HIGH CHAPARRAL - ANDERS TENGNER OCH MICKE ERIKSSON MINNS VÄRLDENS BÄSTA TV-WESTERN I ORD OCH BILD

- Artikel ur PIZZA 2006, innehåller även Del 1 av den kompletta episodguiden av High Chaparral -

Nej, High Chaparral är inte en larvig nöjespark i Småland med cowboy-tema. Däremot hade den knappast hetat så om det inte hade varit för en tv-serie från slutet av sextiotalet med samma namn. Bara titeln ger rysningar av förtjusning fortfarande. High Chaparral klådde skiten ur Bröderna Cartwright, tyckte vi tidiga sextiotalister som fick sitta uppe sent på kvällen och följa Big Johns, Bucks och Manolitos äventyr i Arizona på 1870-talet.

Bonanza, eller som den hette här - Bröderna Cartwright - har måhända kommit att bli världens mest klassiska westernserie, men den har åldrats med betydligt mindre heder i behåll än den mer kortlivade kaktusen. Jo, High Chaparral är namnet på en kaktus, den klassiska westernkaktusen.

Fantastisk signaturmelodi

Varför var den då så bra? Det är lätt att börja från början, för varje avsnitt öppnade med den fenomenala signaturmelodin signerad David Rose, också anvarig för Bonanza-temat, men här lyckades han skapa en suggestiv, pulserande melodi med tydlig westernkänsla som byggde upp en olidlig förväntan medan man njöt av de snygga, nästan serietidningslika, stillbilderna som bildade bakgrund till förtexterna. Som titelmelodi betraktat tillhör den de absolut främsta, med rivaler enbart i klassiska deckare som Cannon, Mission:Impossible, Streets Of San Fransisco, Kojak, Helgonet och Jason King. Signaurmelodin är viktig. Jag minns hur jag redan som sju, åttaåring fått min första Philips-bandare och satt och spelade in just signaturmelodierna framför tv:n - perfekta att spela upp som stämningsskapare när man sedan skulle leka actionlekar med lillbrorsan. Faktum är att jag hittade ett gammalt Happy Tape band från tidigt 70-tal under en sällsynt städomgång i källaren nyligen och fick en nostalgikick utan like när jag hörde melodi efter melodi från alla tv-serier jag dyrkade som prepubertal yngling. Och visst fanns High Chaparral med. Ta ta, tatata ta ta…

På sextiotalet, vilda västern-seriernas gyllene tid, var de allra flesta ganska tillrättalagda. Bilden av Hollwood-cowboyen etablerades och likande egentligen inte alls förlagan. I nyproducerade Deadwood kommer vi betydligt närmare hur folk faktiskt såg ut i Vilda Västern, men mustacher, plommonstop, säckiga byxor och skitiga rockar ansågs inte vara särskilt säljande på sextiotalet. Huvudrollsinnehavarna skulle också undantagslöst vara rättrådiga hjältar. De var tillrättalagda, mesiga och förutsägbara.

Trovärdig miljö

High Chaparral ändrade förutsättningarna vid premiären 1967. Karaktärerna var inte svåra att tycka om, men de var knappast felfria och framför allt var de inte endimensionella. Miljön kändes autentisk. Den brunton som låg som en slöja över färgerna förstärkte känslan av att det var hett som i helvetet, smutsigt, dammigt och tufft. I Bonanza spelades det mesta in i studio med rumseko i talet och kulisser som såg lika bräckliga ut som de säkert var. Här var det på riktigt. Vi befann oss i västern. Det gick hårdhänt till, men oftast hade berättelserna ett större djup än amerikansk tv brukade våga visa upp.

Intressant persongalleri

Kärnan i serien var förstås familjen Cannon, ledd av den stenhårde patriarken Big John. Han ägde ranchen High Chaparral som födde upp boskap. Det var ett hårt arbete i det karga ökenterritoriet där apacher härjade och närheten till Mexiko skapade stora konfliker. Den största till rivalen Don Sebastian Montoya vars dotter Victoria (Linda Cristal född 1937) Big John tvingades gifta sig med för att rädda ranchen när hans hustru Annalee dödats av just apacher redan i första avnittet.

Kulturkrocken hemma hos familjen Cannon gav stoff till flera avsnitt, men vi lärde oss tycka om den vackra, och för den tiden självständiga, Victoria. Från sitt första äktenskap hade John sonen Billy Blue, en rätt mesig kille som dock blev en flickidol för många. Coolast var Big Johns bror, Buck. Han var en hårdhudad tuffing som på ytan verkade vara en rätt skojfrisk typ men som hade järn i nyporna när det väl blev läge för holmgång.

Störste favoriten alla kategorier, och lite av seriens varumärke, blev dock Manolito. Han var bror till Victoria och hängde med på köpet när Big John gifte sig. Manolito var en charmig spjuver, men också en man som tagit avstånd från sin fars skumraskaffärer. Här fanns ännu en konflikt att gotta sig i.

Big John spelades av veteranen med det svenskklingande namnet, Leif Erickson (1911-1986). Han var mycket riktigt svenskättling, men när han föddes i San Fransisco döptes han till William Anderson. Namnet ändrades av kapellmästaren i det band han sjöng i 1929. Jo, han hade långt gångna planer på en karriär som sångare. Leif uttalades av honom som ”life”.

Cameron Mitchell (1918-1994) blev synonym med rollen som Buck och hade en lång filmkarriär bakom sig. När serien lades ned 1971 efter fyra säsonger gick han B-filmsödet till mötes i filmer som ”Toolbox murders”.

Mark Slade (född 1939), vars figur Blue ströks den sista säsongen, är idag skådespelare och konstnär på heltid men gör nästan uteslutande teaterroller.

Henry Darrow (född 1933) höll på att missa rollen som Manolito, som han var klippt och skuren för. Han hade nämligen bytt namn från Enrique Delgado för att inte alltid bli type-castad som latino, och producenterna kunde inte lokalisera honom. De fann honom i sista stund. Tur för honom - och serien. Manolito - ”Den lilla handen” på spanska - blev så populär att han fick åka på folkparksturné i Sverige! Henry har dykt upp i flera olika tv-serier sedan dess, bland annat i Zorro.

Tyvärr finns inte High Chaparral på dvd och bara de två första avsnitten har släppts på video men är sedan länge utgångna. En av våra kommersiella kanaler körde serien för några år sedan och det var en fröjd att åter stifta bekantskap med en riktig kultklassiker. Videon gick varm, om ni fattar.

Anders Tengner (2005)

Jag och Anders tillhör samma generation och våra minnen av High Chaparral är i det närmaste identiska och enbart positiva. Jag älskade verkligen den här serien, från den suveräna titelmelodin till den torra ökenmiljön och hela det sammantagna persongalleriet.

Då jag var grabb på Frösön så var vi ett gäng ungar i området som ständigt umgicks med varandra. Vi hade alltid nåt att göra utanför husknuten och var det sommar så spelade vi fotboll och badminton tills snön kom och hockeyspelet och andra vinteraktiviteter tog över. Att leka krig på den tiden var i det närmaste en normal sysselsättning. På leksakshyllorna kunde vi köpa knallpulverpistoler, kulsprutor, handgranater, pilbågar, svärd, sköldar, indianfjädrar och cowboyhattar och fantasin var det inget fel på. Jag har klara minnen av att vi “lekte High Chaparral”, med en häck mot en granngård som själva stängslet mot öknen i tv-serien. Där radade vi upp oss och pepprade indianer som vi fantiserade att de fanns därute och att de var ute efter våra skalper.

Buck var min hjälte

Jag gillade hela persongalleriet i serien, ned till siste ranchhand. Men Buck var min stora hjälte. Han var så otroligt cool, och han hade även de coolaste kläderna, den ballaste cowboyhatten och den bästa glimten i ögat. Jag växte upp utan en fadersfigur hemmavid så jag plockade säkert upp förebilder på annat håll istället, och där var nog (Gud förbjude!) Buck med på ett hörn.

Seriens styrka låg till stor del i det rika persongalleriet, och det faktum att de hade faktiska personligheter. Här hade vi folk som tagit sig an ett stentufft nybyggarliv ute i Arizonas öken med döden lurandes bakom varje sten och klippa. De uppvisade också mycket riktigt de sidor som vi skulle falla tillföga för lite till mans om vi var i samma situation. Irritation, galghumor, rädsla, sammanhållning då det kniper. Människorna på ranchen hade alla fel och brister, men det innebar bara än större dramatik i serien och ett tämligen unikt underhållningsvärde. Det faktum att de var en råbarkad samling gjorde det bara bättre. Idag görs allt för många tv-serier med ansikten som tycks ha trillat ur en H&M katalog. Folk ser ofta alldeles för klämkäcka ut. Men i High Chaparral var de som folk är mest. John och Buck var lite lönnfeta, särskilt då John. De svettades floder och de var tämligen oborstade, till Victorias stora förtret. En hel del av humorn i serien byggdes på att Victoria vann allt mer mark och respekt hemmavid. Då hon anlände till ranchen var det ingen större skillnad på matfasonerna inne i huvudhuset och ute hos djuren. Med lite vilja av stål och ett humör som inte ens hennes make John hade någon vidare lust att gå i klinch med så uppfostrade hon männen i sin omgivning från att bete sig som råskinn till att - alla gånger i hennes närhet - bete sig artigt och korrekt. Victoria fick dem att äta med bestick, om man ska ta det till sin spets! Det var roligt och är det än idag.

Driven producent hyrde in de han ville ha

Seriens kreatör David Dortort testfilmade för övrigt Linda Cristal på plats då man spelade in det allra första avsnittet, och det verkar faktiskt som om John Cannons första fru fick den där pilen i bröstkorgen på ganska kort varsel då man bestämde sig för att ta in Linda till serien istället. Skådespelerskan som gjorde Annalee var en veteran vid namn Joan Caulfield (1922-1991) som hade en diger filmkarriär bakom sig då hon kom in och gjorde High Chaparral. Men hon var 55 år och kunde inte hävda sig mot den vackra Linda.

David Dortort insisterade också på att enbart använda äkta apacheindianer i serien, och då de faktiskt var på plats i deras gamla land och spelade in serien så blev det många apacher som fick jobb i High Chaparral. Även detta var ett tydligt trendbrott i branschen och mycket berömvärt. Apachehövdingen Cochise spelades för övrigt av den då 87 årige Nino Cochise, hans sonson och även släkt med den berömde Geronimo. Nino hade bara ett ben och fick hjälp att ta sig upp i sadeln, men en mer tvättäkta indianhövding har aldrig skådats i en tv-serie varken förr eller senare. Nino avled 110 år gammal 1984 och han ligger begravd på Old Tucsons gamla kyrkogård i Arizona.

För mycket pang pang för amatörstalinisterna

TV 1 hade under många år en tv-chef (minns ej hans namn men jag minns att jag läste om detta) som älskade westerns. Det var säkerligen denne vardagshjälte som såg till att det gick ut en ständig ström med klassiska westernfilmer på svensk television på sextio och sjuttio-talet. Då var han förmodligen ansvarig för att High Chaparral togs hem också. Och serien blev enormt populär, i alla åldrar. Jag minns klart och tydligt att alla i min omgivning tittade på High Chaparral. Min mormor älskade den, mina grannar, som var allt ifrån poliser till fotbollsspelare, bilförsäljare och banktjänstemän, tittade på serien. Och så vi barn då förstås, som tyckte att det var det bästa vi någonsin hade sett.

Men någonstans gick något fel, och någon form av mediadrev från kultureliten gick till attack mot serien. Våldet och supandet i serien gick gudbevars inte för sig, man måste ju tänka på de stackars barnen. Dessa rabiata frihetshatande skäggprydda amatörstalinister lyckades dessvärre med sin kampanj och trots att hela landet älskade serien så plockades den bort redan under det första året. Så utgår vi från det så visades antagligen bara en säsong av serien i det här landet. Jag har svaga minnen av det där, och hur upprörda vi var att vi rånats på vår tisdagsdos med cowboys och indianer. Det var min första insikt i att det finns galna förbudsivrare därute, och jag har inte inte förlåtit dem och deras Talibanöversitteri till denna dag. Alla dessa mesproppar som är så jävla politiskt korrekta hela tiden, eller bättre vetande trots galna idéer. Jag var inte mycket äldre än 10 då jag fattade att nazister och kommunister var samma slödder, och att religiösa ledare ofta gjort mer ont än gott. Där ser ni vad en dos av Buck kunde göra med en liten parvel! Det hjälpte kanske att jag läste tjocka historieböcker från biblioteket redan i den åldern. Det där drevet fick så småningom bort krigsleksaker från leksaffärernas hyllor. Som om det skulle ha kunnat påverka något varken hit eller dit. Det innebar bara att vi använde hockeyklubbor som gevär istället. Och det hade väl ingen kunnat lista ut, eller?

Lill-Babs och Manolito

Att serien var älskad i folkdjupet illustrerades kanske bäst av att Tore Skogman skrev låten “Manolito” 1968 som sedan blev en brottarhit med Lill-Babs. Med den radioplågan i ryggen låg vägen öppen för ett veritabelt segertåg genom de svenska folkparkerna för Henry Darrow. Han kom, såg och segrade. Och Manolito blev till sist den figur som folk kanske kommer ihåg och förknippar serien med allra mest. Den ständigt skrattande Manolito (det var antingen skadeglädje, alkohol eller nåt annat kul som alltid fick honom att skratta med den där glimten i ögat) blev en symbol för hur bra serien faktiskt var. Han skrattade åt sina fiender också, men såg alltid till att dra snabbast. Psykologisk krigsföring alltså.

En svensk marknad öppnades även upp för pocketböcker och serier med High Chaparral och dessa utgåvor är åtråvärda samlarobjekt idag. Liksom filmisarna som gavs ut på den tiden. Vi tycks minnas att det fanns en glass också. Serien hade ett enormt genomslag om man betänker att den blev rätt kortlivad här i Sverige. Att den förlorat i status mot Bröderna Cartwright är en skandal utan dess like, men det kan säkert förklaras med att den serien gick i säkert ett årtionde på svensk television, att jämföra med den säsong som förärades till High Chaparral. Att svensk tv inte visat serien i repris är också något av en kulturskandal i sig. Månne sitter det någon sextioetta där nu som kommer på tanken och börjar rota i det här? Drömma kan man ju alltid. Själv såg jag, liksom Anders, ett stort antal avsnitt för ungefär 15 år sedan på kabelkanalen Super Channel.. Det var en ruskigt skön upplevelse. Då en god vän hälsade på blev han eld och lågor då han insåg att jag hade pilotavsnittet på video, och då vi bänkade oss så utbrast han plötsligt under ett indianöverfall, “Jag kommer ihåg att jag åt en hamburgare då jag såg det här”. Case closed.

Michael Eriksson (2005)