte sant alltså?

- Nej, sa Anna.

- Men dom jag pratade med, dom påstod att dom hade sett dej och en pojke springa på älven.

- Jaså.

Sverker och Bullen måste ha skvallrat. Hur skulle hon klara sig ur det här?

- Jag har pratat med pojken också. Per. Han säjer att det är lögn alltihop.

- Javisst, sa Anna. Jag kan inte gå på vattnet.

Det var sant. Hon hade förlorat sin förmåga. Skulle hon någonsin få den tillbaka? Eller var det så att hon hade förmågan inom sig hela tiden och det räckte med att hon trodde på den för att den skulle fungera? I så fall var det bara att gå ner till älven...

Det var som om Eva läst hennes tankar.

- Jag föreslår att vi går ner till älven och gör ett experiment. Det har du väl ingenting emot?

Anna ryckte på axlarna.

- Kommer jag i radion nu? undrade hon blygt.

- Det är meningen det.

- Men det blir väl ingenting när jag inte kan. Gå på vattnet, menar jag.

- Var inte orolig. Ett program blir det hur som helst. Om du inte kan, och dom här killarna påstår att dom såg dej springa på vattnet, då är det ett mysterium som jag gärna vill försöka lösa.

Nog var det ett mysterium alltid, tänkte Anna.

- Lyssnarna är säkert också intresserade av det här mysteriet. Att gå på vattnet - vilken idé. Ska vi ge oss iväg?

Anna klädde på sig: blåjeans, gympadojor, grå jacka. De gick stora vägen, för att Eva skulle slippa släpa bandspelaren genom taggtrådsstängslet.

Anna kände sig viktig: hon var upphov till ett radioprogram alldeles själv. Ibland hade hon dagdrömt om att hon uppträdde i radion. Fast då sjöng hon. Och sen kom hon i TV och blev uttagen att sjunga i Melodifestivalen och vann första pris i Monte Carlo och tog emot priset ur prinsessan Carolines hand och miljoner människor lyssnade till henne och tittade på henne och tyckte att hon sjöng sagolikt bra och var så sagolikt vacker i en turkosfärgad ankellång klänning med ett guldhjärta i urringningen och ett silverskimrande diadem i det kastanjefärgade håret som strömmade i en härlig kaskad nerför ryggen...

Eva var kortvuxen, men hon tog långa steg i den branta älvbacken. Hennes röda anorak lyste i solskenet.

- Du är så tyst, Anna. Är du tystlåten av dej?

- Ganska så, sa Anna.

- Själv älskar jag att prata. Annars hade jag väl aldrig sökt mej till radion som reporter. Ibland, när jag intervjuar folk, måste jag lägga band på mej, så jag inte pladdrar för mycket själv.

Anna lyssnade inte. Nere vid bryggan stod Sverker och Bullen och väntade. Det här skulle bli ännu svårare än hon trott.

18. Förneka

Under den sista biten ner till bryggan bestämde sig Anna för att neka, vad än killarna sa. Hon hade en föraning om att hon kunde råka illa ut annars.

- Har du fått en intervju med henne? undrade Bullen.

- Ja, sa Eva. Anna kan inte alls gå på vattnet. Så säjer hon.

- Hon ljuger.

- Vi har sett henne, sa Sverker.

- Jag undrar just vem som ljuger, sa Eva. Vi får väl se. Har du lust att försöka, Anna?

- Visst.

Anna gick ner till vattenbrynet.

- Av med skor och strumpor först, sa Bullen. Du var barfota förra gången.

Anna tog av sig. Det kändes overkligt. Hur kunde någon människa tro att man kunde gå på vattnet? Det var mot naturens lagar.

- Vad väntar du på? sa Sverker.

Anna såg ut över älven. Den var stilla vid stranden. Längre ut var det strömt.

Hennes bara fötter sjönk ner en bit i dyn. De tittade spänt på henne när hon närmade sig älvkanten. Eva höll mikrofonen och beskrev vad som hände:

- ... och nu tassar hon ner mot vattnet. Hennes nakna fötter sjunker ner i gyttjan. Dom båda pojkarna, Sverker och Bengt, kallad Bullen, tittar på med spända ansikten. Anna ser ut över älven. Även hon är spänd. Anna - kan du säja hur du upplever din situation just nu?

- Kallt, sa Anna. Kallt åt fötterna.

Eva fortsatte att rapportera:

- Anna hejdar sej för att vika upp jeansen. Hon vill inte blöta ner byxorna. Men det skulle väl inte behövas om hon verkligen kunde gå på vattnet? Nu är hon redo. Är du klar, Anna?

- Nu går jag, sa Anna.

- Jaha, nu är det stora ögonblicket inne. Anna tar ett steg ut på... nej, ut i vattnet. Ett steg till. Vattnet stiger över hennes anklar. Hon står på botten, precis som vilken annan människa som helst. Pojkarna ser överraskade ut, som om dom verkligen väntat sej...

- Båg! ropade Bullen. Du kan om du vill!

Anna vände sig om. Hon höll upp byxbenen med händerna.

- Titta då! skrek hon. Jag kan inte! Är det så himla konstigt? Att gå på vattnet är omöjligt, det vet alla!

- Så gick det med det experimentet, sa Eva i mikrofonen. Anna står i vattnet och fryser och det är precis som man kunde vänta sej. Och killarna, ja dom är förbluffade, som om dom inte trodde sina ögon. Egendomligt... Varför dom har hittat på den här historien, det vet jag inte...

- Vi har inte hittat på nånting! röt Bullen mot mikrofonen. Det är Anna som ljuger!

- Du ser ju själv, sa Eva. Anna står på botten.

- Hon sprang som en skräddare på ytan i går. Tillsammans med Per. Kan du förneka det? sa Bullen till Anna.

- Det var en dröm, sa Anna.

- En dröm? sa han. Hur kan du veta vad jag har drömt?

- Det vet jag inte heller. Men jag har drömt. Jag drömmer jämt om allt möjligt. Ibland kan jag inte skilja på om det är dröm eller verklighet. Det gör mamma helknasig.

- I så fall har jag drömt samma dröm, sa Sverker.

- Vi går hem till Per och talar med honom, sa Bullen.

- Per är redan intervjuad, sa Eva.

- Inte av mej, sa Bullen.

Anna klev upp på stranden och satte på sig strumpor och skor. De gav sig iväg uppför älvbacken. Anna höll sig tätt intill Eva, av rädsla för de stora pojkarna. De visste att hon ljög. De visste också att hon visste att de visste...

Det var så invecklat! Så skönt det skulle vara att säja som det var: i går kunde hon gå på vattnet, men inte i dag.

Vad skulle hända? Hon skulle komma i radion, i tidningarna, kamraterna skulle vilja se henne gå på sjön, vuxna skulle ställa ändlösa frågor, läkare skulle kanske undersöka henne...

Nej. Bättre då att förneka alltsammans. Hon måste tänka på Per och Johansson också.

Men hon var så dålig på att ljuga!

19. Per blir rädd

Per var ensam hemma. Hans föräldrar arbetade också på brödfabriken.

Den var gammalmodig, brödet gräddades för hand på stenhällar för öppen låga i vedeldade ugnar. Brödet blev ojämnt men fruktansvärt gott. Det gick rykten om att fabriken skulle moderniseras med elektriska ugnar. Då skulle flera av arbetarna få avsked. Det var ett hot som ständigt hängde över dem.

Vilka skulle få sparken? Vilka skulle få stanna?

Inte att undra på att de vuxna var irriterade och på dåligt humör ibland...

Per läste inte läxor. Per höll på att laga ett ishockeyspel. Han blev rädd när han såg Sverker och Bullen och backade tills han hade ryggen mot en vägg.

- Får vi komma in? frågade Eva. Jag vill ställa ännu ett par frågor.

Per kastade en hastig blick på Anna. Hon skakade nästan omärkligt på huvudet.

- Jag vet ingenting mer, sa han truligt.

- Ni var nere vid älven i går, du och Anna, sa Bullen och körde fram hakan. Eller hur?

- Hur så?

- Var ni inte?

- Det kan väl hända.

- Det hände. Vad gjorde ni?

- Ingenting särskilt, sa Per och kastade en blick på Anna igen. Lattjade omkring.

- Tog ni av er skor och strumpor?

- Det kan väl hända.

- Det hände. Och sen gick ni ut på vattnet?

Per blev röd. Han tittade ner i golvet. Anna förstod att han hade minst lika svårt som hon för att ljuga. Hon måste hjälpa honom.

- Du är inte klok, sa hon till Bullen. Vem kan gå på vattnet? Jesus! Per är ingen Jesus. Och inte jag heller.

- Det har jag aldrig påstått, sa Bullen. Men ni gick...

- Vi vadade ut i vattnet, sa Anna. Som i dag.

- Ni sprang på vattenytan! Som om den varit av is. Vi körde efter er med motorbåten och ni sprang uppströms och lurade oss att köra på en stenkista.

- Hur skulle vi kunna lura er? sa Anna. Ni är mycket större.

- Båten kunde ha blivit förstörd, sa Sverker. Det är pappas båt. I så fall hade det varit erat fel.

Skönt, tänkte Anna. Båten hade klarat sig.

Sverker gick helt nära Per.

- Den kunde ha sjunkit. Vad skulle du ha gjort då?

- Ingenting hände ju, sa Per.

- Men om?

- Stopp där, sa Eva. Inga dumheter.

Hon trängde sig in mellan Sverker och Per och fick Sverker att backa undan.

- Vilka tror du på? sa Bullen. Dom eller oss?

Eva skakade på huvudet.

- Alltsammans är så förvirrande. Tack för att ni ställde upp. Nu måste jag tillbaka till radion för att redigera programmet.

- Stannar du en stund? sa Per till Anna. Du kan hjälpa mej laga ishockeyspelet.

Anna nickade. Genom fönstret såg hon hur Eva klev in i sin bil och körde därifrån. Bullen och Sverker stod kvar en stund utanför grinden och diskuterade med varann. Det verkade som om Sverker ville gå tillbaka in. I så fall öppnar vi inte, tänkte Anna. Efter en kort stund drog sig Bullen bortöver. Sverker följde motvilligt efter.

Anna hjälpte Per att reparera ishockeyspelet. Det var snart klart. De pratade inte om vatten. Sen spelade de.

När Pers föräldrar kom hem hade Per vunnit tre gånger och Anna två.

- Vad har hänt? sa Pers far.

- Ingenting, sa Per och såg ner i golvet. Vi har lagat ishockeyspelet, Anna och jag.

Pers far var en stor karl med breda händer. Anna föreställde sig att det var han som knådade degarna på fabriken. Samtidigt visste hon att de stora degarna knådades av maskiner, inte av människohänder.

- Har du läst läxorna? sa han.

- Nästan, sa Per.

- Anna ska gå hem nu, sa Pers mor.

- Ja, sa Anna.

Pers mor gjorde henne osäker. Hon visste aldrig om modern skulle vara på bra eller dåligt humör. Det var säkrast att aldrig säja emot henne.

- Vi ses i morron, sa hon till Per.

Han nickade skyggt.

Anna sprang den korta biten hem. Halvt om halvt väntade hon att Sverker skulle dyka fram bakom garaget innan hon hunnit in, men ingenting hände.

20. Radioteater

Pappa Rune och mamma Birgitta anade ingenting. Den här morgonen var pappa sur för ovanlighetens skull. Han var annars familjens solstråle före frukost.

Mamma kom som vanligt hasande i tofflor och morgonrock med ögon som kryss i luffarschack och sjönk ner på stolen som om det var det sista hon gjorde i livet. Hon tog tidningen, som pappa hämtat ute i brevlådan, och slog upp sidan med Födda och Döda utan att säja ett ord.

Pappa kokade kaffe och ägg och dukade fram. Anna slog på radion och hjälpte till. Den senaste sångstjärnan i Sverige sjöng en låt om kärlek och svek och längtan. Hon var bara femton år och hette också Anna.

Stjärnorna blev yngre och yngre. Snart skulle kanske också hon, Anna Jakobsson, bli upptäckt och hennes vackra stämma skulle ljuda ut över Sveriges avlånga land i en låt om längtan och kärlek och svek...

Det var omöjligt, för hon var faktiskt inte så där vrålbra på att sjunga, fast hon ville så gärna. Men vem visste... Det var omöjligt att gå på vattnet också.

Vuxna påstod att allting var så himla svårt, man måste gå i skolan och lära sig en massa, man måste öva och öva... Men det var inte sant. Den där andra Anna, hon hade blivit uttagen till Melodifestivalen fast hon var så ung, och nu uppträdde hon i både TV och radio, hon var redan en kändis. Hon hade inte övat och övat. Hon hade bara gjort det. Hon fick chansen att sjunga i radion och rätt vad det var...

Anna var ett bra namn. Carola var också bra, och Pernilla, och Pia, och Monica. Men Anna var framtidens namn.

- Hjälp till i stället för att sitta och drömma!

Anna vaknade upp. Pappa var ovanligt skarp i tonen. Han hade bränt ett finger på plattan och spolade det i kallt vatten. Mamma tuggade halvsovande på en ostmacka.

Det ringde på dörrklockan. Anna reste sig för att öppna när en välbekant röst sa:

- Anna Jakobsson?

Det var radion. Eva Stoor i lokalradion.

- Jag har hört att du kan gå på vattnet.

Och så hennes egen röst:

- Vem har sagt det?

- Det får jag inte avslöja. Är det sant?

- Nej.

Hon var inte lik sig på rösten. Men det var hon, det var hon!

Pappa stängde av kranen för att höra bättre. Han vred upp volymen på radion.

- Är det du?

Anna nickade.

Mamma hade äntligen vaknat. Hon la ner tidningen på bordet och såg från Anna till radion, som om hon inte var riktigt säker på att hon hörde rätt.

Eva sa:

- Det är inte var dag man får veta att en flicka i trakten kan gå på vattnet. Naturligtvis är det bara en historia, ett skämt. Men radion beslöt att följa upp tipset. Så jag träffade Anna, en helt vanlig tjej, som drömmer om att bli sångstjärna, och vi gick ner till älven. Där väntade killarna som tipsat radion om Anna, Sverker och Bengt.

Ljudet förändrades. En mås skrek. Det hördes ett svagt klafsande. Evas röst:

- ... och nu tassar hon ner mot vattnet. Hennes nakna fötter sjunker ner i gyttjan...

Anna satt orörlig med skeden i handen. Hon åt fil med müsli varje morgon. Men nu hade hon glömt filen. Evas röst förde henne tillbaka till älvstranden. Där stod Eva med mikrofonen i handen, pojkarna väntade på ett underverk, och hon själv såg ut över älven och tänkte på hur Jesus såg ut över Gennesarets sjö för tvåtusen år sen...

... och vem var hon, lilla obetydliga Anna Jakobsson från en liten obetydlig by i det lilla obetydliga Sverige, som inbillade sig att hon kunde åstadkomma underverk?

Tvivel, tvivel...

- Jaha, sa Eva i radion, nu är det stora ögonblicket inne. Anna tar ett steg ut på... nej, ut i vattnet...

Mamma lyssnade med ett förskräckt uttryck i ansiktet. Pappa var inte sur längre. Hans ögon lyste, som om han gjort en viktig upptäckt. Han tänkte säja någonting, men mamma hejdade honom med en gest.

- Ett steg till, sa Eva. Vattnet stiger över hennes anklar. Hon står på botten...

- Herregud. Ett slag trodde jag... sa pappa och avbröt sig själv.

- Båg! ropade Bullen. Du kan om du vill!

Och Annas röst i radion:

- Titta då! Jag kan inte! Är det så himla konstigt? Att gå på vattnet är omöjligt, det vet alla!

Anna ryste till. Det kändes egendomligt att lyssna till sin egen röst. I samma ögonblick som hon satt vid köksbordet och lyssnade, stod hon i vattnet dan före och pratade i Evas mikrofon. Hon var samtidigt på två ställen på två olika tider.

Det var också omöjligt. Och ändå...

Anna kände sig yr. Hon lyssnade, men det var som att höra en främmande röst, en främmande Anna.

- Det var en dröm, sa Anna i radion.

- Jag drömmer jämt om allt möjligt. Ibland kan jag inte skilja på om det är dröm eller verklighet. Det gör mamma helknasig.

Mamma Birgitta gjorde en grimas.

Anna undrade om det var sant det hon sagt. Kunde hon inte skilja mellan dröm och verklighet?

Men det som hänt var ingen dröm! Farfar Johansson var ingen dröm!

21. Jesus-leken

Redan som liten hade Anna lärt sig att det var fult att ljuga. Om man en gång hade börjat ljuga, så var det förfärligt svårt att sluta. Den första lögnen var den första länken i en kedja, som kunde bli hur lång som helst. Och sluta med förskräckelse. Lögnkedjor slutade alltid med förskräckelse.

Vuxna hade lärt henne detta. Och som så mycket annat var det inte helt sant. Hon hade också lärt sig att vuxna ljög en hel del, utan att det slutade med förskräckelse. Tvärtom. De som ljög klarade sig ofta riktigt bra.

Så småningom hade hon fått veta att det fanns två sorts lögner: vita och svarta. Vita lögner var oskyldiga. Dem använde man av artighet, för att folk inte skulle bli generade. Vita lögner var bra lögner. Svarta lögner däremot var elaka lögner. Dem skulle man undvika, om man ville ha ett gott samvete.

Men var gick gränsen mellan vita lögner och svarta? Det lät på de vuxna som om barn bara ljög svart och de vuxna bara ljög vitt - men det kunde väl inte vara sant?

Det där med kedjan var i alla fall riktigt, det hade hon lärt sig den senaste tiden.

En lögn hade hon sagt, motvilligt, för säkerhets skull: Jag kan inte gå på vattnet.

Det var bara första länken. Sen hade hon tvingats fortsätta: Gå på vattnet, det är omöjligt! Per och jag? Du är inte klok! Det var en dröm!

Kamraterna hade överfallit henne på skolgården:

- Är det sant? Jag hörde dej i radion! Vad gjorde dom med Sverker och Bullen? Och Per? Vadå gå på vattnet?

Hon måste fortsätta ljuga:

- Påhitt. Det var bara Jesus som kunde gå på vattnet.

- Men hur var det att vara med i radion?

- Äsch. Jag lät så knasig.

Vänta bara tills hon kommer i radion på riktigt, som sångerska. Sångstjärna.

Säkrast att hon övar lite i alla fall. Hon ska sjunga playback oftare. Det är kul.

Ännu värre blev det i klassrummet. Också magistern hade lyssnat på lokalradion. Alla människor hade hört den här knasiga intervjun.

- Vi talade om hur Jesus gick på Gennesarets sjö, sa magistern. Härom dan. Och i morse hörde jag på lokalradion hur en reporter intervjuade Anna Jakobsson och Per...

Alla vände sig om och tittade på henne. Hon blev röd och het och såg ner i bänken.

- Anna, sa magistern. Berätta. Vad är det ni har hittat på?

- Ingenting, sa Anna med låg röst. Vi lekte Jesus-leken. Låtsades att vi kunde gå på vattnet. Och så kom ett par stora pojkar och retades med oss. Vi blev rädda och sprang.

- Och det är värt ett radioprogram? sa magistern tvivlande.

Anna ryckte på axlarna.

- Är det sant? sa hon. Att Jesus gick på vattnet?

- Det står så i Bibeln, sa magistern. Somliga anser att Bibeln är skriven av Gud, att varje ord är sant, att Jesus var Guds son. Andra håller före att Bibeln är en samling berättelser och sagor, skrivna av olika människor. Jesus från Nasaret har funnits, men berättelserna om hans underverk är nog överdrivna...

Anna rynkade ögonbrynen. Att vuxna aldrig kunde svara ja eller nej! De krånglade till allting.

På rasten hände någonting bra. Kamraterna ville veta hur man lekte Jesus-leken. Och hon som bara hade hittat på!

Anna var inte van vid att stå i centrum för uppmärksamheten. Hon hade pratat i radion, och genast var hon Någon. De väntade på henne. Annars blev alltid avbruten och överröstad.

Hon tänkte snabbt. Nu hade hon användning för sin fantasi.

- Grus och asfalt är vatten, sa hon. Och gräs är land. Ingen kan gå på vattnet som inte har tagit av sej skor och strumpor och går väldigt försiktigt.

Alla sprang till gräsmattan.

- Du först!

Anna tog av sig skor och strumpor och höll dem i handen. Varsamt steg hon ut på gruset och tassade långsamt över skolgården. Hon försökte låtsas att gruset var vatten, men det gick inte. Gruset var grus, det kände hon smärtsamt tydligt.

Förresten så var hela leken fel. Hon visste! Att gå på vattnet var enkelt och lätt när man kunde. Man behövde inte alls tassa fram försiktigt som en ängslig katt. Man kunde hoppa och stampa på ytan!

Men det här var en lek. En lek hade sina egna lagar.

- Jätteförsiktigt! ropade hon till de andra, som börjat ta av sig om fötterna.

Nu ljög hon igen. Det blev lättare och lättare att ljuga. Länk efter länk fogades till kedjan...

Kamraterna kom vinglande över grusgården, fnissande och skrikande när de steg på en vass sten. Det skulle bli mer spännande att gå hem efter skolans slut. De skulle springa i gräset och sakta skrida över gatorna barfota, rädda att asfalten plötsligt skulle ge vika under dem och de skulle sjunka till botten...

Per blev ensam kvar på gräsmattan med skorna på. Han visste också hur det var. Per hade också ljugit. Anna förstod sig inte på honom. De borde hålla ihop, Per och hon. De var de enda som visste. Men Per undvek henne. Han ljög till och med för henne: Ingen kan gå på vattnet.

Det ringde in. Alla trängdes innanför porten för att sätta på sig strumpor och skor. Anna lyssnade tyst till skratten och utropen omkring henne. Om de bara visste...

22. Tvivla

Mormor satt i diket vid brevlådan när Anna kom cyklande. Kryckorna stod lutade mot verandan. Mormor var klädd i klänning och förkläde och tofflor och hon frös som en hund. Det hade mulnat under dagen och en kall vind blåste från norr.

- Vad gör du här? sa Anna.

- Gissa, sa mormor bittert. Sitter. Jag tänkte hämta posten...

Anna hjälpte henne upp ur diket. Det tog lång tid. Mormor var ganska hjälplös. Hon vågade inte stödja på det onda benet. Till slut stod hon på ett ben och lutade sig tungt mot brevlådan.

- Hämta kryckorna, är du snäll.

- Förut gick du utan.

- Inte nu längre.

Anna hämtade kryckorna. Mormor frös hela tiden. Nordanvinden rufsade till hennes hår.

- Nu går vi. Var beredd.

Mormor klev ett steg i taget. Det tog en evighet att gå grusgången upp till verandan.

Grus var vatten, tänkte Anna. Det gällde att vandra varsamt. Men det här var ingen lek.

Det tog fler evigheter att klättra uppför trappstegen till verandan. Mormor frös och svettades samtidigt.

Snart var det kväll. Snart var det söndag. Julafton var inte långt borta. Ingen snigel hade någonsin rört sig så långsamt som mormor.

Överraskande nog kom de in i köket innan det var tid att gå till skolan dan därpå.

- Jag hörde dej på radion.

Alla, precis alla, hade lyssnat på lokalradion i morse.

- Nu får du laga te.

Mormor sjönk ner på soffan. Anna hjälpte henne att lyfta upp det onda benet på soffan och att breda över henne en filt. Mormor frös och frös.

- Sätt på ugnen och öppna ugnsluckan.

- Vad hände? sa Anna.

Hon lyssnade till mormor medan hon gjorde allt som mormor brukade göra i vanliga fall. Det var enkelt: sätta på ugnen, värma vatten, bre smörgåsar, mäta upp te, duka fram.

Man kunde så mycket när man måste. Man kunde så mycket när man trodde att man kunde.

- Jag tänkte hämta posten, sa mormor. Varje dag ska jag träna benet utan kryckor. I början gick det bra. Jag ställde ifrån mej kryckorna vid verandan och gav mej iväg på grusgången. Det var som början på en lång resa. Jag kände mej bra kravlig. Men det hade ju gått bra när du var här.

Mormor tystnade och såg forskande på Anna.

- När du var här... uppprepade hon. Du med din starka tro. Plötsligt blev jag medveten om hur ensam jag var, och skyddslös, utan hjälp, och just i det ögonblicket började jag tvivla på att jag skulle klara det.

Tvivla, tänkte Anna. Man får inte tvivla.

- Därmed var det bäddat för katastrof, fortsatte mormor. Jag vacklade till, benet vek sej under mej och jag föll ner i diket. Så småningom tog jag mej upp i sittande ställning. Och där blev jag kvar, hjälplös som en fågel med skadad vinge. Tur att du kom, Anna. Annars hade jag väl dragit på mej blåskatarr och annat elände.

Anna serverade hett te och gav mormor en smörgås.

- Fryser du fortfarande?

- Ja. Men det går över. Berätta hur du kom i radion.

Skulle hon? Skulle hon berätta hela sanningen? Det var lockande. Anna tänkte på vilken lättnad det skulle vara att berätta allting för mormor, precis allting, men framför allt om lögnkedjan, som bara blev längre och längre. Det var enda sättet att sätta stopp för kedjan. Enda sättet att bli lugn. Nu malde oron i magen hela tiden.

Men vad skulle hända sen? Mormor skulle tala med pappa och mamma. De skulle tvinga henne att upprepa bekännelsen, och att be om förlåtelse. Det skulle bli ändlösa frågor...

Anna skakade på huvudet.

- Vill du inte?

- Äsch, sa Anna. Det var så dumt. Ett par stora killar retades med mej och Per och påstod att vi kunde gå på vattnet.

- Men det kan ni inte.

- Nej.

- Har du försökt?

- Ja, sa Anna allvarligt. I går. Eva från radion var med nere vid älven, och Per, och killarna.

- Vad hände?

- Ingenting. Det var på skoj alltihop. Jag gick ut i vattnet och Eva pratade i mikrofonen och sen gick vi hem.

Det bästa sättet att ljuga var att tala sanning så mycket det gick.

Mormor var röd om kinderna av filten och det heta teet.

- Vill du gå till butiken och handla åt mej?

- Det är klart.

- Du får köpa en chokladkaka åt dej själv. Eller en glass, om du hellre vill det.

Anna diskade och dukade av bordet innan hon gick.

När hon kom till butiken stod Sverker och Bullen utanför ingången. De såg på henne. De sa ingenting.

Anna gick in och handlade det hon skulle handla. Hon betalade och gick ut. Sverker och Bullen stod kvar på samma plats. De såg på henne. De sa ingenting.

23. Förföljd

Nu var hon rädd.

Ingenting hade hänt. Men det var just det som var det otäcka: pojkarna hade inte rört sig, inte talat till henne. Deras tystnad var full av hot.

Vad ville de? Hon hade inte gjort dem någonting. Det enda hon ville var att få vara ifred. Hon önskade att hon aldrig gått ut på Mormors skrynkliga sjö. Hon önskade att hon aldrig hört talas om Jesus och hans vattenvandring.

Fast det var inte heller sant, när hon tänkte efter. När hon kände efter. Hon mindes hur det kändes första gången, hur hennes skugga på ytan skrämde fiskarna i djupet. Hon hade legat på knä och kikat ner i en främmande förtrollad värld...

Minnet kunde ingen ta ifrån henne.

Men nu var hon rädd. Sverker och Bullen tänkte göra någonting med henne, det kände hon på sig. De ville hämnas för att hon fått dem att framstå som lögnare.

Vad skulle hon ta sig till? Hon måste få prata med någon, annars exploderade hon!

Per?

Nej. Hon visste. Farfar. Johansson.

Han brukade hålla till nere vid Mormors sjö. Anna cyklade så fort hon kunde. Det var kraftig motvind. Hon stod på tramporna och böjde sig fram över styret. Sista biten var en brant nerförsbacke. Cykeln hoppade och skakade under henne.

Hon sladdbromsade vid bryggan. Sjön var tom. Mörkblå kårar rusade över vattnet. Johanssons eka låg förtöjd vid bryggan, låst.

Anna vände cykeln. Högst uppe i backen stod Sverker och Bullen.

De var inte på väg ner. De bara stod där, väntande, tysta, orörliga.

En stor rädsla for igenom henne och gjorde hennes ben mjuka. De väntade på henne på samma sätt som en katt väntar på en mus: tysta och tålmodiga och säkra på sin sak. Hon måste passera dem.

Nej!

De skulle inte få tag i henne. Cykeln ja, om de så ville, men inte henne. Hon låste cykeln och la ner den på stranden och såg upp igen. Pojkarna stod kvar som förut.

Hon sprang. Plastpåsen med mormors varor svängde hit och dit.

Först rusade hon utmed stranden, därför att där fanns inga hinder, och sen dök hon in i snårskogen och arbetade sig uppför branten. Hon blev fort andfådd och svettig. Rädslan nafsade henne i hälarna som en varg.

Det värkte i sidan: håll. Anna stannade och lutade sig mot en björk och flåsade med vidöppen mun. Hjärtat galopperade vidare på egen hand.

Hon höll andan några ögonblick och lyssnade. Det var tyst. Hon hörde vinden vina genom trädens lövverk och måsar som skriade och en kråkas kraxande, men inga ljud av förföljare. Den tystnaden skrämde henne mer än dunket av springande fötter skulle ha gjort. Sverker och Bullen var säkra på henne. De kunde vänta. Förr eller senare skulle hon rusa rakt i famnen på dem.

Hjärtat ville inte lugna sig. Anna fortsatte sin flykt, långsammare nu, andfådd och trött, matt i benen, vinglande hit och dit. Hon hade lust att stanna och skrika med full hals:

- Vad har jag gjort?

Men hon var inte oskyldig. Hon kunde inte skylla på det. Hon hade byggt en kedja av lögner. Kedjan fängslade henne och tvingade henne att handla på ett visst sätt. Som om hon inte hade någon egen vilja längre. Ingen fri vilja.

Anna klättrade över ett staket. Hon sprang över en äng. Hon rusade om hörnet på en lada rakt i armarna på...

... farfar Johansson.

24. Säker hos farfar

Det var en chock och sen en lättnad, som var så stor att tårarna trängde fram i ögonen. Hon borrade in ansiktet i hans överrock och kände hans knotiga händer på sina axlar.

- Hej. Hej, Anna. Vad är det med dej?

Anna gjorde sig fri och tittade upp på honom. Han böjde sig ner mot henne, en enbuske som kröktes av nordanvinden, och log. Han hade ett avlångt ansikte som en häst, med stora gula hästtänder. Det vita håret låg oredigt på hans hjässa, likt en krans som höll på att blåsa bort från en grav.

- Farfar, sa hon. Så glad jag är att träffa dej.

- Vart är du på väg?

- Till sjön.

- Du ser ut att komma därifrån.

- Jag ska dit igen. Min cykel ligger på stranden.

- Då får vi sällskap.

Anna rättade stegen efter hans. Johansson rörde sig sakta.

- Farfar, sa han och hans stämma log. Det tycker jag om. Jag som inte ens har nåra barn, mycket mindre barnbarn.

- Ville du inte?

- Jo, sa han sorgset. Mer än nånting annat. Men det blev inte så.

Anna såg sig omkring åt alla håll medan de promenerade. Ingenstans fanns pojkarna. Inom sig döpte hon om dem: De Hotfulla. Ingenstans såg hon minsta skymt av De Hotfulla. Men hon kände att de fanns i närheten. Väntande.

Just nu var hon säker. Inte för att farfar skulle kunna göra motstånd, om de ville använda våld, en kanin skulle kunna buffa omkull honom, men de skulle säkert inte visa sig så länge en vuxen fanns i närheten.

Cykeln låg kvar där hon lagt den. Farfar nickade mot ekan.

- Följer du med på en tur?

Anna satte sig i aktern. Farfar backade ekan, svängde runt och började ro med långsamma rytmiska tag. Han gjorde allting långsamt. Blev man sån när man blev gammal?

En eka var till för att ros långsamt. Det hördes på ordet: ro. Man hade aldrig bråttom i en eka. En eka hade man för ro skull. Annars fick man skaffa sig en motorbåt.

Som Bullen och Sverker.

Det kluckade skönt när fören träffade småvågorna. Årtullarna gnisslade. Farfar öste vatten över dem och de tystnade.

Anna släpade handen i vattnet. Det var mjukt och kallt. Vatten kunde också vara hårt. Om man föll från hög höjd slog man ihjäl sig. Det var som att träffa asfalt.

Man kunde också gå på vattnet.

- Vad hände? sa hon. När jag sjönk.

Farfar förstod omedelbart vad hon menade.

- Du har börjat bli vuxen. Förut var du ett barn.

- Jag är väl barn! Vad menar du?

- Du tappade tron ett enda kort ögonblick. Det var tillräckligt. I samma ögonblick brast ytan under dej.

- Men jag tror fortfarande. För jag vet ju att jag kan!

- Du både tror och tvivlar. Så gör vuxna. Som barn tvivlade du inte en sekund.

- Är det allt som behövs, en sekund?

Farfar Johansson såg sorgsen ut.

- Tyvärr.

- Men vad hände egentligen?

- Du såg hur jag försökte. Och hur jag misslyckades. Du är inte van vid att vuxna kan misslyckas. När du såg det, då kom tvivlet.

- Ja.

- Nu tror du inte helt på vuxna längre. Det betyder att du själv har tagit ett stort steg mot att bli vuxen. Det kallas att bli av med sina illusioner.

- Kan jag aldrig gå på vattnet mer?

Farfar skakade på huvudet med ett sorgset leende. Han vilade på årorna. Sjövatten droppade från årbladen.

- Barn växer och blir vuxna. Men det är mycket sällsynt att vuxna växer och blir barn på nytt.

- Du gjorde det.

- När du räddade mej, ja. Några ögonblick. Jag var skräckslagen och förvirrad. Utan att förstå varför gjorde jag som du. Jag stod på vattenytan. När jag upptäckte vad jag gjorde, då visste jag att det var omöjligt, och i samma ögonblick sjönk jag.

Anna drog en djup suck. Hon var besviken. Om det var som farfar sa, då var det konstigt att barn ville växa upp och bli vuxna.

Eller ville de inte? De måste. Det var kanske så att många andra barn också gått på vattnet, precis som hon, och börjat tvivla och för alltid förlorat förmågan. Och ljög om någon frågade, precis som hon.

Kanske tusentals barn överallt i världen!

Det var en mäktig tanke. I så fall var hon inte ensam. I så fall var hon inte märkvärdig eller konstig. Darrande av iver frågade hon:

- Kunde du när du var liten, farfar?

Ekan hade förlorat all sin fart. Den svängde sakta runt med vinden. Farfar satt orörlig. Hans blick var långt borta, i hans barndom.

- Vem vet? sa han. Inte minns jag så långt tillbaka. Jag har förstått på dej att när man är barn så är det en självklarhet att kunna göra en sån sak. Ingenting som är värt att komma ihåg.

Det här var tankar hon aldrig tänkt och aldrig hört någon vuxen uttala före farfar. Om det var sant, då kanske både pappa och mamma och mormor... och magistern...

Farfar skakade på huvudet, som om han hört hennes tankar.

- Om det är möjligt, så tror jag att det är mycket sällsynt.

Anna hade börjat frysa. Farfar rodde in mot land. Hon kom på en sak.

- Hur kunde Jesus vandra på vattnet, han som var vuxen?

- Han var vuxen, men han ägde ett barns rena hjärta och tro. Han var utan synd. Men han var också den ende.

Anna satt tyst tills de närmade sig bryggan. Hon grunnade. Hon var ju ett barn. Hon trodde. Skulle hon då inte kunna...

- Stanna, sa hon.

Farfar såg på henne, nickade och bromsade med årorna. Anna tog av sig skor och strumpor. Hon gick fram till farfar, mitt i båten för balansens skull, och tog tag i hans axel. Sen klev hon utan vidare över relingen med höger fot...

... och föll. Sjönk.

Men farfar var beredd. Han var inte stark, men klarade av att fatta tag i hennes arm och dra henne tillbaka ombord, innan mer än hennes ben upp till knät försvunnit i sjön.

Anna vacklade tillbaka till aktertoften och slog sig ner. Hon började skaka av kyla. Nordanvinden ven rakt igenom henne.

Första steget mot att bli vuxen...

Hon ville inte!

Farfar rodde fort in till bryggan.

Anna satte på strumpor och skor igen. Hon var besviken och arg och sorgsen samtidigt. Aldrig mer...

Var det så att bli vuxen? Just som någonting spännande hade hänt och man trodde att nu skulle livet bli underbart, då togs det spännande ifrån en? Vad återstod? Besvikelse och tvivel.

Besvikelse och tvivel.

Om hon fått välja skulle hon aldrig vilja bli vuxen.

Men man fick inte välja...

- Spring nu, så du får upp värmen, sa farfar när ekans för skrapade mot stranden.

Anna hoppade ur och låste upp cykeln.

- Vi ses!

Hon sprang med cykeln uppför backen och cyklade snabbt till mormor och hemåt.

Någon väntade på henne.

25. Fällan

När hon ställde ifrån sig cykeln i cykelstället framför köksfönstret, kom han fram bakom garaget. Anna stelnade till av skräck. Under bråkdelen av en sekund trodde hon att det var Sverker, därför att hon hela tiden väntade att han skulle dyka fram ur ett gömställe och ta tag i henne. Men det var Per.

Hjärtat galopperade i hennes bröst igen. Hon hade svårt att andas.

- Vad är det med dej? sa han.

Per var inte lik sig själv. Han verkade nervös och jagad, mer skrämd än hon.

- Ingenting.

- Kom, sa han. Jag ska visa dej en sak.

- Senare. Jag måste in och värma mej.

- Det går fort. Jag har fått två kaniner. Dom finns i en bur i vårat garage.

Kaniner kunde hon inte motstå. Hon hade längtat efter kaniner själv i hela sitt liv. Men mamma sa nej. Kaniner luktade illa. Kaniner fick ungar. Kaniner måste tas om hand hela tiden. Nej.

- Vi springer, sa hon.

Tanken på kaninerna värmde henne. De rusade iväg ner genom trädgården, klättrade över ett staket - Per skulle alltid göra det svårare än det var - kröp bakom en hallonhäck, snubblade fram i ett dike, klättrade över ett annat staket och gick in bakvägen i Pers garage.

Det var kolmörkt.

Plötsligt anade Anna att allt inte stod rätt till. I det ögonblicket var hon som ett vilt djur, som kan lukta sig till en fara. Hon vände sig om för att fly ut genom bakdörren och körde ansiktet i en skinnjacka. Starka händer grep tag i henne.

Ljuset tändes.

De hade hamnat i en fälla. Det var Sverker som höll henne fast. Bullen hade tänt ljuset.

Mitt i rädslan hade Anna en tanke i skallen: var fanns kaninerna? Ingenstans såg hon en bur.

Hon var rädd, ja. Men samtidigt var det en lättnad att se De Hotfulla på nära håll. Det var mindre skrämmande än deras tysta väntande.

- Var är kaninerna, Per?

Per log generat.

Så dum hon var! Per hade lurat henne. Han var på De Hotfullas sida. En förrädare...

Det gjorde henne ont. Hon hade känt Per sen de gick på dagis tillsammans. Hur kunde han?

- Då går vi då, sa Bullen.

Sverker öppnade bakdörren.

- Vart? sa Anna.

- Var inte rädd. Vi ska bara bjuda på en båttur. Ingenting farligt.

Sverker tog ledningen. Sen kom Per, sen Anna, sist Bullen. Att försöka fly var inte ens att tänka på.

De gick ner mot älven. Himlen hade mörknat. Det såg ut att bli regn.

Älven flöt snabbt mot det avlägsna havet. Vattnet hade samma färg som asfalt. Sverker gick ut på spången, där motorbåten var förtöjd, och hoppade över till fördäcket. Han klättrade ner i sittbrunnen för att starta motorn.

Bullen gick ut på spången och började lossa förtöjningarna.

Helt överraskande rusade Per ut på spången och kastade sig över Bullen bakifrån.

- Spring! ropade han. Nu har du chansen!

Per var ingen förrädare när allt kom omkring. Anna vände om och löpte uppför älvbacken. Efter några sekunder såg hon sig tillbaka.

Per klängde sig fast vid Bullens rygg. Bullen sjönk ner på knä och gjorde en kullerbytta. Per flög över huvudet på Bullen, hamnade snett på spången och drattade i vattnet. Sverker fick tag i honom och drog upp honom i båten.

Anna hejdade sig. Hon tvekade ett par sekunder och gick sedan tillbaka. Hon kunde inte lämna Per. Vem visste vad de tänkte göra med honom. Det var henne de var ute efter.

- Släpp honom! ropade hon.

- Han får gå när du sätter din fot på spången.

Anna tvekade igen. Men hon hade ingenting att förlora. Hon gick tillbaka och steg ut på spången. Till hennes överraskning släppte Sverker taget om Per.

- Kom ombord.

Anna hoppade ner i motorbåten.

- Hur ska du ha det? sa Bullen till Per. Du får springa hem till morsan om du vill.

- Vad tänker ni göra?

- Om du stannar får du se.

Per tittade på Anna.

- Gå, sa Anna. Jag klarar mej själv.

- Är du arg på mej?

- Jag var förut. Du lockade mej i en fälla.

- Dom hotade mej. Du vet inte vad dom kan göra.

- Hur ska du ha det, grabben? sa Bullen.

- Jag stannar.

26. Visa vad du kan

Bullen klev ombord. Sverker backade ut i älven och körde uppströms. Himlen mörknade mer och mer. Strömmen var så stark att båten rörde sig sakta framåt.

De for under bron. Båten kastades hit och dit av forsen och strömvirvlarna. Det gick rykten om att simmare hade drunknat genom att de sugits ner i en virvel och slagits medvetslösa mot stenarna på älvens botten.

Anna mindes hur hon passerat över bron och undrat över hur det skulle kännas att gå på vattnet i forsen. Skulle det kittla under fotsulorna?

Vattnet var lugnare ovanför bron. Bullen ströp gasen tills motorbåten bara gjorde tillräcklig fart för att ligga stilla på samma ställe.

- Nu, sa han till Anna. Visa vad du kan.

Hon förstod genast vad han menade. Men hon låtsades att hon inte fattade.

- Kan vad?

- Du vet. Stig ut på vattnet och gå.

- Jag kan inte.

- Du behöver inte ljuga inför oss.

Motorn hostade till, likt en gammal man som satt en klunk kaffe i halsen. Bullen tittade på bensinmätaren och rynkade ögonbrynen.

- Jag har förlorat min förmåga, sa Anna. Nu är jag inte barn längre.

De förstod inte vad hon menade.

- Du pratar strunt, sa Bullen. Iväg med dej.

Han knuffade upp henne på fördäck.

- Hoppa.

Anna ryste till. Det oroliga vattnet såg ut som flytande metall. Allsköns orenlighet strömmade förbi. Rätt vad det var greps avskrädet av en strömvirvel och snurrade runt i spiral, för varje varv närmare mitten, och sögs till slut ner i centrumhålet, som om ett flodmonster lurade i djupet och slök allt ätbart med många giriga munnar. Varje virvel var en mun. Om hon hamnade i vattnet...

Bullen hade klivit upp på däcket bakom henne. Han knuffade henne mot den låga relingen. Nu började hon bli rädd på allvar. Bullen menade vad han sa.

- Jag törs inte!

Det började regna. Först plaskade några tveksamma droppar mot deras ansikten, förelöpare till en stormflod av regn, som snart strömmade över dem, dränkte igenom deras hår, studsade mot däcket och prickade vattenytan, så att det såg ut som om en rök låg över älven. Med vätan kom en doft av fisk.

Några sekunder senare, som om regnet varit ett tecken, hostade motorn till och stannade.

Sverker vände ryggen åt Per och försökte starta motorn igen.

Bullen gav Anna en knuff. Hon vacklade alldeles på kanten, men lyckades hålla balansen.

Motorbåten greps av strömmen och gled mot forsen under bron.

Anna skrek.

En sekund senare kröp Per ihop som en tiger och gjorde ett våldsamt språng.

Han hade gympaskor. Bullen hade skor med lädersulor. Däcket var halt som is efter regnet.

Per landade på däcket i samma ögonblick som Bullen höjde armen för att ge Anna den sista knuffen. Per halkade och hans fötter kolliderade med Bullens.

Benen slogs undan på den tjocka pojken och han föll som en kägla.

Per ramlade själv baklänges och rutschade iväg över den slippriga ytan.

Bullen hamnade på rygg ovanpå Per.

Tillsammans gled de blixtsnabbt mot kanten.

De missade Anna med en decimeter.

Motorbåten svängde runt i en virvel.

Sverker sysslade fortfarande med motorn. Den vägrade att starta.

För Pers del slutade färden över däcket mot den låga relingen.

Bullen fortsatte. Samtidigt som båten vände åt höger, rullade Bullen åt vänster ut över relingen och störtade med ett skrik och ett plask i vattnet.

Strömmen tog honom.

Anna såg hans skräckslagna ansikte med uppspärrade ögon och öppen mun ett ögonblick innan han sjönk.

Per reste sig på knä och såg efter honom.

Sverker stod stilla av chock ett par sekunder. Sen snurrade han på ratten.

- Han är jättedålig på att simma!

Båten lydde inte order. Den fortsatte att snurra runt i virveln.

Bullen kom upp, mycket längre bort än nyss. Hans armar flaxade till ett par gånger innan han försvann på nytt.

- Vi måste göra nånting! sa Sverker med bruten röst.

Han var hjälplös.

Men Anna hade redan bestämt sig.

Hon steg upp på relingen och hoppade.

27. Inte längre ett barn

Anna hann aldrig tänka. Det var en känsla: något måste göras och hon var den enda som kunde göra det. Rädslan var borta. Hon tvekade inte ett ögonblick.

Sverker hade fått en chock och kunde inte röra sig. Per stirrade efter Bullen och såg ut som om han ville göra någonting för att hjälpa honom, men inte kunde, inte vågade.

Pappa brukade säja: Du är som jag, handlar först och tänker sen. Ibland var det bra. Ibland var det inte bra. När hon blev stor skulle hon kanske tänka efter innan hon gjorde någonting. Då skulle hon i alla fall slippa göra en massa dumheter.

Men det här var väl inte dumt?

Medan hon föll mot det mörka vattnet, utplånades alla frågor och all osäkerhet inom henne. Hon var hel och lugn: all kraft koncentrerad på en enda sak - att rädda Bullen.

Älven slukade henne.

Det var en överraskning. Hon hade varit säker på att hamna på en hård vattenyta, för att sen kunna springa ifatt Bullen...

Det kalla vattnet var en chock. Men hennes kropp anpassade sig fort. Automatiskt gjorde hon de rätta rörelserna och kom upp till ytan. Hon var en god simmare, det sa alla.

Per pekade.

- Där!

Anna kunde inte se någonting. Hon låg för lågt i vattnet och hade ingen överblick. Motorbåten svängde hjälplöst. Sverker hade fått tag i en åra och försökte paddla. Det gick trögt.

Med svårighet fick Anna av sig skorna och kastade in dem i båten. Kläderna kunde hon inte göra någonting åt. Hon simmade ut i strömfåran och följde med den starka strömmen ner mot bron.

Här var vattnet oroligt, fullt av sugande virvlar och yrande skum. Hon kastades hit och dit i forsen. Ett par rejäla kallsupar fick henne att hosta och kikna. Hon blev tvungen att vända sig på rygg några sekunder för att andas djupt.

En virvel sög tag i henne och snurrade henne runt. Just då fick hon syn på Bullen.

Han låg på rygg, liksom hon. Ena armen flaxade desperat i luften. Han skrek med gäll röst:

- Jag har kramp!

En våg slog in i hans mun. Skriket kvävdes. Ansiktet försvann under vattnet. Bara armen syntes ovanför ytan. Handen ritade meningslösa tecken i luften, paniksignaler om hjälp från en som inte längre visste vad han gjorde. Armen blev kortare och kortare och försvann.

Nu måste hon andas!

Det var ett större mirakel än att kunna gå på vattnet.

Hon stödde honom, medan han spydde ur sig smutsvatten och drog in luft. Rätt vad det var kom han i otakt och kiknade och allt upphörde och hon tänkte: Nu kvävs han. Så nära räddningen!

Med knytnäven under vattnet hamrade hon så hårt hon kunde på hans rygg, tills inandning och utandning kom igång igen.

Och nu orkade hon inte mer. Nu måste hon släppa taget om Bullen och låta honom klara sig själv. Men det kunde han inte. Strömmen skulle slita honom med sig...

- Se upp!

Sverkers röst. Hon hade glömt motorbåten. Nu kom den svepande ner mot henne och Bullen med hög fart. Per och Sverker stod vid var sin reling med var sin åra och försökte styra båten i forsen.

Anna hann uppfatta hur Per släppte sin åra och sprang över till Sverkers sida. De lutade sig över relingen...

Med ett otäckt skrapande ljud törnade båten mot stenkistan och hejdades några sekunder. Sverker och Per fick tag i var sin arm på Bullen. De drog honom in över relingen och tippade honom ombord.

Båten svängde långsamt runt, utom räckhåll för Anna, och gled ut i strömmen.

- Ta emot! skrek Sverker.

En förtöjningslina kom farande och slog ner i vattnet ett par meter ifrån henne. Anna tvekade inte. Hon kastade sig ut i forsen igen och fick tag i linan.

Sverker och Per halade in henne med förenade krafter. De hjälpte henne upp i båten. Hon sjönk ihop på ett av sätena och böjde ner huvudet och flåsade smärtsamt. Hela hennes kropp värkte och hon var yr i huvudet.

Efter ett tag rätade hon på sig och såg sig omkring. Bullen låg på durken med huvudet stöttat mot en kudde. Han var blek och dimmig på ögonen, som om hans blick var långt borta. Men han kände igen henne och försökte le. Det blev ett ömkligt leende. Han rapade plötsligt och drog en djup suck. Hon väntade att han skulle säja någonting. Men han orkade inte tala, eller han orkade inte bry sig.

Sverker och Per paddlade den tunga båten ur strömmen och in mot land. Det tog lång tid.

Bullen och Sverker. Två helt vanliga pojkar. De Hotfulla hade försvunnit för alltid. Anna undrade om hon någonsin skulle bli rädd för pojkar mer, eller för någonting annat. Antagligen. Hon var fortfarande mörkrädd, och ängslig inför läxförhör, och orolig för mammas och pappas jobb...

Hon var inget barn längre. Inte som förut. Hon kunde inte gå på vattnet. Men hon kunde annat. Det som var viktigare.

Så fort hon kom hem skulle hon titta sig i spegeln. Hade hon inte växt en centimeter? Var det inte något nytt i blicken, en ny självsäkerhet?

Hon började hosta. Och som om det varit en signal stämde Bullen in med hostningar och harklingar och frustningar, tills han slutligen brast ut i skratt, ett pinat hackande skratt, som tvang fram tårar ur hans ögon och fick honom att resa sig på armbågarna och omväxlande skratta som en galning och yla klagande, som om han blev kittlad utan att kunna försvara sig...

Anna kunde inte stå emot. Ett förvånat leende gled över hennes ansikte och så började också hon att skratta och frusta, utan att förstå varför. Men hon behövde inte förstå. Med ens var det helt underbart att sitta där på bänken och skratta med Bullen och se på Sverkers och Pers förbluffade miner och sakta glida in mot stranden. I morgon skulle hon bli förkyld, det var hon säker på. I så fall fick Per komma med läxorna åt henne...

Det var ganska bra.