DEB & WENDY I XENAS FOTSPÅR
- Artikel ur LUCY IN THE SKY nr 4 av Deb Abbott -
Jag anser mig vara lyckligt lottad i att varje gång någon i min närhet avlider så översköljs jag av underbara upplevelser, precis som om de har en hand i att ge mig bekräftelse av sin kärlek en sista gång från himlen. Det är i alla fall vad som hände mig den fjärde mars 2002 klockan 11.00 då min farfar lämnade jordelivet. Hans föräldrar kom från Malmö i Sverige och jag vet inte så mycket om dem. Men jag vet att jag ärvt min kreativa ådra med mina intressen i konst, skådespeleri och även min humor från honom. Han var den roligaste personen jag någonsin träffat, alltid lika glad och uppåt. Och jag tror att den fantastiska resan som just skulle gå av stapeln var hans sista gåva till mig. Själva planeringen av det hela inleddes i januari och planen var att se Lucy Lawless uppträda i The Vagina Monologues på scenen. Jag avblåste samtidigt alla funderingar på att kolla in årets Xena konvent där Renee O´Connor skulle framträda så att jag skulle kunna spara ihop nog med pengar för resan till landet därunder. Jag fick mitt pass förnyat och sedan var jag på väg mot det bästa äventyret i mitt liv.
Några dagar innan avresan såg min reskamrat Wendy Wood och jag en annons på internet. I den kunde man läsa en förfrågan om det fanns något intresse från några Xenafans hemmavid att åka i stridsvagnarna som varit med i showen på en strand i Nya Zeeland för tv showen The Holmes Program. Vi tyckte att det inte kunde skada att skicka över ett mail med oss själva iklädda våra Xena kläder eftersom vi ju ändå skulle befinna oss i Auckland inom några dagar. Vi fick genast svaret från dem att de var intresserade i att träffa oss och att vi inte skulle glömma att packa våra Xena kläder med oss. Vi kunde knappt tro att vi kunde ha ett sådant flyt. Det var otroligt för oss att vi skulle få vara med i en tv show på bästa sändningstid på Nya Zeeland. Vad är oddsen? En på miljonen?
LÖRDAG (9 mars 2002)
Själva flygningen från Los Angeles till Auckland var förstås lång men det kändes inte så farligt eftersom killen som satt mittemot mig i gången talade med Kiwi accent och dessutom så bar han inga skor. Jag har en fotfetisch så jag kikade på hans fötter med jämna mellanrum för mitt eget nöjes skull. Vi kom fram till Auckland och jag kunde knappt tro mina egna ögon. Det var som att komma till The Elysian filds(himlen, red). Luften var ren, allt var grönt och alla gick omkring barfota! Nu förstod jag plötsligt varför Karl Urban glidit omkring barfota på Xena konventet för två år sedan, folk från Nya Zeeland går helt enkelt ofta barfota. De var barfota på flygplatsen, på gatan, i affärerna. Vart man än tittade så var de barfota, och om de bar skor så var det tofflor. Det kändes som om jag dött och kommit till himlen.
Vi såg träd som vi aldrig sett tidigare också. En del av dem såg förhistoriska ut och man förväntade sig nästan att en dinosaur, kentaur, Tarzan eller Zeus skulle dyka upp ur buskarna. Det första stället vi besökte var Hunua Falls, det berömda vattenfallet. Det kändes som att gå in i ett Xena avsnitt och man kunde nästan höra viskningar från Xena och Gabrielle i vinden. Vattenfallet såg precis ut som det man sett på tv men eftersom det var så mycket som vi ville se så hann jag bara ta några få bilder. Platsen ligger i en nationalpark och det är gott om vandringsstigar däromkring. Wendy och jag begav oss ut på en tvåtimmars tripp och även om vi höll på att dö av ansträngningen så var det precis vad som behövdes för att komma igång efter att ha suttit i ett plan i 12 timmar. Sen ville jag inte lämna området men Wendy drog i mig och försäkrade mig om att det skulle bli fler Xena platser att besöka.
När vi körde till vår nästa träff med Xena ödet så såg vi en skylt som det stod “vintestning” på, så vi stannade till och släntrade in på bakgården till någons hus och där fick vi pröva på det lokala vinet i deras garage. Det smakade verkligen jättegott. Det slutade med att jag köpte med mig en del för egen konsumsion för ynka sex dollar.
Vårt nästa stopp blev Mangere Mountain, där de filmade slutet av “When Fates Collide”. Det består av en massa kullar och det är lätt att föreställa sig att man befinner sig i ett avlägset land, men sanningen är att det ligger mitt i en liten stad, bredvid en parkeringsplats och ett klubbhus! Då vi var där pågick ett Polynesiskt bönemöte på den högsta kullen. Wendy hade med sig bilder från “When Fates Collide” så vi använde oss av dom för att hitta igen de exakta inspelningsplatserna för de olika tagningarna. Då vi spanat en timme så observerade mitt tränade Xena öga de exakta träden och klipporna ur en scen. Det är otroligt att man kan få ut ett sådant nöje bara av att hitta igen några specifika klippor och träd. Jag stod mellan de två klipporna på kullen, där Xena suttit på sin häst, och sedan så stormade jag nedåt kullen där Xena stormat fram på sin häst mot stridsscenerna. Och visst, jag inser att det kan låta knasigt, men det är ju det här som gör oss till fans. Sedan så hittade jag igen en plats med träd där Xena släpats iväg av en häst. Efter vår långa resa, vår promenad och vårt Xena spanande så fick det vara nog för den första dagen. Så vi drack varsitt glas av vårt fina röda vin och sedan så drog vi oss tillbaka tidigt och sade godnatt.
SÖNDAG (10 mars 2002)
Wendy och jag steg upp tidigt och körde till Bethells Beach, en strandremsa med svart sand som ligger där Waitakere floden mynnar ut. Då vi närmade oss så skymtade jag de välbekanta klipporna och vi visste att vi snart skulle vara framme. Men inget hade kunna förbereda mig på hur vackert det är på den platsen. Vi parkerade bilen bredvid en stor hög med sand och promenerade runt hörnet, och där uppenbarade sig en magisk syn. Här var platsen där så många avsnitt av Herkules och Xena spelats in. Öppningsscenerna av Xena då Lucy svingar sitt svärd, korsfästningen i “Destiny”, vagnjakten mellan Xena och Callisto i “The Return Of Callisto”. Tittar man till höger på den södra änden av stranden ser man Callistos grotta i “The Return Of Callisto”. Wendy och jag traskade in i grottan och försökte föreställa oss hur det hade sett ut där då Hudson Leick(Callisto) varit där. Vi satt på några stenar och studerade det märkliga sjögräset som spolas upp på land. Och vi stod där i vattenbrynet och lät vågorna skölja in över våra fötter och insöp tacksamt Xena atmosfären i våra lungor samtidigt som vi tackade Gudarna för att vi fick vara med om en sådan magisk resa. Efter några timmar på stranden så började vi att bli hungriga så vi sökte upp ett litet matstånd där en fantastiskt vacker maori flicka jobbade. Jag beställde en smörgås och en Gingerbeer. Jag frågade flickan om det var öl i drickan och hon skrattade och sa nej, men jag prövade på det ändå för att se vad det var. Då vi ätit upp våra smörgåsar så var Wendy ivrig att visa mig ännu en Xena plats men jag hade svårt att tro att något skulle kunna överträffa det vi redan sett på Bethells beach den här dagen.
Vi promenerade förbi en stor sanddyn, ingen var där utom ett par ungar som lekte med en släde i sanddynerna. Vi frågade dem var Lake Wainamu låg och de förklarade för oss att det bara låg på andra sidan av den närmaste sanddynen där vi befann oss. Då vi satte av i riktningen som vi fått så kändes det som om vi var ute på en ökenstrapats. Vinden blåste i våra ansikten. Återigen så kändes det i benen och vi fick anstränga oss för att ta oss fram. Inte undra på att Xena och Gabrielle alltid varit i så bra trim om det här tillhört vardagen. Vi upptäckte snart att det var lättare att ta sig fram om en av oss gick i den andres fotspår så vi turades om att gå först. Nu närmade vi oss Lake Wainamu och det var en av de vackraste platserna jag någonsin har skådat. Även den här platsen har använts ofta i Herkules och Xena. Lake Wainamu är en stor naturlig vattensamling med sötvatten som hålls på plats av en gigantisk sanddyn, den som vi nyss tagit oss över. Vi promenerade till platsen där man spelat in “Mortal Beloved” från säsong 1, där Gabrielle stannade kvar på stranden medan Xena dök i in i sjön för att ta sig ner till Underjorden. Vi tar lite bilder där vi spelar upp dessa scener och sedan så kommer jag på att det vore kul att hoppa i vattnet som Xena gjorde i “Fins, Femmes & Gems”. Jag plockar av mig mina kläder och exponerar min brandgula bikini och Wendy skyndar sig att plocka fram videokameran eftersom hon ville föreviga min entre i den ärevördiga sjön. När jag tagit mig ner i vattnet och tagit in upplevelsen ett ögonblick så övertygar jag Wendy att även hon borde passa på och hoppa i, och då hon väl monterat upp kameran på ett ställ så följer hon efter. Då hon var lite väl försiktig i att sänka sig ner i vattnet så skyndar jag mig att blaska ner henne rejält. Då hon blivit våt så krigar vi lite till. Just då så promenerar två kvinnor förbi och de tittar på oss storögt. Jag skämtade “Vi borde kanske ta av oss och bada nakna” och Wendy var genast entusiastisk. Men då jag funderade på det så kom jag fram till att det vore just snyggt om vi tog av oss allting om någon sedan stal alla våra kläder på stranden. Och jag ville då inte riskera att ta mig ner för den där sanddynet utan kläder. Istället så busade vi lite till och sedan så steg vi upp ur vattnet och torkade av oss bäst vi kunde innan vi promenerade vidare. Vi beslutade oss för att ta en annan väg tillbaka och då vi följde Waiti strömmen som går runt sanddynen så hamnade vi snart på en plats som använts ofta i Herkules och Xena. Vi lokaliserade platsen där Xena dragit Gabrielle efter en häst i “The Bitter Suite” och där även scener för “The Return Of Callisto” tagits. Vi kände också igen platsen för vagnjakten i “Chariots Of War”. Två kor stog och iaktog oss nyfiket då vi vandrade förbi och jag är glad att de inte hade något emot att vi var där eftersom de inte var inhängnade. Allt kändes toppen men vi måste börja planera vår nattlogi och då vi var i bilen igen så hittade vi snabbt igen ett ställe som ligger nära Bethells Beach, kanske fem minuters väg bara, och 30 minuter från Auckland som heter Greenmead Farm Cottage. Vi stannade till för vi hoppades kunna finna logi i närheten av Bethells Beach och Muriwai Beach eftersom det var på någon av dessa platser som vi skulle träffa tv folket nästa dag. Så snart som vi stigit ur bilen för att fråga om det fanns rum så kom en gentleman fram till oss och frågade oss om vi var Xena fans. Vi tyckte att frågan var lite konstig men svarade att det stämde. “Min fru är en stor Xena fantast” fortsatte mannen och vi förklarade att vi kom från Amerika och att vi sökte logi för natten i området eftersom vi skulle vara med i The Holmes Program morgonen därpå. Han erbjöd oss in så att vi kunde säga hej till hans fru och hon var en trevlig dam som just satt och åt middag med en flicka från England som hette Sue som också visade sig vara ett Xena fan. Sue bodde där i tre månader mot att jobba lite på gården. Vi bjöds på färska ägg från gården, en hemmagjord limpa, mjölk och flingor. Vi hade allt vi behövde för natten och då vi tog oss ut till “stugan” där vi skulle få sova så upptäckte vi att det snarare var ett helt hus. Två sovrum, ett vardagsrum med tv, ett stort badrum och ett rejält kök. Vi tog fram lite av vårt vin och delade det med lite bröd och gjorde oss klara för lite nattsömn. Vi gjorde också något som jag ALDRIG skulle göra hemma, vi sov med fönstren på vid gavel så att den fräscha luften från Bethells och alla de lokala ljuden fick oss att somna så gott.
MÅNDAG (11 mars 2002)
Efter att ha drömt åtskilliga drömmar om Xena så vaknade jag. Wendy blev lite sur för att hon inte också drömt om Xena men det är ju inte mitt fel att jag kommer ihåg mina drömmar men inte inte hon. Vi strosar ut på gården och det är svårt att förstå att en plats kan vara så vacker. Gårdens hund jagar glatt gårdens kycklingar, fåglarna sjunger och vi ser kilometervis med planteringar. Det kändes som om vi befann oss i Xena episoden “Old Ares Had A Farm”. Jag kokade oss några egg och Wendy fixade fram lite flingor. Huset hade ett stort fönster mot havet som vi kunde sitta och titta ut genom då vi intog vår frukost. Folket bakom tv programmet ringde och talade om för oss att vi skulle träffa dem på Muriwai Beach. Vi frågade om det var okej att vi tog med oss Sue eftersom hon var en stor Xena fan och det gick de med på. Det var längre att åka än om vi skulle ha träffat dem på Bethells Beach men det gav oss en chans att prata med Sue. Hon mindes oss från fjolårets konvent i Pasadena(se LITS nr 3, red) då jag varit iklädd guldkedjor och Wendy en Gabrielle kostym. Vi stannade till på en bensinstation och jag köpte en flaska vatten. Kvinnan som jobbade kom ut och tittade på våra Xena kostymer och frågade oss om man börjat att filma Xena igen. Jag svarade “Det hade varit underbart, men vi är här för att vara med i The Holmes Program”. Då vi anlände till platsen så såg vi genast vagnarna och hästarna så vi svängde in och parkerade. Rosie Miles, som varit ansvarig för hästarna som synts till i Xena, hälsade oss välkomna och introducerade oss laget runt. Det var nu vi insåg att vi faktiskt skulle få spendera en dag i sällskap med folk som faktiskt jobbat i showen. Vi träffade Bex i sin Xena kostym och hon var Lucys rid dubbel då det bagav sig. Wendy skulle få rida med henne i en av vagnarna. En kille vid namn Dominic Roberts som var klädd som Julius Caesar skulle rida med mig i en annan vagn. Han hade jobbat som rid dubbel i Xena, Den Unge Herkules och Jack Äventyrens Man. Vi träffade också Tracy som varit Callistos rid dubbel och Mark som ridit för många olika karaktärer. Lucy Lawless personliga assistent, Kate, var där också. Hon sällskapade med Dominic. Åh, så kärleken spirat på setet av Xena! Trisha Roberts var där också och hon var Gabrielles rid dubbel i alla sex säsongerna, och hon är syster till Dominic. Då chocken av att plötsligt befinna sig i ett sådant digert sällskap börjat att lägga sig så tyckte Rosie att det var dags att leta reda på tv folket så vi hoppade in i bilen och körde tills vi snubblade över dem. Paul Hobbs, reportern för inslaget, såg mig och log brett och frågade mig var Gabrielle var. Jag svarade “Hon sitter här bak” och då han såg henne sa han “Det är otroligt hur lika ni är karaktärerna”. Han erkände också att han aldrig sett Xena förut innan han kikade på en episod inför det här jobbet och jag tänkte i mitt stilla sinna “Hur kan en Kiwi inte ha sett Xena?”. Man satte på oss mikrofoner och samtidigt så hälsade vi på tjejen som var ansvarig för att hålla i kameran, Stephanie. De ville verkligen att vi skulle se så Grekiska ut som möjligt och ryttarna hade vi inte fått träffa ännu sedan de ville fånga vår reaktion på film. Men det var ju förstås lite för sent påtänkt så vi fejkade överraskning för att göra dem glada, och det var inte så svårt heller för den delen. Vi tittade storögt på när Bex (Xena) och Tracy (Callisto) spände för hästarna - Mel och Blackie till Xena vagnen och Guiness och Scotty till Caesar vagnen - och sedan hoppade jag upp i Caesar vagnen tätt följd av Wendy som tog plats i Xena vagnen. Jag ville nästan nypa mig själv i armen för det kändes så overkligt. Jag har alltid velat rida en häst på en strand men aldrig hade jag i mina vildaste fantasier ha kunnat drömma om att få rida Xena hästar i en vagn med en kille som ser ut som Julius Caesar på en strand på Nya Zeeland. Jag såg på Wendy då hon klättrade upp på sin vagn och hon skrek “Jag har hittat en ny Xena nu!”. Så visst tusan hade hon det roligt på sitt lilla vis. Sedan så stormade vi fram med vinden blåsande i våra ansikten. Jag talade med min Caesar om hur det hade varit på showen och han sa att ibland så kunde han spendera en hel dag bara för ett enda stunt tricks skull. Ibland så var man tvungna att jobba en dag i våta kostymer. Jag fick reda på hur mycket jobb som låg bakom det vi sett och att de som jobbade med det verkligen älskade sina hästar och sina jobb. Det var också därför som de startat den här affärsidén med vagnarna på stranden. Så vem som helst kan få uppleva samma sak som det vi upplevde nu. Vi red fram och tillbaka på stranden i fem timmar innan tv teamet var nöjda. Jag var imponerad över hur hästarna svarade på Dominics röst. Han behövde bara säga “Trotting Scotty” och Scotty saktade ner, eller “Gallop Scotty” och Scotty satte fart. Han behövde inte använda tyglarna alls. Vi avslutade med en snabb galopp genom en smal flodfåra och Wendy blev täckt av blöt mörk sand på kuppen som såg ut som lera. Fast det är ju typiskt också att Gabrielle råkar ut för något sådant samtidigt som Xena kliver av sin vagn fläckfri. Det var en syn för Gudar också, Wendy såg ut som om hon just kommit från ett slagfält. Tracy (Callisto) och jag hjälpte henne att bli ren innan vår intervju. De frågade de vanliga frågorna. “Hur träffades ni?”, “Varför gillar ni Xena?”, “Vad skulle vi göra om vi träffade Lucy?”, “Varför kom vi till Nya Zeeland?”. Efter intervjun, då vi trodde att det kanske var dags att åka hem, så tog våra vänner fram champgne och firade oss. Vi skålade för deras nya verksamhet och högg in på deras medhavda tilltugg. Och då hände något som jag aldrig kunde ha vågat hoppas på, de plockade alla fram sina personliga fotoalbum med bilder tagna från Xena tiden. De ville visa oss sina minnen från den tiden lika mycket som vi ville se dem. En sak som jag lärt mig om folket på Nya Zeeland är hur otroligt jordnära de är. Det är nog det mest inbjudande stället på den här planeten. Ingen dag hade kunnat vara mer perfekt och jag kände min farfars leende ande i min närhet. Vi åkte tillbaka med stora leenden och jag tror inte att varken jag, Wendy eller Sue någonsin kommer att glömma den här dagen.
TISDAG (12 mars 2002)
Trisha Roberts, Gabrielles rid dubbel, inviterade oss att komma till hennes ägor och rida med henne. Men den morgonen då vi vaknade så kändes det som om ett tåg kört över oss. Gårdagens aktiviteter hade verkligen satt sina spår. Man undrar ju hur de här människorna orkade med det där på filmsetet varje dag år ut och år in. Då vi kom till Trishas hem så höll hon redan på och sadlade upp hästarna. Jag fick Shadow, en vit häst som Gabrielle ridit i det allra sista avsnittet av Xena. Wendy fick Scotty, en av hästarna som dragit min vagn dagen innan och som också varit med i Xena. Trisha red på Zepheron, hennes personliga häst, som ännu inte synts till i några tv sammanhang. Vi red över hela Trishas ranch och då vi passerade ett antal kor så talade hon om för oss vad allihopa hette. På toppen av kullen så hade inledningsscenerna av Xena spelats in. Jag var imponerad av Trisha eftersom hon var gravid i sjätte månaden. Väl uppe på toppen så tyckte Shadow att vi borde vända om igen så snabbt som möjligt eftersom det blåste rejält däruppe. Innan vi sade adjö så drack vi té med Trisha och hennes mamma och vi fick titta på videon som spelats upp för teamet den sista dagen på setet. Det var en video som bestod av många utvalda scener ur seriens historia. Sedan sade vi vårt farväl eftersom vi inte ville bli sena till kvällens föreställning av The Vagina Monologues, där vi skulle få se Lucy på scenen.
Vi körde till Auckland och checkade in på Herne Bay & Breakfast på exakt utsatt tid. Mannen som tog emot oss frågade oss vad som tagit oss dit och vi svarade att vi hade kommit för att se Lucy Lawless i The Vagina Monologues. Han log och gav oss tips på bra inneställen. Han poängterade särskilt att stans hetaste klubb för homosexuella var Surrender Dorothy. Wendy och jag började att skratta och han undrade om han sagt nåt roligt. Vi urskuldrade oss och senare på rummet så skrattade vi åt att han tagit för givet att vi var ett par.
Det tog oss en del god vilja att hitta igen Maidment Theatre men väl där så förfriskade vi oss med varsin Rom och Cola och sedan sökte vi upp våra platser. Salen var inte alltför stor och vi hamnade ganska så nära scenen. Så blev det mörkt i hallen och då ljusen slogs på igen så hade vi tre skådespelare framför oss på scenen, Lucy Lawless, Danielle Cormack och Madeleine Sami. De tittade på oss ett tag och sedan sa Lucy, “Nu är ni allt bra nervösa va?”. Under de nittio minuter som showen pågick fick vi lära oss alla ord som någonsin uppfunnits för vaginan. Vi sjöng till och med en sång som hette “Cunt” som leddes av Madeleine Sami. Lucy gjorde ett väldigt erotiskt framförande som alla lesbiska tjejer bara måste älska och det var nog lika så bra att hon var i åttonde månaden och utan sin Xena kostym, för annars så skulle garanterat minst en person i publiken ha hoppat upp på den där scenen. I alla fall under hennes monolog om att suga, slicka, bita och allt det andra som man kan göra med en kvinna. Ni damer som såg showen vet mycket väl vad jag talar om. Tillställningen avslutades med att Danielle visade upp alla orgasmer som finns i boken. Min personliga favorit var nog hennes Janis Joplin orgasm.
Efter framträdandet, just då vi var på väg att lämna platsen, så fick vi syn på Lucy då hon lämnade stället via en sidodörr. Wendy frös av chocken men jag rusade fram för att kunna byta några ord med henne. Det kändes lite idiotiskt för jag vet ju att folk på Nya Zeeland lämnar sina stjärnor ifred, vilket är stor skillnad från hur vi uppför oss hemma i Amerika, men jag kunde inte hålla mig utan jag sa “Lucy, vi har just sett dig därinne och du var fantastisk!”. Hon svarade “Åh, jag tyckte inte att jag var så bra ikväll”. Jag sa “Du var jättebra! Vi har kommit från Amerika för att få se dig och vi ska se en show till på fredag kväll!”. Hon verkade genuint imponerad och log och sa “Verkligen?”. Jag sa “Jag är från Texas” och hon svarade “Från vilken del då?” och jag sa “Jag kommer från Austin, där Renee kommer ifrån”. Hon frågade om vi båda kom från Austin och Wendy sa att hon kom från Dallas. Lucy började då att sjunga “Deep In The Heart of Texas” som i blooper scenen med Renee och vi hängde på och stampade våra fötter och klappade och sjöng med. Hon frågade “Hur möttes ni två?” och jag svarade “Vi möttes på ett konvent”. Lucy tittade på mig och sa “Du ser ut som Xena” och jag sa “Betyder det att du tycker att jag ser ut som dig?”. Lucy frågade Wendy om hon brukar klä sig som Gabrielle. Hon svarade, lite blygt, “Ja, jag har gjort det sedan jag träffade Deb”. Lucy sa “Man måste släppa loss ibland!”. Hon menade förstås att det kan vara kul att klä upp sig. Jag berättade att Wendys mamma tittat på mig och sagt “Vad har du gjort med min dotter!”.
Jag bad att få en bild och självklart så fungerade varken min eller Wendys kamera, det hade förmodligen kommit in sand i dem från dagen innan, men efter mycket om och men så fick Wendy till min kamera och vi kunde ta några bilder som blev ganska mörka men som vi kunde göra lite ljusare senare. Då vi höll på med våra kameraror så ursäktade sig Lucy och passade på att byta några ord med en god vän som råkade passera. Jag berättade sedan att vi varit med i “Holmes Program” i våra kostymer och hon visste genast vad det handlade om. Att vi talade om Rosie. Vi berättade att vi ridit vagnar på stranden och att Wendy fått en sjuhelsikes solbränna på köpet och att vi fått reda på tv programmet via internet.
Jag frågade henne vad som är roligt att göra på Nya Zeeland och i Auckland och hon svarade att vi borde besöka Parnell eller Ponsonby eller äta en bit på Foodies(vilket vi senare gjorde). Hon nämnde också Nelson för vin och mat och Queenstown. Jag frågade om hon funderat på att vara med på nästa års Xena konvent och hon svarade “Jag gillar dem men det handlar om timing”. Jag nämnde att jag missat den senaste då hennes syster Josie varit där därför att jag sparade pengar för den här trippen då. Jag berättade att jag burit kedjorna på fjolårets konvent och Lucy avslöjade att hon fått utslag av nicklet i dem. Sedan jämförde vi hur länge våra utslag från våra kostymer stannat kvar och Lucy nämnde att hennes kunde vara kvar i veckor efteråt. Mina antagligen något längre.
Jag böjde mig ner till hennes mage och sa “Hej därinne, kan du höra mig, det är en amerikan som talar”, och Lucy svarade “Du talar med en halv amerikan vet du”. Jag frågade då den stora dagen var planerad och både Lucy och Wendy svarade “Ju snabbare desto bättre!”. Sedan sa Lucy “Slutet av april”. Jag frågade hur babyn mådde och Lucy svarade “Bara bra, tack för att du frågade”. En kvinna som kände Lucy frågade henne om hon frös men Lucy sa att det var okej. Jag tittade på hennes fötter och sa “Det är fantastiskt att ni allihopa går omkring utan skor” eftersom hon bara hade ett par sandaler på sig. “Vi har inga ormar här att oroa oss för” svarade hon. “Det är tur det med tanke på vart vi strövat omkring” sa Wendy.
Lucy sträckte ut handen till Wendy för att säga hej då och jag såg i hennes ögon att det var svårt för henne att förstå att det verkligen var Lucy Lawless som stod där och skakade hennes hand. Lucy kom till mig och jag gav henne en stor men försiktig kram. Lucy viskade, högt nog så att alla kunde höra det “Åh denna kärlek...den känns bra...kärleken”. Sedan gav hon Wendy en kram också. Danielle Cormack och Madeleine Sami promenerade förbi och stannade till då de såg att Lucy var med oss. Wendy gav Danielle beröm och hon tackade. Lucy sa hej igen och gick sin väg med sina vänner. Vilken otrolig upplevelse det varit! Vår resa kunde knappast bli bättre nu. Vi riktigt flöt iväg från platsen med stora leenden på våra ansikten, för vi hade svårt att smälta att vi just haft en normal konversation med Lucy. Precis som om vi varit gamla vänner. Väl på hotellet så insåg Wendy att vi måste sätta oss ner och skriva ner exakt vad som hade sagts, medans det fortfarande var fräscht i våra minnen. Sen så drog vi ut och gjorde alla pubar i Auckland för att fira. Vi kikade in på Surrender Dorothy och sedan kollade vi in The Sponge Bar och The Lime Bar där någon lyckades få mig att dansa på baren, och sedan så avslutade vi med ett besök på The Dispensary Bar. Vi kom hem vid sex snåret på morgonen.
ONSDAG (13 mars 2002)
Vi började dagen med att söka upp Internet Café i centrum av staden. Vi var angelägna om att berätta för våra vänner att vi träffat Lucy Lawless dagen innan. Sedan åt vi nere i hamnen på The Flying Fish och satt där en stund och tittade på båtarna som passerade vår vy. Vi hade haft funderingar på att gå till en skådespelar klass på kvällen men jag lade istället fram förslaget att vi skulle ringa upp reportern vi träffat från Holmes Program och bjuda ut honom på middag istället. Så jag ringde upp och hans svar, på bred Kiwi, var “Absolut!!”. Vi lät honom välja platsen och han föreslog ett ställe som heter Prego. Det visade sig vara en trevlig liten restaurang med skön atmosfär och mycket bra mat. Paul har talets gåva och han berättade allt om Nya Zeeland. Som journalist så hade han mycket att berätta och vi njöt av hans Kiwi dialekt under middagens gång. Efteråt så gick vi till The Sponge Bar för drinkar och sedan drog Paul sig hemåt. Vi fortsatte till The Dispensary Bar för att få träffa fler trevliga Kiwis. Vi träffade en kille som berättade att han vuxit upp i närheten av Lucy Lawless familj och att hon hade varit den sötaste flickan i området. Han hade lyckats övertala henne om att få köpa henne en glass en gång.
TORSDAG (14 mars 2002)
Vi drog ner på stan igen men den här dagen så regnade det hela dan. Vi tog oss en kaffe på Starbucks och sedan ringde vi hem. Vi shoppade hela dagen och hittade perfekta födelsedagskort som vi tänkte ge till Lucy Lawless om det var möjligt. Vi visste ju att vi skulle se The Vagina Monologues igen dagen därpå och det vore ju trevligt om man kunde räcka över ett födelsedagskort.
Vi åt middag på Irländska Danny Doolans på Quay Street och jag åt ett helt lass som Wendy till sin förundran såg mig ta mig an. Sen så åt jag lite av hennes också. Sedan så gick vi hem och skrev på våra kort. Jag skrev ett nio sidor långt brev till Lucy om hur mycket hon har betytt för sina fans och för mig. Jag ritade också en bild på en gravid Lucy med balonger. Jag körde hårt i brevet eftersom jag tänkte att det här var kanske min bästa chans att få det jag ville säga sagt och det fanns ju en liten möjlighet att hon skulle läsa det om vi fick tällfälle att räcka över det själva. Den kvällen gick vi och lade oss tidigt.
FREDAG (15 mars 2002)
Vi körde till Mount Albert för att leta reda på t-shirts som sa “Mount Albert”, men kunde inte hitta några. Vi fick syn på hennes gamla skola, Marist Primary, och kom på att vi kunde gå in dit och fråga om de hade några t-shirts som det stod Mount Albert på. Man vet ju aldrig. De var mer än ivriga att sälja oss varsinn officiell skolflick skjorta från Marist Primary, vita med logos på dem. Det stod inte Mount Albert på dem men vi köpte dem ändå eftersom vi visste att Lucy gått i skolan där. OK, jag vet att vi låter lite knäppa nu, eller hur? Själv så gick jag i katolsk flickskola en gång itiden, så för mig så var det inget konstigt att ta på sig skjortan. Men Wendy kom från Baptist bakgrund så det var lustigt att se henne i sin skjorta. Sedan så åkte vi till Remuera för att hitta igen Foodies så att vi kunde få oss en matbit där.
Vi tog oss till The Vagina Monologues igen och den här kvällen var det uppenbart att Lucy hade mycket mera glöd i sig. Vi träffade henne aldrig efter showen och vi kände oss lite besvikna över att vi aldrig fått räcka över våra födelsedags kort till henne.
Paul Hobbs, reportern från Holmes Program ringde upp och frågade oss om vi hade lust att träffa honom på The Sponge Bar. Stället var packat den kvällen och det var svårt att hitta igen honom därinne men efter en timmes letande så hittade vi igen honom. Vi videofilmade lite till och sedan sa vi hej igen. Wendy och jag drog vidare till, ja ni kan kanske gissa var, Dispensary Bar. Stället är öppet 24 timmar om dygnet och ligger tvärs över gatan från ett casino. Eftersom vi var i Nya Zeeland så prioriterade vi inte vår nattsömn särskilt högt. Vi ville ju träffa så många människor som möjligt. Vi gick till ett annat ställe och dansade och då vi kom ut var det ljust ute igen. Vi fick bara en timmes sömn den här natten.
LÖRDAG (16 mars 2002)
Då vi vaknade hade vi bara 15 minuter på oss att checka ut från vårt tillhåll. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra sedan. Vi var trötta och såg säkert trötta ut också. Wendy tyckte att vi skulle ta oss till Maidment Theatre tidigt eftersom att vi visste att de skulle köra en matiné föreställning på dagen av The Vagina Monologues. Vi bänkade oss vid ett picnic bord utanför teatern och funderade på vilken vi skulle överräcka våra kort till. Skulle vi ge det till dom som sålde biljetter eller till flickan som sålde t-shirts? Då får Wendy syn på Lucy som kommer ned för en trappa alldeles intill oss. “Där är Lucy”. Så jag sprang fram till henne med mitt kuvert i högsta hugg. Jag ville egentligen bara ge det till henne och dra vidare. Jag kände mig för trött för någon konversation. Så jag sa “Lucy, grattis på födelsedagen i förskott” och lämnade över mitt kort. Och sedan gav Wendy henne sitt kort. Hon sa “Tack” men såg lite frågande ut först. Hon hade ingen makeup på sig eftersom hon skulle få på sig den senare på teatern. Hon var sig själv och hon såg fantastisk ut. I dagsljuset var hennes ögon verkligen superblå och man kunde se lite fräknar högst upp på kindbenen. Hon frågade oss om vi sett föreställningen kvällen före eftersom hon kom ihåg att vi sagt att vi skulle göra det. Wendy svarade “Ja, det var en bra show”. Hon frågade oss vad vi haft för oss och jag sa att inte hade vi då slösat bort någon tid på att sova inte. “Vi har varit över hela Auckland” sa jag. Jag berättade att våra bilder från dagen innan inte blivit så bra och att jag köpt en billig kamera i hopp om att kanske få en chans att få ett nytt tillfälle och hon sa “Verkligen?”. Hon lät oss ta ett par bilder till och det var snällt av henne.
Lucy fick sedan syn på Wendys fjällande hud och sa “Oj, du har åkt på en sån där solbränna”. Hon berättade att ibland så glömmer till och med lokalbefolkningen att ta det försiktigt med solen. Wendy berättade att vi skulle söderöver och Lucy frågade vart. “Rotoroota” sa Wendy. Lucy skrattade gott för egentligen så uttalas det tydligen Rotorua. Vi skojade om det för även om vi visste vad det hette så hade det blivit Rotoroota för oss. Lucy sa att det luktade som en “Roto-Rooter” ibland. Sedan så frågade jag hur man uttalade ordet “Maori” korrekt och hon talade om det för oss. Hon berättade att folk även kallar dem för Mary´s men att det är lite oförskämt och att folk gör det för att de är lata. Hon frågade vilken väg vi tänkte ta till Rotorua och föreslog den mest vackra vägen för oss.
Jag frågade vad hon haft för sig i Austin och hon svarade “Det var Renees bröllop”. Så mycket mer än det hade hon inte hunnit med därför att lillen varit med. Vi talade om att Missy Good var på ingående och hon sa “Jag hörde det”. Hon frågade oss hur vi kände Missy och vi svarade att det var via konventen. Jag frågade om det var sant att hon skulle komma till Austin och sjunga för det var ett rykte jag snappat upp. Hon skrattade och svarade att Renees styvpappa, Eddie, hade skämtat om att hon måste komma över och jamma lite. Hon sa att sånt är svårt med småttingar i huset och jag sa “Kanske om 10 år”. Lucy frågade hur jag kände Renees föräldrar och jag berättade att jag ätit på deras restaurang och att jag känt dem redan innan Xena. Lucy fyllde i med att hon tyckte att Eddie var en rolig kille och att Sandra(Renees mamma) var bra på affärer. De var ett bra team och bra människor.
Wendy tog upp att Eddie Wilson var stor inom musiken och hon nämnde Lyle Lovett. Vi berättade att vi sett en kille i en bar kvällen innan som såg ut precis som honom. Wendy tyckte att hans hår inte var stort nog och hon hade träffat honom några gånger tidigare. Lucy nämnde att hon träffat honom på en flygning och på en talkshow men att hon inte kunde komma på vilken. Sen kom hon på att det varit hos Jay Leno(men det visste vi redan).
Hon frågade oss om vi hade en bil och vem det var som körde. Jag sa “Det är Wendy som kör” och Lucy tittade på henne och sa “Var försiktig”. Jag sa att Wendy körde bra men Lucy sa att det är alla Kiwis som kör som galna. Wendy höll med. Lucy nämnde att man placerat “dog legs” (farthinder) på vägarna på vägen mot Rotorua för att hålla nere farten hos bilisterna. Jag höll ut mina armar för en kram och Lucy gav mig en och sedan Wendy. Lucy tackade oss för att vi var “Normala” och Wendy frågade om det var många som skrek då de såg henne. Hon gjorde en paus och sa “De har goda hjärtan”. Jag sa “Du har ett gott hjärta också och det är det som drar dem till dig”. Wendy lade till “Om du varit en häxa skulle du kanske ha fått såna människor på halsen istället”. Hon började att säga något men ångrade sig. Det var dags för henne att göra sig i ordning för showen så hon sa “Adjö” och gick sin väg. Vi gick åt andra hållet och jag kikade tillbaka en gång och precis då så vände sig Lucy om och tittade på oss. Hon ville kanske förvisa sig om att vi verkligen var på väg!
Hon var fantastiskt trevlig och vänskaplig och allt man kan önska sig om man drömt om att få träffa henne. Wendy och jag satte oss i bilen och plitade ner allt som sagts direkt. Då vi höll på som bäst så gick ett par killar förbi som var en syn för Gudar. De hade konstiga kläder på sig och Wendy och jag stirrade på dem, ruskade på axlarna och fortsatte att skriva. Vi hade ingen aning om varför dom gick omkring sådär.
Vi missade planet vi skulle ha tagit till South Island och blev därför kvar över Saint Patrick´s Day i Auckland. Vi checkade in på ett ställe som heter Stamford Plaza, det enda hotellet vi kunde hitta som hade ett ledigt rum. Det verkade vara ett bra ställe, vi blev bjudna på champagne och choklad. Sedan så åt vi på en lokal McDonald´s eftersom jag ville smaka en lokal Kiwi burgare. Sedan blev det Sky Tower och, igen, The Dispensary Bar. Stället var nästan tomt den här gången så vi satte oss bara ner och tog det lite lugnt. Till vår stora förvåning så traskade de där två lustigt klädda killarna förbi utanför vårt fönster och jag bestämde mig för att rusa ikapp dem och fråga dem varför de var klädda på det där viset. De berättade att de var snickar lärlingar från Tyskland och Österrike och att de spenderade tre år utomlands för att lära sig yrket och under den tiden så fick de inte bära några andra kläder. De följde med mig in och vi samtalade vidare. De berättade att de endast var tillåtna att ta av sig hatten vid religiösa högtider och då sa jag “Men får ni ta av den då ni skjuter av bössan, om ni förstår vad jag menar” och äntligen så sprack deras fasad och de skrattade. Tysken visade sig vara en stor Sam Raimi fan och av “Evil Dead” filmerna och Xena. Han berättade att hans favoriter var Ash och Xena därför att de var hjältar som gjorde misstag. Sedan så dök några Kiwi fotbolls spelare upp och vi hängde på dem till ett biljardställe. Fråga inte mig varför, fråga Wendy. Sedan så snubblade vi över ett “hen party”, en möhippa, och då jag hade en krona på huvudet så kallade folk mig för antingen Wonder Woman eller Xena. En del trodde att det var jag som skulle gifta mig. En kille berättade att hans mamma är Lucys personliga sömmerska. Sedan så fortsatte vi till The Immigrant, en trevånings nattklubb. Det verkar som om alla där var Xena fans för det var många som kallade mig för Xena, ja till och med för Lucy. Vi sprang på fler som jobbat med Xena och de bjöd oss vidare till en sjöjungrfru bar där kvinnor utklädda som sjöjungfrur simmar omkring topless i stora vattentankar(jag överväger nu att flytta till NZ, red), men vi tackade nej(va?, red) och gick tillbaka till The Dispensary Bar. Vi kom hem sent och jag ångrade bittert att jag inte fått se sjöjungfru stället. Jag älskar ju sjöjungfrur då det kommer till kritan.
SÖNDAG (17 mars 2002)
Vi släpade oss upp vid tre snåret på eftermiddagen och det var mörkt och regnigt utanför fönstret. Vi gick till Danny-Doolans puben på Quay Street. Ett band från Irland spelade folkmusik och alla var målade gröna i ansiktet. Så fort jag kommit in så möttes jag av ett gäng med gröna män som kallade mig för Xena. Då de fick syn på Wendy så kallade de henne Gabrielle. Där fanns ingen mat, bara strips. Wendy och jag testade en Cider med öl och det var väldigt sött men gott. Jag hoppades finna en grön dvärg som kunde måla mitt ansikte grönt men fick nöja mig med att en man gjorde det. Han sprejade hela mitt ansikte och min övre bröstregion grön. Folk från hela världen hade samlats på Danny-Doolans för att fira Saint Patrick´s Day. Wendy hittade snart nog en kille som som arbetat med special effekter i Xena och Herkules. Det märktes sannerligen att vi var i Xenaland, för vi träffade på så många som jobbat med showen utan att vi behövde anstränga oss. Vi dansade hela natten och stötte på ett gäng med män som var uppklädda till sjörövare och de såg alla ut att tillhöra Kapten Morgan´s besättning. Det slutade med att jag samtalade länge med en kille från Irland. Det var första gången som jag spenderat Saint Patrick´s Day med folk från just Irland. Han hade lite svårt att förstå varför vi ville fira dagen överhuvudtaget och ska jag vara ärlig så inte tusan vet jag vad det är de firar egentligen och jag glömde dessutom att fråga. För mig handlade det bara om ett party med grönt öl och en massa partajande. Irländaren och och hans Kiwi kompis följde oss ut för att greppa en hamburgare på The White Lady Burger, ett stånd ute på gatan. Vår Kiwi vän försökte hela tiden att få hålla Wendys hand. Åh, vad sött! Jag beställde en burgare och det var den största jag någonsin sett. Den hade allt möjligt på sig och det var ett under att jag överhuvudtaget fick in den i munnen. Mätta och belåtna så traskade vi in i haket intill, ni gissade det, The Dispensary Bar. Där chattrade vi vidare med våra nya vänner och vi drog oss inte tillbaka förrens vid fyra snåret på morgonen.
MÅNDAG (18 mars 2002)
Vi fick våra fotografier framkallade och bilderna på Lucy Lawless blev bra så blev förstås jättelyckliga. Vi körde mot Rotorua och på vägen dit så snubblade vi över ett fejkat slott där man kan äta så vi stannade till där och tog oss en matbit. När vi kom fram till Rotorua så luktade det som ägg och atmosfären var verkligen annorlunda från den i Auckland. De flesta vi såg till tycktes vara i 70-års åldern. Vi checkade in på Millennium Hotel och sedan så gick vi till Polynesian Spa. Det var första gången jag såg ett sånt ställe så jag visste inte riktigt vad det skulle handla om. Där fanns i alla fall källor med olika varmt vatten. Det var underbart skönt att slappna av i vattnet och jag kände hur energin rann ur mig. Jag vände mig till Wendy och sa att det kändes som om jag var med i filmen “Cocoon” och att de äldre sög ut min energi för att göra sig själva yngre igen. Vi mötte en ko uppfödare från South Island som såg ut som en äldre Russel Crowe. Vi fick lära oss allt om hur det går till i mjölk och ko branschen på Nya Zeeland. Senare så tvättade vi våra kläder. Vi ringde efter room service men de dök aldrig upp så vi struntade i det och lät oss nöja med det sista av vårt vin och sedan så föll vi i sömn.
TISDAG (19 mars 2002)
Vi åt frukost och sedan så sökte vi upp ett lokalt Internet Café. Sedan så tillät vi oss en god efterrätt på Fat Dog Café på Arawa Street. Vi shoppade lite till och sedan tog vi oss till Maori byn. Där såg vi ett remarkabelt landskap med konstiga pölar med kokande lera och geysrar som sköt upp från marken. Den kvällen så gick vi på en fest i Tamaki Maori Village. Byborna bjöd oss på ett skådespel på sitt språk med dans. Jag köpte mig ett spjut och ett par masker för väggen hemmavid och sedan så drog vi oss tillbaka till hotellets spa. Sen så somnade vi gott.
ONSDAG (20 mars 2002)
Wendy och jag köpte en tripp i ett litet flygplan över Rotoruas land och vatten och jag kunde knappt förstå hur rent det där vattnet såg ut att vara. Sedan så körde vi bil genom Auckland mot Paihai där vi ville se The Bay Of Islands. Då vi passerade Auckland så noterade vi att Xenas fartyg låg förankrat nere i hamnen. Fartyget användes förstås flitigt i både Xena och Herkules, i princip varenda gång vi såg till ett skepp. De ändrade bara lite detaljer för olika äventyr så att det inte skulle vara alltför uppenbart. Det användes i “Antony and Cleopatra”, “Destiny” och i många andra episoder. Vi stannade till för att ta lite bilder och jag lekte ett ögonblick med tanken att hoppa i vattnet, simma ut till fartyget och klättra ombord. Men det fanns ingen tid för det. Vi hade ett schema att passa så vi körde vidare. Vi kom till vårt hotel vid 21.30 snåret och det var på vippen att vi missade vår incheckning. Det fanns bara ett rum ledigt då vi dök upp.
TORSDAG (21 mars 2002)
Vi vaknade upp till en skinande vacker dag. Himlen var fylld av moln och vi red i en snabb båt som heter “Excitor” ut mot Hole In The Rock. Här såg det sannerligen ut som piratland vart man än såg. Stället kallas för The Bay Of Islands eftersom det är just vad det är, en vik med öar. Här simmar delfiner och det finns särskilda turer om man vill titta närmare på dem men det hade vi inte tid till. Man får till och med simma med dem om man vill. Efter turen så åt vi fisk med ben och ögon kvar och Wendy tyckte att det var gräsligt. Jag hjälpte henne att bli av med fiskarnas huvuden och benen och Wendy insåg att hon knappast skulle vara en bra kandidat för tv programmet “Survivor”. Vi tog oss en glass och såg för sista gången ut över Bay Of Islands innan vi var tvungna att vända kosan hemåt.
Vi tog oss mot Auckland men vi hade ingen vidare tur med att hitta igen ett hotellrum. Lustigt nog så fick vi det allra sista rummet på The Hiritage, mitt emot, ni kan väl gissa det nu, The Dispenary Bar. Vi var hur trötta som helst men vi ville inte slösa bort vår sista kväll på Nya Zeeland så vi gick ut ändå. Vi åt en bit och sedan så gick vi över gatan till favorit vattenhål. Det var tomt och jag skämtade med Wendy och sa att alla hade gått hem då de trodde att vi lämnat ön. Vi samtalade med en man som sysslade med att bygga hus åt folk och han erbjöd sig att bygga för oss om vi någonsin tänkte flytta till Nya Zeeland. Jag funderade på det och gör det fortfarande. Ju senare det blev ju mer folk dök upp.
FREDAG (22 mars 2002)
Vid femtiden på morgonen så dök två muskel byggare upp. En av dem sa “Du ser ut som Xena” och av någon anledning, jag vet inte varför, så frågade jag honom om han arbetat på showen. Han sa ja. Han hade varit Draco´s trummis i “Lyre Lyre” och han hade även fläktat Xena då hon varit Xena evil conqueror.
Den andra killen hade varit “hundmannen” i “Bitter Suite”. De hade varit med i en del andra episoder också. Vart vi än vände oss på den här resan så nog sprang vi på folk som jobbat i Xena, det kändes verkligen som att vi hamnat i Xenaland.
Vid sex snåret så kom de morgonpigga joggarna springande nedåt gatan. Vi skålade dem från vårt stora fönster som vette mot gatan, och även några taxi chaufförer. Egentligen ville vi inte hem men till slut så strosade vi olyckliga över gatan tillbaka till hotellet. Min sista bild fick bli på en man som inte bar något annat än ett verktygs bälte på en billboard. Ganska trevligt!
Vi fick oss tre timmars sömn och då vi vaknade blev vi varse att folk hoppade bungyjumps från Sky Tower. Vi kunde relatera till vad de gjorde. Då vi åkte till flygplatsen så kändes det som om jag bara ville gråta men jag var för trött för att kunna göra det. Den här resan hade jag inga Kiwis utan skor mittemot mig och jag och Wendy sov bort en god del av flygningen. Då jag vaknade upptäckte jag att mina fötter svällt upp så att jag såg ut som en hobb. Jag fick inte på mig skorna och det var lite nervöst för man undrade ju vad det handlade om. Så snart som vi anlände till Dallas så spenderades två dagar hemma hos Wendy med att enbart skicka ut bilder och rapporter till våra goda vänner över hela världen. Nu är jag hemma i Austin och skriver det här och det känns som om jag genomlever hela resan en gång till. Jag har verkligen varit i Elysian Fields.
Det har vi andra också fått uppleva tack vare Deb och Wendy, om än via ombud. Hela den här resan känns så rolig att läsa om att man inte kan hjälpa att man känner ett rejält sug efter att få åka till Nya Zeeland själv också. Nåja, det är ju långt - kan det överhuvudtaget bli längre? - men vem vet, en vacker dag så kanske några av oss kommer att följa Deb och Wendy i deras fotspår. Vi springer kanske inte på Lucy Lawless två gånger, eller ens en, men det är onekligen mycket av värde att spana in där nere. Jag hoppas att den här special rapporten har varit trevlig och jag kan lova att det blir fler rapporter från Deb längre fram i LITS.
Deb Abbott (2002)
