DEEP PURPLE HAR ERÖVRAT SVERIGE IGEN

- Artikel ur SLICE 2004 -

Deep Purple har rest sig som fågeln Fenix och huserar numera i de stora arenorna igen i Sverige. Trots att bandet tappat sin karismatiske gitarrhjälte, mannen i svart även kallad, Ritchie Blackmore (1993) samt sin mäktige Gandalfliknande keyboardist, Jon Lord (2002) så har bandet tagit tillbaka förlorad mark i det här landet. Uppåttrenden har visserligen pågått ett bra tag ute i stora världen, men i Sverige är uppgången mycket konkret sedan 1998. Bandets rykte har kommit genom bra plattor och lysande liveframträdanden, och respekten har sipprat tillbaka igen, en bit i taget. 7 000 fans såg bandet i Stockholm den 24 november 2003 och med utsålda hus även i Malmö och Göteborg så är det ingen tvekan om att bandet regerar igen. Inte illa för ett band som har 35 år på nacken, som är inne i sin sjunde sättning, och som har besökt Sverige 18 gånger allt som allt och hitintills levererat 39 konserter för oss. Ett facit som för övrigt är tämligen svårslaget för ett internationellt hårdrocksband.

Bandet skulle för övrigt ha landat i Sverige med Lynyrd Skynyrd som förband den åttonde juni i Stockholm men i konkurrans med både Sweden Rock Festival och en storhelg som många har svårt att komma loss från, så gick biljettförsäljningen trögt. Idén att besöka Sverige tre månader innan skivsläppet kändes inte så smart till att börja med, men i övriga Europa kunde bandet ledigt sälja ut de stora arenorna. Här i Sverige gick det sämre. EMA Telstar kontaktade oss (i egenskap av vår fortsatta roll i Deep Purple sammanhang på nätet) och bad oss komma upp med idéer för att öka intresset. Det gjorde vi också. Vi hypade besöket så gott vi kunde, vi fick Ian Gillan att skriva en hälsning till fansen inför besöket på hemsidan och vi gav dem konkreta förslag (bland annat att kolla upp om en singel möjligtvis kunde gå ut innan besöket via EMI). Vi fick aldrig reda på hur många biljetter som sålts men innan EMA hör av sig till en Deep Purple klubb så måste det ha sett illa ut. Då Lynyrd Skynyrd något senare ställde in på grund av sjukdom i bandet användes det som ursäkt för att ställa in.

Det har givetvis gått upp och ner för Deep Purple genom deras långa karriär, hur skulle det kunna se ut på något annat sätt? Men de har gång på gång haft kraften och talangen att vilja tillräckligt mycket för att även lyckas med konststycket att klara sig igenom allt vad trender och branschsvackor heter. Som ett av de hårdast arbetande banden så kommer framgångarna även som en indirekt belöning av hederligt arbete snarare än från mediahype eller unken nostalgi. De försöker också, trots sin fantastiska historia med 130.000.000 sålda album, att leva i nuet så mycket som deras publik tillåter det. Eller kanske mer? I Stockholm drog de i alla fall av hela sex nya låtar från fjolårets fantastiska platta “Bananas”, som av de flesta anses vara deras bästa sedan sjuttiotalet (jämför gärna med förbandet Uriah Heep som stannade kvar i sjuttiotalet med sitt set). Den nye medlemmen Don Airey, som har ett förflutet med bland annat Rainbow, Ozzy, Gary Moore och från otaliga högprofiljobb som inhyrd studiomusiker), passar Deep Purple som handsken. Han har till och med infört ett något hårdare kompspel i ljudbilden som bandet definitivt mår bra av. Steve Morse å sin sida, denne musikers musiker med fem utnämningar som “Bäste gitarrist” i branschtidningen Guitar Player i bakfickan, har äntligen efter mycket slit och möda accepterats totalt av inte bara bandets egna fans utan även av en skara beundrare som numera går på deras konserter nästan bara för att få uppleva honom. De flockades framför honom i Stockholm och gjorde gång på gång “We are not worthy” bugningar åt hans håll under konsertens gång. Det är något som jag aldrig har sett på en konsert förut. Deep Purple har helt klart blivit musikernas favoritband igen, och det var knappast fallet på åttiotalets senare del då man till stor del tappade sitt stora rykte då bandet uppenbarligen mådde dåligt. Nu är den perioden långt bakom dem.

Med “Bananas” i bakfickan, deras bäst säljande platta på många år, men även den första sedan 1998, har bandet även för första gången sedan sjuttiotalet arbetat med en utomstående producent som det fungerat med hela vägen igen. Hans namn är Michael Bradford, en amerikansk elitmusiker och erkänd som duktig producent. En svart kille som till skillnad från sina vänner älskade Deep Purple och annan hårdrock under sin uppväxt i det musikaliskt segregerade Amerika på sjuttiotalet. Deep Purple tillhörde de som inspirerade honom att välja musiken som sin livs bana, och det var en dröm som gick i uppfyllelse för honom då han fick jobbet att producera dem 2002. Mot slutet av året kunde man samlas och på en anmärkningsvärt kort tid lyckades han få bandet att klämma ur sig sitt bästa album på en mycket lång tid. De fastnade helt enkelt inte i studion, utan jobbade snabbt och effektivt och utan hundratals överdubbningar. Kanske är det också hemligheten bakom att det fungerade så väl den här gången? Det och det faktum att bandet verkligen kände en hunger att göra bra ifrån sig.

Det hade varit trevligt att ha kunnat presentera en intervju med någon i bandet från besöket, men den biten satte EMI effektivt stopp för på ett sätt vars like vi aldrig tidigare skådat. Den ansvarige inför bandets besök ignorerade sitt jobb med dem av orsaker som vi inte känner till, och blev utbytt i sista minuten i ren panik av bolaget. Då var det för sent att fixa något annat än för de allra största drakarna. Det är ganska dåligt att ett bolag inte kan sköta en sån här sak bättre, och även inkludera oss (som både hypat besöket, assisterat bokaren samt även hjälpt skivbolaget självt med information och material inför en kommande svensk samlingsplatta - aktuell i dagarna). Så det blev tji Deep Purple via de officiella kanalerna, så nästa gång tänker vi sköta det på annat sätt om inte bolaget skärpt till sig då. SLICE intervjuade å andra sidan Michael Bradford exklusivt vid skivsläppet (utan några officiella kanalers hjälp ska vi tillägga) och han gav oss en bra bild över sitt sätt att jobba och hur det var att jobba med dem. Det är en faktafylld intervju och det är kul att kunna presentera den för er i den här tidningen. Mycket nöje.

När upptäckte du Deep Purple och hur gammal var du?

- Jag minns att jag hörde “Hush” på radion då jag var en grabb (jag är 42 nu). Då jag var 11 hade jag börjat spela bas och då kom “Smoke On The Water”. Den låten förändrade mitt liv, med sin feta distade bas. Sen hörde jag “Highway Star” och jag blev helt såld. Jag levde naturligtvis i en svart stadsdel och mina vänner lyssnade på soulmusik, så i deras ögon var jag en konstig typ. Men det var inget att göra åt den saken för jag var helt inne i den här musiken och så har det varit sedan dess.

Vad tycker du om deras klassiska 1970-1976 period och har du några favoritalbum från den tiden?

- De flesta som gillar Deep Purple upptäckte dem nog då. Mitt favoritalbum från den tiden är “Made In Japan” för inspelningen är så bra att det känns som om man är på plats. Sen så gillade jag verkligen låten “Burn”, som har ett av de bästa riffen i min bok. Hela den eran betecknades av solid, energifylld musik. “In Rock”, “Fireball” och “Machine Head” släpptes. Idag tänker folk på hårdrock då man hör namnet Deep Purple, men det har ofta funnits en hel del med jazz och annat experimentellt också i deras musik. Miles Davis spelade elektriskt, Mahavishnu Orchestra var stora och synthesizers blev lättare att hantera och billigare i den vevan. Deep Purple insöp allt det där.

Upplevde du dem live på den tiden?

- Jag såg dem aldrig då för jag var för ung för att gå på en konsert med dem ensam. Men jag missade dem aldrig om de var på TV. I USA hade vi program som “In Concert”, “Don Kirshner´s Rock Concert” och så vidare. Det var också bra att se band på det sättet. “California Jam” visades och jag älskade verkligen deras framträdande där. Jag har själv slängt gitarrer och sprängt utrustning på scenen sedan dess!

Det verkar som om hårdrocken var ute i Amerika mot slutet av sjuttiotalet, alla tycktes dödförklara den. Minns du vad du tyckte om det då?

- Jag tror inte att hårdrocken någonsin dödförklarades där jag bodde. Jag kommer från Detroit och i den delen av landet har hårdrocken aldrig tappat sitt fäste. Arbetarklassen älskar den musiken för den hör ihop med deras liv. Den är perfekt att lyssna på om du är en snickare eller en rörmokare på jobbet om du har en radio med dig, och sen är musiken perfekt för fester också, då man kör sin Corvette eller partajar nere på stranden. Trenderna brukar aldrig nå särskilt långt från New York och sådana ställen. Ute i landet är det som det alltid har varit.

Lyssnade du på vad ex-medlemmarna sysslade med mot slutet av sjuttiotalet? Jag vet att de flesta av dem hade en låg profil i Amerika på den tiden.

- Det stämmer, jag visste inte vad de höll på med på den tiden. Men jag blev glad då Rainbow kom.

I början av åttiotalet kom hårdrocken tillbaka stort igen. Hade du ett intresse i dem då också då de var med i band som Rainbow och Whitesnake?

- Jag gillade verkligen Rainbow för de hade några stora låtar på radion som jag gillade, som “Man On The Silver Mountain”. Jag såg dem live och “Kill The King” var otroligt laddad. Jag kände också till att Ian Gillan jobbade med Black Sabbath och Whitesnake var coola, men det var då MTV vunnit mark och många band upptäckte att deras musik inte var lika viktig som deras image. Av allt detta så tyckte jag att Rainbow var bäst.

Vad tyckte du om Black Sabbath med Ian Gillan och senare med Glenn Hughes?

- Ja, det tyckte jag var intressant för här i Amerika har folk alltid sett dem som det onda bandet, och det var så långt från det som Purple varit. Så det var märkligt att se Ian Gillan med dem. Men jag förstod att allt är inte alltid som det verkar och jag tyckte att de passade bra tillsammans. Det är otroligt hur mycket ett intryck kan få dig att se på något med misstro innan man gett det en chans. Jag tror säkert att folk kan se på mig och misstro mig av samma anledning.

Deep Purple återförenades 1984 och året därpå landade de i Amerika igen för konserter. Såg du dem då?

- Ja, det var då “Perfect Strangers” var ny och jag såg dem i Detroit.

Hur ser du tillbaka på det idag?

- Detroit är ett bra ställe för band att spela, publiken brukar komma loss rejält. Det är därför man kallar stan för “Rock City”. Bandet var bra och det var den mest klassiska uppsättningen, MK 2, som var tillsammans igen. De eldade på som bara fan. Jag kommer ihåg att “Knocking At Your Back Door” var en stor hit då. Det var roligt.

Bandet gick igenom en del förändringar efter det, vad tycker du om skivorna som följde, “The House Of Blue Light”, “Slaves And Masters” och “The Battle Rages On”?

- Jag tycker att “The House Of Blue Light” är en bra platta, en som håller bra. “Slaves And Masters” och “The Battle Rages On” har inte riktigt samma gnista som jag ser det. De kanske upplevde inre slitningar då, eller så försökte man få en hit. När man försöker för hårt så förlorar man den naturliga inspirationen. Men det är bara min åsikt. Jag är säker på att många fans tycker om de där skivorna.

Såg du dem live under den perioden?

- Nej, jag såg dem inte live. Jag var uppslukad i min egen karriär med inspelningar och turnéer då.

Läget i bandet har förbättrats sedan Steve Morse kom in, vad tycker du om hans två första releaser med Deep Purple, “Purpendicular” och “Abandon”?

- “Purpendicular” var en spännande ny inriktning för dem. Morse fick in nya idéer och ny energi i bandet. Jag vet att de verkligen älskar att ha honom med i gruppen. Jag tycker att “Purpendicular” var ett mycket bra skivsläpp. “Abandon” kändes inte lika bra men jag vet inte om de hade tillräckligt med tid för den skivan eftersom man jobbade så hårt ute på vägarna.

Låt oss få historien korrekt. Kommer du ihåg exakt när du kom i kontakt med dem och hur det gick till?

- Vi delade samma musikpublicist i Europa. Jag hade skrivit en låt som var en stor hit i Europa och man tyckte att jag kanske kunde vara rätt kille för att få Deep Purple att organisera sig eftersom jag även är låtskrivare. Så hjulen sattes i rullning och jag ringde upp Bruce Payne (deras manager) och vi satte upp ett möte i England. Så det var telefonsamtal mellan Tyskland, London, Californien och andra håll.

Du såg bandet i Brighton, England, den 19 februari 2002. Hade du accepterat jobbet då eller funderade du fortfarande på det?

- Jag diggade idén innan jag träffade dem, men jag ville se dem live innan jag bestämde mig för att ta jobbet. Jag ville vara helt säker på att de fortfarande ville vinna. En del legendariska band slappnar av och nöjer sig med att bara spela för de trogna fansen utan att försöka sig på något nytt. Jag ville se om de var hungriga, om de ville göra ett hitalbum oavsett oddsen. Lyckligtvis så var de exakt så motiverade som jag hade hoppats att de skulle vara.

Så hur kändes det att bli inbjuden att få jobba med Deep Purple? De är ju trots allt ett legendariskt band som kommer att gå till musikhistorien.

- Skämtar du? Jag blev golvad av erbjudandet! Men det viktigaste för mig var att de levde upp till sitt rykte. De var härliga killar och härliga talanger. Men de var också jordnära. Det lustiga är att de ville att jag skulle komma över och se dem för de ville bevisa sig för mig. De sa aldrig “Vi är Deep Purple, knäböj för oss!”. Som tur är så har jag haft många hits genom åren själv så jag kände att jag kunde närma mig dem som en kollega. Jag kunde komma till bordet med lite mer än bara ren admiration.

Mot slutet av 2002 så arbetade ni på material. Var den här sessionen en process utan att något spelades in, eller både och?

- Den första månaden handlade enbart om att skriva och arrangera material. Vi använde oss visserliget av en DAT för att kunna lyssna tillbaka på det som kom fram. Men jag ville inte ha en multitrackspelare där för jag ville inte att folk skulle få för sig att vi skulle börja spela in plattan då vi jobbade på materialet. På det viset så kunde vi analysera varje låt och få det att fungera utan pressen som kan komma om man gör den biten i en svindyr inspelningsstudio.

Hur snabbt hittade ni det rätta soundet? Det verkar som om den här skivan spelades in mycket snabbare än de tidigare reunionskivorna.

- Det var inte ett problem att nå fram till ett bra sound. Om du samlar ett fantastiskt band i en bra studio med bra akustik och låter dem släppa loss, så kommer du att hitta ett bra sound. Deep Purple har redan ett sound. Mitt jobb var att få ner det på tape. Inspelningen gick snabbt därför att vi var så väl förberedda innan vi startade. Vi hade betat av alla frågeställningar innan vi satte igång. Vi såg på det som en konsertinspelning. Spela live, fixa misstagen om det blir några och gå vidare medans det fortfarande är fräscht.

Jag antar att trummisen måste hitta sitt sound först av alla? Hur bar ni er åt?

- Ian Paice har ett stort set, så jag hittade en studio i Los Angeles (Royaltone Studios) med en stor yta. Vi satte upp hans grejer i ett hörn och lät honom känna sig för. Hans trummor är även stora rent storleksmässigt. Hans cymbaler är stora. Men, och det är viktigt att förstå det, hans sound kommer bara från hans sätt att spela. Riktigt bra musiker får sitt sound från sitt sätt att spela, från sina händer. Vad de spelar på för märken spelar mindre roll, allt sitter i händerna. Sätt in några bra mikrofoner i ett rum och du kan inte misslyckas. En del tekniker och producenter försöker att göra det till något mystiskt, men det gör inte jag. Om du vill hitta ett bra trumsound, sök upp en bra trummis.

Jon Lord får credit som en av låtskrivarna bakom två av låtarna på skivan, “I Got Your Number” och “Pictures Of Innocense”, så jag antar att de låtarna var i det närmaste klara då ni skulle spela in dem. Ändrade ni på de här låtarna över huvud taget eller höll ni er vid originalen?

- Dom här två låtarna fanns på demo sedan länge, sedan innan jag kom in i bilden. Då vi jobbade på materialet så finputsade vi dom här låtarna också. Sedan spelade vi in dem igen på Royaltone, med nya arrangemang. Vi såg till att de flöt bättre.

Hade bandet någon kontakt med Jon Lord under inspelningarna av “Bananas” som var jobbrelaterat?

- Nej, han var i Australien och jobbade så det fanns aldrig någon möjlighet att involvera honom. Som tur var så gjorde Don Airey ett storartat jobb och han gjorde en del bra grejer. Hans keyboards och synthesizers expanderade den musikaliska paletten. Jon passerade faktiskt Los Angeles och stannade i stan en natt på väg hem, så han var i stan i några timmar men aldrig i studion.

Plattan öppnar med “House Of Pain” och det är du och Ian Gillan som har skrivit låten. Kan du ge oss lite mer detaljer?

- Det är bara en bluesbaserad rockare som handlar om en partner som är svår att bo ihop med men som är svår att lämna då älskogen är så bra. Jag har åtskilliga vänner som befinner sig i liknande situationer. Kanske är de rädda, de vill kanske inte vara ensamma, eller så trivs de på nåt konstigt sätt i ett kaos. En del gillar att ha det så. Det gör inte jag.

Vilka står för bakgrundssången på den här låten, är Don Airey med?

- Ian Gillan och Roger Glover gör bakgrundssången.

När visste du att den här låten skulle öppna plattan?

- Då mixen låg klar. Jag tyckte att det var en bra idé att öppna skivan med ett fett riff och ett vrål från Ian Gillan och att det skulle vara ett bra sätt att säga “Vakna allihopa, vi är tillbaka!”.

“Sun Goes Down” är majestätisk. Minns du hur bandet kom upp med den här låten?

- Den skrevs under repetitionerna. Steve kommer upp med en del bra riff. Den här låten jobbade alla i bandet fram. Det var den första låten som vi lade bakgrundssång som vi visste inte skulle gå att sätta live, men det är därför som album är lite annorlunda. Låten har en del bra partier, det gällde bara att lägga ihop dem i rätt ordning.

Don Airey passar in bra och tycks vara rätt man för Deep Purple. Hörde du honom någonsin oroa sig för manteln? Var du tvungen att stödja honom någon gång eller var det raka puckar?

- Jag tror säkert att Don måste ha funderat på att en del gamla fans inte velat se Jon Lord bli ersatt, men han tog sin an jobbet med stor pondus och spelade bra som fan. Ta hans solo mot slutet av “Sun Goes Down”, det är ju hur bra som helst. Jag är också förtjust i honky tonk pianot i “Razzle Dazzle”. Han tog ett medvetet beslut att inte bara spela orgel på skivan. Det var ett vist beslut för det hjälper till att få in hans personliga identitet i bandet. Jag behövde aldrig lirka med honom. Bra musiker behöver inte någon särskild hjälp, bara lite pålägg då och då.

Don tycks ha varit djupt involverad i låtskrivarprocessen. Skulle du vilja säga att det är en korrekt observation? Anledningen till att jag frågar är att under det tidiga sjuttiotalet så delade bandet credits på alla låtarna även om vissa med all säkerhet låg bakom en större del av det än andra. Med några få undantag så tycks hela bandet dela på creditsen igen så jag hoppas att det mer än något annat beror på att de faktiskt jammar fram låtarna som ett band igen mer än något annat? Sant?

- Ja, den här plattan är ett resultat av att bandet har jobbat fram materialet som ett kollektiv, de har jammat fram det mesta och dispyter har lösts av mig. Don har varit en lika stor del i det som de andra och det har varit ett stort utbyte av idéer under arbetets gång.

Skulle du vilja påstå att Deep Purple har ett eget sätt att jobba om du jämför med andra artister som du har jobbat med?

- Deep Purple gillar verkligen att arbeta tillsammans som ett band. Det finns två typer av band. De som arbetar tillsammans och de som inte gör det. Matchbox 20 och Counting Crows är exempel på grupper som gör det som huvudlåtskrivaren kommer fram med. Deep Purple lever eller dör som ett lag.

“Haunted” är första singel i Europa och det är en unik låt för en Deep Purple platta. Låt oss säga att den är lite mer kommersiell än vad som varit vanligt förr. Diskuterades det om låten skulle vara med på skivan? Oroade de sig för formulan, om du förstår vad jag menar?

- De oroade sig över att en del hårdrockare inte skulle gilla låten. Men jag tycker inte att låten är kommersiell för ingenting du hör på radion idag låter som den här låten. Att försöka vara kommersiell idag betyder att du måste låta som Linkin Park eller nåt nu-metal band. “Haunted” är snarare en återblick till sextiotalets brittiska soulsound. Det påminner mer om Procul Harum, Spencer Davis och Traffic än om något som existerar idag. De oroar sig däremot inte om sin formula för de har gjort så många skivor genom åren. Och som jag sa tidigare, de har alltid haft en större bredd än vad folk gett dem credit för.

Kan du berätta hur låten kom till?

- Roger hade idén och han spelade upp den för mig och Ian Gillan. Vi satte en rå demo hemma hos mig som Ian tog med sig så att han kunde komma upp med en bra text. Ian och Roger skrev texten, sedan presenterade de den för resten av bandet under repetitionerna där låten finslipades.

Jag vet att ni jobbat på flera olika versioner av låten. Hur resonerade ni om det?

- Jag gjorde flera olika mixar med tanke på radion. Jag visste att om låten skulle ha en vettig chans så måste vi ha några olika versioner av den. En popstation vill ha lite mindre gitarr. En rockstation vill kanske inte ha strängsektionen. Versionen på skivan är den som bandet föredrar.

Ian Gillan sjunger som en kung på den här låten och på hela skivan. Hur tog ni er an jobbet?

- Vi närmade oss jobbet med två saker i åtanke. För det första så var vi inte rädda för att lägga på harmonier som inte kan återskapas live, så skivan har mer harmonier än vad som är vanligt på en Deep Purple platta. För det andra så byggde vi en liten stdio som Gillan kunde använda enbart för sitt jobb som han trivdes i. Det gjorde att han ostörd kunde slappna av och bara göra sin grej. Han sjöng bra eftersom han kunde göra jobbet i avslappnat tillstånd. Vi spelade dessutom in det mesta då resten av bandet inte var där, så att han inte skulle känna någon form av press på sig därför att folk står och lyssnar på varje andetag. En sångares röst är det mest delikata instrumentet. En avslappnad sångare är en bra sångare.

Du skrev “Walk On” med Ian Gillan. Kan du berätta hur ni kom upp med låten och hur du fick tillåtelse att spela gitarr på den av Steve Morse?

- Jag hade skrivit “Walk On” för ett bra tag sedan men aldrig funnit någon nytta för den. I spelade upp den för Roger och Ian på gitarr och de gillade den verkligen. Ian skrev om texten lite så att den fick ett bättre flyt och han droppade även de mest bittra raderna. Då bandet repade brukade jag starta låten genom att spela den lilla rytmgrejen som får igång groovet. Vi gjorde det så länge att folk vande sig och jag spelade helt enkelt in det. Det gav Steve tid att koncentrera sig på andra saker. Solot i låten är för övrigt en förstatagning som vi lyfte från den första rytminspelningen.

Jag tror att “Walk On” skulle kunna bli en hit. Det är uppenbart att dit samarbete med Ian Gillan burit frukt.

- Jag älskar verkligen Ian som person. Han älskar att lyssna igenom idéer och arbeta på dem med andra och han är trygg nog i sig själv att våga ta in en utomstående idé även om han själv inte varit med om att skriva den. Jag skulle arbeta med honom när som helst.

“Silver Tounge” är en härlig låt, hur närmade ni er den och vem kom upp med idén?

- Den startade upp som ett jam. Det gällde bara att pussla ihop riffet med de andra idéerna i rätt ordning. Jag gav Don ett mer mekaniskt sound. Sen har du naturligtvis Ians kryptiska text.

Jag tycker att det är en klassisk Purple låt. Den kan antagligen fungera som singel också.

- Det håller jag med om. De behöver nåt sånt här, särskilt för radion i Amerika.

För mig så finns det så många ögonblick på skivan som är klassiskt Purple. Kanske mer än på någon tidigare skiva från hela comebacktiden, och ändå så är det också en väldigt modig skiva.

- Ja, men den är klassisk just därför att den är modig. Den här skivan handlade inte om att återskapa “Machine Head” eller nåt sånt. “Machine Head” var så bra på sin tid just därför att de bröt ny mark med den. Den lät då inte som “Hush”. Deep Purple är bra då de tar nya tag och det var det vi gjorde med den här skivan. Folk som inte tyckt om “Bananas” till att börja med brukar komma tillbaka efter att den sjunkit in och då gillar de den.

“Well Dressed Guitar” hamnade inte på vår utgåva av plattan, är det inte lite synd att vi särbehandlas på det här sättet igen och igen? Jag antar att bandet själva gärna sett att den låg på plattan även här?

- Jag vet inte, jag tycker personligen att “Well Dressed Guitar” fungerar bättre som en livelåt än som studiolåt. Det vore kul att få en bra liveupptagning på den. Bandet spelade in den, men den var inte lika given för skivan som de andra låtarna. “Contact Lost” är också en instrumental låt så det skulle ha blivit två av dem på skivan om “Well Dressed Guitar” också hamnat på den. I längden så tror jag att “Contact Lost” är den starkaste kompositionen av de två. “Well Dressed Guitar” finns dessutom på en tidigare utgåva, så det kunde också ha orsakat problem.

Steve Morse är en fantastisk gitarrist. Du spelar själv gitarr, påverkade det ditt sätt att jobba med Steve på något vis?

- Min huvuduppgift med Steve var att få honom att förstå att det var dags att sluta jobba på det vi satt med. Han gör mer än gärna 500 tagningar i jakten på perfektion om du inte hejdar honom. Jag manade honom dessutom att hellre gå på känslan snarare än efter precision, och att ta ut noterna lite mer. Hans bästa tagningar ligger alltid i de två första han gör. Så det gäller att fånga upp det då det är på gång!

Steve kom upp med “Contact Lost” direkt efter rymdfärgeolyckan, en väldigt fin tribut till dem. Det finns ett gammalt ordspråk om gitarrister som tycks kunna ses här, nämligen att de ofta talar via sitt instrument.

- Det gör alla stora musiker. Santana gör det, George Benson och BB King gör det. Första gången jag förstod det var då jag såg Jaco i Weather Report, jag kände att jag förstod hans personlighet genom hans basspel. Det kräver att du kommit så långt att du inte längre hindras av brist på teknik. När det sker och blir en andra närvaro, då kommer din röst fram.

Är det korrekt att låten lämnats intakt från den ursprungliga inspelningen?

- Ja, jag ville behålla det där äkta som han fick fram. Vi lade bara till lite akustisk gitarr och lite Brian May liknande gitarrorkesterpålägg. Och Paul Buckmaster kom in och spelade cello över Steves melodi.

Beskriv en typisk dag i studion. Hade ni några oskrivna lagar eller regler som ni följde?

- I studion gillar jag att saker uträttas effektivt. Bandet kom in och satte en grund varje dag. Nästa morgon brukade Ian komma in och så jobbade vi på sången till den låten innan resten av bandet dök upp för att sätta nästa grund. Ian brukade vara där och göra en guideinspelning på toppen av den nya grunden. På det viset så satte vi en låt per dag. Efter två veckor kunde vi övergå till att lägga på överdubbningar, solon och sådant. Regeln var att hela tiden gå vidare, så att inget dåligt självförtroende eller tvivel skulle hinna krypa in och komplicera något. Band som håller på för länge i studion överanalyserar gärna saker och så går de tillbaka och spelar över grejer som är bra till att börja med. De tror att de kan göra det bättre.

Hur var det med practical jokes?

- Inga practical jokes, bara en riktigt bra stämning. Don Airey har en miljon skämt och hans närvaro gjorde det till en riktigt trevlig inspelning. Och då killarna kommer från olika delar av England så var det rena festivalen i accenter att ta in för mig.

Flög Steve till Los Angeles i ett av sina plan? Fick du flyga med honom?

- Nej, jag tror att han kom reguljärt. Jag är dessutom lite rädd för små flygplan, även om jag kan acceptera att flyga i en Gulfstream IV.

Jobbade ni på fler låtar än de 13 som hamnade på skivan och finns något isåfall i komplett form eller rör det sig mer om idéer?

- Nej, allt vi jobbade med kom med på skivan. “Well Dressed Guitar” var undantaget.

Bandet måste göra en skiva till inom kort med tanke på att vi fick vänta i fem år på “Bananas”, har ni talat om att ta det här samarbetet vidare?

- Ja, kanske efter att de klarat av konserterna för den här skivan, mot slutet av 2004 till isåfall.

Som du vet så producerade Martin Birch de klassiska skivorna och med den här plattan så är bandet tillbaka i en position att de kan inleda ett liknande samarbete med en producent igen, och att du blir killen som producerar Deep Purple. Det är så snacket går, folk är mycket nöjda med den här skivan.

- Jag skulle älska att bli omnämnd som killen som producerar Deep Purple och jag är beredd att jobba med dem igen när som helst.

Vad tycker du själv om plattan om du får säga några sista ord om den?

- Jag är väldigt nöjd med “Bananas”. Den har bra låtar, de lirar bra, sången är bra. Den har ett eget sound, så en del kommer att älska den och andra kommer inte att gilla den, men ingen kan i alla fall undgå att ha en åsikt. Jag skulle aldrig byta ut den här upplevelsen.

Så långt den godmodige Michael Bradford, mannen som producerat Deep Purple ut ur telefonkiosken och in i skivstudion igen, om vi ska sätta det på sin spets. Och det gör vi, som alltid. Nu hoppas vi på ett par plattor till inom fyra år och så länge kan den här versionen av Deep Purple säkert rulla på. Kanske längre, det får vi se.

Kul att veta är också att eleverna på Rytmus musikhögskola i Stockholm fick en privatlektion av Deep Purple i skolans aula, vilket gav stor uppmärksamhet i media. Ian Gillan var inte på plats men två unga killar, Robin Ericsson (16 år) och Kenny Leckremo (17) fick därmed chansen att gå upp på scenen och sjunga “Smoke On The Water” med bandet. Purple svarade på frågor och stämningen var mycket god. Inga divafasoner från dessa ärrade gentlemen alltså (det stod deras skivbolag för).

Sweden Rock Magazine delade för övrigt ut 3 000 gratisexemplar av nr 15, med ett särskilt tryckt omslag med Deep Purple MK 2 från tidiga dagar, i både Göteborg och Malmö i hopp om att nå ut till den äldre generationen med hårdrockare (man fick inte tillstånd att dela ut tidningar i Stockholm, fy skäms EMA säger vi!). Vi har snappat upp att prenumerationslapparna formligen drösat in på redaktionen vilket tyder på att Deep Purples publik är redo för att stödja sin favoritmusik ett bra tag till. Och inspirationen fick de av Deep Purple av modell 2003, en förbaskat bra årgång av det fina årgångsvinet - Come Taste The Band, ja för fan! Cheers!!

 

Michael Eriksson (2004)

NOTIS - Den gamla DEEP PURPLE FOREVER tidningen (1991-2003) lades ner då SLICE 2003 gavs ut, och en ansats gjordes att ge de gamla fansen från DPF-tiden lite lila material även framledes.

-------------------------------------------------