Att jag kom till SE hade sina orsaker. Året var 1956. Jag hade jobbat som journalist i sex år och hamnat på Åhlén&Åkerlund, närmare bestämt Bildjournalen. Jag skulle vara andre redaktör och redaktionschef, men först fick jag en uppmuntringsresa till Paris. Sen gick det inte så bra. Jag kom hem och gick in i mitt rum på redaktionen. Där satt en helt annan kille på m i n s t o l.
M i n s t o l i m i t t r u m. Bokstavligen!
- Abbe ville snacka med dig, sa han utan att titta på mig. I morn klockan nio.
Abbe var givetvis Abbe Bonnier, ägare, chef, allsmäktig. Han strök sin kala hjässa med båda händerna och sa allvarligt:
- Under din bortavaro så har du blivit, ska vi säga överspelad…
Jag hade fått sparken. Så gick det till på den tiden. Ett par dar senare träffade jag SE:s chefredaktör, Gunnar Västberg, i trappan.
- Kan jag inte få bli semestervikarie hos er? Sa jag.
- Varför inte. Sa han. Utan märkbar entusiasm.
Så jag gick dit. Och mötte en redaktion som det var lyckan själv - jag kan inte säga det bättre - att jobba med. Där var Rune Moberg som kunde skriva dramatiskt, rörande eller roligt; bara vrid på knappen, Sveriges skickligaste yrkesjournalist genom tiderna, berest, skeptisk, intelligent. Där var Gits Olsson som fick alla texter att leva och naturligtvis Isak, som också hette Gunnar Isaksson, sure gamle Isak, som ofta övernattade i kafferummet, men också var gift med Maj Sjöwall, senare ena delen av den fantastiskt framgångsrika författarfirman bakom Martin Beck, Gunvald Larsson och det gänget.
Där var också Mons Mossner, Roffe Blomqvist (som höll oss alla i schack), och den norske layoutmannen Sverre Östen som hade järnkrok istället för hand på ena armen. En dag kom den legendariske mästerfotografen Erik Collin in i kafferummet, där “hånna” låg på mordet.
Collin, som inte var nykter, rusade ut och ställde sig likblek mitt ibland oss:
- Grabbar, det ligger en v å f f l a på bordet, sa han på sin söderdialekt.
Sverre råkade en gång i gruff med “Röde Orm” Sundin, en ilsken tungviktare. Sverre drog till honom med en backhand upercut med “hånna”. Ormen stöp som en klubbad oxe, reste sig vingligt och stönade:
- Dö, det va en jävvla höger…
Sportskribenten framför andra var “världens meste djurgårdare”, Kerj Jonsson, han som en gång räddade Expressen ur en svår knipa. När Lars-Gunnar Wärle gjorde sitt försök att simma över Engelska Kanalen hade man i förväg satt upp löpsedeln
WÄRLE
KROSSADE
KANALEN.
Så tvingades Wärle ge upp, sekunder före pressläggning. Kolugnt plockade Kerj om raderna:
KANALEN
KROSSADE
WÄRLE.
Jag kunde fortsätta hur länge som helst men låt mig runda av med att säga att redaktionens yngsta medlemmar var Oscar Hedlund - småningom “Oscar III” i DN och en av de elegantaste skribenter landet någonsin haft. Ja, och så jag själv.
Sillmjölkar göre sig icke besvär
På denna redaktion var vi kamrater, men jämlika var vi inte. En dag kom Sverre in till mig med en hög bilder och en layout (man ritade ju på papper, på den tiden). Skriv, väste han. Jag skrev. Långt innan jag var färdig kom han igen. Samma story. Det upprepades hela dagen. Alla gick på lunch, men inte jag: jag skrev. När de kom tillbaka, rätt runda under skosulorna, samlades de runt mig och kollade vad jag gjort.
- Skitbra, sa de. Du kvalar in.
Sen slängde de alltihop i papperskorgen. Min papperskorg. Idag skulle det nog ha kallats mobbning, men jag var lycklig: jag kvalade in och faktiskt, rätt snart blev jag känd som en av dom skrev fortast (om också inte bäst).
Vi reporters var naturligtvis egentligen halvfigurer, jämfört med fotograferna (även om det a l l t i d var reportern som hade befälet). Fotograferna: den suveräne Lennart Nilsson, galningen Kary Lasch med alla sina brudar, Sven-Gösta Johansson (d:o,d:o), Roland Andersson, den drömske Tore Jonsson (som hade ihop det med en tjej som hette Axelsson och därför alltid beställde taxi till Axelson-Jonsson)… Hasse Malmberg, Jojje Oddner, min trogne följeslagare Anders Engman, Bosse Dahlin, Len Waernberg, bildgeniet Janne Delden…
Och många andra.
Högljudda rutiner
När ett eller flera reporter-fotograf team kom in med ett stort jobb var ritualen alltid densamma. Alla bilder lades ut på redaktionens golv. Alla redaktionsmedlemmar som fanns till hands kallades in. Sen gick vi omkring där, tittade, debatterade - ibland så högt att de kom in från Vecko-Journalen och frågade om vi s l o g s! - valde och vrakade. Inga hänsyn togs utom bildens kvalitet. En gång efter ett statsbesök stod det Anders Engman på baksidan av 9 bilder av tio. De andra blev förbannade - men på Se var principen att lagt kort ligger.
Vi hade i viss mån en särställning i det stora veckotidningsförlaget därför att vi sysslade med den handfasta verkligheten. Vi skrev om vanliga människor: jobbare, socialfall, poliser, en och annan mördare. Plus världshändelser (när det fanns bilder) och givetvis brudar. Shejknoveller, blomsterrabatter och annat trams ( tyckte vi) sysslade vi däremot inte med. Vi tyckte att vi hade en av de mest fascinerande journalistiska uppgifter som existerade: att komma med något nytt och spännande som kvällstidningarna i n t e betat av, trots att vi kom ut flera dar senare.
Men vi måste lämna våra reportage precis lika snabbt som kollegorna på Aftonbladet och Expressen.
- Bättre reporterskola än Se har aldrig funnits, sa Carl Adam Nycop till mig långt senare. Det var han som grundade både Se och Expressen och han hade rätt.
Ryssen går in i Ungern
Den 23 oktober 1956 small det i Budapest. Folk hade fått nog. När premiärminister Imre Nagy ställde sig på en ballkong och talade till massan började han med:
- Kamrater…
…och höll nästan på att ramla ner när massan svarade:
- Vi vill inte vara kamrater mer. Vi vill ha frihet…
Så började revolten. Snart blev det skottlossning på gatorna, eldsvådor, blod. På Se fick Gits, Mons, Isak och andra budet. Alla avstod och Västbergs radikala besked blev:
- Ta Lennart med dig. Och stick!
Men Lennart höll på med sitt första jobb i världsklass: myrornas liv. Han avstod och därför fick jag välja. Då blev det Anders Engman, tyst, effektiv och suverän både med Leica och Hasselbladare. Två kids, 23 år var vi, fick chansen på det viktigaste jobbet det årtiondet.
Jag ska inte fördjupa mig i det, utom att säga:
För första gången i mitt liv såg jag lik: döda människor strödda över gatorna.
För första gången hörde jag skottlossning och såg folk föras bort för att dö.
Och en gång, ett lysande ögonblick som jag fortfarande bär som en juvel bland mina minnen, fick jag klättra upp på en stege ställd mot en stensockel. En bågfil stacks i min hand och i ett par minuter fick jag hjälpa till att såga ner den väldiga statyn av Stalin, förtryckets viktigaste symbol.
När jag kom hem till Sveavägen 53 och satt på redaktionen och skrev hände det att jag började gråta. Tårar fläckade manusbladen men ingen flinade och ingen var taskig. Tvärtom: jag fick hjälp. Mina värsta och svulstiga överdrifter ströks bort och jag tvingades leva efter den viktigaste av alla regler vi hade:
- Smäll alla dina bästa points i bildtexterna. När du är klar med dom får du hitta på nåt nytt bra till huvudtexten.
Det bästa var att så gott som alla på redaktionen gjorde sig ärende till mig och sa att det där gjorde du jävligt bra, grabben. Då visste det att jag var ok, för vi ljög inte. Jobben var alldeles för viktiga för det.
Se finns inte mer. Samma år som jag flög till Ungern började TV på allvar i Sverige. En del apparater såldes just på grund av Ungern-revolten, men mycket fler inför olympiaden i Melborne, lite senare på hösten (där ryssar och ungrare försökte dränka varandra under en vattenpolomatch). Sakta men säkert trängde TV-apparaterna sig in i vartenda svenskt hem. Gubbarna och (inte minst) tjejerna r ö r d e s i g. Allt detta var nytt och fascinerande och bildtidningar behövdes helt enkelt inte mer. Nu tränger nätet på och papperstidningen som sådan tillhör klart och tydligt de utrotningshotade arterna. Till detta har jag bara en kommentar:
Vilken jävla tur att jag fick vara med!
Ulf Nilson för SLICE (oktober 2006).
