NU ÄR NI STÖRST! MEN VEM KAN ERSÄTTA TARJA TURUNEN?

- Artikel ur PIZZA 2006 -

Då och då briserar en bomb i musikvärlden och då Nightwish sparkade Tarja Turunen efter finalspelningen i Helsingfors den 21 oktober var det en enorm chock för fansen världen över, och en historisk händelse fullt i klass med Deep Purples splittring 1976 och Led Zeppelins död 1980 då deras trummis avlidit efter en ölorgie. I rocksammanhang kan man räkna liknande händelser på ena handens fingrar, och det är bara de stora giganterna som räknas då Tors hammare dånar i skyn så att folk och fä hukar sig på jorden.

Nightwish har de senaste åren etablerat sig som ett av de viktigaste banden inom hårdrocken och de anses också ha skapat en helt ny genre som numera kopieras till höger och vänster av hoppfulla band från främst Europa. Tarja Turunen har inte skrivit deras låtar, men hon kom fram i en tid då Tolkien såg en ny storhetstid med tre mastodontfilmer på biograferna och för många var hon som ett väsen som stigit ner från bioduken och denna mytomspunna sagovärld och vandrat ut i en ny kall värld med ett budskap om hopp och framtidstro. Hon var en unik frontperson i en musikalisk skapelse som tillhörde någon annan, nämligen keyboardisten och låtskrivaren Tuomas Holopainen. Men det var Tarja som med sin röst och sin person garanterade succé på ett bredare plan. Hennes karisma drog in en bred publik till bandet som är få förunnat.

Nightwish var en krutdurk

Men gruppen hade alltid en tidsinställd bomb i sitt inre väsen som ständigt tickade. Tarja var nämligen inte ett fan av den hårdare typen av musik innan hon fick jobbet i bandet, och såg på grejen som ett jobb från allra första dagen. Eller kanske som ett hobbyprojekt som plötsligt kastades ut mot allt större höjder. Men hennes ambitioner innehöll alltid drömmar om en karriär inom operan i de finare salongerna, och i takt med bandets framgångar så blev hon också snabbt erkänd i sådana kretsar som en sångerska av yppersta klass. Gudarna satte igång klockverket och sen var det egentligen bara en tidsfråga innan det här bandet skulle spricka. För snart två år sedan talade hon om för Tuomas att “Once” skulle bli den näst sista skivan för henne med Nightwish, och till att börja med så tycks han ha förlikat sig med tanken att bandet nu gick mot sitt slut. Då folk intervjuade honom för “Once” sa han att de hade en skiva kvar att göra, sen väntade annat. I själva verket så var det Tarjas hot som hängde över grejen.

Undertecknad har varit med backstage i Arenan vid samtliga tre framträdanden för Codex, SLICE och nu PIZZA, och jag kan bedyra att jag såg en klar förändring i bandets framtoning. 2002 var de trevliga och jätteglada för att de hade nått en sådan framgång och Tarja var lättsam och charmig. Vid besöket 2004 var stämningen fortfarande god men nu kunde man se att tiden som förflutit gjort dem till garvade proffs. I september 2005 kände man att något var fel, att det fanns en trötthet och en känsla av att en spelning inför 3000 fans inte är nåt speciellt. De gick på autopilot, men väl på scenen så märktes den enorma rutin som har satt sig från alla konserter man avverkat. De gjorde en storartad spelning. En garvad veteran som undertecknad känner såg deras show i Umeå några dagar senare och utbrast “Det var den bästa konserten jag någonsin har sett”. Nightwish hade hittat sin formula och de visste hur man tar sin publik med storm.

Tarja isolerade sig

Det är knappast särskilt lätt för en sansad tjej att hamna i ett sällskap som super och festar rätt friskt, och Tarja tog avstånd från den biten så gott hon kunde. Det innebar till exempel att hon ofta reste separat, vilket då hon gift sig för något år sedan snarare blev en norm. Bandet splittrades därför i två block, med Tarja och hennes make på ena sidan och, som det visat sig nu, bandet och hela organisationen på den andra. Jag visste att det här pågick men kände att det kanske var lite för privat för att nämna det i tryck, men i det brev som bandet publicerade vid splittringen (samma brev som Tarja fick) så framstår det klart och tydligt att bandet skyller en god del av det som skett på hennes äkta hälft. Jag såg honom bara en gång men jag noterade att han var som en hök kring Tarja och att detta påverkade en fotosession som jag bevittnade. Man fick konstiga vibbar och man funderade på hur man kunde ta upp detta på ett snyggt sätt utan att nämna Yoko Ono... Splittringen och det faktum att Nightwish pekar ut honom som en av de negativa aspekterna kom inte som någon överraskning. Att Tarja, som naturligtvis ser detta ur en helt annan vinkel, är grymt besviken är lika självklart. Ett mynt har alltid två sidor. Bandets brev måste ha kommit som en kalldusch för henne och jag tror nog att hon grät en del de första dagarna. Brevet var fyllt av detaljer och under min långa karriär har jag aldrig sett något liknande. Brytningen var inte särskilt snygg, men man får anta att bandet ville styra det som de facto gick ut, och då gällde det att “äga sanningen”. Och det är det som går ut omedelbart som får mest uppmärksamhet. Tuomas framstår allt mer som vår tids Ritchie Blackmore, en storartad artist med en mycket fokuserad ambition, och då gäller det att inte komma ivägen, or else...

Splittringen blir en nystart

Scenariot som uppstått är inte nytt, vi som har varit med ett tag har i princip bara väntat på det här. Andra stora band har rent historiskt befunnit sig i samma sits. En viktig medlem lämnar dem eller får gå, och fansen får sitt livs chock och delas genast upp i två läger, dels de som är öppna för att även nästa kapitel kan vara bra, dels då de som omedelbart säger “Detta är inte Nightwish längre” oavsett hur bra deras kommande skiva blir. Men Deep Purple har ersatt Ritchie Blackmore två gånger, Black Sabbath blev faktiskt större än någonsin då Ronnie James Dio kom in och ersatte Ozzy 1979 och faktum kvarstår att på låtskrivarsidan är Tuomas bandets enväldshärskare. Med en ny sångerska som kan sin sak kan Nightwish mycket väl överleva det här, även om de får kliva tillbaka ett par steg och bevisa sig igen. Men det gör också att skivan som vi lovats från dem 2007 kommer att vara ett litet mästerverk. Nåt annat duger knappast. Och de kommer också att ha pressen på sig att komma upp med en uppföljare rätt snabbt, och säkerligen också en live-DVD för att cementera den nya grejen. Om 2006 blir ett tyst år bortsett från det som släpps retroaktivt (“End Of An Era”) så kommer 2007-2009 med all säkerhet att bli en period då bandet seglar ut på den stora rockoceanen fullt beredda att fyra av åtskilliga bredsidor.

Den jag tycker synd om är väl den som nu kommer att få gå i Tarjas fotspår. Det kommer att bli en svår uppgift. Folk som gillar AC/DC kallar fortfarande Brian Johnson för “Den nye sångaren”, vilket lär vara rätt otacksamt efter att ha haft jobbet i 25 år i bandet. Oavsett vem som kommer in nu och oavsett hur många miljoner skivor man säljer, så kommer det förflutna att finnas där och det kan komma att bli en jobbig del att möta i vardagen för dem alla. De kommer aldrig att göra en intervju igen utan att reportern tar upp Tarja. Så har det sett ut efter en sån här splittring i alla andra band, så de lär inte komma ifrån det. Det är också ett gott betyg på att det man skapat verkligen betytt något.

Nu måste fansen sluta upp

För många yngre fans är splittringen svår att uthärda. Har man investerat sitt känsloliv i ett band så känns det som om man förlorat något konkret levande från sitt liv. Många upplever chock och sorg, känslor som annars återfinns främst om till exempel någon avlider eller om ett förhållande tar slut. Men läxan är alltid densamma, livet går vidare. En dag är det bara ett dåligt minne och man vet aldrig hur bra nästa steg blir heller. Kanske blir det något som är ännu bättre, ännu mer storslaget och regalt? Det viktigaste är ju ändå det faktum att bandet inte försvunnit helt och hållet. Nightwish går vidare. Även Tarja kommer att finna sig i sin nya roll vad det lider. Hon har en stadig inkomst i ryggen från Nightwish som kommer att hålla i sig i några år till minst, och på den tiden kommer hon med all säkerhet att landa tryggt någon annanstans, vilket var det liv hon såg fram emot i vilket fall som helst. Jag hoppas verkligen att folk som går på hennes framträdanden i framtiden inte skämmer ut sig genom att skrika “Nightwish!” på hennes konserter. En del av fansen är unga och omogna och den svansen kommer att finnas med ett tag. Hennes karriär kan ta fart ganska snabbt och mitt tips är att hon får ett fett erbjudande från någon opera i Amerika, vilket skulle passa henne som handsken då Nightwish inte var lika stora där. Vi får se vart hon hamnar, men den som har ett öppet hjärta för god musik kommer alltid att hitta Tarja i något trevligt sammanhang. Personligen skulle jag jubla om hon gjorde gästspel på skivor av artister som Jon Lord och Blackmore´s Night. Hemma i Finland är hon ett känt namn i veckopressen och hon kommer säkert att få många erbjudanden till tv-program så länge hon är i faggorna. Men världen är stor och Finland förlorade Tarja för länge sedan.

Att gruppen, minus Tarja, kände till att splittringen var på väg då de uppträdde i Sverige nu senast gör historien till ett mörkt kapitel i deras historia, men också i deras liv. Den vänskap de ändå haft någonstans har krossats och även om jag absolut förstår bandet och hur de har resonerat så känns själva splittringen som ett lågvattenmärke i rockhistorien. Där kommer Tarja att få sympatipoäng. Men deras senaste DVD hette också “End Of Innocence” - oskuldens tid var förbi redan då.

Reunion 2013?

Oavsett hur djup sprickan är idag och hur stor sorgen i deras hjärtan är just nu så kommer såren att läkas med tiden och en vacker dag kommer bandet att befinna sig i en situation då en återförening verkar vara en bra idé. Deep Purple, Black Sabbath, Judas Priest och Iron Maiden tillhör band från svunna tider som vandrat den vägen, och deras splittringar var inte vackra de heller då det begav sig. Två scenarion kan öppna för en återförening. Det första är att Nightwish kämpar på i fem år och lägger ner då kämpaglöden tryter. Då ligger fältet öppet. Ett andra är att den nya sättningen av Nightwish inte förmår att hänga kvar vid toppen, att de tappar en del av sin publik. Då kommer krav från branschen runt omkring dem som ett brev på posten. Ett tredje scenario är att det nya bandet blir framgångsrikt och att en reunion inte blir nödvändig av något skäl alls. Då återstår en och annan välgörenhetsgrej på tv eller något liknande, där en tillfällig grej kan ses vara en exklusiv grej för stunden. Det är också ett sätt att begrava den gamla stridsyxan inför sin publik. Det är dock troligt att vi får se dem tillsammans på en scen igen en dag, av en eller annan orsak. Men fråga dem idag och de skulle inte tro det.

Nightwish spelade följande set i Stockholm...

Intro, “Dark Chest Of Wonders”, “Planet Hell”, “Ever Dream”, “The Kinslayer”, “Phantom Of The Opera”, “The Siren”, “Sleeping Sun”, “High Hopes”, “Bless The Child”, “Wishmaster”, “Slaying The Dreamer”, “Kuolema Tekee Taiteilijan”, “Nemo”, “Ghost Love Score”, “I Wish I Had An Angel”.

Michael Eriksson (2005)