Preview ur Truppserien nr 1 (september 2004)

Om man ber en människa räkna upp några saker som vederbörande spontant associerar med Andra Världskriget, är oddsen mycket stor att det tyska störtbombplanet Junkers Ju 87 STUKA kommer med - det där knubbiga, damaskförsedda flygplanet med brutna vingar, vilket tjöt så förbaskat när det störtade sig mot de ofta värnlösa markmålen. Ty trots att många människor inte är bekanta med flygplanets namn och modellbeteckning, har de ändå en minnesbild av det från gamla journalfilmer, krigsfilmer, krigsserier och dyligt. Så stort genomslag i folks medvetande, är det inte många flygplan, miltära eller civila, som kommer i närheten av. Låt oss därför ta en djupare titt på fenomenet Junkers Ju 87 STUKA, och vad det var som gjorde att det alls byggdes.  

Tyskland hörde till den förlorande sidan, när Första Världskriget var över. Landet påtvingades drakoniska och, skulle det visa sig, rent livsfarliga krigsskadestånd. På grund av skuldbördorna jäste missnöjet bland det tyska folket, och mitt ibland dem fanns en fattig ung man med en underlig liten mustasch, som förstod att utnyttja det missnöjet för sina egna morbida syften. Den mannen var Adolf Hitler. I enlighet med fredsfördraget, det så kallade Versaillefördraget, förbjöds Tyskland att för all framtid ha ett flygvapen, samtidigt som det bara tilläts att ha en högst blygsam armè, avsedd att nödtorftigt klara självförsvar. De tyska officerarna var synnerligen missnöjda med detta, och många av dem kom därför att se Adolf Hitler som den som skulle rädda Tyskland och åter göra det starkt och mäktigt. När österrikaren Hitler sedan efter diverse ränkspel, men på helt laglig väg, tillträdde som tysk Rikskansler den 30 januari 1933, var det många tyskar som ville se honom hålla sina löften. Tyvärr gjorde han det. Det dröjde inte länge innan Hitler öppet deklarerade att han inte tänkte bry sig det minsta om Versaillefördraget, och snart presenterades ett nytt, tyskt flygvapen, Der Luftwaffe, för en lika förtjust hemmapublik, som för en häpen och chockad omvärld. Den tyska fågeln Fenix höll på att resa sig ur askan.  

Hitler hade utsett sin närmaste man och förtrogne, Hermann Göring, till chef för det nyupprättade Luftwaffe. Göring hade varit en mycket skicklig och modig stridspilot under Första Världskriget, och han hade faktiskt efterträtt den legendariske Röde Baronen som divisionschef, när denne dödades i en luftstrid. Till chef över Flygministeriets tekniska avdelning, utsåg Hitler ett annat flygaress från kriget, nämligen Ernst Udet, och det är här historien om Ju 87 STUKA tar sin egentliga början. Under mellankrigstiden hade Ernst Udet levt ett utsvävande liv som firad konstflygare. Han gjorde djärva flyguppvisningar inför publik, och för det behövde han förstås flygplan som höll för stora påfrestningar. 1931 provflög Udet ett amerikanskt Curtiss F6 plan, och blev alldeles betagen i maskinens egenskaper. Sålunda införskaffade han tre plan, och det var dessa som Udet med tiden lyckades få Göring intresserad av. Störtbombare var det senaste inom flyget, och den nazistiska regimen hade siktet inställt på ett storkrig redan från första dagen. Men på sätt och vis kan man säga att det var det kejserliga Tyskland som drog igång det här med störtbombning. I mars 1918 gjorde Robert Ritter von Greim världens första flygattack mot ett stridsvagnsmål på marken. Det skedde vid Somme. Under Andra Världskriget kom samme Greim för övrigt att leda den 6 Luftflottan.  

Det nyuppsatta Luftwaffe behövde ersätta sina åldrade Heinkel He 50, och en av dem som satte sig ned med ritstift, linjal och papper, var ingenjör Hans Pohlmann vid flygplanstillverkaren Junkers. Den första prototypen, V1, provflögs 17 september 1935, med en brittisk Rolls Rocye Kestrel motor under huven, eftersom den tilltänkta Jumo 210 motorn ännu inte var färdigutvecklad. Flygplanet uppförde sig väl, och testerna fortsatte. Den 24/1 1936 totalförstördes dock V1 under en misslyckad störtdykningsövning. Testpiloten Neuenhofen och en utvecklingsingenjör omkom. Arbetet med projektet fortsatte emellertid, och V1 följdes snart av en förserieproduktion. Förutom sin officiellt beteckning Junkers Ju 87, kallades planet nu för Sturzkampf-flugzeug, vilket ungefärligen betyder störtande, stridande, flygande maskin. För enkelhetens skull användes förkortningen STU-KA. Termen hade från början använts om störtbombare i allmänhet, men snart kom den att bli synonym med Junkers Ju 87.  

När det spanska inbördeskriget brakade igång, hade Tyskland en första störtbombsenhet nyuppsatt. Ur den lånades ett mindre antal JU A1 ut för att bistå Nationalistsidan under general Franco. Stukaplanen imponerade inte på de äldre Luftwaffeofficerarna, vilka ansåg att de var på tok för långsamma. Ernst Udet blev däremot så entusiastisk över flygplanets bombfällningsförmåga, att han insisterade på att alla framtida bombare skulle byggas för att klara störtbombningsanfall. Ett idiotbeslut som med tiden skulle komma att bidra till att försena andra viktiga flygplanstyper, och därmed indirekt bidra till att Hitlers Tyskland förlorade Andra Världskriget. Möjligen hade beslutet ett samband med att Udet var en fullfjädrad heltidsalkoholist och playboy.  

Viktiga lärdomar drogs i Spanien. En del läxor lärdes den hårda vägen. Vid ett tillfälle slog nästan alla Stukor i en störtdykande svärm, rakt ned i marken på grund av tät dimma. Vid andra tillfällen blev såväl piloten som den bakåtåkande akterskytten medvetslösa av de stora gravitationspåfrestningarna, ibland med krascher som följd. För att råda bot på de här problem målades en röd rand på vindrutan, vilken skulle hjälpa piloten finna horisonten. Vidare infördes ett system med automatisk återupptagning av maskinen till planflykt, för den händelse piloten skulle råka svimma av. Detta system kunde dock i vissa nödlägen överridas av piloten själv, om han bedömde att det behövdes för att klara en farlig situation. Systemet sattes ur funktion genom att piloten drog styrspaken åt sig med ett ryck på 27 kilo. Inget för veklingar, alltså. Stukaplanet var tänkt att fungera som ett flygande artilleri. Detta skulle flyga före de tyska pansarkolonnerna, och bomba bort allt motstånd de kunde träffa på. På så vis hoppades man kunna undvika att hamna i det tröstlösa skyttegravshelvete, vilket hade utmärkt Första Världskriget. Hitler, som själv tjänstgjort i skyttegravarna, visste vilket vidrigt elände det var. Det var en av anledningarna till att han drev på utvecklingen av störtbombflygplan. En annan anledning var att han ville ha snabba resultat. Fienden skulle krossas fort och överrumplande. Detta skedde också. Det var flygplan från den första Stukaeskadern, som släppte Andra Världskrigets första bomber över polskt territorium, i gryningen den första semptember 1939. Stukaplanen gjorde det de konstruerats för att göra, men det var först när Hitler släppte dem lösa över Nederländerna och Belgien den 10 maj 1940, som omvärlden fick Stukafrossa. I Polen hade tyskarna avsiktligt terrorbombat civila, i akt och mening att de skulle fly ut från städerna och ut på vägarna. Avsikten var att korka igen vägarna, och på så sätt hindra den polska militären att försvara landet ordentligt - något de övermakten till trots ändå gjorde så tappert de förmådde. När nu Nederländerna, Belgien och snart också Frankrike anfölls, användes samma taktik. Nu hade tyskarna dessutom monterat dit vinddrivna sirener på Stukaplanens damaskklädda landningsställ. När planen störtade sig mot marken, tjöt sirènerna, som kallades för Jericotrumpeter, öronbedövande högt och skräckinjagande. Detta var psykologisk krigföring. Lite primitiv förvisso, men likafullt fullt funktionell. Civilister och soldater på marken fick panik, och flydde åt alla håll. De som inte hann undan mejades ofta skoningslöst ned, med hjälp av Stukaplanens vingmonterade kulsprutor.  

På kort tid hade Tyskland besegrat inte bara Polen, utan även Nederländerna, Belgien och sin gamla självbelåtna ärkefiende Frankrike. Allt gick med blixtens hastighet. En italiensk journalist som följde med de framryckande tyska trupperna, kallade det Blitzkrieg, blixtkrig. Termen var så talande att den snart togs upp i flera språk. Tyskland var oövervinnerligt, skröt Hitler och hans mannar. Struntprat, fnös engelsmännen självsäkert och spottade i nävarna. De tänkte inte ge sig utan strid, kosta vad det kosta ville. Snart lät Göring sina jakt och bombplan välla in över England på allvar. Avsikten var att bomba ut det brittiska flygvapnet, RAF, och sedan ostört skeppa över den europeiska nyordningen till England med landstigningsbåtar. Stukaplanen var ett viktigt inslag i den här taktiken. Allt hade sett så bra ut på pappret hemma i högkvarteret. Åtminstone tyckte nog den pillerberoende livsnjutaren Hermann Göring det. Vad han och de andra figurerna runt honom inte insåg, var att de sände iväg sina Stukaplan till slakt. Ovanför det engelska moderlandet väntade horder av Hurricanes, och en hel del Spitfire plan, på de tyska angriparna. De långsammma Stukaplanen hade inte mycket till chans om de blev upptäckta. De sköts ned drösvis, och engelsmännen kallade det belåtet för att ha Stukaparty. Så kunde det förstås inte få fortsätta, och Göring tvingades modställd och arg att dra bort Stukaplanen från försöken att bomba England till underkastelse. Istället sattes planen in där motståndet var svagare. Således gjorde de god nytta under blixtkriget mot Jugoslavien och Grekland, på våren 1941, samt i medelhavsområdet och Nordafrika. Den stora prövningen kom dock i och med anfallet mot Sovjetunionen i juni 1941. 290 Stukaplan deltog i det inledande anfallet, och de sopade undan allt motstånd och långt mer än så. Tiotusentals sovjetiska flygplan förstördes på flygfälten innan de ens hann lyfta. Stridsvagnar och befästningar förstördes också i en rent enorm omfattning. Det var en veritabel materielmassaker som pågick, och det dröjde ända till 1943, innan Stukaplanen började få det hett kring vingarna över de till synes oändliga ryska stepperna. De sovjetryska flygarna, den militära och politiska ledningen, hade till slut börjat få ordning på kvaliteten och organisationen.  

Men tyskarna hade naturligtvis inte underlåtit att vidareutveckla Stukaplanet så gott det nu gick. Först hade man tänkt ta fram ett ersättningsplan, men då det av olika anledningar inte gick, fick man vackert försöka vidareutveckla det flygande vedträ man redan hade. Den variant som hade tjänstgjort i Spanien, var Ju 87 A. Redan innan Andra Världskriget startade ansågs detta plan omodernt, och ersattes därför av Ju 87 B. För att öka dessa plans räckvidd, adderades stora fälltankar under vingarna. Detta skedde till priset av minskad bomblast, och försämrade prestanda vad gäller hastighet. Stukaplan med fälltankar kallades Ju 87 R. Något måste dock göras för att försöka förbättra planens prestanda. Således tog man fram en helt ny Stuka. Den kallades Ju 87 D, och hade renare, mer strömlinjeformade linjer, och en starkare Jumo motor. Den ursprungliga Jumo 210 motorn hade 1200 hk, medan den nya versionen hade 1410 hk. Ju 87 D utvecklades sedan vidare. Mer pansarskydd för besättningen tillkom, något som åter igen inverkade menligt på planets prestanda. Ju 87 D4 togs fram för att kunna bära en torped under flygkroppen, och som fartygsjägare blev Stukan framgångsrik. Ju 87 D5 fick ökad vingbredd och slopade dykbromsar, varefter planet användes till planflyktsanfall på låg höjd. Ju 87 D7 var avsedd för nattliga anfall, och hade därför flammdämpade avgasrör, nattflygningsutrustning och två 20 millimeterskanoner under vingarna. Dessa flygplan hade precis som D5 typen inga dykbromsar. En av de allra viktigaste varianterna, var Ju 87 G1. Det var egentligen ett D5 plan, försett med två 37 millimeterskanoner, en under var vinge. Kanonerna var stora, långa och tunga, vilket ytterligare bidrog till att försämra planets prestanda. Dessutom var det inte riskfritt att avfyra dem. Rekylen var fruktansvärd, och det hände mer än en gång att oerfarna besättningar strök med, då de skulle försöka skjuta sönder sovjetiska stridsvagnar.  

En som däremot till fullo behärskade denna svåra konst, var flygaresset Hans-Ulrich Rudel, Hitlers favoritpilot, och Tysklands mest dekorerade flygare. Han kom upp i hela 523 bekräftade fullträffar mot ryska tanks, oskadliggjorde mer än 800 andra fordon, sänkte det sovjetiska slagskeppet Marat, en kryssare och en jagare, och sköt dessutom sönder oräkneliga andra saker som råkade komma i hans sikte. Hans-Ulrich Rudel föredrog Stukan framför snabbare och mer lättflugna plan, men han flög sådana också när tillfälle gavs. I Focke Wulf Fw 190 lyckades han till exempel skjuta ned 9 stycken bekräftade fiendeplan. Focke Wulfplanet lärde han sig för övrigt att flyga själv, direkt i strid. Normalt togs piloterna hem till Tyskland för att lära sig hantera en ny typ, men Rudel var Rudel. Han flög några uppdrag i sin älskade Stuka, och tog därefter en sväng eller två ut i striden på östfronten med det nya planet. Vad säger man om sådant? Totalt flög Rudel 2 530 uppdrag i Ju 87 under Andra Världskriget. Han sköts ned hela 30 gånger, räddade 6 tyska flygare från fientligt territorium, och blev sårad fem gånger. Hans-Ulrich Rudel var den ende som erhöll utmärkelsen Riddarkorset med gyllene eklöv, svärd och diamanter. Efter kriget bosatte sig Rudel som så många andra tyskar i Argentina, där han levde fram till sin död 1982.  

Det fanns ännu fler undervarianter av Ju 87 Stuka, bland annat plan försedda med speciella dammfilter för tjänstgöring i ökenklimat. En hangarfartygsvariant med uppfällbara vingar och fångstkrok, kallad Ju 87 C, togs också fram, men på grund av att det tyska hangarfartyget Graf Zeppelin inte blev färdigt för krigstjänst, ändrades dessa Ju 87 C tillbaka till sitt ursprungliga B utförande. Men Stukan gick dessutom att använda som transportplan, för att släppa ned vapen och förnödenheter till kringrända tyska trupper. Detta skedde bland annat vid Stalingrad. När planet skulle nyttjas på detta sätt, fästes två stora kapslar under vingarna, och i dessa låg det som skulle kastas ned. Stukan kunde också nyttjas som ambulansflygplan, eller som stabsflygplan. Vid sådana tillfällen fäste man två stora gondoler på vingarnas ovansidor, och det var i dessa som de arma passagerarna sedan fick åka.  

Men primärt var alltså Stukan ett störtbombflygplan. Hur gick då en sådan störtdykning till? Jo, piloten ställde de flesta system på normalläge. Höjdmätaren ställdes in på önskad bombfällningshöjd. Turboöverladdningen ställdes i automatläge. Strypventilen till förgasaren drog helt tillbaka. Kylklaffarna stängdes. Därefter öppnade piloten så kallade dykbromsar på vingarnas framkanter. Det var långa metallspant som veks uppåt, och fungerade exakt som en snubbeltråd för flygplanet. Det flippade helt enkelt framåt och började dyka brant mot marken. Som en bekräftelse till piloten att det automatiska återupptagningssystemet var aktiverat, sköt det upp röda markörer ute på vingarna. Piloten kunde nu sikta in hela flygplanet mot målet, vilket gjorde att oddsen att verkligen träffa det mål man ville ökade betydligt, jämfört med konventionell bombfällning från planflykt via bombsikten. Maxfarten var omkring 600 km/h, normal hastighet med full bomblast, eller pansarknäckarkanoner, var cirka 310 km/h. En lampa tändes på höjdmätaren och signalerade att det var dags att släppa bomben, eller bomberna. Vanligaste minimihöjden detta kunde ske var vid 450 meter över marken. Piloten släppte greppet om en knapp på sin styrspak, vilket både släppte bomblasten och gjorde att den automatiska återupptagningen trädde i funktion. Planet rätade upp sig och så fort horisonten kom inom synhåll, drogs dykbromsarna tillbaka, strypventilen till förgasaren öppnade och propellern ställdes in på stigning. Att flyga så här var ingalunda riskfritt och hälsosamt, i synnerhet inte för de stackars satar som jobbade som akterskyttar i Stukaplanen. Dessa åkte baklänges. Tänk er själva hur skönt det skulle vara att åka baklänges i drygt 300 km/h, och sedan därefter helt plötsligt flippa bakåt i 180 graders vinkel, störta mot marken i 600 km/h, och sedan nästan tvärt åka med upp igen. Inte behagligt alls! Kraften i upptagningen var hela 6 g, det vill säga hela sex gånger jordens dragningskraft. Det är en förfärlig belastning på både människa och maskin. Stukan var snudd på byggd av järnvägsräls för att hålla, medan de stackarna som flög dem var av samma gamla kött och blod som alltid. Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Inte så få Stukabesättningar blev psykiskt och fysiskt skadade av det de utsattes för. På den tiden fanns ju inga g-dräkter, som kunde hjälpa till att kompensera de oerhörda krafterna. Blödningar i hjärnan, blod i öronen, i ögonen, i näsan osv, hörde till Stukabesättningarnas vardag. Vissa blev psykiska vrak och hamnade på institution. En och annan akterskytt spydde förstås innanmätet ur sig också, och vem kan väl klandra dem för det!  

Totalt byggdes enligt Junkers egna uppgifter 6 513 Junkers Ju 87 STUKA, alla varianter inräknade. Tillverkningen upphörde 1944, men de överlevande flygplanen användes fram till krigets sista dag. Den allra sista, samlade aktionen med Stukaplan inblandade, var ett desperat försök att hindra ryssarna att nå över floden Oder. Man försökte skjuta och bomba sönder de pontonbroar som ryssarna hade slagit, men det var förgäves. Den ryska anstormningen gick inte att hejda. Berlin och Adolf Hitlers Tredje Rike var dömt. Idag finns 2 helt restaurerade exemplar på museum, 2 stycken orenoverade och 5 plan finns delvis bevarade. Till detta kommer 3 stycken nygjorda repliker. Två av dessa är flygbara, och har bekostats av en smått löjligt rik amerikan med flyghistoriskt intresse utöver det vanliga. De två restaurerade originalplanen är också flygvärdiga, och de kan avnjutas i den fantastiska filmen “The Battle of Britain/Slaget om England”. Numera riskerar man knappast oersättliga dyrgripar som dessa i filmer, utan datoranimerar istället. Datorgjorda Stukor kan med fördel avnjutas i bl a “Enemy at the Gates”, och för den delen också på omslaget till den här tidningen.

Christer Bolin © 2004.