Den som har väntat otåligt (och utan resultat) på en liveskiva med Rainbow, inspelad 1981-1984 under tiden då Joe Lynn Turner var sångare i bandet, har ett fullgott substitut i Turners första liveplatta "Live In Germany" (2008).
Här har ni en platta som låter 98% som Rainbow, ända ner till gitarrsound och solon. Greg Smith (basisten) har också ett förflutet i Rainbow, dock från 90-talet och perioden kring "Stranger In Us All". Karl Cochran lirar gitarr, och ser till att låta som Ritchie Blackmore så mycket som möjligt (att jämföra med att Doug Aldridge i Whitesnake samplat John Sykes sound på senaste studioplattan, allt för att fansen ska känna igen sig) och blundar man så är det Blackmore man ser framför sig, inte Karl själv. Så lyckligtvis är detta en CD och inte en DVD, för med en gnutta fantasi så känns det faktiskt som att man äntligen har sin liveplatta från saliga Rainbow. Michael Sorrentino är trummis och han gör ett förbannat bra jobb. Keyboardist är Carmine Giglio och även han får fram exakt de sound som förväntas. Skivan är inspelad av svenska Escape Mobile Recording och mixad av Martin Kronlund och Håkan Kristofferson i JM Studion i Mölnlycke. Grattis grabbar!
Av de 13 låtar som levereras så är nio av Rainbow (samtliga från Joes tid i bandet) - "Death Alley Driver", "I Surrender", "Power", "Street Of Dreams", "Can´t Let You Go", "Jealous Lover", "Stone Cold", "Can´t Happen Here" och "Spotlight Kid".
Sen har vi tre låtar från Joes två senaste soloalbum ("The Usual Suspects" och "Second Hand Life"), och det ska sägas att låten "Blood Red Sky" från den senare av dessa album är en Rainbow-klassiker, trots att det inte är Rainbow. Tänk "Eyes Of Fire" så vet ni ungefär hur det låter. Suggestivt och mäktigt. Mer sånt tack.
Som avrundning levererar bandet en mycket bra version av Deep Purple-klassikern "Burn" från MK3. Och det låter precis som det ska. En extra eloge till trummisen här, som får det att låta bättre än då Joe sjöng samma låt med Deep Purple i början på det glada 90-talet. Så här pigg bakom trummorna var nämligen inte deras trummis, Ian Paice, då. Så åter igen - respekt!
Jag har spelat "Live In Germany" gång på gång nu och jag ledsnar inte på den alls, den har ett flyt och en trevlighetsfaktor vad det gäller nostalgi som är skyhög. Kort sagt, om du gillar Rainbow, se till att införskaffa den här skivan.
Detsamma gäller Joes senaste studioalster "Second Hand Life", som för det första är hans bästa platta i eget namn någonsin, och som för det andra också placerar sig som ett av de bästa albumen från Purple-familjen på 2000-talet. Och åter igen så är det Rainbows typ av sofistikerad AOR som finslipats och som här skjutsas ut i hopp om att det fortfarande ska finnas en publik. Joe har varit med i många band och konstellationer, men vad det gäller hits så är det tiden med Rainbow som lyser starkast. De finns på "Live In Germany", ett försök att få gamla fans att ställa in sig i ledet igen. Och i frånvaro av originalet - ett Rainbow med Ritchie Blackmore spelandes hårdrock igen - så är marknaden vidöppen. Jag skulle vilja påstå att Joe Lynn Turner är den som nu förvaltar arvet bäst, och med stor känsla för vad folk helst vill ha.
Här finns de starka melodierna, den stora variationen, och alla andra signum av Rainbow och klassisk hårdrock a´70 och 80-tal.
För Purple-historiker finns också en riktig godbit, nämligen låten "Stroke Of Midnight". En alternativ version till låten "One Mans Meat" på Deep Purples "The Battle Rages On" (1993). Historien bakom detta är följande; Då Deep Purple 1992 inledde inspelningen av detta studioalbum var Joe fortfarande medlem i bandet. Då man var klara med det hade Joe förpassats ut i skuggan och den gamla sångaren, Ian Gillan, återinsatts. Men alla texter av Joe - plattan var i princip komplett då han fick gå - byttes ut med nya. Ritchie Blackmore har i många intervjuer sedan dess hävdat att den skiva som spelats in med Joe var mycket bättre än den som kom att gå ut med herr Gillan. Därav denna inblick i hur det faktisk lät på "The Battle Rages On" då Joe sjöng på det här spåret. Jag ser inte detta som något negativt. Purple betedde sig som svin mot Joe då det begav sig, och Joe har skaffat sig Ritchies tillstånd att göra detta innan han spelade in det för den här skivan. Så det är vad det är, ett hemligt litet stycke historia som kanske främst kan intressera stora fans av Deep Purple. Och Joe har inte gjort detta i någon slags brist på bra låtmaterial, "Stroke Of Midnight" är långt ifrån det bästa spåret på "Second Hand Life".
Joe Lynn Turner tog sitt första avstamp som soloartist efter Purple tre år efter det kapitlet i hans liv med plattan "Nothing´s Changed". Han gjorde det då hårdrocken var nedmonterad av media, skivbolag och publik. Sedan dess har han jobbat som en galning och med ett gäng hyfsade och bra album (och projekt som Mother´s Army och Hughes Turner Project) i ryggen har han nu uppnått ett visst mått av respekt. Karln kan skriva bra texter, han har kvar sin röst intakt och han har nu efter mycket om och men nått en nivå då han kan ta ut sitt band på vägarna och turnéra världen runt. Och den möjligheten fanns inte där i mitten av 90-talet.
Joe Lynn Turner må spela på trygga kort, men han gör det med den äran och ingen jävel ska komma och säga att han inte gör det bra. "Second Hand Life" är nu hans bästa soloalbum och kopplat med "Live In Germany" så är Joes karriär inne i ett väldigt njutbart skede. Stöd Joe du också, det är han värd. Sprid ordet gott folk.
Michael Eriksson (oktober 2008)
NOTIS - SLICE har publicerat en intervju med Joe Lynn Turner i vår engelska utgåva SLICE 2008 nyligen, och i PICKADOLL 2008 (numret med Raquel Welch på omslaget) finns en sida som tipsar om dessa skivor (ej denna text dock). För många artiklar om Deep Purple familjen, skaffa er dessa fanzines...
