“Jag fick en gång veta att hemligheten till framgång är 33% utseende, 33% talang och 33% tur. Det är fel - det är 99% tur och 1% av det andra.”
Ett av många klassiska Roger Moore-citat. Han har gjort sig känd som en man med självdistans som ofta skämtat om sin karriär och om de rollfigurer han spelat. Roger Moore har under decennier varit en av världens mest igenkända personer och härom året blev han dessutom adlad av drottningen. Detta var för hans insatser som Unicef-ambassadör. Moore har gjort ett fantastiskt bra jobb för Unicef och kanske är det för de insatserna han själv helst vill bli ihågkommen. Men Moore har spelat två av de mest kända hjältefigurerna från 1900-talet: Simon “Helgonet” Templar och James Bond 007, och då blir man en ikon, vare sig man vill det eller inte.
Ett av Roger Moores första jobb var som hjälpreda på ett produktionsbolag i London som gjorde animerad film, dit han kom i tonåren. Där fick han dock sparken efter ett tag. Sitt första statistjobb i filmbranschen fick han sedan av en ren slump. Rogers far George var polis och utredde ett inbrott hos en filmregissör, Brian Desmond Hurst. De fick bra kontakt och när pappa Moore fick veta att Hurst sökte statister till sin nya film introducerade han sin son Roger. Hurst blev en sorts mentor för den unge Roger Moore, som snart fick mindre roller i andra filmer, under regi av sir Alexander Korda.
Tack vare dessa roller kunde han sedan komma in på skådespelarutbildningen RADA, Royal Academy of Dramatic Arts. Där blev han klasskamrat med bland annat Lois Maxwell, som senare skulle komma att spela Miss Moneypenny i 14 Bondfilmer. Efter RADA och militärtjänst hankade sig Moore fram med olika teaterroller. Vid ett tillfälle fick han dela loge med Christopher Lee och blev bekant med honom.
Eftertraktad som fotomodell
Tack vare sitt stiliga utseende kunde Moore också skaffa sig extrajobb som fotomodell. Bland hans uppdrag var att posera i stickade tröjor och koftor, vara modell för illustrationer av romantiska följetonger i damtidningar, samt att göra reklam för tandkräm, brylkräm och choklad. Han provade till och med på ståuppkomik, men klarade sig inte ens en vecka. Moore har numera förträngt alla minnen från den veckan, säger han.
Roger var 26 och redan inne på sitt andra äktenskap. Frun Dorothy Squires var 12 år äldre än han och etablerad sångerska. Tillsammans slog de sig ned i New York. Moore tog sig där in i tv-bolagens värld, där han snart dök upp i diverse olika serier och dramaproduktioner. En av MGM:s talangscouter upptäckte honom, varefter han fick sina första större filmroller. Först ut var “The Last Time I saw Paris” 1954, där han spelade mot bl a Elizabeth Taylor. Sin första huvudroll fick Moore sedan i kostymfilmen “Diane” mot Lana Turner. Filmen blev dock ingen succé och MGM valde att inte förnya hans kontrakt.
Riddaren Ivanhoe
Roger Moore fick sedan huvudrollen i Columbias tv-serie Ivanhoe som spelades in 1957-58. Hans väpnare Gurth spelades av Robert Brown, som senare skulle spela Bonds chef M i 80-talets Bondfilmer.
Ivanhoe var en stor framgång och Moore hade nu blivit en stor tv-stjärna. Han ville dock inte bli fast i tv-världen och gjorde raskt flera filmer för Warner, bland annat en västern, “Gold of The Seven Saints”. Roger fick sedan en av huvudrollerna i äventyrs-tv-serien “The Alaskans” som utspelade sig under guldruschen 1898. Serien floppade och Moore sade besviket att han aldrig mera ville vara med i en tv-serie. Warner ville nu fortsätta med en betydligt mera populär västernserie, Maverick med James Garner. Garner hade dock ledsnat på rollen och Warner behövde en ersättare. Moore var ovillig men efter att Warner hotat med rättsliga åtgärder sa Roger ja till rollen som kusin Beau. När Roger väl hade börjat göra serien upptäckte han att han kände igen manusen - det var samma manus som han redan hade gjort i “The Alaskans” och som nu återanvändes.
Under inspelningen av en historisk film om antikens Rom träffade Roger Luisa Mattioli. Äktenskapet med Dorothy Squires var på upphällningen och Roger och Luisa blev ett par.
Helgonet gör entré
1962 tillkännagavs det att Roger Moore hade fått huvudrollen i tv-serien The Saint, en roll som skulle komma att bli en av de viktigaste i hans karriär. Tv-serien baserades på Leslie Charteris böcker och finansierades av Lew Grade, ofta kallad “Mr TV”. Han var nyckelpersonen inom brittisk kommersiell tv på 1960- och 70-talet och låg bl a bakom produktionsbolaget ITC. The Saint skulle komma att produceras i hela sex säsonger 1962-69.
Moore hade inledningsvis skrivit på för endast 26 avsnitt. Han upptäckte dock under presskonferensen att varje avsnitt av The Saint skulle vara timslångt och inte en halvtimme, som de flesta andra serier vid denna tid. Roger hade baserat sitt gageanspråk på halvtimmeslånga avsnitt och hade inte läst kontraktet tillräckligt noggrant.
Simon Templars berömda sportbil i serien är en vit Volvo P1800. Bilen var Rogers privata, och det var bara Volvo av de stora bilmärkena som hade visat intresse av att samarbeta med tv-produktionen. Bilen finns kvar och står nu i ett bilmuseum i den lilla staden Keswick.
De tre första säsongerna av The Saint gjordes i svartvitt. Från och med fjärde säsongen spelade man in i färg. Serien var för sin tid relativt dyr att spela in men var en stor succé. Lew Grade hade dock svårigheter att sälja The Saint till amerikansk tv. När han till sist lyckades blev den omedelbart en framgång även där, varför amerikanerna snabbt beställde nya avsnitt. Serien visades i ca 80 länder.
Moore trivdes bättre i den brittiska tv-produktionen än han hade gjort i USA. Arbetstiderna och arbetsförhållandena var betydligt bättre. De sista säsongerna av The Saint producerades av bolaget Tribune, som samägdes av Bob Baker och Roger Moore, som också regisserade flera avsnitt. Det gjordes också två biofilmer om The Saint. Dessa har tillsammans med färgavsnitten av serien nyligen utgivitsm i Sverige, samlade i tre DVD-boxar.
Först 1968 gick Dorothy Squires med på skilsmässa. Då hade Roger och Luisa varit ett par i mer än sex år och fått två barn. Roger och Luisa gifte sig 1969. Efter att ha avslutat The Saint ville Roger göra film igen, men ingen av de filmer han gjorde kring 1969-70 blev någon större succé. En av dessa, “The Man Who Haunted Himself” ses ofta som en av Moores bästa filmer.
En jobbande snobb blir Bond
Moore hade ingen lust att hamna i ett nytt tv-kontrakt som kunde låsa honom i flera år. Därför blev han förvånad när Lew Grade meddelade att han just sålt in den nya tv-serien The Persuaders (Snobbar som jobbar) till amerikansk tv, med Roger i huvudrollen, utan att först fråga Roger. Denna klassiska tv-serie, där Moore spelade mot Tony Curtis, kan du läsa mer om i en separat artikel som jag skrev för SLICE 2006 för en tid sedan.
Rogers lycka var att The Persuaders endast kom att produceras i en enda säsong. Konkurrensen från Mission: Impossible hade gjort att serien inte blev den amerikanska framgång som alla trodde. På så vis var Roger ledig när erbjudandet om att bli den nye James Bond kom. 1972 presenterades Moore som den nye Bond. Han skulle komma att inneha rollen ända till 1985 och under den tiden göra hela sju Bondfilmer. Mycket har skrivits om Moores Bond-filmer (jag hade till exempel en grej om Bondbrudarna i SLICE 2005) och i den här artikeln väljer jag att istället ta upp en del andra saker han gjorde under samma tid.
Peter Hunt, som regisserade Bondfilmen “On Her Majesty’s Secret Service” 1969, gjorde 1974 filmen “Gold” baserad på en roman av Wilbur Smith. Roger Moore hade huvudrollen och spelade mot Susannah York. Detta är en underskattad äventyrsfilm som idag är lite bortglömd, men den har nyligen utgivits på DVD.
Odödliga actionfilmer
Hunt hade köpt filmrättigheterna till flera Wilbur Smith-böcker. “Gold” blev en framgång och den följdes av “Shout at the Devil” (“De sista äventyrarna”) 1975, med Moore och Lee Marvin i huvudrollerna. Tyvärr finns denna film i dagsläget endast utgiven i en dålig nedklippt DVD-utgåva. Filmen är känd för ett långt knytnävsslagsmål mellan Moores och Marvins karaktärer. Marvin var efteråt imponerad av Moores slagsmålstalanger. “Han har nävar av granit. Ingen kommer någonsin att underskatta honom igen” sade han.
Samma år gjorde Moore den kanske mer kända “Gli Esecutori” tillsammans med Stacy Keach. Filmen är mer känd under sin svenska titel “Blåst på 20 miljoner”. Moore och Keach var de enda icke-italienarna i filmen, där Moore spelar en korrumperad advokat. “Blåst på 20 miljoner” var en av de första riktigt stora videosuccérna i början av 80-talet, då den toppade många hyrfilmslistor. Det är en riktig nostalgitripp att se om den idag på DVD.
Moore fick 1976 dessutom tillfälle att spela en annan klassisk brittisk hjälte, nämligen Sherlock Holmes. Detta gjorde han i tv-filmen “Sherlock Holmes in New York” där Patrick Macnee spelade Dr Watson. Filmen har flera gånger visats i svensk tv.
“The Wild Geese” (“De vilda gässen”), som regisserades av Andrew McLaglen, var 1978 en riktigt stor biosuccé. Richard Burton och Richard Harris hade huvudrollerna tillsammans med Moore. Det var den tredje filmen med sydafrikanskt tema som Moore gjorde under 70-talet. Moores medverkan var en starkt bidragande orsak till filmens succé. Han hade blivit ett säljande namn för egen del, inte bara som Bond.
Sedan gjorde Moore krigsfilmen “Escape to Athena” (“Flykten till Athena”), där han spelade en sympatisk österrikisk lägerkommendant. I filmen medverkade många stjärnor: David Niven, Stefanie Powers, Elliot Gould, Telly Savalas och många andra.
Kattvännen Ffolkes
En annan annorlunda roll för Moore var den excentriske Ffolkes, en skäggig man som gillar katter men avskyr kvinnor. Han var huvudpersonen i thrillern “North Sea Hijack” 1979, även den regisserad av Andrew McLaglen. Den svenska titeln är “Specialkommando med uppdrag att döda”. Anthony Perkins spelar terrorist som kapar en oljeborrplattform och hotar spränga den. Ffolkes sätter in sitt specialkommando för att hindra honom.
“The Sea Wolves” (“Havets vargar”) blev 1980 ännu en krigsfilm och tillika ännu en Andrew McLaglen-film för Moore. Moore var en av fyra huvudrollsinnehavare. De andra var Gregory Peck, David Niven och Trevor Howard.
Snabba ryck och självironi
Nu var det dags för Moore att visa upp mera av sin komiska sida. I biljaktskomedin “Cannonball Run” (“Mitt i plåten”), 1981, driver Moore med sin 007-image. I filmen spelar han Seymour Goldfarb, som tror att han är Roger Moore. Under loppet kör han sedan en Aston Martin med roterande nummerplåtar och katapultstol. Filmen blev utskälld av kritikerna men var en stor succé på bio och video. Andra stora namn i “Cannonball Run” var bland annat Burt Reynolds, Dom DeLuise och Farrah Fawcett. Roger Moore spelade in alla sina scener till filmen på bara en vecka!
Efter den här filmen gjordes ett tillägg i alla Bondskådespelares kontrakt, så att de inte tilläts driva med den Bondska imagen på liknande sätt i andra filmer. I Pierce Brosnans kontrakt stod det till exempel att han inte fick bära smoking i någon annan film.
Moore gjorde ett berömt femminutersinhopp i Blake Edwards åttonde Rosa Pantern-film “Curse of the Pink Panther” (“Rosa Panterns förbannelse”) 1983. Peter Sellers hade avlidit två år tidigare och försöket att återuppliva serien var inte särskilt framgångsrikt. I filmen har Clouseau försvunnit och en klantig amerikansk polis, spelad av Ted Wass, letar efter honom. I filmen framgår det att Clouseau plastikopererat sig för att inte hans fiender ska känna igen honom. Hans nya utseende är som: Roger Moore. Moores cameo-scener filmades under enda dag, samtidigt som inspelningen av Bondfilmen “Octopussy” pågick. Filmen gick så dåligt på bio att alla planer på fler Rosa Pantern-filmer sedan fick vila i tio år.
Levande måltavla
Roger Moore gjorde en av sina bättre skådespelarinsatser i “The Naked Face” (“Våldets nakna ansikte”) 1984. Där spelar han en psykiater som inser att någon försöker mörda honom. Filmen baserades på en bok av Sidney Sheldon och regisserades av Bryan Forbes.
Efter att Moore gjort sin sista Bondfilm “A View to a Kill” (“Levande måltavla”) 1985 stod det klart att det var slut med actionhjälterollerna för hans del. Därefter gjorde Moore mest kortare gästroller i diverse filmer, till exempel i Willy Bogners skid-actionfilm “Fire, Ice & Dynamite” 1990 (som hade en titellåt komponerad av Deep Purple med Joe Lynn Turner på sång), kampsportfilmen “The Quest” med Jean-Claude Van Damme 1996, och “Spice World” med flickorna i den då så hypade popgruppen Spice Girls 1997.
Moore gjorde i början av 90-talet endast två större roller: först tillsammans med Michael Caine i komedin “Bullseye” 1990. Manuset skrevs speciellt för dem. Moore & Caine spelar två vetenskapsmän som har två dubbelgångare (också spelade av Moore & Caine) som är bedragare. Moore var också med i den romantiska komedin “Bed & Breakfast” 1991. En uppmärksammad roll för Moore var som en homosexuell man i komedin “Boat Trip” 2002.
Bemöter kitik med charm
Under sin karriär har Roger Moore ibland anklagats för att ha ett begränsat uttrycksmönster som skådespelare. Han har själv villigt erkänt att han inte är världens främsta skådespelare, och har då ofta kläckt ur sig någon fyndig kommentar kring detta: “Om jag hade sparat alla mina dåliga recensioner, skulle jag behöva ett hus till”, och: “Jag har aldrig fått någon Oscarnominering, trots att jag gjorde mig besväret att lära mig två nya ansiktsuttryck”. Faktum är att många av Moores kollegor skulle kunna ta lärdom av hans självdistans.
Trots att Moore spelat så många actionhjältar på film och tv kanske det inte är så känt att han egentligen avskyr pistoler och andra handeldvapen. Detta var ett återkommande problem för Moore, som ofta blinkade till när han var tvungen att avfyra en pistol.
Moore har ofta anlitats som värd vid galor, jubileumsprogram i tv ooch så vidare. Under 70-talet ville BBC att han skulle leda en pratshow, något som dock aldrig blev av.
I Audrey Hepburns fotspår
Roger Moores engagemang för Unicef inleddes 1991 och det har sedan dominerat hans tillvaro. Han efterträdde Audrey Hepburn (se SLICE 2005) som Unicef-ambassadör och i den rollen har han på ett effektivt sätt utnyttjat sin stjärnstatus för välgörande ändamål.
Roger Moore, som numera lever tillsammans med svenskan Christina Tholstrup, adlades 2003 för sitt mångåriga arbete för Unicef. Moore sade att han var mer stolt över att han fått utmärkelsen för sitt välgörenhetsarbete än om han hade fått den för sin skådespelarkarriär. Samma år tilldelades han det tyska förtjänstkorset, en mycket fin utmärkelse.
Samma vecka han fyllde 80 år, i oktober 2007, avtäcktes hans stjärna på Hollywoods Walk of Fame. Roger Moores stjärna kommer att lysa länge än och det är med stor glädje som vi kan se tillbaka på hans samlade produktion. Roger Moore är en av de riktigt stora, punkt slut.
Thomas Drugg (2007)
