Det finns filmer och så finns det filmer. Jane Fonda har gjort 41 stycken, från “Tall Story” 1960 till “Monster-In-Law” 2005, och hon har fått utmärkelser och stora framgångar med många av dem. Vissa av dem har försvunnit in i dimman, andra har förblivit klassiker. En av hennes stora är utan tvekan hennes femtonde film, “Barbarella” från 1968. Det är ingen film för Oscarsgalan direkt, men den har något kitchigt över sig om är både charmigt och avväpnande. “Barbarella” är en film man kan luta sig tillbaka och njuta av. En flummigare film får man visserligen leta efter, men det är delvis just där den stora charmen ligger. Och Jane Fonda... Herregud, vilken toppenpingla!
Historien om “Barbarella” inleddes i början på 1960-talet då fransmannen Jean-Claude Forest gav ut ett par seriealbum som gjorde avtryck i dåtidens kulturakvarium. En av dem som tog notis och som såg möjligheten att föra över seriefiguren till film var producenten Dino De Laurentiis, men hans problem blev att hitta en skådespelerska som kunde göra rollen rättvisa. Hans förstahandsval, Brigitte Bardot och Sophia Loren tackade båda nej, och 1966, då Jane Fonda filmade “La Curée” (“The Game Is Over”) med sin make, filmressigören Roger Vadim, gick budet till henne. Hon tvekade men Vadim var övertygad om att fantasy tillhörde framtiden och han ville dessutom gärna själv regissera filmen. Ett manus, baserat på en historia i ett av Forests seriealbum, skrevs, och 1968 kom filmningen igång i Rom.
I sin nya biografi “My Life So Far” skriver Jane Fonda om hur det var att göra filmen. På den tiden var science fiction produktioner ovanliga, och många av de tricks som senare kom att användas av alla andra i branschen var sådant som man var tvugna att uppfinna under inspelningen av “Barbarella”. Under inledningsscenen, där Barbarella strippar i tyngdlöshet i sitt rymdskepp (värd sitt pris för en DVD bara den!), fick Jane ligga på ett glas med en kamera ovanför sig och props under sig. Hon var fullständigt skräckslagen för att glaset skulle kunna gå sönder, vilket skulle ha varit livsfarligt för henne. Inser man vad som gick igenom hennes huvud då man ser scenen så fattar man vilken lysande aktris hon ändå är.
Modiga nya grepp
Då man sköt scenen där den blinde ängeln Pygar flyger med Barbarella i sina armar fick man tänka till igen, och de två lyftes upp i vajrar högt upp i luften sammanfogade vid höfterna. Sen skulle ett antal grejer funka. Pygars vingar skulle fungera, vind och moln skulle fara förbi dem, en back projection med rymdmotiv skulle lysa upp taket ovanför dem, men inte själva paret. Och kameran skulle röra sig och fånga allt så att det såg naturligt ut. Man gjorde ett test, vilket tog timmar och var oerhört obekvämt, och någon dag senare då filmen kom och man tittade på den utbröt en munter stämning på filmsetet då det visade sig att filmen på himlen bakom dem gick åt fel håll. Men i övrigt så fungerade det, och man sköt den scen som senare användes i filmen.
Manuset har anklagats för att ha varit lite väl tunt, och det stämmer. I sin bok avslöjar Jane att det egentligen inte fanns ett väl genomtänkt manus, utan mest stolpar. Vissa dagar fick hon därför sjukskriva sig för att produktionen inte skulle behöva betala den dagen, utan det fick försäkringsbolaget snällt göra. Vadim putsade då på manuset och dagen efter filmade man igen. Jane var rasande över den dåliga arbetsmoralen och halvvägs in i filmen gick dessutom hennes make in i en av sina dryckesperioder. Det betydde att han allt oftare regisserade på fyllan.
Barbarella erövrar media
Med sådana omständigheter så är det inte så konstigt att man upplever att filmen kunde ha varit bättre, och det är inte förens idag som Jane Fonda själv har lärt sig att uppskatta filmen till slut, främst sedan den sent omsider definitivt blivit hyllad av många som en kultfilm. Och det är den alla gånger, det kan man inte komma ifrån. Då den kom blev den genast en världsomspännande succé och Jane blev en sexsymbol. Media älskade Barbarella och det blev många tidningsomslag (inklusive LIFE, STERN och Newsweek) och spaltmetrar om filmen då det begav sig. Filmens underliggande budskap, där Barbarella var en soldat i fredens och kärlekens tjänst, stod i kontrast med anti-krigs stämningarna kring kriget i Vietnam som då pågick. Och musiken var psykedelisk och helhetsintrycket flummigt men läckert. Det passade hela Woodstock generationen bra. Barbarella var en kärleksgudinna. “Make Love Not War” var ett slagord i tiden. Den sexuella revolutionen pågick för fullt. Filmen låg inte bara rätt i tiden, den var en del av den.
Tre år senare kändes filmen säkert mossig, världen gick vidare och “Barbarella” sågs mest som “filmen där Jane Fonda var vrålsexig”. Hennes klassiska sexappeal i filmen var det som fick den att överleva. Det står sig än idag och det som tillkommit sedan dess är känslan av 60-tal, som man nästan kan ta på. Därför går det inte att göra en ny version av “Barbarella”, det går inte att återskapa en sådan specifik grej och göra det rättvisa. Och gör man om grejen så är det inte “Barbarella” längre.
Det ryktas att Hollywood har planer på en ny version. Glöm det, det är Jane Fonda som är Barbarella. Det var hon vi ville älska med då, och det är fortfarande hon vi vill älska idag då vi ser den här filmen. Eller knulla om ni så vill. Jane Fonda gjorde Barbarella till en av 1900-talets stora kärleksikoner i den här filmen, och det hade hon helt säkert ingen aning om då filmen spelades in. Då kämpade hon med ett dåligt självförtroende, bulemi och dessutom med stress över att hon var halvnaken så mycket i filmen. Den starka Jane Fonda, som vi minns från tidigt 70-tal, var på väg men hon var inte där ännu.
Vi vanliga dödliga ger henne välförtjänt cred även för den här rollen, för Barbarella, det var grejor det.
Michael Eriksson (2006)
