INTERVJU MED RONNIE JAMES DIO

- Artikel ur Codex nr 3 2002 -

Ronnie James Dio är en levande legend. Med lungor av stål har han levererat den ena klassikern efter den andra i band som Rainbow, Black Sabbath och Dio. Med sitt senaste album "Magica" är han efter en tid i skymundan i hetluften igen. Vi träffade honom nyligen då han besökte Sverige tillsammans med Alice Cooper och han talade villigt och väl om det mesta. Att tala med Dio är som att tala med en överstepräst. Men farbror Fantasy har fötterna på jorden, tro inget annat.Ronnie James Dio är 58 år. 1975 fick han jobbet som sångare i Rainbow som då bildades av den excentriske gitarrhjälten från Deep Purple, Ritchie Blackmore. Med albumen "Ritchie Blackmore´s Rainbow" (1975), "Rising" (1976) och "Long Live Rock´n´Roll" (1978) skapade Dio en helt ny genre. Han sjöng om riddare, drakar och magi och förde in ett starkt element av fantasy till hårdrocken som snart nog skulle efterapas av otaliga band som skulle komma på 1980 talet. 1979 gick han med i Black Sabbath och med skivor som "Heaven And Hell" (1980) och "Mob Rules" (1981) byggde han på sitt stora rykte samtidigt som att Black Sabbath som grupp återinrättade sitt stora rykte efter några dåliga år med Ozzy. 1983 kom hans första Dio platta "Holy Diver" som rankas som ett mästerverk och många fler skulle följa. Bland klassikerna räknas "The Last In Line"(1984), "Strange Highways" (1993) och nu också det senaste albumet "Magica" som släpptes ifjol. Sedan dess så har han turnérat oavbrutet, dels med Deep Purple på deras stora orkesterturné, dels för "Magica" skivan.

Så långt hans karriär. Vi kan kanske nöja oss med att säga att Ronnie James Dio är en levande legend och att han har mycket kvar att ge än. Han är också en mycket trevlig och intelligent person. Då han glider in i rummet som är avsatt för den här intervjun bakanför scenen på ishallen i Stockholm är det en kejsare som gör entre. Folk stirrar, sedan töms snabbt rummet och vi får vår halvtimme. Utanför har Ratt börjat sin spelning och Ronnie väljer att behålla sin svarta läderrock på sig med orden "Ni svenskar måste göra nåt åt vädret, det är alltid kallt här då jag kommer hit". Ronnie vet hur han ska få folk att slappna av.

Jag förklarar att dagens tema är fantasy och visar honom bl a det senaste numret av CODEX som han kikar på med ett visst intresse. Anledningen till att jag kände att jag var tvungen att förklara varför intervjun kommer att hålla sig inom detta specifika område är förstås att Dio befunnit sig under attack från mainstream media i hela västvärlden sedan början på 1990 talet då Nirvana förändrade rockklimatet. Jag vill bara att han ska förstå att den här intervjun är seriös. Jag hade inte behövt oroa mig, "Fråga vad som helst" var hans svar. Och sen körde vi igång. Jag valde att börja samtalet om temat på "Magica" skivan.

På den nya skivan finns det ett tema, en berättelse, och även en saga som du själv berättar som är 15 minuter lång. Är det där något som du sysslat med ett tag?

- Jag önskar att jag gjort det, då skulle jag inte behövt hålla på med det här. Då hade jag antagligen skrivit en Harry Potter vid det här laget. Nej, jag kände att det passade bra för den här skivan, som har ett koncept. Det är första gången som en av mina skivor haft det, en story lika viktig som musiken. Det är inget jag gjort förut. I skolan så älskade jag att läsa och skriva. Det blev en nödvändighet. Jag ville ha berättelsen på skivan så det tvingade mig att ta itu med det. Men det var lättare gjort än jag först trodde att det skulle vara.

Sagan på skivan slutar på ett sätt som indikerar en fortsättning.

- Exakt, det var den känslan jag ville lämna. Nästa skiva blir en vanlig Dio skiva, men skivan efter den kommer att vara del två i vad som så småningom kommer att vara en trilogi.

Så du har fem år framåt planerat?

- Så snart jag började jobba på det så planerade jag det så här. Men jag tror att det är viktigt att nästa skiva blir mer traditionell för jag vill inte tvinga på dom som inte gillar det här stuket för mycket av det på en gång. "Magica" behöver ta en paus och nästa skiva blir den pausen. Men "Magica" blev också en sådan framgång hos folk som gillar konceptet att en fortsättning är naturlig. Folk vill veta vad som händer. Och sen vill jag avsluta hela grejen en dag med att samla upp allting i en bok. Det är en fråga om tid också men jag vill verkligen göra det. Det finns så mycket som jag vill tillägga. Det är som när man skriver en låt på 4-5 minuter och man är tvungen att berätta en story som skulle ta dig 25-30 minuter att berätta i en vanlig konversation.

Det är en episk saga. Om du gör en bok, kommer den att innehålla illustrationer?

- Ja, absolut.

Har du en artist i åtanke redan nu?

- Antagligen min vän Willie, men vi har pratat med flera olika artister som är intresserade i att göra nåt med oss en dag så vi har många att välja på. Folk som gillar det jag gör.

Hur pass inne i fantasy svängen är du?

- En hel del skulle jag vilja påstå.

Är det ett livslångt intresse?

- Ja, det går tillbaka till då jag var grabb. Jag var det enda barnet i familjen så jag spenderade mycket med tid ensam och då tyckte jag om att läsa, främst fantasy grejer som fick fantasin att arbeta. Jag läste Edgar Rice Burroughs. Han hade en serie med böcker som hette "John Carter of Mars" som jag älskade. Och jag läste också medeltida sagor av t ex Walter Scott("Ivanhoe", red) och även science fiction och den typen av fantasi. Och lägger man ihop allt det där så dikterar det vem du är.

Nämn den senaste boken som du läst som du gillade.

- Det är en bok som jag läser just nu, den är skriven av Alan Dean Foster som också skrivit "Alien" böckerna. Den heter "Carnivores of Light and Darkness" och är en bra fantasy bok.

Vad tycker du om tv serier som Xena Krigarprinsessan?

- Jag tycker att de är lite fåniga. Fantasy är för mig något som jag ser framför mig i mitt huvud. Xena och Herkules är för massorna och de är gjorda för att de yngsta ska gilla det också, det är mycket fäktande och sånt som barn gillar att hålla på med. Jag tittar inte på det men jag respekterar deras framgång.

Och på filmsidan, vad gillar du där? Kommer du att se Tolkien trilogin?

- Ja, det ska jag se. Dom filmer jag gillar mest är "The Never Ending Story" filmerna, det var ju två stycken, men dom var bra gjorda. "Time Bandits", som hade Mirth i sig, var bra. "Baron Munchhausen"…jag märker att jag radar upp Monty Python filmer! "Labyrinth" var bra. Det här är äldre filmer, jag har jobbat så mycket sedan dess. Men Tolkien filmerna ser jag fram emot.

Har du sett "Merlin"?

- Jag såg tv filmerna, ja, och jag tyckte att de var väldigt bra.

Jag tycker att Hallmark gör bra filmer.

- Absolut, ja.

Låt oss tala lite om liveseten du haft genom åren. Det första stora var Rainbow setet med den stora regnbågen (1975, red). Var du involverad i att ta fram det setet?

- Jag minns bara att någon sa "Vi ställer en regnbåge på scenen" och jag tänkte "Det blir bra". Men sedan dess så har ju Dio överträffat det Rainbow gjorde. Det krävdes ju inte så mycket tankemöda att komma upp med en regnbåge för ett band som hette Rainbow. Men skillnaden var förstås att det var något nytt som gjordes och tekniken vi har idag fanns inte då. Ingen använde t ex aluminium då, så vi släpade med oss en regnbåge som var byggd i solitt järn. Jag minns första gången vi skulle använda den. Det var före en konsert i Detroit och regnbågen kollapsade och dödade nästan några killar i vårt crew. Efter den händelsen så oroade vi oss ständigt, eller jag gjorde det i alla fall, för att den skulle rasa igen. Men lyckligtvis så klarade vi oss, så jag antar att de rättade till felet. Men den där regnbågen gjorde aldrig allt den skulle göra. Det var meningen att den skulle stava grejer och så och jag tror att den skulle laga té åt oss efter konserterna också, men det blev aldrig av(Dio ler). Men för sin tid så var det en magnifik scengrej. Få artister hade något så maffigt. Idag hade samma idé fungerat ännu bättre. Vi kunde bygga en regnbåge i lätt material och lägga till lasers och sånt, men allt det där fick jag göra senare i Dio.

Sedan gick du med i Black Sabbath och då hade ni några stora scenbyggen också.

- De var aldrig så stora som jag ville ha dem. Vi hade självlysande kors, vilket var min idé. Det är på tiden att jag får lite credit för alla mina idéer. Vi hade målade glas som i kyrkor. Men allt det där var statiskt, det rörde inte på sig. Jag gillar saker som lever. Jag gillar drakar, pyramider som öppnar sig, robotar som rör på sig, trehövdade ormar som hugger varandra. Det är Disneyland och det har jag alltid försökt att tillhandahålla. Jag gillar inte när folk säger "Ni har alla dom där grejerna på scenen, men musiken då?". Då svarar jag "Vad tror ni att vi gör då vi spelar, tror ni att vi vänder oss om och står och glor på scenen?". Musiken har alltid funnits där. Men vi vill ge lite valuta för pengarna också. Biljetterna är löjligt dyra idag och då ska väl folk åtminstone få se något kul. Jag nämnde Disneyland, vi gav dem Dioland! Sen sa media "Det där vill vi inte se" och de dödade det. Stupid stupid media. De tog ifrån ungarna allt det roliga. Det är exakt vad som skedde.

Dios shower var i mitten på 1980 talet fantastiska. Hur involverad var du i dom?

- Jag var totalt involverad.

Dom måste ha kostat skjortan.

- Det var väldigt dyrt.

Vilket set var dyrast?

- "Sacred Heart". Det kostade nästan 500 000 dollar att bygga. Och setet vi hade innan det, för "The Last In Line", kostade 250 000 dollar, så vi spenderade mer och mer pengar. Vi ville vara speciella och det kostar pengar att vara speciella. Först så kostar det att ta fram ett sådant set, sedan tillkommer kostnaden att ta ut det på vägarna. Och vi tog "Sacred Heart" två gånger till Europa, två gånger till Japan och vi gjorde fyra svängar genom Amerika under en två års period. Det var väldigt dyrt. Vi hade 9-10 truckar, 7-8 bussar och ungefär 75 människor som gjorde jobbet med oss. Men det var underbart i slutändan för det enda som betyder något är hur folk reagerar.

Hade ni någonsin någon olycka under tiden med Dio? Nåt som kollapsade?

- Nej, det enda som hände, och det är en rätt så rolig historia, var att draken vi haft med oss i två års tid gav upp andan under den absolut sista konserten. Det var i Hammersmith Odeon. Den hade fungerat klanderfritt i två års tid. Och i England hade vi inte plats med allting vi haft med oss i Amerika så draken var inte lika förankrad i omgivande grejer. Den stod bredvid trumpodiet. Och mitt i en låt så lutar den sig sakta men säkert(Dio visar hur det gick till genom att sakta luta sig till vänster i bästa Rowan Atkinson stil, red) mot trummorna, som för att säga "Tack gode Gud att det är över, nu ska jag sova". Men annars hade vi direkt inga olyckor. Vi hade en pyrotekniker som oturligt nog drack för mycket och han flamberade Vivian Campbell en kväll då han passerade en bomb som den här killen just aktiverade. Som för att jämna ut det så ramlade teknikern från trumpodiet, som var ganska så högt, och gjorde illa sig. Sen hade vi en laserkille som klådde upp sig själv. Han hade väl också intagit droger av något slag, och han sa "Om ni inte gör så här så klår jag upp mig själv!" och vi sa "OK!", så han slog ner sig själv. Men det var ingen olycka, det var bara korkat. I det stora hela så var vi förskonade från olyckor. Vi åkte runt med bra folk.

Vad hände med grejerna?

- Jag behöll allting i 10 år. Jag stuvade in allting från "Holy Diver", som också varit ett stort set, till "The Last In Line", "Sacred Heart" och "Lock Up The Wolves" i en förvaringsbyggnad i 10 år och upptäckte en dag att jag spenderat 100 000 dollar på grejer som jag inte gjorde något med. Så jag beslutade mig för att jag inte ville spendera 100 000 dollar till, så jag gjorde 20 turer i en stor lastbil till sopstationen och kastade personligen ut allting från flaket. Jag behöll drakens huvud, två sfinxer, robotriddaren, spindeln från "Lock Up The Wolves", och allt det andra gick till soptippen. Och dom som jobbade där var väldigt lyckliga. Vi såg dom bära bort allting med glada miner. Det kan tyckas vara slösaktigt men eftersom det var så dyrt att sitta på grejerna så var det billigaste alternativet att göra sig av med det.

Samlar du i största allmänhet på grejer?

- Ja, dom största grejerna fick gå, men drakens huvud, som är rätt så stort i sig, fick plats i ett litet rum där jag bor. Jag gillar att spara grejer för minnena är så speciella att det vore dumt att göra sig av med allting. Och det kommer kanske en dag då barnbarnen, eller barnbarnsbarnen, kan få se vad farfar eller farfars far en gång gjorde. Fast där är jag lyckligtvis inte ännu. Sen får dom bestämma om dom vill lägga ut 100 000 dollar på att spara det då (Dio skrattar).

Hur ser samlandet ut utanför karriären, har du riddarrustningar och sånt hemma?

- Jag har allt det där. Jag bor i ett litet slott mitt bland vanliga hus i Los Angeles. Och i det så hittar du allt möjligt som skulle ha funnits i ett riktigt slott, rustningar, svärd, fanor. Den stora skillnaden är att jag har toaletter och rinnande vatten och det hade inte dom.Ett stort plus.

- Ja, ha ha ha.

Var det här något som du hade gemensamt med Ritchie Blackmore? Var du redan intresserad i seanser och hela paketet då du träffade honom?

- Vår gemensamma nämnare var klassisk musik. Vi älskade Bach båda två. Så det var via det som vi lärde känna varandra. Och jag hade som jag sagt tidigare läst mycket ända sedan då jag var grabb om allt sånt där, och det var skönt att få träffa någon som förstod allt det där. Men jag samlar antagligen mer än Ritchie. Vi samlar båda två men jag är nog lite mer ivrig. Vi tycker om det medeltida. Ridderligheten med riddare och fagra damer och allt det där.Då Rainbow spelade in "Long Live Rock´n´Roll" så hände det otrevliga saker.

- Det stämmer.

På skivans konvolut kan man läsa "No thanks to BAAL" i credit texten.

- Ja, vi gjorde några seanser i studion för att få klarhet i varför vi hade problem. Det var i ett franskt slott, Le Chateau. Bandspelare knäppte på sig själva då ingen var i rummet och en av låtarna vi gjorde, "Gates of Babylon", kunde helt enkelt inte bli klar. Tapen kunde gå av, bandspelaren stängde av sig själv, det gick helt enkelt inte att bli klar med låten. Så en dag hade vi en seans i studion och kom i kontakt med ett väsen som påstod sig vara Baal. Hans öppningsreplik var alltid "Jag är Baal, jag är kaos och ni kommer aldrig att lämna den här platsen"("I´m Baal, I create chaos and you will never leave here", red), men efter ett tag av det så blev vi så van med att ha honom där. Det blev "Tjenare Baal, hur är läget?". Vi var inte rädda längre, men sen började otäcka saker att hända som gjorde det värre. Glas kunde åka över bordet, över kanten, under bordet och dyka upp på andra sidan igen. Glas kunde plötsligt flyga in i väggen och krossas. Pianot spelade utan att vi var där. Såna saker. Så vi gick till den lokala prästen och bad honom komma över för att utföra en excorsism. Han slängde ut oss. Han sa "Jag går inte till det där stället, det är hemskt!" och vi sa "Vi vet det!". Men han vägrade komma. Så vi hängde upp ett stort kors på väggen i studion och hoppades att det skulle hjälpa. Och vid nästa seans hörde vi "Jag är Baal, jag är kaos och ni kommer aldrig att lämna den här platsen. Vad gör det där korkade korset på väggen?". Vi sa "Eh, tror du på kristus?" och han svarade "HA! Kristus var bara en man, jag är inte rädd för någonting!", så vi visste att vi hade problem. Lite senare då vi var färdiga och skulle lämna stället så skulle vi ta oss ned för en lång rund trappa från våra sovrum ner till gårdsplanen där bilarna stod. Min fru Wendy gick först. Som tur var så hade vi just köpt en låda med antikt porslin så hon bar på den. Hon var några steg före mig och Cozy Powell kom efter mig. Och plötsligt så kastas hon framåt och det enda som hindrar henne i fallet är kartongen med porslin som hon bär på vilket hindrar fallet lite grann. Hon tittade upp mot mig och sa ursinnigt "Din jävel, varför knuffade du mig så där?" och jag vände mig om till Cozy och sa "Knuffade jag henne?" och han sa "Du var inte ens i närheten". Så gissa vem som låg bakom det. Det var hans avskedspresent. Sedan dess så har jag gjort en enda seans, i ett slott utanför Newcastle. Killarna i bandet hade hört talas om Baal och de ville vara med om en seans. Jag sa "Jag vill inte göra det för det man möter försvinner aldrig", men de tjatade på mig och trodde att det var överdrivet.

Vilket band var det här?

- Det var i Dio. Jag ville inte göra det men till slut så gick jag med på det. Så vi gjorde i ordning bordet och det första vi fick fram med glaset var "Jag är Baal, jag är kaos och ni kommer aldrig att lämna den här platsen" och jag sa "Hej då grabbar, det här vill jag inte vara med om!". Och det var sista gången jag gjorde det.

Och det här skedde i ett annat land!

- Ja, det känner inga gränser. Spirituella väsen känner inte några gränser alls. Det är vad du tror på det handlar om. Men den här, som kallade sig själv för Baal, var bara ett lägre astral väsen. Det svor för mycket. Det använde fel språk för att vara något större. Och hade det varit Baal så hade vi inte suttit här och talat med varandra idag.

Rysliga saker Ronnie. Jag har aldrig gjort det själv men det är intressant att lyssna på historier.

- Jag föreslår att du aldrig gör det. För öppnar du dörren och släpper ut något så försvinner det aldrig. Aldrig någonsin.När skedde det här?

- Den sista seansen var 1983. Så det är 18 år sedan.

Du har levt ett intressant liv, har du inte funderat på att skriva en bok om det?

- Jag håller på att skriva den. Det växer ingen mossa under mina fötter. Livet kan vara en farlig fälla om du inte planerar det och det kan svälja dig. Jag lärde mig tidigt att planera framåt. Kanske inte precis allting, det måste ju finnas plats för annat, men i det stora hela så planerar jag. Vet du vad du har för talanger och för drömmar så kan det hjälpa dig att staka ut en väg. Man kan ge mer av sig själv och det är, mer än något annat, vad livet handlar om för mig. Vad kommer vi att bli ihågkomna för då vara kroppar är damm? Jag vill inte bli ihågkommen för min musik. Titta på alla som gjort musik som är glömda idag. Så nej, jag vill bli ihågkommen av dem som jag berört på ett djupare plan. Gillar folk musiken också så är det okej, men jag pratar om mitt hjärta. Jag är en människa, varken bättre eller sämre än alla andra, och jag vill göra det bästa av mina dagar. Det gäller att hålla sig några steg före Baal.

En del av dina texter är starka. Ta t ex den där låten på "Strange Highways" där du sjunger "Begrav mina ben på månen, om de aldrig hittar mig så är det för tidigt"("Bury my bones on the moon, if they never should find me it would be to soon"). Det är vackra rader, men vad pågår inom dig då du skriver något sådant? Känns det mörkt eller sitter du där och garvar och tänker "Det var ett bra rim"?

- Nej, det är väldigt seriöst. Visst, ibland skriver man nåt som man skrattar åt och livet måste få ha några sådana stunder då allt inte är så allvarligt. Jag har gjort det men jag kommer inte ihåg det. Men nej, det där handlar om mig, det är mina ben jag sjunger om. Begrav mina ben på månen. Jag vill inte vara med om det här, jag vill inte se allt det dåliga som händer, så begrav mig på månen så att jag får vara ifred. Inte ens efter döden får vi vara ifred. De gräver upp dig. Dom Egyptiska faraonerna skulle kunna berätta om det om de var här. Begrav mig på månen så att ingen kan ta i mig igen. Och det är exakt det jag menar.

Har du studerat religion? Vad har du för åsikt där?

- Jag växte upp i en katolsk miljö. Väldigt tidigt så kom jag fram till att all religion är skit. Det finns några ord om det där i låten "Stand Up And Shout". Om att allt folk ber till egentligen är samma sak. Och så är det, religion är affärer idag. Det handlar mest om pengar. Buddismen i något mindre utsträckning, men titta på scientologin där man suger ut folk. Man använder sina kropp och sin hjärna för egen vinnings skull som jag ser det. Det stod klart för mig tidigt. Och om du tror på en Gud så bor han i dig. Det är detsamma med Djävulen, jag tror själv på båda - men inte som fysiska väsen med horn eller vitt skägg, Gud kan vara lila och skallig, han kan vara svart, han kan vara en hon, men jag tänker inte på Gud i sådana termer - Gud och djävulen finns i oss alla. Och vår uppgift är att bestämma oss för vilken väg i livet vi vill gå. Den bra vägen eller den dåliga. Många väljer mellanvägen. Jag föredrar att inte göra det. Jag föredrar att vara så god som jag kan vara och jag kan göra det därför att jag förstår att det finns en mörk sida. Och de måste spela ut varandra. Det onda existerar bara därför att det goda finns där och tvärtom. Min religion är människor. Jag tror på människor. Oavsett hur illa de uppfört sig så tror jag att de kan förändras.Du sysslar en del med välgörenhet.

- Jag försöker att göra det, ja.

Låt oss tala om det för att gå från det mörka lite, här är något som bevisar att du är en människa med gott i dig.

- Jo, jag hoppas det. Men det bästa biståndet någon kan ge till välgörande ändamål är det som ingen hör talas om. Då folk får reda på det så applåderar de dig och säger "Du är en sådan underbar person", men det är vi inte. Vi är bara människor. Vi är alla ömtåliga och vi har sprickor inom oss och det behövs bara en knuff i fel riktning så kan vi bli det där odjuret. Så jag talar om det, men bara därför att det kommer att tjäna in pengar till ändamålet. Så det handlar inte om mig, det handlar om människorna som vi gör det för. Det här projektet är för sexuellt utnyttjade barn och det heter Children Of The Night. Kvinnan som startade det, Dr Lois Lee är så stark. Hon är min hjälte. Hon borde vara den ni skriver om, så jag talar gärna om det här. Projektet startades i Los Angeles men det håller på att bli stort nu och det sprider sig just nu även till andra länder. Och många hjälper till. Ozzy Osbourne har hjälpt till. Folk tror att Ozzy och jag är ovänner. Jag kan bara säga att jag känner inget hat åt hans håll. Jag tänker nästan aldrig på honom så varför skulle jag hata honom? Men jag applåderar honom för sin insats, han tjänade in en del pengar till projektet. Andra som hjälpt till är Great White, Richard Marx, Johnny Carson, Roseanne, Traci Lords, som själv var en porrstjärna en gång och sexuellt utnyttjad och som förstår det här. Det är dom vi ska klappa på axeln.

Jag är glad att det gått bra för Traci Lords.

- Hon är en väldigt trevlig person då man lär känna henne. Att hon en gång i tiden var porr aktris ska inte behöva vara en belastning för henne idag. Att folk går och har sex med alla på planeten behöver inte betyda att de är dåliga människor. Och som jag sa, hon var tvingad in i det där. Jag känner många porr människor. Ta Jeanna Fine t ex som är en av de mest kända av dem alla. Hon är en av de trevligaste människorna på den här planeten. En god, kärleksfull, varm person att ha att göra med. Att hon sedan gör det hon gör ändrar inte på det. Det gör henne inte till en dålig människa. Folk gör mycket värre saker bakom stängda dörrar än vad hon gör. För jag vet att hon är en kärleksfull och givmild människa. Jag brukar inte gå efter hur andra dömer, jag går bara efter hur folk beter sig mot mig. Vi människor dömer ofta andra alldeles för snabbt. Folk tar sig inte tid att begrunda.

Är du intresserad i UFO mysteriet?

- Jag kan säga att det är något som jag skulle vilja se mer än något annat. Jag skulle älska om en utomjording klev in i det här rummet just nu. Om ett UFO landade här på taket. Jag skulle inte ens protestera om de ville ta mig härifrån. Det fascinerar mig att vi alltid tycks utgå ifrån att vi själva är universums medelpunkt. Det är så fel som det kan bli. Du har myriader med planeter därute med otaliga världar där det finns liv. Så ja, jag är fascinerad av det.

Har du sett något själv?

- Det har jag.

Är det något som du vill tala om?

- Visst. Min UFO upplevelse hände i Connecticut då alla i Rainbow just flyttat dit från Los Angeles. Vi hade just avslutat en turné och min fru och jag höll just på att flytta in i ett nytt hem. Det var runt midnatt och vi höll på att packa upp grejer ur lådor. Jag tittar ut och märker ett ljus i natten som ser ut som en måne. Så jag säger "Wendy, den där månen var inte där för några minuter sedan", och hon kikar ut ett tag och säger sedan "Det måste den ha varit, fortsätt att packa upp". Några minuter senare tittar jag ut igen och nu var det plötsligt större. Och det blev större och större och kom närmare och närmare och jag tänkte "Gud, nu händer det!". Jag kände mig helt exalterad. Då det närmade sig såg vi en bil på vägen, det här var i ett skogsområde, och de var i kollisionskurs med varandra. Jag tänkte "Det kommer att ta bilen, den kommer strax att plockas upp av den där grejen, vad det nu är". Jag var alldeles till mig och jag andades hårt ut och in. Och precis då bilen nådde själva mötesplatsen så slocknade ljuset. Men det slocknade inte så att man såg ljuset flagna, det var som om någon dragit för en gigantisk svart gardin. Swisch! Sen var det borta. Jag visste att jag just sett ett UFO, att något varit där. Vi tyckte att det var fantastiskt. Och nästa dag så stod det i lokaltidningen att 20-25 personer sett samma sak. Men många av dom hade dessutom hört en explosion förutom att de såg ljuset. Men det var alltså inte bara vi som sett det. Och jag VET att det var där, jag är absolut säker på den punkten. Men jag har aldrig tagits ombord på ett UFO mot min vilja, och det är kanske lika bra det för jag vill inte ha nålar instuckna i dåliga ställen. Men jag skulle verkligen älska att få se något igen.Vi lever i en intressant tid.

- Det gör vi.

Femton minuter senare går Ronnie upp på scenen och låter massorna dyrka sig. Han har en fruktansvärd pondus på scenen och volymen är snudd på olidlig till och med för en veteran som undertecknad. Han gör det han gör och ingen gör det bättre. Han är en gigant från en svunnen tid men bjuder samtidigt på en show vars like ingen nutida artist kommer i närheten av. Man kan bara ana sig till hur det skulle ha varit om han haft ett gigantiskt scenset med sig, som Alice Cooper. Det finns en orättvisa där men på konserterna ute i landet visar det sig snart att halva publiken är under 20. Hårdrocken tar man inte död på så lätt. Och Dio tänker hålla på länge än.

Det kan vara på sin plats att nämna att organisationen som Ronnie nämnde, Children Of The Night, håller till i en före detta postlokal i Van Nuys som Wendy Dio, hans fru, och tre andra intressenter köpte loss för verksamhetens skull 1992. Det kan inte ha varit billigt och det säger något om hans blygsamhet att han inte nämner det. Istället så hittar jag det på organisationens hemsida. Dr Lois Lee, som Ronnie talade sig så varm för, mottog The Volunteer Action Award av President Ronald Reagan den 7 maj 1984. Betänk också ett ögonblick att Dio varit en kraft bakom det här projektet i tider då religiösa organisationer har jagat honom med blåslampa av olika anledningar (alltid lika korkade dock). Det är verkligen som han säger, folk tar sig inte tid att begrunda saker och ting.

Det är möjligt att vi aldrig får se Dioland på en svensk scen igen, men det vore förbaskat trevligt om han fick uppleva den typen av revansch innan han en dag drar sig tillbaka. Nog tusan slår det en luva på skallen vilket varit alternativsvängens melodi. Den som säger något annat har ingen aning om att de blivit hjärntvättade av media. Nej, fram med drakarna bara! Jag kommer att vara där.

Michael Eriksson (2002)

Den här artikeln har aldrig gått ut via SLICE men den kommer att gå ut vad det lider från oss också.