Black Sabbath och Ozzy Osbourne är för många en helig allians, men för mig så är det numera enbart en tragisk affär och efter 10 år i “återförenat” skick så har bandet ännu inte producerat en ny studioskiva. Ozzy har alltså ruinerat en grej som hade kunnat vara bra, men som nu allt mer liknar ett dåligt maskerat försök (tyvärr dock lyckat) att få bort Sabbath som konkurrerande band. Dokusåpan Ozzy, med ragatan Sharon i skuggorna, har förstört ett av hårdrockens flaggskepp. Det hade inte behövt vara så här. Black Sabbath hade kunnat leva vidare med den formidable Tony Martin som vokalist. Hans insats i historien är nu dessvärre snudd på utplånad av revisionistiska historieberättare, men skivorna finns kvar och även våra minnen, hos alla oss som faktiskt stödde Black Sabbath i vått och torrt.
Kom igen nu. Vilka är egentligen de riktiga fansen. De som försvinner så fort en förändring av något slag sker i ett band, eller de som lojalt fortsätter att följa ett band igenom deras utveckling? Gamla avdankade fans som gillar nostalgi tycker att det är de som är de riktiga fansen. Det stämmer naturligtvis inte. De är patetiska före dettingar. Historien om Black Sabbath har dessvärre (och mycket godtyckligt) skrivits om så att det faktum att de sista fyra åren med Ozzy Osbourne på 70-talet inte längre ser ut att någonsin ha varit så katastrofalt som det ändå faktiskt var då det begav sig. Bandet var i princip helt slut. Bokare ville inte ha dem i Europa (det har Tony Iommi själv berättat för mig), mindre turnéer på andra sidan Atlanten (i Amerika och Kanada) var allt de hade kvar. De sålde knappt några skivor längre och droger och kassa affärsbeslut var en del av deras vardag.
Allt detta förändrades då Ozzy sparkades och Ronnie James Dio plockades in. En hårdhudad manager (vissa tycker att ordet gangster passar bättre) med namnet Don Arden (Sharon Osbournes far, men de har mestadels legat i fejd med varandra) tog över bandet på affärssidan och åren som följde, då även den före detta Deep Purple vokalisten Ian Gillan var med ett tag (en platta), blev bandets mest framgångsrika någonsin. Black Sabbath hade en andra storhetstid åren 1980-1983 men perioden ifråga var absolut inte mindre framgångsrik än perioden 1970-1975, tvärtom. I kalla siffror var Black Sabbath stora, och det retade Ozzy och hans fru en hel del. Ozzy sneglade alltid på det Sabbath gjorde och kände sig ofta osäker på sin egen musik (detta har avslöjats av folk som då jobbade med honom), och detta trots att hans karriär såg minst lika bra ut, om inte ännu bättre, än Sabbaths.
Inre kaos tog över
Det Sabbath hade emot sig i mitten av 80-talet (efter Dio och Gillan) var det faktum att det är svårt att byta ut just sångare för ofta. Tony Iommi insåg att det var svårt att komma tillbaka igen och en ansats i det dolda med David Donato och andra bar aldrig frukt. Den gode Iommi siktade istället in sig på att få fram en soloskiva, och med sig fick han Glenn Hughes på sång och några unga, hungriga musiker från Lita Fords band (hon var Tonys flickvän och allt gick naturligt till). Det som dessvärre skedde var att Don Arden och deras skivbolag hellre såg namnet Black Sabbath på skivan, trots att musiken var formad efter ett annat koncept, och Iommi hade inte styrka och självförtroende nog att säga nej. Så ett Sabbath med helt nya ansikten kom in i bilden och även om skivan, “Seventh Star” var bra, så var det ändå en chanstagning att gå ut som Sabbath. Att Glenn Hughes tvingades hoppa av efter en handfull konserter av hälsoskäl (han hade fått en rejäl smäll i ansiktet av deras turnéledare, denne försvann senare spårlöst under en färjresa...) gjorde inte saken bättre. Ray Gillen togs in mitt under brinnande turné och här kan man säga att bubblan sprack. All cred var förlorad.
Ett år senare stod Tony Iommi i begrepp att släppa ännu ett nytt album, det första med Gillen. Men då denne fick sparken tvingades man ersätta hans sång snabbt med en ny rekryt, och det var här den gode Tony Martin kom in i bilden. Då han värvades var Sabbath en skadeskjuten fågel. Att det första han fick göra i bandet var att åka till Sydafrika gjorde inte saken bättre. Queen och andra hade varit där men många röster höjdes om det olämpliga i tilltaget och det verkade onekligen som om bandet åkt dit för att få in lite fräscht kapital i skattkistan. Så var det säkert också. Men efter en turné i Europa för “The Eternal Idol” så föll botten ur grejen igen. Deras senaste manager hade tagit pengarna och dragit.
Sabotage
1989 kom trummisen Cozy Powell in i bilden och visionen var att sätta ihop ett trovärdigt band med elitmusiker, göra en bra skiva och jobba upp ryktet igen. “Headless Cross” var exakt den skiva bandet behövde göra, och återigen hade Tony Martin tagits in. 1990 kom album nummer tre, “Tyr”, och Europa, Japan och Sovjet tog bandet till sina hjärtan. I USA var det däremot kört. En turnésväng där för “Headless Cross” hade visat sig vara en mindre katastrof. Man misstänkte även sabotage sedan posters rivits ned, telefonsamtal till radiostationer som hävdat att konserter var inställda och så vidare varit vardagsmat. Man misstänkte Sharon Osbournes hand bakom detta men kunde aldrig bevisa det. Men att en kvinna som faktiskt nedlåtit sig till att skicka bajs till skivstudion då Sabbath spelade in “The Eternal Idol” även skulle kunna motarbeta Sabbath i Amerika på ett mer konkret plan, med gangstermetoder, verkar inte helt otroligt. Men om hon låg bakom kampanjen mot Sabbath på den amerikanska marknaden 1989 är hon mer än lovligt störd, då snackar vi psykopatdrag.
I mammons grepp
Efter tre skivor med Tony Martin så hade ryktet förbättrats betydligt, men det stora priset, Amerika, låg utom räckhåll. Deras gamla skivbolag i staterna såg pengar i bandet om de kunde återförena Ronnie James Dio med gruppen, och en säck pengar övertygade de involverade parterna att ta språnget. Men skivan, “Dehumanizer” (1992) var ingen ny “Heaven And Hell”, och den var heller inte bättre än det man presterat med Martin de senaste åren. Fansen slöt visserligen upp och den amerikanska marknaden blev bättre igen, men inom bandet fanns osämja och splittring då turnén rullade på. Då kom dolkstöten. Sharon Osbourne erbjöd dem att öppna för Ozzy i Costa Mesa och Iommi och Geezer Butler tyckte att det var en bra idé då det även innebar en happening med originalbandet som final. Att Dio aldrig kunde gå med på detta och sa åt de andra i god tid att det var uteslutet ändrade dock inte planerna. Rob Halford ringdes istället in och Black Sabbath med Rob Halford på sång öppnade för Ozzy och det klassiska Sabbath med Ozzy avslutade sedan med några låtar. Stor succé förstås, men prislappen var naturligtvis att Dio sade tack och adjö, och om Iommi och Butler hoppats på en återförening med Ozzy så tog de fel. Ozzy hade ingen tanke på att återförenas med dem. Här ser man det smutsiga spelet i all sin prakt. Istället fick veteranerna slokörat dra sig tillbaka från ännu ett felsteg och 1994 kom de tillbaka med Tony Martin en tredje gång, den här gången med skivan “Cross Purposes”. Utan Dio försvann många fans men tillräckligt många fanns på plats tack vare tidigare meriter och med den här skivan kunde Sabbath göra respektabla turnéer i mellanstora hallar i Europa såväl som i Amerika.
Gud förbjude
1995 kom så “Forbidden”, som spelades in utan att någon hade något större grepp om vart det var på väg. I själva verket så var Geezer Butler allierad med Ozzy nu och de försökte att få Iommi att lägga Sabbath åt sidan för en återförening av originalsättningen. Att detta pågick bakom kulisserna kan inte ha gjort fokuseringen bättre, och tyvärr så blev “Forbidden” bandets svagaste sedan sent 70-tal. Och efter en rad konserter stod Tony Martin ute i kylan igen, för tredje gången. Ridå.
Det är svårt att inte se alla dessa intriger i det här bandet som ett tragiskt inslag. Att Tony Iommi, denne gigant på låtskrivarsidan och även en av hårdrockens mest avgudade urfäder, inte haft ett större självförtroende tycks ha stjälpt bandet igen och igen. Någon Ritchie Blackmore var han förvisso inte. Återföreningar, läs pengar, tycks gång på gång ha verkat mer intressant än det nuvarande arbetet, med vilka det nu kan ha varit. Tony äger namnet Black Sabbath och har varit chef. Men då Ozzy ropat har han kommit springande som en dresserad hund, och därför har Black Sabbath havererat vid fler tillfällen än vad som varit lämpligt. Pengar har gått före vett och sans.
Tony Martin har sjungit på fem studioskivor med Black Sabbath och många av låtarna på dessa har varit hur bra som helst. Live var Sabbath urstarka under hans tid i bandet och miljoner fans har faktiskt kunnat konstatera detta med egna ögon. Att då inte arbeta vidare på detta är väl i det närmaste tjänstefel. Ett Black Sabbath med Tony Martin på sång är inte mindre legitimt än ett Deep Purple med Steve Morse på gitarr. Deep Purple har fått fram fyra studioskivor de senaste 10 åren och även gjort hundratals konserter med dem. Under motsvarande period har ett återförenat Sabbath bara lyckats klämma ur sig en liveplatta och en live DVD. Black Sabbath tycks ha dött 1995, och där har ni den sanna tragiken. De hade kunnat lägga ned originalgrejen redan mot slutet av nittiotalet, och då hade vi kunnat haft två-tre studioskivor till med, om han nu velat återse dem igen, herr Martin. Fansen, de riktiga fansen, hade nog föredragit det scenariot.
Den korkade nostalgin
Jag sågade situationen i Sabbath i en krönika i tidningen Bright Eyes (sedermera Sweden Rock Magazine) i mars 2001, och konstaterade att bandet de facto var dött och att det var Ozzy som dödat grejen. Många fans rasade på deras forum hörde jag senare. Men jag fick rätt. Den Tony Iommi jag velat se är den man som jag träffade flera gånger på 80-talet, och som då gång på gång försvarade sin position och sina beslut (som till exempel att ta in Glenn Hughes och Tony Martin). 1986 sa han “Black Sabbath måste leva vidare! Jag har kämpat med det här bandet sedan starten och det måste finnas i mitt liv. Det finns mycket mer att göra i det här bandet och det tänker jag bevisa”.
Han gjorde väl sitt bästa, den gode Iommi. Dåliga managers och starka krafter (läs, skivbolag och löften om pengar i drivor) fanns där, men han tappade också tråden. Och självförtroendet. Tony Martin hade kunnat ge grejen ett långt liv, istället använde man honom lika respektlöst som en hora på gatan. Idag är Martin ganska bitter, men det fanns en tid då han verkligen ville något med Black Sabbath. Då det fanns en glädje i att vara en del av en legend och då framtiden tycktes ljus. Då jag träffade honom i Stockholm 1989 sa han “Det roliga med Sabbath just nu är att det verkligen är en ny början för bandet. Vi har en ny manager, ett nytt skivbolag, ett fräscht band, och nu under turnén har vi till och med upptäckt att vi har en helt ny publik därute! Fans som inte ens var födda när det här bandet startade, om ens när “Heaven And Hell” kom ut. Vi är stolta över det faktum att vi har så många fans som verkligen bryr sig om grejen trots att vi har haft det körigt med medlemsbyten och lastats av problem med skivbolag och managers där vi hamnat i tråkiga situationer där namnet tagit skada”. Exakt här borde Sabbath ha motstått alla locktoner utifrån och bara kört på så in i helvete. Mot alla odds. Hundratals konserter, skivor, skivor... Men ödet ville annat.
Michael Eriksson (2006)
Kommentar: Den här artikeln ligger på sex sidor i tidningen, och ett gäng bilder från gruppens besök i Solnahallen 1989 (inklusive mittuppslaget) går med den. En halvsida om Tony Iommis dotters (Toni-Marie) band LunarMile ingår också.
