- Artikel ur Sweden Rock Magazine nr 3 (december 2001) samt DEEP PURPLE FOREVER nr 31 -
Joe Lynn Turner bor i New Jersey en bit utanför New York. Vi talas vid ibland och även om den här intervjun egentligen skulle ha handlat om hans senaste solo album "Slam" och den (då) kommande plattan med Glenn Hughes i första hand så kändes det naturligt att först gå igenom det fruktansvärda som skedde i hans hemtrakter den 11 september. Och därmed är pandoras ask öppnad och Joe går igång på riktigt. Han har studerat olika konspirationsteorier i många år och funderar nu helt allvarligt på att vi nu kan vara på väg att fösas in i vad dessa teorier ofta handlar om, en framtida World Order. Och inte nog med det, Joe berättar att han kunde ha suttit i ett av planen som dånade in i World Trade Center och att han dessutom redan klarat sig undan en tidigare känd aktion med nöd och näppe, nämligen Pan Am 103 som sprängdes och kraschade i Skottland den 21 december 1988. Därmed är tonen i det här samtalet bestämt.Joe Lynn Turner är en av den klassiska skolans mest omtyckta sångare. Hans karriär tog fart med Rainbow 1980 och han har även jobbat med Yngwie Malmsteen och Deep Purple innan han i mitten av 1990 talet kom igång med sin solo karriär på allvar. Det nya albumet "Slam" är det sjätte sedan 1995 och det går bara bättre och bättre för honom i kalla siffror räknat. Då jag gör den här intervjun med honom den sjätte oktober befinner han sig i Los Angeles och han har just avslutat sånginsatsen på albumet med Glenn Hughes. Men allt överskuggas av den 11 september. Joe skulle ha tagit ett flyg från flygplatsen i Newark på morgonen med destination Los Angeles för studioinspelningen med Glenn Hughes, men bestämde sig för att ta sovmorgon. Sedan började telefonerna i huset att ringa.
- Vi har tre telefoner i huset och alla ringde samtidigt, t o m den mest privata linjen som bara min manager och någon annan har tillgång till. De berättade om planet som kraschat in i WTC. Min manager, som jag hade på mobil telefonen, sa "Sätt på tv´n, du kommer inte att tro dina ögon" så jag satte på tv´n och alla kanalerna visade hur den ena WTC byggnaden brann. Jag bor en bit utanför New York och en bit från huset så ligger det en kulle som man kan se stan från på min mark så jag och min fru rusade dit och vi kunde se hur det brann. Och så ser vi hur ännu ett plan rammar den andra byggnaden. Jag säger "Vi är under attack" till min fru och alla är rädda och springer omkring i panik. Jag menar, vi bor ju i området och vad skulle komma härnäst? Det var fruktansvärt. Telefonerna fortsatte att ringa för folk kände till att jag skulle resa från Newark på morgonen. Själv satte jag på tv´n strax efter det andra planet och kunde se de första bilderna från Pentagon då man kunde se att det brann där också och då var man nervös.
Man undrade vad fan det var som pågick.
- Man blir spak. Och det värsta är att jag redan varit nära att omkomma en gång tidigare då Pan Am 103 sprängdes i luften ovanför Skottland. Jag hade varit med Yngwie Malmsteen i Ryssland tror jag, jag anlände till London från Sverige minns jag för det var ett SAS plan jag kom in med. Jag var där med en f d flickvän till Phil Collen från Def Leppard och jag spenderade någon dag i London för en välgörenhetsgrej. Men jag skulle flyga hem på morgonen med planet som sprängdes och det råkade bara slumpa sig så att jag fick en matförgiftning som gjorde att jag ställde in resan på kort varsel till dagen efter. Så jag ligger där i sängen och gör det man gör med trevliga tjejer och telefonen ringer och det är min mamma som utbrister "Herregud, du är kvar!". Jag frågade vad hon menade och hon berättade att planet kraschat i Skottland och att det var på nyheterna. Så jag satte på tv´n och såg allt som pågick och jag mådde illa. Min första tanke gick till de andra killarna i bandet men ingen av dem hade tagit det där planet. Basisten hade flugit över dagen innan och Johansson bröderna och Yngwie var kvar i Sverige. Jag har fortfarande kvar biljetten. Jag anlände senare med det första planet efter Pan Am 103 som landade i New York och media var där i kubik eftersom vi var de första som kom över sedan det hände. Och jag såg ut som en känd person och de flockades runt mig men jag och de andra passagerarna gick bara rakt förbi dem och knuffade undan mikrofonerna och kamerorna. Då jag kom hem och satte mig på sängen så kom tårarna. Jag fick ett emotionellt sammanbrott. Man insåg hur nära det varit. På flygplatsen i Heathrow så hade ett bombhot kommit in så vi hade dessutom fått rusa ut från byggnaden där. De bjöd oss på gratis alkohol under resan för alla var så rädda.
Så du har klarat dig två gånger.
- Ja, i London så kändes det som om det var välgörenhetsgrejen som räddade livet på mig, karma du vet. Men jag känner många som förlorat sina liv och jag har andra bekanta som också förlorat anhöriga och vänner. Mitt skivbolag MTM förlorade 30 personer. Chuck Burgi som jag jobbade med i Rainbow förlorade anhöriga. Men nu efter den andra gången så känns det nästan som om jag har något kvar att göra, att Gud vill att jag ska leva ett tag till. Kanske har det med det jag berättar om i mina texter att göra? Bob Daisley var i New York för rättegången mot Ozzy och han har ju jobbat med mig och sett mina texter och han sa "Fan Joe, du har verkligen fingret på pulsen". Och så är det. Jag skriver inte bara om kärlek längre, jag har gått mer och mer mot allvarligare saker de senaste åren, ren skär socialpolitik. Jag tror också att snacket om att en ny World Order kan vara på väg kan komma att besannas nu. Jag läste boken "Fortunate Sun" av J.H Hatfield innan den drogs in för ett tag sedan. Han hävdade att George Bush Sr haft affärer ihop med bin Ladens far och att det fanns band där som pekar på en stor konspiration. Han blev mördad för ett tag sedan(i juli 2000, red). Du kan också läsa "The Biggest Secret" av David Icke som tar upp konspirationer från människans hela historia fram till mordet på Prinsessan Diana. Och ja, jag anser att hon blev mördad. Bob Daisley sa "Fan Joe, du borde nog inte skriva om det här och tala om det" men jag sa "Jag tror inte att de lyssnar på mina skivor". På "Holy Man" har jag en låt som handlar om det där som heter "Babylon". Och på den nya skivan "Slam" har du låtar som "Eye For An Eye" och "Cover Up" som tar upp det. Du brukar spela in dina skivor i New York i Unique Studios.
I bookleten för "Hurry Up And Wait" så poserar du framför WTC och nu sker det här.
- Manhattan är så litet så var du än befinner dig så var det nära till WTC. Hur går det med "Slam"?
- Mitt skivbolag Pony Canyon i Japan hörde nyss av sig och berättade att plattan gick in på topplistan på plats 30 och att den förväntas klättra 10-15 placeringar ytterligare till nästa vecka, och så bra har det aldrig gått tidigare. Samma sak i Tyskland, jag har gjort en massa press för den marknaden och de verkar gilla plattan. Det är lustigt för jag är ju helt inne i grejen med Glenn Hughes just nu så jag har svårt att ta in det. Men det går bra och det har jag jobbat hårt för länge nu.
Jag skulle vilja att du släppte en liveskiva nu.
- Då måste jag ut och lira live först. Jag har varit så jävla upptagen med att skriva låtar. Jag har skrivit nåt i stil med 60 texter på två månader, då förstår du hur min vardag ser ut.
Berätta lite om plattan med Glenn Hughes. Vad heter projektet?
- Vi kallar oss HTP, eller Hughes Turner Project. Vi håller på att ta fram en snygg logga just nu och plattan kommer att ha samma namn. Den kommer inte att ha en titel efter en låt eller något sånt. Jag stannar här i Los Angeles och övervakar mixningen ett tag framöver och vi räknar med att ha den ute kring februari-mars 2002. Det ger dessutom mig och Glenn en chans att pusha våra nysläppta album innan det här brakar loss. Jag tror dessutom att han har ett jobb med Pat Thrall som han vill ta itu med nu. Men en sak är säker, ingen promotor kommer att förlora några pengar då vi åker ut med det här! Och livesetet blir fantastiskt!
Hur låter det?
- Det är ett jävla bra album! Det är sprängfyllt med bra musik. Och det är varierat. Du har hårdrock som Rainbow och Deep Purple och du har stora ballader och t o m lite funk. Joakim Marsch från Glenns band spelar gitarr och han är hur bra som helst. Akira Kajiyama från min grupp är med på en låt. Paul Gilbert är med. Du har låtar som påminner om "Highway Star" och "Street Of Dreams". Jag kom in några dagar för sent tack vare terroristattacken och det innebar att de hade satt en del grejer redan då jag anlände och det kändes så jävla rätt. Jag vet att folk kommer att gilla det här. Planet var för övrigt nästan tomt då jag flög över och de kollade oss något fabulöst! De plockade av mig nagelklippare som jag rest med i många år. Det räckte för att göra dem nervösa!
Kommer det att bli fler album med Glenn Hughes tror du?
- Med tanke på hur bra det är så tvivlar jag inte på det en sekund, men det beror också på hur bra det första albumet säljer. Men som jag sa, jag är säker på att folk kommer att tycka om det här.
Är det bara originalmaterial?
- Ja, det är inga covers överhuvudtaget. Det är stort. Harmonierna påminner om Queen tycker jag.Sjunger ni tillsammans på alla låtarna?
- Ja, vi har varsin ballad men även på dem så sjunger vi backing vocals på varandras låtar, så det finns en röd tråd genom hela albumet. Mike Scott har producerat plattan, han har jobbat med Glenn de senaste åren. Min ballad heter "Mystery Of The Heart" och den påminner om "Street Of Dreams". Sen finns det en Paul Rodgers liknande låt som heter "Sister Midnight" som är läcker, hård men lättillgänglig. Och "Devils Road", som öppnar plattan, påminner om "Highway Star" i attityden. Plattan är kommersiell men i ordets positiva bemärkelse.
Om vi tittar lite på din karriär så fanns där ett uppehåll på tre år mellan det att du lämnade Deep Purple 1992 och att ditt första solo album "Nothing´s Changed" kom. Varför tog det sådan tid? Var det branschen som gjorde dig uppgiven?
- Det hände så mycket som var negativt på en gång. Först då att Deep Purple betedde sig som svin mot mig. Jag vet visserligen att Ritchie Blackmore ville ha mig kvar, att han inte ville ha tillbaka Ian Gillan. Men det ville Jon Lord, Roger Glover och Ian Paice och de vann dragkampen. Men det gjordes på ett så fult sätt. De gjorde det bakom ryggen på mig och jag kände mig så fruktansvärt besviken på dem då jag fick gå. Jag är i vanliga fall en väldigt positiv kille men de fick mig att för första gången tappa sugen på allting. Mitt blod blev lila! Jag tillät mig själv att bli bitter och jag vände ryggen till allting. Jag tänkte "Okej, nu skiter jag i det här, nu tar jag ledigt och spenderar min tid med min dotter istället", och den där perioden var väldigt bra för mig. Jag blev ren från alkohol och droger och jag fick en ny tilltro på mig själv och hur jag ville att mitt liv skulle utveckla sig. Men samtidigt så kom Nirvana och jag minns då branschen kollapsade och det exakta ögonblicket då jag tänkte "Herregud, rocken är död!". Branschen vände det ryggen.
Din första platta var långt från någon hårdrock i stil med Purple och Rainbow.
- Det var ett personligt album och jag fick mycket med dålig kritik för det från folk som väntade sig något annat. Men för fan, själva poängen med solo album är ju att man ska få göra det man vill på dem! "Under Cover" skivorna var roliga att göra och de var stressfria. Man hade ingen press på sig och sedan så sålde de bra och folk tyckte om dem. På "Hurry Up And Wait" så blev det mer kommersiellt och "Holy Man" var seriös i tonen. Och nu är jag här med "Slam" och det är rakare och råare kanske. Men Ritchie lärde mig en läxa en gång i tiden som jag aldrig glömmer. Han sa "Lyssna aldrig på kritik för om du tror på det positiva så måste du också tro på det negativa" och det var en bra grej att ha med sig. Man måste göra det man vill och det är därför som mina skivor har egna identiteter. Jag menar, jag vägrar att göra kopior i en ändlös ström. Det skulle jag inte klara av att göra. Folk gör det men de måste vara uttråkade. Det är löjligt. En regnbåge har många färger.
Hur är radion i Amerika nu?
- Den öppnar sig mer och mer för min typ av musik och många av de gamla stationerna är nu tillbaka där de var innan branschens kollaps i början på 1990 talet. Jag ska t ex göra en intervju med KNAC här i Los Angeles imorgon och nu har de breddat sig så att de senaste 30 åren är representerat dagligen. Folk är så jävla trötta på all producerad skit, på Backstreet Boys, Britney Spears och Slipknot. Det är så tunt i längden. Folk vill ha bra låtar med starka melodier och verkliga människor som framför dem. Branschen måste vrida tillbaka klockan, men du vet hur det är, allt går i cyklar. Nu är vår grej tillbaka och ordningen är bitvis återställd. Jag är så glad att få jobba med Glenn Hughes nu. Jag minns då jag frågade honom om han ville åka till Japan med mig och han sa "Jag skulle aldrig göra det med någon annan, men jag ska göra det för dig" och det var så det började. Och Pony Canyon såg hur bra det var och kom fram till oss och sa "Vill ni göra en platta tillsammans?" och inom ett ögonblick så hade vi skakat hand på det! Jag menar, det här har kommit helt spontant och det har varit väldigt roligt att jobba med det. Jag tror att Glenn gillade det genuint från hjärtat och jag gav honom definitivt mer spelrum i de gamla Deep Purple låtarna än vad David Coverdale gjorde då det begav sig. Men jag sa åt honom redan då det först kom upp att om vi gjorde det så kan det inte bli tal om att göra en jäkla funk platta! Och det insåg han. Det här är för dem som stött oss genom rocksvängen.
Jag ser fram emot plattan Joe, och det tror jag att många gör.
- Det tror jag också. Så jag är glad att vi inte går och gör folk besvikna, men jag vet att ni kommer att gilla det. Vi vill till Europa med den här plattan och jag vill verkligen ta det till Sverige. Och jag vill dit med mitt band också. Vi får se hur det utvecklar sig. Det är ju en mörk tid vi går igenom nu dessutom. Vem vet vad som kommer att hända.
Michael Eriksson (2001)
DEEP PURPLE FOREVER existerade mellan 1991 och 2003 och publicerade många intervjuer med Joe Lynn Turner. Den här hamnade i Sweden Rock Magazine också.
