Det har nu gått 30 år sedan undertecknad publicerade det första numret av fanzinet Deep Purple Magazine. Det inledde också en kärleksaffär för detta medium som är vid liv ännu idag, då jag just sitter här i stugan och snickrar på fanzine nummer 87.
Jag gick i andra året i gymnasiet då jag gav ut det första numret av den här tidningen, och det var mitt brinnande intresse i allt som hade med Deep Purple att göra som låg bakom ansatsen. Anledningen var nog främst att dessa lila hjältar (Deep Purple i sig hade splittrats 1976, men band som Rainbow och Whitesnake hade kommit ut ur grejen) fick alldeles för lite press i det här landet, och då något skrevs i riksmedia så var det vanligtvis någon som likt Mats Olsson på Expressen alltid sågade dem vid fotknölarna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, att vara hårdrockare på den tiden var detsamma som att tillhöra en jagad grupp, för hårdrockare, det fick man ju gudbevars inte vara. Nej då, det var i punken som framtiden låg. Att punkarna tillhörde en överreklamerad och sekteristisk scen där spelskicklighet inte var viktigt - förvisso ett något udda val att hylla om man är musiker (eller musikrecensent!) - det hörde inte hit.
Så jag började att sprida nyheter och fakta om Deep Purple och den lila familjen i dessa fanzines, och så sakteliga så lärde jag mig också att skriva. Det var något som kom under de här fem åren - det nådde så småningom sin vägs ände med nummer 28 1982, året då jag låg i lumpen.
Jag kan inte nog överdriva det faktum att det var Deep Purple Magazine som i grunden förändrade mitt liv. Dagstidningar som till exempel Helsingborgs Dagblad hörde av sig till mig och bad mig skriva om hårdrock för dem. Det säger väl en hel del om hur tunn scenen var i Sverige kring 1979 att så skedde, att en kille från Östersund värvades för tidningar ute i landet. Långt senare har jag gång efter annan sprungit på skribenter och musiker som faktiskt ansträngde sig för att få tag på dessa artiklar då det begav sig. Att det var så visste jag dock inte då det begav sig. Jag kunde dock redan då se att SLITZ nämnde undertecknad som "ledande hårdrocksexpert" i ett nummer, vilket överraskade mig storligen då det hände.
Deep Purple Magazine fick promotionansvariga på skivbolag som EMI och CBS att inleda samarbete, för dem var en tidskrift som den här, som nådde fram till de fanatiska fansen, en bra kontakt att ha. Så jag fick min första intervju 1981 då Whitesnake var i Stockholm och lirade på Göta Lejon och sen var dörren till riksmedia öppen på vid gavel för min del. Jag är ännu idag god vän med snubben som öppnade den dörren för mig på EMI, och han diggar det jag sysslar med numera med SLICE skarpt (han kallar tidningarna "toppenläsning vid morgonkaffet", det kan jag tycka är lite skojigt!).
Då Deep Purple Magazine gick som bäst gick den ut i 200 exemplar, och de sålde alltid ut rätt snabbt. Då grejen lades ned 1982 tog det bara några månader så var alla backissues väck. Ett nummer gick ut i två upplagor, det var då jag publicerade de intervjuer som jag gjorde med Whitesnake på Mosebacke Pub i Stockholm 1981 som det blev tvunget att gå den vägen på grund av fansens stora intresse. Så det numret finns därute i sina modiga 400 exemplar idag. Trots detta ser man aldrig något nummer utannonseras på Tradera, så folk verkar hålla hårt i dem.
Då och då så springer jag också på någon gammal Deep Purple fan som säger "Jag har alla nummer av Deep Purple Magazine kvar hemma och jag tar fram dem och tittar på dem ibland". Det värmer alltid mitt gamla lila hjärta att höra sånt. Att det blivit så för många fans beror nog på att Deep Purple Magazine var ett andningshål i ett fientligt sinnat kulturklimat på den där tiden, och att musiken som skapades under dessa år samtidigt var så bra och så viktig för oss som gillade detta.
Hans Hatwig, killen bakom POSTER och OKEJ, såg till att stödja Deep Purple Magazine genom att trycka adressen i POSTER då det begav sig. Den trycktes även i tidningar som Vecko Revyn och på Klotterplanket i serietidningen Serie Magasinet. Allt detta, och senare även reklamblad som lades ut på konsertställen, gav klubben (som för övrigt hette Deep Purple Freak Society, he he...) den cred som den ändå hade. Jag brukade snacka med Hans då och då under POSTER tiden, och han var alltid intresserad i att snappa upp vad Deep Purple fansen tyckte om tidningen. Deep Purple hade varit mycket populära under 70-talet och Hans hade kört några grejer med dem och fått bra feedback. Han körde senare på med posters med Ritchie Blackmore och så vidare, och det kom kanske delvis från vår kontakt då han fick det faktum att Purplefamiljen fortfarande hade många fanatiska fans bekräftat via våra samtal. Hans Hatwig tänkte kommeriellt, han tyckte inte om Ritchie Blackmore personligen (något negativt inträffade visst under ett Sverigebesök...), men han såg att många unga killar gillade honom på ett sätt som liknade ren dyrkan.
Jag lärde känna många trevliga människor under den här perioden och den viktigaste av dem är utan tvekan fotografen Michael Johansson. Han var ett fan och gick med i klubben, och denna norrlänning (undertecknad) var snart nog på god fot med herr Johansson, smålänning som han var. Under det tidiga 80-talet fick denne sedan in foten på OKEJ och resten är väl ren skär rockhistoria. Idag är Michael en av de fem-tio mest omtyckta rockfotograferna i världen, och det kommer då inte bara från beundrare på gatan utan från kända kollegor. Vi har varit goda vänner sedan dess, och han har varit en stöttepelare hela vägen för min del, särskilt då från Deep Purple Forever (1991-2003) och framåt. Men vårt samarbete inleddes redan under Deep Purple Magazine tiden. Det senaste jobbet gjorde vi så sent som för någon vecka sedan i Stockholm, då Tarja Turunen från gamla Nightwish var i stan.
Den som vill titta på ett galleri med Deep Purple Magazine omslag kan göra det på den här länken.
Goda tider, härliga tider.
Michael Eriksson (juni 2008).
